Nr. 27 ANDRA PÅSKDAGEN 1852
Lärjungarna på väg till Emmaus
fick vid brödsbrytelsen känna, att Jesus lever. Men de fick inte se honom
länge. Och de sade till varandra: "Var inte vårt hjärta brinnande i oss,
då han förklarade Skrifterna för oss, och vi kände inte honom?"
Detta har inte skett endast för
de lärjungar som var på väg till Emmaus, utan för att bli ett exempel för andra
bedrövade själar, hur galna och tröghjärtade de är, då de inte tror vad Guds
levande ord framställer om Kristi lidande. Fast dessa lärjungar hade läst
mycket om Kristi lidande, förstod de dock ännu inte denna hemlighet, hur Jesus,
Guds Son, för att återlösa syndare, måste lida helvetets pina och kval.
Och samma oförstånd plågar även
andra lärjungar trots att de har gått i Jesu skola. När de läser om Jesu
lidande, får de ofta märka, att de är dumma och senfärdiga när de borde tro,
vad profeterna, evangelisterna och apostlarna har skrivit om honom. För även om
de hör att Kristus måste lida allt detta, kan de dock inte med levande känslor
fatta höjden, bredden och längden av Guds kärlek, förrän de får känna att han
lever i deras hjärtan.
Dessvärre måste många väckta
människor klaga över sin tröghet att tro vad profeterna, evangelisterna och
apostlarna har skrivit om Kristi lidande. Det som är skrivet om hans gudomliga
kraft i naturens och nådens rike, är lätt för dem att tro. Det är inte svårt
för dem att tro, att han har skapat oss och gett oss livet och allt vad vi
behöver för livets uppehälle. Men att han som är Gud och själva Skaparen, har
lidit helvetets pina och kval för de ogudaktiga barnens skull, det tror ingen
av världens vise. Det tror ingen som behärskas av egenrättfärdigheten. Det tror
ingen av naturen dygdig människa. Det tror ingen väckt människa vars hjärta
inte blir brinnande då Guds ord förklaras för henne, som det hände för
lärjungarna på vägen till Emmaus. Och trots att deras hjärtan blir brinnande då
den Korsfäste genom sin Andes kraft ger dem rätt förstånd, är deras ögon likväl
betäckta så att de inte kan känna honom förrän han bryter brödet eller visar
sina sår.
Lärjungarna på vägen till
Emmaus blev först brinnande i sina hjärtan då den Okände började för dem
förklara Skrifterna om Kristi lidande. Men deras ögon var betäckta så att de
inte kände igen honom. Först då, när han började äta med dem, öppnades deras
ögon, och av brödsbrytelsen kunde de känna igen honom. Det är säkert att
brödsbrytelsen som sker vid Herrens nattvard är ett medel varigenom den
korsfäste och törnekrönte Konungen öppnar de bedrövade och tvivlande
lärjungarnas ögon för att de skall känna honom och kraften av hans blod, om de
noggrant och med upplysta ögon ser på honom.
Men deras ögon är ofta så
betäckta på grund av sorg och tvivel, att de måste klaga över sin tröghet att
tro, fast deras hjärtan blir brinnande på vägen till Emmaus då skrifterna om
Kristi lidande rätt förklaras. Men likväl vill otron ofta göra deras ögon så
blinda, att de inte känner Jesus med levande känsla förrän vid brödsbrytelsen.
Utan att tala om dem som begår Herrens nattvard som Judas. Sådana har aldrig
tvivel, för sådana har så stark tro på Frälsaren att de säger, att Frälsaren
aldrig skall dö i deras hjärtan. Men de sörjande lärjungarna på vägen till
Emmaus längtade efter Jesu nådiga närvaro. Deras Frälsare var död. De orkade
inte mer tro, att Jesus skall komma till dem från dödsriket. Och sådana
lärjungar kan inte så lätt tro, att Jesus ännu lever, förrän han uppenbarar sig
för dem, och lärjungarna får med levande känslor känna honom av brödsbrytelsen.
Dessvärre kommer de sorglösa
nattvardsgästerna till Emmaus by med alldeles obotfärdiga hjärtan. De har ingen
sorg. De talar inte ens med varandra om den korsfäste Jesus från Nasaret, om
honom som var en mäktig profet inför Gud och människor, utan de sorglösa
nattvardsgästerna talar om hav, jord och väderlek. De talar om handel och
jordbruk. De talar om kor och får. Och de har större bekymmer om hästar än om
Frälsaren. Och när sådana kommer fram till Emmaus by, ser de snett på den som
för dem har uttytt Skrifterna om Kristi lidande. De säger inte honom: "Bli
kvar hos oss, för solen har gått ned," utan de säger snarare: "En
sådan bibelförklaring gör människorna tokiga. Vi vill inte lyssna till sådant.
