Nr 22 1 SÖNDAGEN I FASTAN (ÅR 185?)

Var nyktra och vaka, för er fiende, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han kunde uppsluka. 1 Pet. 5: 8

På detta ställe tillkännager Petrus de kristna, hur fienden går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kunde uppsluka. Och som det då var, så sker det ännu. Vi ser att djävulen även nu går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han kunde uppsluka. Den hungriga vargen håller visst på att svälta ihjäl, då han vandrar som ett rytande lejon på torra ställen och söker vila, men finner inte. Var helst han känner vittring av får, där ylar han, då han inte efter eget behag genast kan riva och sarga fåren.

Vargungarna har samma natur som varghonan. De sargar fåren, var helst de möter dem. Vi vet, att vargungarna föds blinda. Och så länge som de är blinda, diar de varghonans spenar. Under denna blindhet kan de ännu inte riva lamm. Men så snart som de får ögon, börjar de speja efter fåren. Men så länge som herden beskyddar fåren, måste vargungarna svälta och yla i deras gråtta.

Men nu har den tiden kommit, som Petrus skriver om, att fienden går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han kunde uppsluka. Och nu börjar fienden ryta och visa sina tänder. Han frestar de kristna inte blott genom inre strid, utan även utvärtes genom att sända sin hop för att omringa de kristna. De är vargungar, somliga större, somliga mindre, som har börjat gå omkring i skaror, för en ensam varg är rädd om herden ropar i skogen. Men när de är många i flock, då fruktar de inte längre för människan, utan går direkt på anfall. Vargungarna kan likväl inte göra stor skada på fåren. Men när större vargar kommer, då kan de nog riva fåren, om den store Israels Herde inte bevarar sina får.

Men Petrus skriver också på det förutnämnda stället, nämligen 1 Pet. 5: 8, till de kristna, och lär dem, hur de skall strida mot djävulen. Han säger nämligen så: "Var nyktra och vaka." För om den kristne inte är nykter och vakar, så anfaller fienden honom som ett rytande lejon och sargar hans samvete samt tar även livet. Vi vet, att en nykter människa är sådan, som inte smakar på sprit. Och vi har nu hört genom Petrus mun, att en kristen måste vara nykter. Sålunda är alla fyllhundar fjärran från kristendomen.

Vakandet verkar vara dåligt hos de kristna. Om de ibland vakar, så faller sömnen över dem likväl. Nog kan de kristna i någon mån undfly de yttre fienderna, men de hemliga fienderna kan dessa kristna inte så lätt undfly, därför att de är sömniga. I synnerhet då tränger sig sömnen på dem, när de skall vaka i örtagården. Världskärleken ser ut att vara en ond och listig djävul som smyger sig på dem. Och när de är på väg till örtagården, börjar de strida om, vem av dem är den störste.

Men Judas är inte med. Han har fullkomligt anslutit sig till översteprästernas och fariséernas skara. Han har gjort upp med dem, och det är klart att de ger honom den bestämda summan, då han nu har gått för att påskynda dem, för att de snart skulle angripa folkuppviglaren innan hans lära hinner sprida sig, så att den sista förvillelsen inte skulle bli värre än den första.

Då vi nu har en sådan tid som Petrus skriver om, att djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kunde uppsluka, så skulle alla kristna börja vaka bättre och be den store Korsbäraren, som också har varit frestad av djävulen, för att han måtte strida för dem i den stora striden och kampen, då det rytande lejonet anfaller dem. För nu har den store draken som kallas för djävul och Satan, blivit fruktansvärt arg på kvinnans säd. Nu bevakar han den kvinnan, som ropar i födslovåndan och har fött ett gossebarn, för att uppsluka det. Men Gud tar hand om detta gossebarn och bevarar kvinnan för den döda trons slem som draken spyr på henne, för kvinnan har lyckats fly till öknen där draken inte klarar sig särskilt väl, även om det i öknen finns mycket av de mindre ormar som sticker Israels barn och kvinnans säd i hälen.

