Nr 20 SÖNDAGEN SEXAGESIMA 1849

Helige Paulus skriver till de kristna: Ni är Guds åker och Guds byggning. 1. Kor. 3: 9

Och på många ställen i den Heliga Skrift liknas människohjärtat till en åker, där Guds Ande utför sitt verk för att det blev fruktsamt och bar en god frukt för himmelriket.

Men det finns många slags åkerjord, och många slags verktyg och redskap varmed man hackar upp, bearbetar och rensar åkern. Och det är inte blott säd som man sår på åkern vilka växer där, utan på Guds åker växer även törne och tistel. Vissa ställen på åkern är hårda, torra och klippiga, där järnspett inte biter i. Några ställen är mjukare (och) fuktigare, där det växer mycket ogräs. Och på vissa ställen är åkern torr och sandig, där gödsling inte ger effekt.

Om vi nu tar detta Guds åker under betraktelse, så skall vi för det första betrakta åkerjorden, för det andra skall vi betrakta hurudana åkermännen är, och för det tredje frågar man efter hurudan skörd man fått i år. Men inte är varje backe av mojord lämplig som åkerjord. Inte heller varje gyttjigt kärr. Man väljer ut de bästa ställena till åkerjord, när man bygger en ny gård. Men hur väl man än väljer ut åkerjorden, så är ingen åkerjord så god, att man inte behöver böka och rensa den förrän den blir fruktsam.

Vissa slags åkerjord är så hård och seg, att man måste använda järnspett innan de större stenarna kan förflyttas. Och den som börjar röja åker på stenig jord, får nog utföra ett tungt arbete och ofta använda järnspett, och ändå får man inte många famnar rensat om dagen. Men då en sådan jord en gång blivit rensad, så blir den bästa åkerjord om Gud ger regn från himmelen. Men under torra år blir det ingen frukt på en sådan åker. Man får bättre skörd av en fuktig jord på en torr sommar. Men på en fuktig jord växer även massor av natar, tistlar och törnen som förkväver den goda säden. Och då regnen från himmelen är överflödig, växer det bara strå och natar på den fuktiga jorden.

Somliga åkermän försöker röja åker i rena rama gyttjekärret. Men där är det ännu besvärligare att åstadkomma åker än på bergshöjderna. Likväl har man ibland lyckats åstadkomma åker på kärret, då man först har grävt djupa diken så att kärret blir torrt, och då man bränner upp mossan och drar stenar i botten. Och om en sådan åker, som är gjord på kärret, blir fruktsam, så skall den ge mycket frukt. I den yttersta norden har man inte fått mycket frukt av den åker som är på kärret, för klimatet i norr är kallt och tungt. Men om den store Skaparen låter sin nådiga sol skina en längre tid, så är det möjligt att till och med kärret blir fruktsamt.

Men den bästa åkerjorden finns på Sions berg som inte är för högt, inte heller för lågt, inte heller för fuktigt. För profeten Jesaja säger, att bergen och höjderna skall sänkas ned och dalarna skall upphöjas, och det som är ojämnt, skall utjämnas och slätas ut. Men den åker som ligger på kärret är känslig för frost. Den åker som finns på kullarna uppe på höga berg, vill bli uttorkad. Den åker som finns på fuktig och fet jord, bär törne och tistel. Men den åker som finns på Sions berg ger hundrafaldig frukt.

Vad klimatet beträffar, där åkern skall växa och grönska, så hör vi i första Konungabokens 19:e kapitel och elfte vers, att Herrens Ande inte finns i den hårda vinden, inte heller i jordskalvet eller i eldlågan, utan i det svaga vindsuset. Den svaga vinden är alltså bäst för åkern. Då nådens regn faller ned från himmelen och solen skiner därpå, ger åkern bästa tillväxt. Men här i den yttersta norden har man inte ofta solsken. Likväl ger åkern sakta tillväxt under molnigt väder. Och även på natten ger åkern tillväxt här, tack vare det ljus som på sommartid lyser i den yttersta norden, i synnerhet vid midsommartiden.