Vi har förnuftet. Vi behöver ingen bättre förklaring än det vi själva väl
förstår." Men de bedrövade lärjungarna vilkas hjärtan blir brinnande då
den okände gästen förklarar Skrifterna om Kristilidande för dem, ber honom:
"Bli kvar hos oss, för solen har gått ned." Och sådana lärjungar ser
noggrant på honom när han tar brödet och tackar. Slutligen känner de honom vid
brödsbrytelsen.
Ack om nu alla bedrövade
lärjungar som talar med varandra om den korsfäste Jesus från Nasaret, måtte av
brödsbrytelsen känna honom. För världsbarnen får aldrig se honom efter hans
uppståndelse, utan enbart de bedrövade, botfärdiga och av världen föraktade som
inte har någon tillflykt i världen. De får se honom uppstånden. Hör alltså, du
korsfäste och törnekrönte Konung, de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår
o.s.v.
Evangelium: Lukas 24: 13 - 35.
Med ledning av vårt heliga
evangelium skall vi denna stund genom Guds nåd betänka, hur den korsfäste Jesus
från Nasaret uppenbarar sig för de bedrövade lärjungarna på vägen till Emmaus.
För det första: Varför känner inte lärjungarna honom av Skrifternas förklaring?
För det andra: Varför börjar de älska honom, fast han är okänd för dem? För det
tredje: Varför känner de honom särskilt av brödsbrytelsen? Vi hoppas att de
bedrövade lärjungarna skall känna, att den korsfäste Jesus från Nasaret lever,
när de kommer till Emmaus by. Amen.
1:a betraktelsen. De bedrövade
lärjungarna lär inte känna den Korsfäste enbart av Skrifternas förklaring, för
deras ögon är så betäckta eller av sorg förblindade, att de inte kan känna
honom. Den okände, som för dem uttyder Skrifterna om den korsfäste Jesus, är
säkert en trevlig kamrat. Men enbart därav känner de inte att det är Jesus som
förklarar Skrifterna för dem. Och nog har de ännu behov att höra
bibelförklaringar om Kristi lidande. För fast de förut har läst dessa
bibelförklaringar och hört många ställen ur Skriften om Kristi lidande, så har
de inte fattat dessa skrifter förrän de under andlig sorg började längta efter
den Korsfäste som var död.
Så länge som lärjungarna är i
död tro, är de dumma och oförståndiga. De förstår knappast något om den Heliga
Skrift, fast de tror sig vara visa. De tror sig fatta rätt, men de
missuppfattar allt vad de läser. Den onde förklarar Skrifterna fel för dem. Men
så snart den döda tron tar slut, och en tung andlig sorg uppstår, då längtar de
efter Jesus. Och då är en rätt Skriftuttydare en nödvändig och trevlig kamrat,
hur okänd han än var. Den som på vägen till Emmaus uttyder Skrifterna för Jesu
bedrövade lärjungar är en trevlig kamrat för dem, för genom denna förklaring
upplyses det blinda och förmörkade förnuftet som förut i det naturliga
tillståndet inte fattade annat än jordiska ting. Genom denna förklaring blir de
bedrövade lärjungarnas hjärtan brinnande. Den okände skriftförklararen börjar
bli kär för dem. De vill inte längre skilja sig från honom.
Men den tunga sorgen gör dem så
blinda, att de inte känner vem det är som förklarar Skrifterna för dem. Och
otron är så stor, att de alls inte känner den Korsfäste, fast han vandrar med
dem på vägen. Se nu, bedrövade själ, vad det är för något som täcker dina ögon
så att du inte kan känna att han lever. Det är tvivlet. Det är otron, som
täcker dina ögon. Det är det egna förnuftet som säger: "Jesus kan inte mer
bli levande. Den Korsfäste är död och han har gått så långt bort i dödsriket,
att han inte mer hör mina böner. Och vi trodde att han var den som skulle
förlossa Israel."
Så talar de bedrövade och
tvivlande. Vi trodde att Jesus, den mäktige profeten, skulle förlossa oss och
rädda oss undan fiendens välde. Men nu kan vi inte mer tro på honom, eftersom
han har dött och gått så långt bort i dödsriket, att vi inte mer kan se honom.
Vi får inte mer känna kraften av hans nåd. Vi får inte mer vara med honom i
Israels eller Messias rike. Och vem skall nu förlossa oss undan fiendens välde,
då Jesus är död? Nu måste vi vara utan Frälsare, och fienderna skall säkert
dräpa våra själar. Vi skall aldrig mer komma in i Guds rike.