Var alltså nyktra och vaka, ni få själar, som är på vandring genom denna världens öken till Fäderneslandet. Även om det rytande lejonet går omkring och söker vem han kunde uppsluka, så kan han inte skada er så länge som den store Stridshjälten strider för er. Men bråka inte på vägen till örtagården. Och halvsov inte i örtagården, där den himmelske Föräldern svettas blod. Jag undrar hur länge ni får vila innan Judas med sin hop kommer och kysser Jesus. Då torde ni stå upp ur sömnen och fly bort, om det inte är så, att ni avser att följa honom till översteprästens sal. Överlämna dig inte i frestelsen, Petrus. Gå inte in i översteprästens sal, så länge som du har en sådan tro, att du nekar Jesus. Gå inte mitt ibland översteprästens tjänare för att disputera, förrän du kommer till bättre självkännedom. Kanske fördärvar de din kristendom, och du måste ljuga inför världen. Herren ser på dig, Petrus. Och kom nu ihåg Herrens ord: "Innan tuppen gal två gånger, så förnekar du mig tre gånger." Och när du kommer ihåg Herrens ord, måste du gå ut och gråta bittert. Hör du store Stridshjälte, de bedrövades och de botfärdigas suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 4: 1-11.

I dagens evangelium talas det om fiendens frestelser. Och då fienden inte kunde avhålla sig från att fresta Guds Son, så är det givet, att han frestar förfärligt även andra Guds barn. Men det var mer underligt, att fienden vågade fresta Guds Son. Det är inte så märkvärdigt, att fienden frestar de kristna, för han har ju hopp om att få dem på fall, såsom det framgår av Jobs bok. Och så tror fiendens trälar även nu, att de kristna avviker från Gud så snart fienden har fått lov att vidröra deras hud.

Men frestaren har inte riktigt känt Guds Sons natur, då han vågade gå och fresta honom. För om han hade känt Guds Sons natur, så hade han inte alls gått för att fresta honom. Han borde ha vetat, att det är fåfängt att försöka fresta Guds Son. Men det ser ut att denna världens furste inte är riktigt klok, då han går och gör sådana gärningar som inte för någon vinning eller glädje med sig, utan endast skam.

Låt oss nu genom Guds nåd betrakta, hur fienden frestar Guds barn. För det första genom sorgen för ändtarmen eller genom världskärleken. För det andra genom världens ära. Och för det tredje genom själviskhet eller egenrättfärdighet. Må alla Guds barn ge akt på alla den ondes frestelser, för den onde är inte så slö man, att de kristna kan förakta honom, även om han ibland gör sig så usel och oduglig som en svältande varg som rullar sig på gården då han genom listighet vill locka gårdens valpar till sig. Gå inte på vargen, ni gårdens valpar, hur svag och kraftlös vargen än låtsas vara.

Första betraktelsen visar, hur fienden frestar Guds barn genom sorgen för ändtarmen, eller genom världskärleken. Guds Son hade fastat i fyrtio dagar, men kände ingen hunger så länge som han var sjunken i djupa tankar därom, hur han skulle börja predika bättring. Och vi har sett, att somliga botfärdiga har samma ande som Guds Son, som blev av Anden förd i öknen, det är: till ensamheten, där de fick vara i fred och slippa världens sorl och fåfänga. I det tillståndet har de botfärdiga ingen matlust, då de är sjunkna i djupa tankar och är bedrövade i sin ånger.

På samma sätt ville Guds Son gå i ensamheten, för att få vara i fred och tänka grundligt ut, hur och på vilket sätt han skulle börja predika bättring och återlösa människosjälar. Och när han var sjunken i dessa djupa tankar, glömde han även den naturliga maten så att han inte kände hunger under lång tid. Men när han hade fastat på detta sätt i fyrtio dagar, började den naturliga hungern slutligen kännas. Och då kom frestaren till honom och sade: "Om du är Guds Son, så säg, att dessa stenar skall förvandlas till bröd!" Även i denna frestelse hade frestaren två slags ändamål. Först ville han hos honom uppväcka sorg för ändtarmen, för att genom denna sorg blanda hans tankar och vända hans omsorg från himmelska till jordiska saker. På det viset har fienden kunnat blanda tankarna hos många botfärdiga själar, då han uppväcker sorgen för ändtarmen genom dylika tankar: "Hur skall du nu komma till rätta, då du började svamla på det viset?" Och därtill säger världsträlarna till den botfärdiga själen: "Han läser så mycket böcker, att han blir tokig. Nu slutar han även att arbeta, och han började svamla tillsammans med de där villoandarna."