Men hurudan åkerjord än må vara, så ger den likväl ingen frukt om man inte odlar den. Och det beror på, hur åkermännen odlar åkerjord. Lata åkermän ids inte riktigt odla jord, utan de hackar blott på ytan och i den oomvända jorden kastar de några säd som de har köpt av världens handelsman. Och de säd som de har köpt av världens handelsman är inte helt rena, inte heller grobara. De är inte rena från slingerväxt. Och då de är lata att odla åkerjord, har de inte fått ens utsäde från den egna åkern, utan de blir tvungna att köpa utsäde av världens handelsman. Och de säden är inte helt rena, utan de är blandade med törnefrön, tistelfrön, och brännässlefrön, så att hela åkern som blir sådd med sådant utsäde, blir full med törne och tistel.

Det är sålunda inget under, att det på sådana åkermäns åker växer blott törne och tistel. Och när de skall skörda eller skära sin åker, får de äta sina naglar, då törne och tistel som de själva har sått i åkern sticker dem i fingrarna. Den som vill få något av sin åker, må först se till, att han köper rent utsäde, då han från sin egen åker inte har fått ens utsäde. Och fast åkermannen hade hur gott utsäde som helst, så gror de likväl inte om han är så lat att han inte ids hacka, omvända och rensa åkerjord. Så som den late gårdsfogde som sade: "Jag orkar inte gräva," så säger även de lata åkermännen: "Jag orkar inte gräva åkerjord."

Men den rätte åkermannen måste hacka och gräva, omvända och plöja samt släta ut sin åker för att kunna sänka utsädet i den jord som genom så stor möda är bearbetad. Och likväl får åkermannen inte vänta sig, att varje frö gror, för jorden är av Herren förbannad för syndens skull. Och när du odlar den, sade Herren till den fallna människan, när du odlar denna syndiga jord, så skall den inte ge dig frukt efter ditt arbete och din möda, utan törne och tistel skall den bära åt dig.

Om man kastar utsädet i en oomvänd jord, så ligger det där utan att gro och växa. Och himmelens fåglar äter upp de blottade säden. Men för den late är det en stor möda att börja hacka jord. Någon latmask tänker, att det blir likväl ingenting av åkern, fast han arbetade därpå. Men det är en ren lögn. För det finns inte någonstans så dålig åkerjord som inte blir fruktsam genom odling.

Om nu någon klippa vore så stor, att åkermannen inte orkar med järnspett flytta på den, så måste åkermannen lämna den eller bränna upp den med eld, för att den skulle bli skör och falla sönder. Inte gör några stora stenar annan skada än endast den, att det utsäde, som vid såningen faller på sådana förargelsens klippor, går förlorat.

Men hur flitigt och energiskt man än arbetade på Guds åker, så får man likväl ingenting om klimatet inte är lägligt både för dem som arbetar på åkern och för åkerns växtbarhet. Paulus betygar, att den som sår är ingenting, inte heller den som vattnar, men Gud som ger tillväxten. Därför är det nödvändigt att be sädens Herre, att han måtte utsända trogna arbetar i sin skörd. Att han måtte ge ett lägligt klimat för åkerns växtbarhet. Att han måtte ge regn från himmelen för sin groende och växande säd. För att han måtte skrämma bort alla svarta fåglar från sin åker. Att han måtte bygga ett starkt stängsel omkring varje åkerlapp, så att getterna inte må få tillfälle att förstöra åkern. Att han måtte bevara de halvmogna kornen för frost, snöfall och oväder. Att han på skördetiden måtte samla vetet i sin lada.

O, sädens Herre! Bevara denna åkerlapp för hagel och oväder. Bevara de halvmogna kornen för frost och låt din nåds sol skina på dem, för att de må växa och mogna innan vintern kommer. Hör, sädens Herre, de fattiga åkermännens bön. Fader vår o.s.v.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund betrakta åkerjorden, där det finns fyrahanda jordmån. För det första. En del av åkern är förtrampad. För det andra. En annan del är hård som stengrund. För det tredje. Den tredje delen är full av törne. För det fjärde. Den fjärde delen är god jord. Vi ber till sädens Herre, att den del av säden som föll i god jord må gro och grönska och bli fruktbärande, för att sädens Herre måtte få något för sin möda.

