Nr 9 NYÅRSDAGEN 1853

Gud har gett honom ett namn som är störst av alla namn, så att alla knän i himmelen, på jorden och under jorden måste böja sig i Jesu namn, och alla tungor skall bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära. Fil. 2: 9,10.

Av dessa Paulus ord hör vi, att Gud har gett sin Son ett namn som är störst av alla namn. Och Petrus skriver, att det inte finns något annat namn under himmelen, i vilket vi skall bli saliga. Men detta höga namn blir för det mesta missbrukat av världsmänniskorna som blandar hans namn ihop med djävulens namn. Ibland svär de och ibland missbrukar de detta namn. Fast en syndig människa inte är värdig att uttala hans höga namn om hon inte gör det med ett andäktigt hjärta, suckar, och böjda knän. Likväl uttalar lättsinniga (människor) hans namn i samband med allt fåfängt och världsligt snack som om det inte hade någon betydelse. De tror förstås, att Jesu namn passar väl ihop med djävulens namn. Nådetjuvarna i synnerhet är ivriga att nämna hans namn, när de talar om världsliga ting. Och då de inte ids ideligen ropa djävulens namn, tar de Guds namn till vittne. Och de stackare märker inte själva, hur de missbrukar hans höga namn. Då Gud har gett sin Son ett namn som är störst av alla namn, så förstår man därav, att detta höga namn skall nämnas endast i samband med andliga saker, böner och under betraktelse av hans ord, men inte i samband med världens fåfänga lekar. Likväl blandar somliga sorglösa (människor) hans välsignade namn ihop med djävulens namn, och de gör detta för köttets förnöjelse. Men Guds namn är inte så lågt, att alla lättsinniga (människor) kan nämna det utan synd. Men den onde som härskar över de sorglösas hjärtan och har sin boning där, han skrattar när de som är återlösta genom Frälsarens heliga och dyrbara blod, bespottar hans höga namn. Han vet att Gud inte låter bli att straffa den som missbrukar hans namn. Därför låter den onde anden dem smäda och missbruka (Guds namn), att han skulle leda dem under Guds straff. Då de nämligen smädar och missbrukar hans höga namn, blir djävulen ärad därigenom.

Paulus visar på det förutnämnda stället, att i Jesu namn skall alla knän böja sig, de som är i himmelen, och på jorden och under jorden. Men vi vet väl, att detta knäböjande i Jesu namn, är också en yttre sed som inte har någon verkan om hjärtats andäktighet inte finns därunder. Vi har sett, att världens herrar, som har granna kläder och styva knän, inte vill böja sina knän i Jesu namn. De fruktar förstås att de granna klädeskläderna nöts alltför mycket om de skall knäböja sig varje gång när syndabekännelsen blir uppläst.

Men skrymtare och munkristna knäböjer sig fast hjärtat är förhärdat. Vi förstår väl, att de som i himmelen knäböjer sig i Jesu namn, böjer även sina hjärtan i hans namn. Och de få själar som bär hans kors på jorden, böjer även sina knän och hjärtan i Jesu namn. Men de som är under jorden torde knäböja sig djävulen till ära, då de, nämligen vättarna och vålnaderna inte tål att Jesu kors läggs på deras barn. De är nämligen fiender till Jesu kors. De bär nog världens kors, men de fruktar för Jesu kors. Och likväl knäböjer de sig i Jesu namn.

Men de kan likväl inte stiga upp från sin boning som är under jorden, därför att de fruktar för ljuset. Och varför fruktar de för ljuset? Jo, därför att deras gärningar är onda. De gräver jord med sina naglar och tror sig där finna en skattgömma, men när denna skattgömma kommer i dagen, är det blott en kolgömma. Jag har hört gamla berättelser om dem som bor under jorden. De har i naturlig mening ett likadant liv som världens människor. De har granna klädeskläder och präktiga byggnader (samt) läcker mat som de bjuder åt dem som förirrar sig till underjordiska boningar. Men jag har även hört, att om människan smakar på deras mat, så kan hon inte längre stiga upp från den underjordiska boningen, utan kvarblir där för evigt.

Men deras mat, fast den ser skön ut och smakar gott i munnen, så är den likväl ingenting annat än rinnande djävulsträck som vättarna smörjer sina tarmar med. Till slut får de se vålnader som har sjunkit ännu djupare i helvetet.