Och därtill säger världsträlarna: "Skall människan leva därav, att man går i djupa tankar i skogen och talar om bättring? Nej, det går inte för sig." De botfärdiga har dock en viss period, då de inte orkar arbeta i större omfattning. Då har de inte heller någon matlust. Men frestaren har kunnat blanda tankarna hos många botfärdiga själar. Han har genom sorgen för ändtarmen förstört den sorg som behagar Gud. Den onde har erbjudit världskärlek och sorg för ändtarmen även för de kristna, varigenom han har gjort många vacklande och lett dem på fall.

Nu tänkte frestaren som har gjort många botfärdiga och benådade lättsinniga och djärva att hoppa hit och dit i världen, varigenom han har fördärvat deras kristendom. Frestaren säger jag tänkte så: "Guds Son torde väl också ha sorg för ändtarmen, eftersom han har blivit hungrig och ingen mat finns tillhanda." Men på det stället fick frestaren sådana svar, att han inte hade någon utväg ur knipan. Frälsaren slog honom med andens svärd, så att frestaren inte mer vågade fresta Guds Son i den punkten. Det är skrivet: "Människan lever inte blott av bröd, utan av vart och ett ord som går ut från Guds mun."

Man har även erfarit, att de botfärdiga själarna lever till hälften av Guds Ord, i synnerhet då de är sjunkna i djupa tankar och är under den rätta ångern och sorgen. Men nu ser det ut som de kristna inte var så villiga att rannsaka Guds ord. Jag befarar att fienden därigenom leder dem på någon avväg. Det är mödosamt för gamle Adam att själv rannsaka Guds ord. Gamle Adam vill endast äta färdigtlagad mat. Därför måste Paulus skriva till de kristna: "Ni som för länge sedan borde ha varit lärare, är åter i behov att av oss få undervisning i de första bokstäverna i Guds ords lära, och ni har blivit sådana, som behöver mjölk, och inte stark mat." (Hebr. 5: 12).

Det var även en annan orsak, varför frestaren bad Guds Son att göra bröd av stenar. Om Guds Son hade börjat göra stenkakor på fiendens begäran, hade han snart börjat tycka om sig själv och tänka: "Jag är visst något stort, som kan göra bröd av stenar." Men en kristen skall inte alls gå med på fiendens förslag, hur syndfri och oskyldig handling det än må vara. För om han i det minsta gjorde som den onde befaller, så skulle han snart göra även större ting. Om fiendens träl säger: "Smaka lite på rött vin, det gör inget," så smaka inte alls. För då får han tillfälle att efteråt säga: "Se du, den oskyldige mannen drack alkohol." Varför skall en kristen på fiendens befallning börja göra sådana gärningar som man inte med säkerhet kan avgöra, om det är rätt eller fel?

Andra betraktelsen visar, hur fienden frestar Guds barn genom världens ära. Om detta med ändtarmen är en mäktig frestelse, varigenom fienden har fått många att vackla, så utgör världens ära inte någon mindre frestelse. När fienden förde Frälsaren upp på nocken av templets tak och bad honom att hoppa ned därifrån, så var hans mening, att Frälsaren skulle visa sin gudomliga makt för världen för att människorna bättre skulle tro på honom. Men Frälsaren gick inte med på det, för han ville ju inte ha världens fåfänga ära.