Första betraktelsen. Den första delen av den stora åkern är förtrampad. För där det finns mycket folk, där blir åkern förtrampad. Främmande folk vandrar genom åkern. Detta främmande folk som finns i människohjärtat frågar inte efter vems åker det är, utan de vandrar kors och tvärs över åkern. Och det är veterligt, att om någon god säd faller vid såningen på den vägen, så blir den förtrampad av folk som vandrar fram och tillbaka. Och himmelens fåglar äter dessutom resten av det utsäde som faller på vägen.

Detta främmande folk, som vandrar fram och tillbaka i människohjärtat, är de fåfänga världsliga tankar som vandrar fram och tillbaka i människohjärtat. Dessa fåfänga tankar, som den naturliga människans hjärta är full av, förtrampar den goda säd som Frälsaren genom sitt ord har sått, så att kraften av de orden går förlorad. För då människohjärtat är fullt av dessa fågänga jordiska tankar, så har den naturliga människan inte tid att lyssna till Guds ord. Och det är ännu värre, att den naturliga människan inte alls märker att tankarna är i världen fast kroppen sitter i kyrkan. Snarare fastnar Guds ord i väggen än i hjärtat på en sådan människa vars tankar är spridda. Fast det står i Katekesen, att vi borde ha våra tankar samlade då Guds ord predikas eller uppläses.

Men hur kan en naturlig människa koncentrera sig då hennes tankar är så spridda att de flyger kring land och hav? Ibland är tankarna ute på staden, ibland på fjällen, ibland i ladugården. Och ibland flyger till och med ögonen som eldiga lågor på hororna. Guds ord går som ett sus över huvudet, eller in genom det ena örat och ut genom det andra, (men) aldrig mot hjärtat. Och vad är dessa fåfänga tankar annat än djävulens och världens hop som förtrampar Guds åker. De gör hjärtat hårt och känslolöst, så att denna välsignade säd inte kan gro. Och denna fiendens hop som så förtrampar Guds ord driver somliga ut ur kyrkan mitt under predikan.

Och har alla kommit för predikans skull? Har inte en del kommit för att smäda och skratta, eller för att kika om det finns vackra horor i kyrkan? Somliga dygdiga horor kommer i kyrkan för att visa sin skönhet. Somliga skyndar sig ut i världen förrän Herrens välsignelse har blivit uppläst. Och därför får de ingen välsignelse. Varken av ordets hörande, kyrkobesök eller Guds ords läsning. För världen är för dem kärare än Herrens välsignelse. Guds ord bränner förstås deras samveten, så att de sitter som på glödande kol i kyrkan. Men vad är det annat än djävulen och hans hop som inte tål att höra det rätta Guds ord? Somliga törs inte komma att lyssna, för den ondes yngel börjar slingra sig i hjärteroten då något Guds ord kommer mot hjärtat. Då getingarna inte får fred i sitt bo, kommer de ut i skaror och gör attack i ögonen. Men svarta fåglar som flyger runt åkern äter upp resten av det utsäde som faller vid vägen, så att vissa människor inte vet något om hela nådens ordning då döden kommer. Minnet om yttre ting och kunskapen är så fullständigt borttappade att de har ingenting då döden kommer. Då vet hon ingenting om himlavägen. Och de svarta fåglar, som här har plockat ut Guds ord ur hennes öron och hjärta, följer med henne in i evigheten. De samma svarta fåglar som här har stuckit sina näbbar i öronen på de sorglösa och ätit upp varenda korn av den heliga säden, de samma svarta fåglarna börjar i evigheten plåga deras öron genom sitt förfärliga kraxande. Då människohjärtat är stenhårt och så halt och kallt som is, så studsar alla Guds ord av hjärtat och fastnar snarare i väggen än i hjärtat på somliga människor.