Det berättas att vättarnas döttrar sjunger psalmer vackert. Därigenom lockar de människornas söner. Men deras psalmsång är ingenting annat än horvisor och supvisor. Även de härmar människornas seder i det mörkret där de bor. De föder barn och döper dem, men de tål inte alls, att korset läggs på bröstet. De tror att alla döpta blir saliga, fast man inte har korstecken på bröstet. Och när vättarnas barn blir döpta, knäböjer alla faddrar sig i Jesu namn, och denna sed har de lånat av de kristna. Men detta knäböjande hjälper inte dem, då de är fiender till Jesu kors.

Jag har även hört gamla berättelser därom, hur de underjordiska människorna har kommit till. När vår olyckliga mor, Eva, tvättade sina barn, kom hennes Skapare dit för att se hur föräldern tvättar sina barn, men Eva hade så stor ära, att hon gömde undan de barn som var otvättade, och de rena barnen visade hon för Gud. Då frågade Gud henne: "Är alla dina barn här?" Eva svarade: "Ja!" Men Gud sade till henne: "Det du gömt för Guds ögon skall även vara gömt för människornas ögon." Av de barn som vår mor hade undangömt, har vättarna fått sitt ursprung. De bor under jorden och är fortfarande otvättade, för de har så stor ära, att de skyler över alla skamliga ställen både för Gud och människor. Och fast de är svarta och orena av hjärtat, låter de likväl inte Frälsaren rena deras hjärtan. Därför sade även Frälsaren: "Ni är rena, dock inte alla."

Även Judas var en av Jesu lärjungar som skylde över de värsta ställena, när andra lärjungar började fråga: "Herre, vilken är det?" Nog visste han, att Frälsaren kände till hans onda gärningar. Men han tänkte förstås, att man inte har någon anledning att ropa ut det för världen. Och när Frälsaren gav honom den doppade betan, gick djävulen in i honom. Girighetsdjävulen hade redan tidigare gått in i Judas Iskariots hjärta. Nu efter den doppade betan gick även vredesdjävulen in i hans hjärta, för äredjävulen var så stor i honom, att han ville inte alls avslöja sitt förräderi för de övriga lärjungarna. Om han hade bekänt, att han är en förrädare, hade han blivit helt ärelös. Därför tänkte han: "Man har ingen andledning att ropa det ut för världen." Och så tänker alla de Adams barn som har förblivit otvättade: "Man har ingen anledning att ropa det ut för världen." Ve dig, du olyckliga mor stackare! Om du hade visat alla barn för Gud så svarta och otvättade som de var, så hade ingen blivit undangömd under jorden. Men du olyckliga mor, du gömde dina barn för Guds ansikte, och av dem blev de fördolda människorna till som nu bor under jorden och knäböjer sig där i Jesu namn. De har likväl förblivit otvättade, eftersom de bor i mörkret och hatar ljuset, för deras gärningar är onda. De är fiender till Jesu kors, då de inte alls tillåter, att korstecknet läggs på bröstet. Och hur kan de bära Jesu kors, vilka skyler över alla skamliga ställen för att ingen skulle se, hur svarta de är? De vill nämligen gå in i himmelen med äran i behåll.

Då nu Gud har upphöjt sin Son och gett honom ett namn som är störst av alla namn, så att i Jesu namn skall alla knän böja sig, de som är i himmelen, och på jorden och under jorden, så är det tillbörligt för oss att be för dem som är under jorden, för att de måtte börja knäböja sig under korset och ta Jesu kors på sig, (och) för att de måtte bli tvungna att knäböja sig under korsets börda, för att de först måtte komma ur sin underjordiska boning upp på jorden och slutligen från jorden upp i himmelen.

Hur härligt torde det vara för dem, som bor i himmelen och redan blivit befriade från korsets börda, att knäböja sig i Jesu namn. Men de som bor på jorden känner ett stort tvång att knäböja sig i Jesu namn, för de är korsbärare. Och Jesu kors böjer deras knän. Men de blinda stackare som bor under jorden, vilka inte kan komma upp från sin underjordiska boning, fast de knäböjer sig, för de är fiender av Jesu kors. För dem borde vi be, för att de måtte kunna komma ur sin underjordiska boning upp på jorden, så som vi hoppas, att de få själar som tar korset på sitt bröst, blir befriade. Hör du store Korsbärare de bedrövades, nödställdas och betrycktas suckan. Fader vår som är i himlarna, o.s.v.

