Nr 25 PALMSÖNDAGEN 1859
(aftonsång)
Jag har innerligt längtat att äta detta påskalamm med er innan jag lider,
för jag säger er, att jag inte skall äta därav förrän det blir fullbordat i
Guds rike. Luk. 22: 15-16.
Så sade vår dyrbare Frälsare till sina lärjungar, när han satte sig ned för
att äta den sista måltiden på jorden. Han visste väl, att det var den sista
måltiden, men vi vet inte när vi skall ha den sista måltiden. Men att det blir
en sista måltid, det vet vi. Kanske är den alldeles nära. Ack om vi då var
beredda att inträda i evigheten och värdiga att sitta med Abraham, Isak och
Jakob i himmelriket och äta himmelens bröd. Alla kristna borde ha den tanken,
att detta är den sista måltiden på jorden, när de äter påskalammet, och att de
inte skall äta någon annan mat på jorden förrän det fullbordas i himmelriket.
Men den sista måltiden verkar för många vara fjärran, när de sätter sig ned
för att äta påskalammet, för somliga är så fast vid världen, att de inte kan
tänka sig att detta är den sista måltiden på jorden. Om alla nattvardsgäster
tänkte, att det är den sista måltiden som de njuter, så skulle de vara bättre
beredda att träda in i evigheten och sätta sig ned med Abraham, Isak och Jakob
i himmelriket och äta himmelens bröd.
Men fienden förlänger nådatiden och inger nattvardsgästerna den tanken, att
Herrens nattvard inte är den sista måltiden på jorden. Endast några sjuka som
ligger för döden måste tänka så, att det är den sista måltiden. Men alla är
dock inte beredda att träda in i evigheten, fast de känner, att det är den
sista måltiden. För världen är så kär, att den förmår dem att hoppas, att de
ännu blir friska i denna världen. Det hoppet borde nog vara borta för alla
sjuka, eftersom det är ytterst skadligt för själen. Men de kristna skulle inte
ha ett sådant hopp på sjukbädden, i synnerhet då döden står för dörren. Men de
kristna har det hoppet, att de blir friska i den kommande världen, och att de
snart får inträda i Kanaans utlovade land och äta osyrat bröd och dricka det
levande Vinträdets frukt som är i Guds paradis.
Är ni nu redo att träda in i Guds rike. Är ni redo att sitta till bords med
Abraham, Isak och Jakob? vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att han
av sin stora barmhärtighet har berett några få själar och bereder dem ännu vid
den sista måltiden, där1 han säger: "Jag har innerligt längtat att äta
detta påskalamm med er innan jag lider." Tror ni nu, ni Jesu lärjungar,
att detta är den sista måltiden som ni äter med honom? Tror ni nu, att ni snart
får äta det nya med honom i himmelriket? Inte längre med sorg. Inte längre med
bittra örter så som här. Men med glädje och fröjd. Där nattvardsgästerna blir
druckna av det vin som har runnit ur det levande Vinträdets frukt.
Be, ni Jesu lärjungar, att den kalk som innehåller det levande Vinträdets
frukt, måtte bli välsignad, och att man skulle säga: "Detta är det Nya
Testamentets blod, det är Jesu blod, som utgjuts för er och många, till
syndernas förlåtelse." Hör du förste och siste, store Utdelare av Herrens
nattvard, de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår, o.s.v.
I den upplästa texten anmanar Paulus oss att pröva oss själva innan vi går
till Herrens nattvard. Alltså skall vi genom Guds nåd betänka: Hur
nattvardsgästerna skall pröva sig själva innan de går till Herrens nattvard.
Första prövningen: Har nattvardsgästerna ett rent samvete? Sorglösa
nattvardsgäster begår Herrens nattvard med orent samvete. De har inte förlikt
sig med sina trätobröder. Somliga har den onde berövat minnet, så att de inte
kommer ihåg, mot vem de har gjort orätt. Somliga kan komma ihåg de grövre
brotten, men de renar inte sitt samvete. De vill inte göra upp sina
missgärningar, utan de tror att Gud förlåter dem deras synder, fast de inte har
försonat sin trätobroder. Därför äter och dricker de domen över sig, för vi har
ett klart Guds ord därpå, att Gud inte förlåter synderna för dem som inte vill
försona sina trätobröder.
De väckta vill rena sina samveten och försona sina trätobröder, fast
somliga vill slingra sig, då de säger: "Visst skall man försona sin trätobroder,
men inte förrän samvetet kräver." Men deras samveten är inte väckta på
riktigt. Vad är det för samvete som inte kräver det samma som Guds ord kräver?
