Nr 24 3 SÖNDAGEN I FASTAN 1855

Jag har blivit smädad av alla mina ovänner, för jag hör många smädel ser, att alla undviker mig. De överlägger med varandra om mig och vill beröva mig livet. Må de ogudaktiga komma på skam och tiga i helvetet. Må alla falska munnar bli stumma, som av högmod och förakt talar emot den rättfärdige Ps. 31: 12, 14, 18, 19.

Så talar Kristus genom Davids mun. Och David har även själv fått erfara, hur han hade blivit föremål för alla ogudaktigas smälek. De ogudaktiga kan inte låta bli att smäda de kristna, för det tror sig göra rätt då de smädar dem. Även David hade ofta blivit smädad för kristendomens skull, såsom vi hör av dessa förutnämnda ord: "Jag hör många smädelser, att alla undviker mig. De överlägger med varandra om mig och vill beröva mig livet." Dessa ord passar utmärkt för Kristus som har blivit smädad och vanärad av alla. Men nog har även David för kristendomens skull blivit smädad av de sorglösa, såsom vi hör på många ställen i Samuels bok.

Och på varje plats, där det finns kristna, finns även bespottare. Och vi hör även av Davids förutnämnda ord, att bespottarna inte tiger förrän (de kommer) i helvetet, för han säger: "Må de ogudaktiga komma på skam och tiga i helvetet." David har haft den tron, att de ogudaktiga inte slutar smäda förrän (de kommer) i helvetet. Och hur skall sådana sluta att smäda, förrän de faller i helvetet? Först då inser de, att smädandet av de kristna är den största synd som en sorglös människa gör. Men under sorglöshetens tid fattar de inte, att det är synd.

Någon annan synd är ju inte så förskräcklig som smädandet av de kristna. Och vi har nu sett många exempel därpå, hur alla sorglösa måste be om förlåtelse för denna synd när samvetet blir uppväckt. Fast de flesta sorglösa i denna tid uppskjuter sin ånger fram till döden, eftersom de har så stor lust att smäda de kristna, att de ingalunda kan låta bli att smäda (dem). Men alla sorglösa som i denna nådatid ligger på sjukbädden, måste kalla de kristna till sig för att be dem om förlåtelse för den smälek och motsägelse som de under sorglösheten har visat mot dem.

Detta exempel visar blott vad David har sagt, att de smädar jämt och ständigt. Nog slutar de att smäda i helvetet. Men vad har det för betydelse, att de i helvetet slutar att smäda? Deras belägenhet blir inte bättre för det. De kan inte komma ut från helvetet, även om de slutar att smäda sanningen, för även denna synd skall för evigt gnaga deras samveten, om de inte här i nådatiden kommer i sann ånger och ber om förlåtelse.

I dagens evangelium har fariséerna åter försökt smäda Kristus, då de säger, att han driver ut djävlar genom Belsebub som är djävlarnas hövding. Dåtida fariséer har haft samma onde andens verkningar som nutida kristendomens smädare. De tror att kristendomen är en verkan av den onde anden. Men de inser inte, att bespottelseandan är en verkan av den onde anden. De inser inte, att andligt hat är en verkan av Belsebub. När de kvittar gamle Adams verkningar genom bespottelse, då driver de ut djävlar genom Belsebubs makt.

Vi skall nu betrakta, hur de sorglösa smädar de kristna och med ett ont samvete gör motstånd mot dem. Somliga gör det mot sitt samvete. Och på grund av denna smädelse får de ett likadant slut som judarna, eftersom det finns mycket fariséer här, vilka med ett ont samvete smädar och står emot de kristna. Och först i helvetet skall de sluta smäda, då de själva blir smädade. Där, nämligen i helvetet, skall alla ångrandes tårar smädas. Därifrån utdrivs alla som suckar. Men smädarna: fyllhundar, svärjare, horor, horkarlar och slagskämpar är de bästa männen i mörkrets rike.

Sådana män och kvinnor blir lovade och prisade av djävulen, men botfärdiga (själar) vill han inte se inför sina ögon. De som här genom Guds ord driver ut djävlar, blir smädade, förolämpade, hatade och förföljda av fariséerna, såsom själva Kristus. Och om de kallar Mästaren för Belsebub, vad skall de då göra med hans lärjungar?