Visserligen har fienden inte kunnat få de kristna att skryta med makten, men det finns ännu en annan sak som fienden erbjuder åt somliga kristna, nämligen den kristnes ära eller den bästa kristendomen som upphöjer dem upp på nocken av templets tak, varigenom de blir fäder i kristendomen och börjar tycka om sig själva, i synnerhet om till och med de kristna börjar tro, att den är den bäste kristne och kristendomens högste man.

De kristnas ära är nocken på templets tak, dit egenkärlekens och egenrättfärdighetens djävul upphöjer somliga. Och därför bestraffas Sions dotter i Hesekiels 16:e kapitel med orden: "Du litade på din skönhet," du började tycka om dig själv. Vad världens ära för övrigt åstadkommer i de botfärdigas och kristnas hjärtan, har ofta blivit förklarat. Och jag tror, att de kristna känner till hans listighet, både i samband med syndabekännelsen och i samband med talandet.

Världens ära tvingar de sorglösa att brottas och arbeta i kapp, varigenom de förstör sin hälsa och blir handikappade i medelåldern, då de i sin ungdom har överansträngt sin kropp genom äregirighet och skryt. Somliga håller dopöl och gravöl för att vinna världens ära. Somliga bygger präktiga byggnader, köper ståtliga hästar, skaffar klädeskläder och sidendukar, och därigenom slösar sin egendom. Men världens ära är allra störst hos (världs)herrarna som härskar över andra och vill få makten över hela världen. Detta var det höga berg, på vilket frestaren förde Frälsaren. Han tänkte att Guds Son skall utan vidare ha den största makten på jorden, så att alla kungar och höga herrar skulle falla på knä inför honom.

Den samma äran är hos världsherrarna så stor, att de gör vad som helst för världens ära, om de blott blir upphöjda. Men de kristna har nu inte en sådan frestelse, att de ville bli världens herrar, även om herrskapskristendom ser ut att finnas i hjärtat. Och somliga vill vara friherrar. Det lär inte bero mycket på världens ära, men det beror på lättja och köttslig frihet. De vill inte vara slavar under en annan människa. Såsom judarna sade till Frälsaren: "Vi har inte varit någons trälar. Vi är födda i frihet." Efter denna köttsliga frihet löper nu hela världen. Alla vill bli (stora) herrar. Och jag undrar på vilket sätt sådana friherrar kan bli (stora) herrar. Jag befarar att de som vill vara friherrar i världen skall till slut spela (stor) herre i helvetet.

Men den onde gör somliga synder lovliga genom Guds ord. Han hämtade bevis från Bibeln, att det är lovligt att hoppa från nocken av kyrkans tak ned på marken. Här hör vi nu, att den onde har läst Bibeln. Och om de kristna inte är noga på att rannsaka Bibeln för att genast kunna hämta ett annat bibelställe till svar, så skulle den onde leda dem i nöd. Frälsaren hämtade genast från ett annat ställe ett sådant svar, att frestaren inte hade någon utväg ur knipan.

Tredje betraktelsen visar, hur fienden genom själviskheten och egenrättfärdigheten frestar Guds barn. I synnerhet då han inte lyckas få de kristna att gå med på eller samtycka till någon syndig handling, så förvandlar han sig till ljusets ängel och säger till de botfärdiga: "Det finns så mycket ondska hos dig. Hur kan du som sådan komma till Frälsaren? Han tar inte emot sådana som är fulla av ondska och orenhet."

Egenrättfärdigheten har inte kunnat fresta Frälsaren så mycket, eftersom han var fri från all inre och yttre synd. Men de botfärdiga och de kristna frestar han förfärligt. I synnerhet då de inte alltid inser vad egenrättfärdigheten verkar hos dem. När egenrättfärdigheten förvandlar sig till ljusets ängel och skjuter sådana tankar i sinnet på den botfärdiga själen: "Gud kräver ett rent hjärta, men du har inte ett rent hjärta. Därför skall du inte tro att du som sådan kan duga för Gud." Och på det viset hindrar han de botfärdiga att komma till den store Läkaren som kan rena deras hjärtan.