Men om äran och girigheten skiter på samvetet, då förlorar samvetet kraften att
kräva det som Guds ord kräver. Och jag säger till er: Om ni inte har renat ert
samvete, så hjälper varken Herrens nattvard eller tron att synderna är
förlåtna.
Andra prövningen. Har nattvardsgästerna en rätt och saliggörande tro? Då
Paulus säger till de kristna: Pröva er själva om ni är i tron, så uppstår en
annan fråga: Hur sker denna trons prövning? Många har nu den kristnes tro, fast
man inte vet när man har kommit i den rätta tron. Och somliga känner
visserligen till hur och när de har fått den kristnes tro, men de vet inte hur
och när denna tro hade förvandlats till en död tro. Där har den onde ett fint
nät varmed han fångar de kristnas själar, då en levande kristen inte själv kan
varsebli eller känna, hur den levande tron förvandlas till en död tro. Så som
vi ser av Davids fall och den tjänarens som fattade sin medtjänare vid strupen.
Den tjänaren hade säkert den tron att hans skuld var utstruken. Och alla
kristna måste erkänna, att den tjänaren verkligen hade fått sina synder
förlåtna. Men hur gick det? Alla medtjänare måste slutligen klaga på honom och
meddela konungen, vad denne tjänare har gjort. Denne stackare torde inte själv
vara medveten därom, att han har fallit från nådatillståndet, förrän han åter
igen får höra den stränga domen.
När nämligen medtjänarna börjar klandra på, att han inte längre är i
nådatillståndet, då stiger själviskheten upp i hans hjärta. Han börjar göra
motstånd och bygga parti. Han är inte längre överens med de kristna. Till slut
uppkommer en stor järnspik i hjärtat mot de kristna, vilket den blinde
stackaren inte själv märker.
Då nu denna trons prövning är så dunkel, att inte ens många kristna kan
pröva om de är i tron, så är det bästa rådet, att man låter sig bli prövad av
en sådan kristen som man med säkerhet tror vara en kristen. För erfarenheten
bevisar, att inte ens en kristen kan se sina egna fel så som en annan kristen.
Tredje prövningen. Har nattvardsgästerna verkligen lust att bli saliga?
Detta ställe är också ett dunkelt ställe, för alla säger att de har lust att
bli saliga, men alla har likväl inte någon verklig nöd. Och vi vet att inga
andra har en uppriktig lust att bli saliga än de som har en verklig nöd. Och
inga andra har en verklig nöd än de som har en verklig ånger. Deras samvete är
inte enbart blivit väckt, utan förblir (varaktigt) som väckt, så att man ser
varifrån den första, andra, tredje eller sjunde fienden kommer. Dem leder
själva satan i nöd. För om du känner, vad hordomsdjävulen verkar i dig, men
känner inte vad girighetsdjävulen eller äredjävulen verkar i dig, så är du en
enögd kristen. Om du åter känner vad sex djävlar verkar i dig, men känner inte
vad den sjunde djävulen verkar i dig, så kan du kanske strida mot de sex, men
den sjunde sållar din själ som vete.
Genom denna sjunde djävul kommer de botfärdiga i nöd. Därför måste de fly
till den store Korsbäraren och ropa varje gång när Guds Son kommer till synes,
eller varje gång när egenrättfärdighetsdjävulen börjar betrycka dem eller sänka
dem under tvivlens böljor. Sådana nödställda som egenrättfärdighetsdjävulen vill
helt utesluta från himmelriket har en verklig nöd att bli frälsta från
djävulens våld. Men de som djävulen inte plågar har ingen nöd. De säger, i
varje fall somliga, att de inte har tro, och att de inte orkar tro fast de vill
tro. Men sådana har likväl inte en uppriktig lust att tro, eftersom fienden
inte har berövat dem allt falskt hopp. Och sådana kommer i bedrövlig nöd då en
kristen vill nästan med våld leda dem till Kristus. Dem leder den onde i nöd
just då, när de skall tro och bekänna sin tro.
Dessa är de största prövningarna som värdiga nattvardsgäster borde ha. Och
vi har det hoppet, att de botfärdiga och de nödställda känner till dessa saker,
fast de alla inte kan förklara dem. Men må den store Nattvardsutdelaren göra de
värdiga nattvardsgästerna ovärdiga, och de ovärdiga värdiga, så att de som utan
bröllopskläder kommer i bröllopshuset blir bundna av händer och fötter. Men
djävulens fångar må bli befriade från dödens bojor, så att de till slut får
delta i den stora nattvarden med Abraham, Isak och Jakob och äta himmelens bröd
nu och i evighet. Amen.
Kopia / Laestadiana samlingar Ag:1 / Uleåborgs landsarkiv / Kopia /
Raittilas arkiv / Uleåborgs landsarkiv /
SW 229