Må de få själar, som har börjat tala sedan den stumme djävulen har blivit utdriven, be att Jesus måtte utdriva, inte blott den stumma anden som har börjat plåga somliga kristna, utan att han även måtte bestraffa och täppa till munnen på smädarna genom att visa, hur djävulens rike skulle gå i spillror och bli öde, om den ena djävulen började jaga bort den andra.

Hör du store andarnas tuktare och utdrivare av onda andar, de botfärdigas suckan. Fader vår o.s.v.

I dagens evangelium visar världsbarnen, vad de tänker om Kristus, då de säger, att han driver ut djävlar genom makten av Belsebub som är djävlarnas hövding. Men nu frågar Frälsaren, genom vems kraft judarnas barn driver ut djävlar.

Judarnas och i synnerhet fariséernas lärjungar var trollkarlar som drev ut djävlar med djävlarnas makt. Såsom det sorglösa folket fortfarande tror, att trollkarlarna kan driva ut djävlar eller onda andar. Men fariséerna trodde inte att deras barn driver ut djävlar genom Belsebubs makt, utan judarna trodde, att trollkarlarna driver ut djävlar genom Guds makt och Guds ord. Såsom det sorglösa folket ännu tror, att trollkarlarna driver ut onda andar genom Guds ord. Och därför hämtar de sorglösa alltid någon trollkarl som driver ut onda andar. De sorglösa har aldrig trott, att trollkarlarna genom djävulens makt driver onda andar ut ur människan. Dessa trollkarlar skall nu döma fariséerna, för alla fariséer tror, att trollkarlarna är av Gud. Men de smädar Guds Son genom att säga, att han driver ut onda andar genom djävulens makt.

Vi skall nu genom Guds nåd betrakta, genom vems kraft fariséernas barn driver ut djävlar. Vi vet nämligen, att fariséerna är de första som kallar trollkarlar till sig, när onda andar kommer över dem. När Saul genom sin olydnad hade gjort Guds Ande bedrövad, då flydde Guds Ande bort. Då började han plågas av en ond ande som Gud sände till honom. Det var ett ont och gnagande samvete som Herren sände till honom, och denna ande började plåga honom.

Detta onda och gnagande samvete kommer ofta över dem som tidigare har känt Guds Andes verkningar och sedan vänder sig tillbaka genom olydnad, och med ett ont samvete börjar stå emot de kristna, liksom kung Saul, som inte blott stod emot profeten Samuel, utan även började plåga David som var en kristen. Och i den yttersta nöden gick hon till en häxa för att fråga om råd.

Så gör de sorglösa ännu. Först står de emot de kristna och sedan börjar de plåga dem. Och till slut söker de hjälp av trollkarlarna, då onda andar kommer på dem. Är nu detta inte veterligt för alla, genom vems makt trollkarlarna nu driver onda andar ut ur människorna? Trollkarlarna säger, att de driver ut onda andar genom Guds ord. Och de sorglösa tror det. Ingalunda trodde fariséerna, att deras barn driver ut djävlar genom Belsebubs makt.

Om nu fariséernas barn driver ut djävlar genom Guds ord som de förvänder och på så vis smädar Guds namn, så skall dessa fariséernas barn bli deras domare. Vi vet nämligen, att fariséernas barn förvänder Guds ord, då de läser trollformler. Och av denna gudsförsmädelse blir djävulen så glad, att han går ut ur människan och går och berättar för Belsebub, hur Gud nu blev smädad. Är det inte den största gudsförsmädelsen, då trollkarlarna förvänder Guds namn och Guds ord, och genom det knepet driver ut djävlar?

Men fariséerna tror likväl inte, att de driver ut djävlar genom Belsebubs makt. Men jag tror, att inte blott fariséerna själva driver ut djävlar genom Belsebubs makt, utan även deras barn (gör på samma sätt). När nämligen den ande som är verksam hos de otrogna barnen, nämligen egenrättfärdighetsdjävulen, driver ut andra djävlar, då tror fariséen, att detta sker genom Guds makt. Fariséen härskar över andra, mindre djävlar genom egenrättfärdigheten. Det är egenrättfärdigheten som bevarar somliga fariséer för hordom och uppenbar orättfärdighet. Och sedan tänker fariséen, att det var Gud som bevarade honom för hordom och tjuveri.