Evangelium: Luk. 2:21

Vi hörde av dagens korta evangelium, att denna dag är Frälsarens namnsdag. Då brukar världens herrar tillönska varandra lycka för det nya året. Men vi vet, att de tillönskar blott en jordisk lycka. Det är inte fråga om någon högre lycka. De få själar som känner, att denna jordiska lycka inte är varaktig, borde tillönska en högre lycka för alla dem som ännu inte inser sin olycka, för att de under detta år, om Herren ger nådens dagar, måtte få känna sin olyckliga belägenhet, och att de därefter måtte knäböja sig i Jesu namn. Första betraktelsen: Hur knäböjer de sig som är under jorden? Andra betraktelsen: Hur knäböjer de sig som är på jorden? Tredje betraktelsen: Hur knäböjer de sig som är i himmelen? (Alltså, hur knäböjer sig) alla (dessa) i Jesu namn som idag har fått namnet Frälsaren?

1:a betraktelsen. Enligt apostelns ord skall alla knän böja sig i Jesu namn, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden. Men enligt allt vad vi har hört, är vättarna och vålnaderna under jorden, det vill säga, sådana varelser som har nog människans skepnad, men är dock så olika till naturen, att en levande människa som ännu har liv och ande kvar, inte kan se dem utan att bli förskräckt. Levande människor är i synnerhet rädda för de vålnader som är andligt döda. Och fast en levande människa inte vill se dem, kommer de likväl mycket ofta och nästan dagligen inför deras ögon. Då en levande människa har under lång tid levt av den Helige Andes vin, som lärjungarna på pingstdagen blev berusade av, kommer han i det tillståndet, att han ser vålnader som grinar som skogsdjävlar eller skrattar som onda andar och skriker som oäktingar.

Men alla dessa vålnader saknar ett annat dop och ett nytt namn. De har blivit döpta en gång, nämligen med vatten. Men de har inte blivit döpta med den Helige Ande och eld. Johannes Döparen sade till judarna: "Jag döper med vatten, men efter mig skall komma den som döper med den Helige Ande och eld". Det är märkligt att dessa vålnader saknar ett nytt dop och ett nytt namn. De känner förstås, att det första dopet inte hjälper dem, då de har brutit dopets förbund. Men de blir likväl arga om en levande människa kallar dem för hedningar.

Då nu en levande människa inte kan ge dem den Helige Andes dop eller det nya namnet, som enbart Frälsaren kan ge, måste hon med andens svärd eller lagens hammare och Arons stav börja slå dessa vålnader, för att de måtte fly till Frälsaren. Men de är så långt borta från honom. De är i dödsriket och i mörkrets skugga. De ser inte var Frälsaren är. De tror inte, att denna levande människa vet bättre än vålnaderna var vägen till himmelen är. Likväl knäböjer de sig i Jesu namn, fast de är under jorden. Men de knäböjer sig på det viset, att hjärtat är i djävulens våld och tankarna ute i världen. Och de kan inte ta sig upp från sin underjordiska boning genom att böja sina knän.

Även vättarna är under jorden. Och det berättas, att de har boskap och hus precis som de som bor på jorden. Men de vill ofta stjäla en annan människas egendom genom rinnande djävulsträck som de bjuder åt andra. Om människan vänder sina ögon åt ett annat håll, så har vätten i ett ögonblick tagit hand om hennes egendom och barn och fört dem under jorden. Detta beror därpå, att människan är så sömnig. Om den människa som är på jorden, alltid orkade vaka över sin egendom, om hon alltid var utrustad med Guds ord, om hon alltid välsignade sig då hon lägger sig och då hon stiger upp, så skulle vättarna inte ha makt att stjäla hennes barn och egendom.

Vättarnas döttrar stjäl människornas barn även före dopet, om man inte har lagt korstecken på barnens bröst och Guds ord under huvudet. Dessa saker och ting bevisar, att de som bor under jorden har en stor avund och girighet. De har ett stort förnuft i skallen och ormens listighet. De hatar dem som har korset i bröstet. De fruktar för Guds ord och det andliga stål som har blivit vässat genom den Helige Andes eld.