Och då till och med de kristna har onda tankar, begärelser och lustar, så leder han dem i sådana tankar: "Dessa onda tankar kommer från hjärtat. Hur kan hjärtat då vara rent, när allt slags ondska kokar där?" Och därför börjar även de kristna tvivla på sitt tillstånd. Men den onde skjuter brinnande pilar mot hjärtat, och därav kommer de onda tankarna.

Se nu, ni få själar, som med hjärtlig åstundan, fruktan och bävan följer den store Korsbärarens blodiga steg och med ett betungat hjärta skådar den korsfäste och törnekrönte Konungen. Se, hur fienden har frestat Guds Son, fast han var rättfärdig och oskyldig till alla synder. Vad skall han då göra med er som ännu är vacklande i många punkter och haltar åt båda sidor, dels genom ovaksamhet, dels genom världskärlek. Då fienden har vågat fresta Guds Son, som han inte borde ha haft något hopp om att vinna något av, hur mycket mer skall han inte fresta er som ännu är bristfälliga och vacklande i många punkter.

Men även om fienden alltid har försökt att sålla era själar som vete i det hoppet, att han skall övervinna de kristna genom yttre och inre frestelser för att få dem alla att bli lik Judas, så har vi ännu det hoppet och den förtröstan till Gud, att den ondes änglar inte skall få någon glädje över de kristnas fall, så länge som den store Stridshjälten är vid liv, han som har övervunnit alla frestelser. Han strider för alla de själar som orkar tro på honom, fast världens furste, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kunde uppsluka.

Även om detta rytande lejon skulle till och med riva och sarga de kristnas kroppar, skall han likväl med harm och stor vrede se Guds barn dö med glädje och fröjd, och med stor frimodighet uppge sitt liv i Guds händer, då däremot de kristnas förföljare och ovänner måste på dödens stund bekänna, att de far till helvetet. Den onde frestar inte sina trälar som troget tjänar honom. Nog låter han dem fara i frid till helvetet. Varför skulle han fresta sina vänner? Man har inte ännu hört (sådant), att de sorglösa och nådetjuvarna skulle ha klagat på, att fienden frestar dem.

Men alla heliga har blivit frestade. Alla väckta och benådade själar har blivit frestade. Alla som inte vill lyda den onde blir frestade. Luther har klagat, hur fienden har frestat honom. Men fiendens trälar får vara fria från alla frestelser. Och också nådetjuvarna får vara fria från fiendens frestelser. Men de kristna, på vilka fienden har blivit arg, de får ingen fred av djävulen. Dem försöker han koka och steka.

Deras hjärtan sårar han. Därför skriver helige Paulus till de kristna: "Klä alla Guds stridsvapen på er, för att ni må kunna stå emot alla djävulens listiga anfall. Var sålunda omgjordade med sanningen, och iklädda med rättfärdighetens bröstpansar. Men i alla ting skall ni ta trons sköld, varmed ni kan utsläcka alla den ondes glödande pilar. Och ta salighetens hjälm på ert huvud, och andens svärd, som är Guds ord. (Fil. 6: 11-17).

Här har den ädle aposteln uppräknat alla de stridsvapen som en tapper Jesu Kristi soldat skall vara utrustad med. Och alla dessa stridsvapen behövs nu, när fienden har börjat göra förfärliga anfall mot de kristna. Nu måste var och en som vill bli salig och rädda sitt liv, vara utrustad både mot världen som har börjat förfölja Jesu lärjungar och mot det egna köttet genom vilket den onde skjuter sina pilar.

Men må den store Stridshjälte, som har övervunnit djävulens makt, stödja de utmattade knäna och styrka de trötta händerna, upplyfta de fallna och gjuta vin och olja i såren samt hämma blod, när hjärtat blir sårat. Må han bota dem som ligger sjuka. Hör du store Stridshjälte, alla eländigas och betrycktas suckan. Och återlös ännu alla fattiga fångar, för att de måtte få tacka dig för evigt i det nya Jerusalem. Amen!

Källa: Kirkkopostilla 1876 s.115