Andra betraktelsen. En annan del av den stora åker som Frälsaren sår sin välsignade säd i, är som en stenig grund med litet mull på. Just så mycket att säden kan gro. Men när den grodde, så förtorkades den, då det inte fanns fukt. Denna stengrund betecknar, så som Frälsaren själv utlägger det, sådana människor som först tar emot ordet med glädje, men under frestelsens tid faller av. Det betyder, att de först godtar kristendomen men blir inte bestående. Deras hjärtan är inte alldeles hårda utanpå, men hjärtegrunden är så hård, att (ordet) inte kan slå rot. Utanpå är hjärtat hos många så mjukt, att de gråter då man predikar vackert, men blir arga då sanningen blir förkunnad för dem. Om de ibland blir väckta i någon mån, blir de förargade då någon inre eller yttre frestelse möter dem. Eller om de måste lida något för kristendomens skull, kommer världskärleken och rycker dem hastigt in i världen. De nekar som Petrus, att de inte känner Jesus.

Många sköna ungdomar gråter hjärtligt då de för första gången träder fram på Jesu altare. De gör vackra bättringslöften där, och även deras föräldrar börjar hysa goda förhoppningar om dem. De börjar tro att denna ungdom torde ge sina föräldrar glädje i deras ålderdom. Men de vackra löftena blir bortglömda, och härliga ångerns tårar lämnas där. De avtorkas i världens vind, då den sköna ungdomen börjar syssla med ett och annat i världen. Han börjar leka med horor. Han börjar delta i världens glädje. Till och med djävulsträcken börjar duga. Snart börjar svordomar höras. Och kära föräldrar, makar och barn får sorg och bedrövelse över honom.

Om föräldrarna därtill förmanar honom för ett sådant ogudaktigt liv, så ber han dem hålla mun och säger: "Jag är inte längre på ert ansvar. Bry er inte om mig. Jag skall själv svara för mig." Se, på det viset blir den sköna ungdomens ånger förlorad. Och där har ni nu tack, ni föräldrar, där har ni nu tack för det, att ni har bemödat er och vakat över honom, och bett för honom.

Många gånger, tänkte du, käre förälder, när du knäböjde dig vid vaggan och lade dina av nåd rinnande bröst i barnets mun: "Av detta barn skall jag få glädje på mina gamla dagar. Jag hoppas, att jag i himmelriket får se detta barn sjunga Moses och Lammets psalm med änglarna på Sions berg. Men bedrövligt blev du bedragen, stackars förälder. Se, käre förälder. På detta sätt blir den välsignade säden förtorkad på stengrunden. Den hade inte rot där. Den hade inte fukt där. De första rörelserna och ungdomstidens tårar medförde inte så mycket regn från himmelen, att denna välsignade säd hade kunnat slå rot.

Den döda trons bekännare gråter ofta, då man predikar så vackert och ljuvligt för dem, att dygdiga horor låter sin mjölk rinna, men under frestelsens tid faller de av. Deras tårar faller som hagel på glatt is. Men det finns en annan art av nådetjuvar, vilkas samveten har en gång blivit väckta, och vilka har utöver väckelsen känt några nådetecken. De har tagit åt sig sorglöshetens ämne därav och tänkt, att de redan är fullkomliga kristna, då de en gång hade med glädje tagit emot ordet. Men sädens Herre säger: De har ingen rot, och under frestelsens tid faller de av.

Somliga lärjungar följde Jesus så länge som han predikade om kristendomen i allmänhet för dem. Men så snart han kastade mot dem något hårdare ord som träffade gamle Adam, vände de sin rygg åt honom och sade: "Detta är ett hårt ord, vem kan höra det?" Nog vore vi alla goda kristna om vi inte hade frestelser på livets väg och gamle Adam fick med hull och hår träda in i himmelriket. Gamle Adam förstör så lätt vår kristendom. Då gamle Adam får vara i fred och ingen besvärar honom, tror sig gamle Adam vara en rätt god kristen. Men utan att man säger ett enda ord uppstår någon frestelse i världen, eller om någon sticker med nål i gamle Adams hud, då reser sig gamle Adam som en björn i sitt ide och säger: "Skall du komma och skälla på mig?"