Vättar och vålnader bor i mörkret, och de gör mörkrets gärningar. De hatar ljuset, för deras gärningar är onda. De har mörkrets makt och i mörkret rör de på sig. Men nog är de likväl gudfruktiga och dygdiga, fast de super, svär och slås, bedriver hor och stjäl. De knäböjer sig alltså i Jesu namn. Men detta knäböjande hjälper dem inte, då djävulen har fått så stor makt över dem, att de inte alls vill att korset blir lagt på deras bröst. Även oäktingar hör till den hop som bor under jorden. De skriker som barn och saknar dopet. Man har inte gett dem namn, därför skriker de. Även vålnaderna vill ha ett nytt dop och ett nytt namn. Men vi hör av Uppenbarelseboken, att Frälsaren inte ger det nya namnet åt några andra än dem som vinner. Och detta nya namn är så hemligt, att ingen annan, än den som har fått det, förstår dess betydelse. Stig upp från er underjordiska boning, ni olyckliga vålnader, och ta det heliga korstecknet på bröstet, så skall ni få det nya namnet.

Andra betraktelsen. Hur knäböjer de sig som bor på jorden? De människor, som bor under jorden, böjer sina knän i Jesu namn blott av sedvänja, av skenhelighet och för att stärka sin döda tro. De böjer sina knän inför Gud, men sina hjärtan böjer de inför världen och djävulen. Men de, som är på jorden, böjer sina knän under korsets börda. Då de först måste ta Jesu kors på sig, måste de böja sina knän i Jesu namn. Och så ofta som de tröttnar under korsets börda, måste de böja sina knän. Annars skulle de inte orka resa sig med en sådan börda, om de inte knäböjde sig varje gång då de måste resa sig och bege sig i väg för att bära korset.

Även om Jesus har sagt: "Mitt kors är ljuvligt och min börda är lätt" så är dock Jesu kors inte lätt för nybörjare att bära, för de är inte vana vid att bära det. De rusar hit och dit som en halvvild ren i vars hals man inte lagt ok ännu. Ibland hoppar de upp som hjortar och gör snabba språng för att fort nå målet. Ibland lägger de sig ned och låter sig bli väl piskade av den Helige Ande innan de försöker resa sig och hålla sig i styr. Somliga kastar sitt kors på backen och säger: "Må hunden bära denna börda. Kommer jag inte med mindre möda i himmelen, så får det vara."

Att detta korsbärande blir för många så tungt, beror därpå, att den rätta korsbäraren blir irriterad därav, att världens hop har med våld tvingat honom att bära Jesu kors. Om Jesus själv hade lagt detta kors på honom, så skulle korsbäraren ha det hoppet att han tjänar något då han når målet med korset. Men när korsbäraren inser att det är världshopen som med våld har tvingat honom att bära Jesu kors, då blir hon irriterad och tänker, att världshopen själv var bäst lämpad att bära ett sådant kors som aldrig för med sig någon förtjänst. Inte ger världen honom ett enda öre för den mödan, utan smädar honom ännu mer.

Inte heller Frälsaren ger honom lön för detta korsbärande, fast många korsbärare tror, att Frälsaren skall ge honom en god lön, eller ett evigt liv och salighet för bärandet av korset. Men det är inte så. Du skall inte ens tänka att du förtjänar något från honom genom detta bärande av korset. Det är ju du som har korsfäst Frälsaren. Men Frälsaren har inte lagt korset på dig, utan världshopen. Du har tillsammans med världshopen korsfäst Frälsaren. Vad förtjänar du då genom bärandet av korset? Ingenting.

Det skulle vara en annan sak, om Frälsaren hade lagt sitt kors på dig och bett dig med dessa ord: "Käre kristen, bär du detta kors till Golgata kulle. Jag är så trött att jag själv inte orkar bära det." Då hade du kunnat förtjäna något. Och om du därtill hade gått i döden för hans skull och han hade fått leva. Men Frälsaren har inte korsfäst dig fast du hade förtjänat det, utan det är du som har korsfäst Frälsaren. Och för denna fruktansvärda gärning har du förtjänat helvetet, men inte belöning. Hur långt kommer du då genom förtjänst? Jo, du kommer i helvetet.