Egenrättfärdigheten är djävlarnas hövding. Han härskar över andra, mindre djävlar. Äran är näst högsta i ordningen. Och de båda förvandlar sig till ljusets ängel. Då nu äran och egenrättfärdigheten bevarar fariséerna för hordom, tjuveri, fylleri, bannande och slagsmål och så vidare, så tror fariséen, att Gud har bevarat honom. Och ändå är det genom egenrättfärdighetens eller Belsebubs makt som han stridit mot dessa begärelser så att de inte har övervunnit honom. Men det är inte många som i denna tid har kunnat härska över de grövsta köttets begärelser, för de flesta har fallit i sådana synder som hordom, tjuveri, grannlåt, slagsmål och andra grova synder.

Då nu Kristus genom sitt ord driver ut sådana djävlar, så bevarar egenrättfärdighesdjävulen fariséerna för bot och bättring, så att de inte kan göra annat än smäda Kristus och hans lärjungar. Genom Belsebubs makt driver de bort den Helige Ande, eller gör Guds Ande bedrövad, så att Guds Ande flyr med bedrövelse i hjärtat, och kan sålunda inte hos fariséernas sekt åstadkomma en sådan sorg som behagar Gud.

Förklaringen till detta finner vi även i dagens evangelium. När den starke beväpnade bevarar sitt hus, då är hans egna i fred. Denne starke beväpnade är i första hand egenrättfärdigheten som nu härskar över somliga fariséer i denna församling, och bevarar dem för hordom, fylleri, tjuvnad, bannande och andra grova synder. Men största delen av de sorglösa som ännu är kvar i denna församling, måste göra synderna lovliga, så att måttligt fylleri är lovligt och grannlåt är lovlig. Och när Guds Ande genom de kristnas mun ropar bättring, då smädar somliga och säger, att de kristna driver ut djävlar genom Belsebubs makt. De säger, att Guds Andes verkan är en verkan av den onde anden. Andra åter kan inte låta bli att förargas. Och en del försöker med lagens makt skada de kristna. På detta vis bevarar den starke beväpnade sitt hus, så att hans egna får vara i fred. Och somliga slutar inte att smäda och göra motstånd förrän (de kommer) i helvetet. Även de stackare som har förnummit den tillkommande världens kraft, har blivit sjufaldigt värre än de fullständigt sorglösa som inte har haft några förnimmelser. Därom har Frälsaren talat i dagens evangelium: "När den onde anden går ut ur människan, vandrar han på torra ställen och söker vila." Det är en orolig ande som inte finner vila någonstans. Och då han inte finner (någon vila) säger han: "Jag skall återvända till mitt hus som jag gick ut ifrån." Och när han återkommer, finner han rummet städat och med kvastar rensopat.

På detta ställe utmålas nu den avfallnes belägenhet. Det blir tråkigt för den onde anden som går ut ur människan och vandrar på torra ställen, nämligen i människans kött, eftersom han har blivit utdriven ur hjärtat. Det blir tråkigt för honom att vara borta från människohjärtat där han fick ha makten och härska över hela människan. Den onde anden är en sådan orolig ande som inte kommer till rätta utan kött och blod. Om han blir utdriven ur köttet, så går han i svinhjorden, såsom det nu är synbart för alla, att den onde har gått i svinhjorden, då han har blivit utdriven ur somliga människors hjärtan. Och nu driver han de andliga svinen på flykt så att de störtar ned i den bottenlösa sjön.

Då nu denna onde ande på detta sätt vandrar på torra ställen, söker vila men finner inte, säger han: "Jag skall återvända till det rum som jag gick ut ifrån." Och när han återkommer, finner han det städat och med kvastar rensopat. Denna gamla boning, där den onde tidigare bodde, har genom rening blivit sopad med kvastar och renad. Den är inte så äcklig och oren som under sorglöshetens tid. Och då Jesus inte är dörrvakt i de kristnas hjärtan, får den onde anden lätt tillfälle att komma in.