Den som på detta sätt har lagt sig på de första nådetecknen säger sedan: "Jag hade rätt god början till kristendom, men den där falska profeten och vilda anden kom och förstörde min kristendom." Och sedan dess blev hjärtat styggt, hårt, djävulskt. Någon börjar på nytt smäda Kristus och korsfästa Jesus. Någon faller i tvivel och gör alla tidigare Guds Andes verkningar om intet. Någon stjäl så mycket nåd att han blir syndfri. Egenrättfärdigheten vill inte vara likt djävulen. Han vill inte vara en botfärdig djävul, utan en botfärdig ängel.

Så på detta sätt fördärvas mångas kristendom. Säden har nog grott vackert, men den torkade ut då det inte fanns rot. Och visserligen har en stor del av de heliga säden gått förlorade genom den andliga torkan. Många har varit i stor hänförelse i början av väckelsen. Men många av dem har gått tillbaka i världen. Somliga har förargat sig på andra kristnas tal. Somliga har fått ett ondare och styggare hjärta än förr. Somliga har kommit i större tvivel än förr. Och somliga har blivit så goda och så rika av kärlek, att synden inte längre besvärar deras samveten. De som har blivit ännu värre och styggare än förr, har stora tvivel över sitt tillstånd och menar att de inte torde vara på rätt väg. Men de som har blivit goda och syndfria, tror sig först nu ha fått den rätta kristendomen. Vi får se hur länge de bevarar det goda tillståndet, innan någon kommer och återigen fördärvar deras kristendom.

Vi tror att Petrus trodde sig vara en god kristen och stor trons hjälte före sitt fall. Han trodde sig vara så rik av kärlek, att han ämnade gå in i döden med Frälsaren. Men det gick så illa med Petrus, att översteprästens pigor fördärvade hans kristendom och han blev tvungen att gå ut och gråta bittert.

Tredje betraktelsen. En tredje del av den stora åkern där den goda säden också faller, är utan tvivel en fuktig och fet jord. Och där borde åkern ge god tillväxt. Men där finns det så mycket törne och tistel som förkväver den goda säden. Där finns nog strå och skal, men innanför skalet finns det inget födoämne. Enligt Frälsarens utläggning är törnen och tistlar buksorg, världskärlek och vällust som många inte vill avstå från. Kristendomen fordrar att människan skall komma lös från värden. Likväl ser man att världskärleken vill röva hjärtat från Frälsaren. Världskärleken vill bli till stor hinder på livets väg till och med för dem som med fullt allvar försöker nå det stora huvudmålet på evighetens sköna strand.

Världskärleken är en sådan hemlig fiende som smyger på de väckta. Och även benådade själar vill världskärleken hindra att vaka och sträva efter den saliga evigheten. Och den är så fin, att det finns inte många som upptäcker detta förrän de är fast vid världen. Somliga tror sig nog vara lösa från världen, men denna tro torde vara bedräglig så länge som självkännedomen inte har blivit riktigt klar och levande. Hur kan rätt självförnekelse finnas där det inte finns rätt självkännedom? De som äter gratis och lever på andras bekostnad tror för det mesta, att de är lösa från världen. Men låt dem själva försöka försörja sig i världen, låt dem själva förtjäna och genom eget bemödande söka levebröd från jorden, så får de se i vilken grad de är lösa från världen.

Och vad är det som hindrar de fattiga att bli kristna? Är det inte ändtarmens sorg som plågar även dem så förfärligt, att alla tankar går dit. Alla begärelser och lustar kommer av den samma ändtarmen. Alla strävanden och målsättningar härrör sig därav, för den är en bottenlös grav som aldrig blir fylld. Och om den rike har en stor möda att ingå i livet, fast han inte borde ha sorg om sin buk, eftersom han har sin kornlår fylld intill bräddarna och en bunt sedlar i kistan, så har den fattige inte heller lättare att gå in genom den trånga porten. För fast han har en nästan tom bod och kista, så är likväl den fattiges ändtarm inte smalare, men den är snarare ännu längre än den rikes. Och därför kan inte heller den fattige bli så liten genom hjärtat, att han skulle rymmas in genom nålsögat för att komma in i himmelriket.