Hur tungt det än är att bära Jesu kors, så förtjänar du ingenting därigenom. Och ändå måste du bära hans kors, om du vill bli en kristen. För han har själv sagt: "Den som inte tar korset på sig och följer mig, duger inte för mig." Nu hör ni korsbärare, hur det är ställt med er. Ni måste bära hans kors som världshopen har lagt på er. Ni måste knäböja er i Jesu namn så ofta som ni är trötta, så ofta som ni är bedrövade och betryckta, så ofta som ni är under pina, kval och tvivel. Så länge som ni orkar bära hans kors, och särskilt då ni inte orkar, eller när detta Jesu kors blir så tungt att ni måste sucka och andas djupt. Därför har korset blivit lagt på bröstet, att ni måste under korset sucka, ropa, krypa, sträva, längta, med knäppta händer be och knäböja er i Jesu namn.

De som är under jorden knäböjer sig inte för det stora kvalets skull, inte för hjärteångestens skull, inte för syndaplågans skull, inte för samvetskvalets skull, inte på grund av världens hat och förföljelse, utan de knäböjer sig för världens skull (och) på grund av naturlig fattigdom, eller på grund av skällande, eller på grund av spritbristen, då de har så ömklig nöd på grund av det brinnande begäret, att de måste knäböja sig inför krögaren och be för världens gud, helvetets furste, djävulen och satan, för att krögaren måtte förbarma sig över dem och hälla i deras mun en ormtår av den brinnande lågan, det rinnande och kokade djävulsträck som släcker deras brinnande begär och åter upptänder det.

Vålnaderna knäböjer sig även inför horor, och de ber med tårar och suckar, att den brinnande hondjävulen förbarmade sig över dem för hordomsdjävulens skull och lät dem rida på sig. Fast fyllhundar och horor har styva knän, då de skall knäböja sig i kyrkan och bekänna sina synder, så är de nog ivriga att knäböja sig inför krögaren och hondjävulen. Men vad hände? Krögaren och hondjävulen måste till slut förbarma sig över sådana som knäböjer sig och ber med tårar och suckar.

Följ deras föredöme, ni korsbärare. Är ni så ivriga att knäböja er inför Frälsaren? Är ni så andäktiga att be er Gud med tårar och suckar som horkarlar och fyllhundar? Era knän lär ofta vara styvare än deras, för den onde böjer deras knän. Men de väcktas knän gör han styva. Han säger: "Vad gagnar det att ni knäböjer er inför honom? Han skall ändå inte höra era böner."

Tredje betraktelsen. Hur knäböjer de sig som är himmelen? Deras knän är inte längre styva, för kärleken har gjort dem viga. Då nämligen en korsbärare måste böja sina knän, måste hon först böja det ena knät och därefter det andra, för att knäna inte må gå sönder, (vilket händer) om hon med den tunga bördan plötsligt faller på knäna. Likadant måste han först sträcka det ena benet då hon reser sig, eftersom han inte orkar resa sig med två ben.

Men de som är i himmelen knäböjer sig i Jesu namn. De kan böja båda knän samtidigt, då deras börda har tagits bort. Vi hör, att de som bor i himmelen, faller ned med ansiktet mot jorden och ber Gud på det viset, för de är så lätta, då korset har tagits bort. Kärleken hos dem är så stark, att den tvingar dem att be i Jesu namn. Alla heliga har knäböjt sig. Men Frälsaren har inte blott knäböjt sig, utan han har tryckt sitt ansikte mot jorden, då alla världens synder föll på hans samvete. Och de som i himmelen knäböjer sig i Jesu namn, faller ned på jorden och ber till Gud.

Alla knän, som böjer sig i Jesu namn, borde på nyårsdagen böja sig på graven, för ingen av oss vet om vi skall leva till slutet av detta år. Vem kan veta, vilka som blir kvar till det kommande året för att knäböja sig i Jesu namn, då så många människor, som ännu under förra året hade en levande ande, har dött. Knäböj er i Jesu namn, ni få själar som ännu vandrar levande på jorden, för att ni snart måtte få knäböja er i himmelen. Amen.

1. Kopia. (1853) / Kollerska samlingen nr. 97 / Nationalarkivet Helsingfors / 2. Kopia (1850) / BB 173 / Helsingfors universitetsbibliotek /