Dessvärre har det hänt för många, att den onde anden har genom ovaksamhet fått tillfälle att på nytt komma in i de kristnas hjärtan. Och den onde anden skall utgöra ett exempel för alla kristna, hur olyckligt det har gått för dem som genom ovaksamhet har släppt den onde anden på nytt in i sin boning, då de ser hur förskräckliga de har blivit som på nytt tog emot sådana matgäster i sin boning. Nu har de blivit sjufaldigt värre än vad de var förut, för den onde anden tar sju onda andar med sig, vilka är värre än han själv, och han går in i den boningen för att bo där. Och även om den då är rensopad med kvastar och renad, när den onde anden på nytt kommer dit in, så förblir den inte ren i många timmar därefter, för de sju värre andarna gör boningen sjufaldigt värre än den var under sorglöshetens tid.

De avfallna har inte mer kvar ens heder eller naturlig dygd. De mister till och med det naturliga förnuftet, så att även de dygdiga djävlarna blir förskräckta över deras levnad. Så går det för dem som håller sin hjärtedörr öppen för världen och den onde. Vad för glädje har de sorglösa nu över de avfallna? Vi vet att den ondes natur är sådan, att den ondes trälar inte har någon frid så länge som en rättfärdig människa finns kvar i staden Gomorra. Men de tränger sig dit med våld för att kika, och de gör våld mot den mannens hus, och blir till slut så blinda att de inte finner ens dörren.

Vi skall nu betrakta hur den starkare besegrar den beväpnade mannen. Denne starkare är Kristus som genom sitt ord har övervunnit några själar och räddat dem från den starke, beväpnade fiendens våld. Här hör vi att fienden inte är så slak karl att man får förakta honom. Då Frälsaren säger att fienden är stark och beväpnad, det är: utrustad med bröstpansar, så är det givet, att den onde inte är så kraftlös som några döda trons tokar tror honom vara. Sådana känner inte den ondes kraft, vilka säger: "Vi har ingenting med djävulen att göra." Vad fattar de blinda stackarna om fiendens kraft, vilka inte strider mot honom. De ligger själva i den ondes sköte, vilka säger: "Vi har ingenting med djävulen att göra."

Men den kristne får känna och erfara, vilken förskräcklig kraft den onde har. Han är stark och beväpnad, utrustad med bröstpansar. Och han vet väl var vägen till människohjärtat är öppen, när han skjuter sina pilar. Nu vet vi väl, hur den Starkare har besegrat denne beväpnade. Först har Gud sänt Johannes Döparen för att bereda väg för Herren. Och denna beredning gjorde han genom en sträng lagpredikan, varigenom några blev väckta. Och de började följa Kristus. Och de få själar, som med ett bedrövat och botfärdigt hjärta står vid korset, ser hur Mikael strider med draken. De kan bli räddade från den starke beväpnades våld.

Men hur många är de som är räddade och befriade från hans tjänst? Tolv, av vilka en har svikit bort, och några kvinnor som har följt honom från Galilén. De går efter den store Korsbäraren och gråter och jämrar sig. Och en korsbärare på vilken världshopen har lagt Jesu kors, som han måste bära efter honom, vilket gjorde det möjligt för Jesus att vända sig till de bedrövade kvinnorna som grät och jämrade sig. Lika många bedrövade själar som då fanns bland den stora skaran av fiender, torde även nu finnas, vilka följer den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen. En korsbärare som alla världens horor spottar på. Elva apostlar och somliga kvinnor, bland vilka Maria Magdalena och Maria, Jesu mor, och Salome och Johanna. Där är nu alla de få utvalda själar som med ett bedrövat och blödande hjärta följer den store Korsbäraren från örtagården till Golgata kulle. De följer hans blodiga steg och är beredda att ge sitt liv och blod för Jesu namns skull. Till slut får de vita kläder och med palmer i hand sjunga Moses och Lammets psalm på Sions berg. Amen.

Avskrift / Laestadiana 1 Ag:1 / Uleåborgs landsarkiv /