Det är lättare för en kamel att gå in genom nålsögat än för den rike att komma in i himmelriket. Men den fattige har det inte lättare att ingå i himmelriket på grund av den långa ändtarm som hänger efter honom. Den fattige har så stor omsorg för sin buk, att det andliga vill bli försummat. Och om de kristna inte alltid orkar fylla deras ändtarm, så tar de (fattiga) bort deras kristendom.

Dessa är nu de törnen och de tistlar som förkväver den goda och välsignade säden i människornas hjärtan. Ack och ve, hur mycket av de välsignade säden går förlorade i Guds åker. För det första på den väg som är förtrampad och förtrampas mer och mer, där den välsignade säden inte kan gro. För det andra på den hårda stengrunden där säden gror, men blir förtorkad då den inte har rot. Och för det tredje på den delen av åkern som inte är rensad, där det växer så mycket törne och tistel som förkväver den goda säden. Se, på det viset går åkermannens möda och det heliga utsädet förlorat. Och sädens Herre lär inte få samla många vetekorn i sin lada på skördetiden.

Fjärde betraktelsen. Men det finns dock en del av åker, där de heliga säden växer och grönskar och bär en god och önskad frukt. Om nu ens en fjärdedel av den stora åkern vore god och fruktbar jord, så skulle såningsmannen ha något hopp därom, att hans möda inte går helt förlorad. Då han nu först har hackat (åkern), därefter grävt diken och sedan med järnspett vänt upp de mindre stenblock som han orkar flytta på, för det torde inte löna sig att börja spränga de större klipporna, och även plöjt och omvänt, rensat och slätat ut jorden, och efter allt detta sått ut de välsignade säden och täckt dem med mull. Om, säger jag, om en fjärdedel av den stora åkern blev god och fruktbar jord, så skulle åkermannens möda inte ha gått helt förlorad. Fast vi vet inte hur mycket vi får ut ur logen, när man nu först bränner upp alla agnar och sållar ut allt falskt vete och ger halmen åt djuren, hur mycket vetekorn slutligen återstår. Men nog vet sädens Herre det.

Vi hoppas att de få halvmogna korn som är födda av den oförgängliga säden, skall växa och grönska på evighetens sköna strand, där de heliga åkermännen skall säga: "Detta är en god och vacker åker, som sädens Herre kan få samla några vetekorn i sin lada ifrån, om Herren ger mer regn från himmelen och låter sin nådiga sol skina, om Herren bevarar dessa halvmogna korn för frost, snöfall, hagel och oväder, om Herren jagar bort från sin åker de svarta fåglar som plockar upp säden ur Herrens åker, om Herren inte binder fast munnen på den oxe som sliter sig i logen, så hoppas vi, att han skall få samla några vetekorn i sin lada. Att när gästerna från himmelen kommer i den stora skördemånaden, så får han visa dem några vetekorn som har vuxit här i yttersta norden, i detta kalla klimat, där solen sällan skiner på åkern.

Men det kommer ofta kall luft från nordväst. Och från de gyttjiga kärr som finns bakom åkern stiger ibland en sådan kall ånga, att man inte längre ser solen eller månen eller stjärnor. Man ser inte längre himmel eller jord, men endast tjock och kall luft. Om det i Kanaans land, där solen ibland står nästan rätt över huvudet, blir hundrafaldigt frukt av den bästa jorden och trettiofaldigt frukt av den sämre, så får man här knappast sjueller åttafaldigt frukt av den bästa åkern, och ibland får man inte mer än fyrfaldig frukt av den goda jorden.

O, Herre Jesus, du Store Såningsman och Himmelske Åkerman, hur lite frukt du får för din stora möda. Men bli dock ännu inte trött, utan så (din heliga säd) på denna åkerlapp och vattna den så länge solen ännu är uppe, för att allt jordbruk i den yttersta norden inte må upphöra helt. Hör de fattiga åkermännens suckan, vilka utför ett tungt arbete. De har burit dagens börda och stått ut med dagens hetta och önskar att de måtte få några kappmått vetekorn till lön, amen, och därefter livet i evigheten. Amen!

Original / Aunos samling / FKHS Nationalarkivet Helsingfors /