Dessa tvivlets tankar inskjuter
djävulen ofta i de botfärdiga och bedrövade lärjungarnas hjärtan, när de är på
vandring från den stora fördärvets stad till Emmaus by, där de försöker finna
ensamhet för att i fred kunna samtala något om den Korsfäste som de tror vara
så långt borta, att de inte mer får se honom. Och även om Jesus nu vandrar mitt
ibland dem som har stor sorg och tvivel över Frälsarens död, så är dock deras
ögon så betäckta, att de inte känner honom. Denna stora blindhet hos de
botfärdiga och bedrövade lärjungarna kommer därav, att de är så dumma och
tröghjärtade, att de inte vill tro vad profeterna har skrivit om Kristi lidande.
De har nog många gånger läst profeternas skrifter om Kristi lidande, men de har
inte fattat det. De har inte trott, att Kristus måste lida allt detta för
syndarnas skull, och därefter ingå i sin härlighet.
De har i sin döda tro tänkt att
de blir saliga genom honom, men de har inte trott att han måste lida helvetets
pina och kval för sina ogudaktiga barns skull. Förr i det sorglösa tillståndet,
säger jag, har de inte haft så levande syndakännedom, att de hade känt det vara
nödvändigt att Kristus måste dö för de ogudaktiga barnens skull, vilka med sitt
förskräckliga liv har bringat sin Förälders grå hår med sorg ner i graven, så
att den himmelske Föräldern har måst dö av sorg. Men ännu under bedrövelsens
och tvivlets tillstånd är de så okunniga, att de inte känner sig vara så stora
syndare att de därigenom har störtat honom ned i helvetet. De inser inte det
förrän han själv uttyder Skrifterna för dem. Först då börjar de tro, att
Kristus måste lida allt detta för sina ogudaktiga barn.
2:a betraktelsen. Varför börjar
de bedrövade lärjungarna älska den okände mannen som för dem förklarar
Skrifterna om Kristi lidande? Visst hade Frälsaren redan förklarat för dessa
lärjungar profeternas skrifter om Kristi lidande, men på den tiden ville de
inte lyssna till sådana bibelförklaringar eftersom de då var i syndasömnen. På
den tiden förstod de inte att Kristi lidande är nödvändigt. Petrus blev till
och med arg på Frälsaren då Jesus började tala om sin död. Och så gör alla
sorglösa människor. När man talar om Kristi lidande, så tänker de att Kristi
död inte är nödvändig. Nådetjuvarna i synnerhet blir förargade om någon vill
säga dem, att Frälsaren måste dö bort från deras känsloliv och de måste tappa
bort Jesus. De säger: "Vi skiljer oss inte från honom, vad ni än må göra."
Och likadan tro hade även Petrus före sitt fall, att han inte skiljer sig från
Jesus fast han skulle dö.
Liksom Petrus på den tiden inte
ville höra något om Jesu död och lidande, så vill inte heller andra nådetjuvar
höra, att deras Frälsare måste dö och att de måste skilja sig från den Frälsare
som de med falsk förtröstan förlitar sig på. Och när man säger till
nådetjuvarna: "Ni skall gråta och jämra er," så säger de:
"Varför skall vi gråta? Vi skiljer oss inte från Frälsaren." Men även
om nådetjuvarna nu inte vill höra något om Kristi lidande, så skall nog den
tiden komma, då de gärna skulle lyssna till profeternas skrifter om Kristi
lidande, när samvetet vaknar. Och det vore nog nödvändigt för dem att den
Frälsare dog som de med obotfärdigt hjärta tror på, för att de blev bedrövade
och började gråta och jämra sig. Då torde den mannen vara nödvändig som började
så förklara profeternas skrifter för dem, att hjärtat blev brinnande.
Och det är klart att de måste
börja älska den okände mannen som för dem förklarar Skrifterna om Kristi
lidande. För de bedrövade, botfärdiga, tvivlande och nådlängtande känner behag
till profeternas skrifter om Kristi lidande, då hjärtat genom denna förklaring
blir brinnande. Då börjar de älska den som för dem rätt förklarar Guds ord, så
att det blir levande och gör hjärtat brinnande. Då börjar de be: "Bli kvar
hos oss, för det lider mot aftonen och solen har gått ned."
Be nu, ni bedrövade lärjungar
på vägen till Emmaus, att den okände och stora Bibelförklararen måtte öppna ert
förstånd så länge som ni ännu är på vägen. Och när ni kommer närmare byn dit ni
är på vandring, så be den okände och kräv honom att följa med er till byn och
säg: "Bli kvar hos oss, du stora och andlige Skriftförklarare, och gör
profeternas skrifter om Kristi lidande riktigt klara för oss, för att vi må
höra, för att vi må fatta, för att vi äntligen må i våra hjärtan känna denna
allvarliga sanning, att allt detta måste Kristus lida och därefter ingå i sin
härlighet. Bli kvar hos oss, käre Frälsare, för solen går ned och aftonen är
för handen."
Låt inte de bedrövade och
botfärdiga lärjungarna gå utan dig i byn. Lämna inte dessa stackare ensamma på
vägen, utan följ med dem i byn, för att de äntligen måtte få känna att du
lever, för att de äntligen måtte känna din saliggörande kraft i sina hjärtan
innan de dör av sorg och av längtan efter nåd. Bli kvar hos oss, käre vän, du
som har förklarat Skrifterna om Kristi lidande för oss. Vem kan veta hur länge
denna nådasol ännu är uppe. Snart kan solen gå ned och livets afton är för
handen. Så länge som han vandrar med er på vägen förklarar han Skrifterna för
er, men om han skiljer sig från er innan ni kommer fram till Emmaus by, så
skall ni inte känna att han lever. Be därför, ni bedrövade lärjungar, att den
okände Skriftförklararen måtte följa med er in i byn. Och kräv honom komma med
er och säg: "Bli kvar hos oss, för solen har gått ned."
3:e betraktelsen. Hur skall de
bedrövade lärjungarna känna, att Jesus lever? Visst blir deras hjärtan
brinnande då de hör sådana förklaringar om Kristi lidande vilka rör hjärtat och
uppväcker kärlek till den man som för dem uttyder dessa ställen ur den Heliga
Skrift. Men de vet inte ännu vem det är. De tror inte ännu, att den korsfäste
och törnekrönte Konungen är uppstånden. Men när de kommer i byn och börjar äta
där, ser de noga på honom, hur han enligt gammal sedvänja tar brödet och
välsignar det. Då öppnas deras ögon och de känner av brödsbrytelsen, att det är
själva Herren Jesus som sitter där. Men han blir inte länge kvar på ett synbart
sätt hos dem. Men det är endast de sorgsna och tvivlande som gråter och jämrar
sig av längtan efter Frälsarens nådiga närvaro, vilka av brödsbrytelsen får
känna Frälsaren.
Men de sorglösa och
nådetjuvarna skall inte alls känna, att Frälsaren lever. Varken Josef eller
Nikodemus får känna, att Jesus lever, för de är dygdiga män. De har ingen
anledning att vara sorgsna och tvivlande på grund av Jesu död. Jesus uppenbarar
sig aldrig för de översta prästerna, fariséerna och folkets äldste som har
hatat honom och anklagat honom inför landshövdingen, att han är en
folkuppviglare och falsk profet. Aldrig vill de heller se Jesus leva, för om
han kom inför deras ögon, så skulle de genast dräpa honom.
Vad tänker nu Jesu sorgsna
lärjungar, när Jesus vandrar med dem och förklarar Skrifterna för dem? Vad
tänker dessa Jesu sorgsna lärjungar efteråt, då Jesus vandrar med dem en längre
tid som okänd än som känd? Visst talar de senare sinsemellan: "Var våra
hjärtan inte brinnande i oss, då han talade med oss på vägen och förklarade
Skrifterna för oss?"
Många Jesu lärjungar får nog
efteråt förundra sig över sin dumhet och otro, då de inte tidigare har kunnat
känna uppståndelsens kraft, fast man har förklarat så mycket Guds ord för dem.
Men så dumma och senfärdiga är somliga lärjungar när de borde tro, i synnerhet
sådana som skiljer sig från andra lärjungars sällskap och går och söker tröst i
ensamhet. De är så dumma och senfärdiga när de borde tro, att fast Jesus själv
förklarar Skrifterna för dem så att deras hjärtan blir brinnande, känner de
ännu inte uppståndelsens kraft förrän deras ögon öppnas genom brödsbrytelsen.
Skäms nu över er dumhet och
blindhet, då ni inte tidigare har känt och trott, att Jesus verkligen är
uppstånden, fast man har så mycket förklarat Moses och profeternas skrifter om
Jesu lidande, död och uppståndelse. Skäms nu över ert hjärtas motsträvighet att
tro allt vad profeterna har talat. Skäms nu, ni tvivlande och säg: "Var
inte vårt hjärta brinnande i oss, då han förklarade Skrifterna för oss?"
Men stå nu snart upp och gå och
förkunna åt alla sorgsna själar som inte har sett den Korsfäste vara
uppstånden, och berätta för dem, hur Jesus genom brödsbrytelsen har blivit känd
för er. Oavsett om de tror eller inte, så må ni dock berätta för dem vad som
för er hände på vägen. För somliga är ännu i så stor otro, att de tror inte
alls, att Jesus är uppstånden. Men berätta ändå, ni lärjungar i Emmaus by,
berätta för de andra sorgsna och tvivlande själarna, att ni har känt Jesus
genom brödsbrytelsen. Kanske blir någon gnista av levande tro upptänd för dem
genom er berättelse. Amen.
Original / FKHS Kollerska
samlingen / Nationalarkivet Helsingfors /