Nr. 29 JOHANNES DÖPARENS DAG 1853

Ni talar hårda ord mot mig, säger Herren. Och ni säger: "Vad talar vi mot dig?" Ni säger: "Det är fåfängt att tjäna Gud. Och vad gagnar det att vi håller hans bud och lever ett besvärligt liv inför Herren Sebaot?" Malakia 3: 13 - 14.

Så talar de människor som med egna krafter försöker tjäna Gud, och med egen bättring behaga Herren. Då de märker att striden mot världen blir alltför tung, lägger de av alla bättringsförsök och säger: "Det är fåfängt att tjäna Gud. Och vad gagnar det att vi håller hans bud och lever ett besvärligt liv?" Här hör nu alla som har börjat göra bättring, varför de forna egen bättrings görare har tröttnat på vägen och lagt av alla bättringsförsök. Det har blivit ett besvär för gamle Adam att strida mot synden och bära Jesu kors. För så lyder deras ord i profeten Malakias tredje kapitel: " Vad gagnar det att vi håller hans bud och lever ett besvärligt liv?"

Där hör nu alla egen bättrings görare, vad deras bröder redan i Gamla Testamentet har talat. Det har blivit besvärligt för dem, och därför lade de av och gick tillbaka i världen. För dem blev Jesu kors tung att bära. Och därför kastade de det på backen och tänkte: "Må hunden bära detta kors. Kommer man inte med mindre möda i himmelriket, så får det vara." Och det finns även en annan orsak, varför egen bättrings görare lägger av alla bättringsförsök. De säger nämligen så som den samme profeten Malakia har skrivit på det förut nämnda stället: "Därför prisar vi föraktare, ty de ogudaktiga har framgång. De retar Gud och det går väl för dem."

Och egen bättrings görare ser nu på detta och de fattar det beslutet, att det inte lönar sig att börja kämpa och tjäna Gud. De ogudaktiga är mer framgångsrika i världen än de kristna. Ingen hatar eller förföljer världsbarnen. De får nog leva i frid i världen. Därför säger nu alla skenheliga och mun kristna så: "Vi prisar föraktare. Vi lovprisar dem som föraktar Guds lag. Vi anser dem vara bättre än de kristna. Vi anser dem vara bättre än dessa vilda andar." Och sålunda skiljer de sig från de kristnas sammankomster och vänder sig till världsbarnen och prisar föraktarna med orden: "De ogudaktiga är mer framgångsrika än Guds barn. Hela kristendomen torde vara falsk, då de kristna blir fattigare men spritsäljare och smörsäljare blir rikare och rikare."

Och det torde vara det bästa rådet, att alla skenheliga, mun kristna och egen bättrings görare lägger av skenheligheten och går raka vägen huvudstupa till helvetet. Vad gagnar det, att de håller Guds bud och lever ett besvärligt liv? De far likväl baken före till helvetet. Vad bättre är det att fara dit baken före än huvudstupa? Samma djup har de i helvetet som de som far dit huvudstupa. De är många som har börjat göra en skenhelig bättring, men de har tröttnat på vägen. De har måst vända om till världen. De har börjat leva som tidigare, i dryckenskap, skörlevnad och vällust. Somliga har börjat supa, somliga bråka, somliga sälja sprit och somliga bedriva hor, och så vidare. Och nog tar djävulen betalt av dem som har fastat några år. Den onde förmår dem att ångra, att de lät Guds Ande göra dem så galna, att de började göra bättring.

Men helvetet blir blott två gånger hetare för de stackare som så föraktar Guds förekommande nåd och Guds Andes dragning. För profeten Malakia säger på förutnämnda stället: "Men de som fruktar Herren, tröstar varandra så: Herren märker det och hör det, och en minnesbok är skriven inför honom för dem som fruktar Herren och tänker på hans namn." Här hör vi, att deras själar är inskrivna i den minnesbok som Herren har skrivit inför honom. Herren har ännu inte glömt bort deras namn som tänker på hans namn.

Men i vems minnesbok är deras namn inskrivna som far baken före och åter igen genom begärelser och lustar börjar korsfästa Frälsaren? Deras namn torde vara inskrivna i den svarta boken. Fast somliga av dem tror att deras namn är inskrivna i Livets bok, men skulden är ännu obetald och alla synder oförlåtna, och i drakens blod är deras hjärtan tvättade som säger som profeten Malakia nämner här: "Vad gagnar det att vi håller hans bud och lever ett besvärligt liv?" Det är sant, att en skenhelig lydnad och självgjord bättring inte är något värt. I synnerhet då det blir till besvär för gamle Adam.

Men varför har då sådana börjat göra bättring, då det för dem blir så stort besvär, att de måste lägga av alla bättringsförsök och vända om till världen. Förstås har de redan fått nog av Guds förekommande nåd. Förstås har de ångrat sig, att de började göra bättring. Men somliga av dem har aldrig kommit fram till den trånga porten. Somliga har varit bakom den trånga porten och vänt sig om därifrån. Somliga är för tidigt födda och alltför tidigt kommit ut ur ägget.

Men även om den ondes änglar nu gläder sig däröver och tror, att alla kristna skall bli sådana, säger likväl profeten Malakia om dem som tänker på Herrens namn, att de skall på den dag som jag skall göra, vara mina egna, och jag vill förbarma mig över dem så som mannen förbarmar sig över sin son som tjänar honom. Och ni skall åter få se, vad det är för skillnad mellan den rättfärdige och den ogudaktige, och mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.

Här hör nu alla ogudaktiga som aldrig har börjat göra bättring, hur stor skillnad det är mellan den ogudaktige och den rättfärdige på den dag som Herren skall göra. Fast de ogudaktiga tror att alla blir likadana som de.

För det andra hör nu skenheliga och munkristna, att deras hopp är fåfängt, om de börjar inbilla sig att de kommer till samma ställe som de rättfärdiga, eftersom de redan här skiljer sig från de kristnas sammankomster och bygger partier. För slutligen måste de likväl lägga av sin skenhelighet och vända håret på vargpälsen synligt utåt, fast de hittills har kommit till de kristna i fårakläder. De måste, säger jag, träda fram i vargpäls och säga: "Det är fåfängt att tjäna Herren, och vad gagnar det att vi håller hans bud och lever ett besvärligt liv. Därför prisar vi föraktare."

Och prisa nu föraktare, ni skenheliga och munkristna. Prisa nu fyllhunden och spritsäljaren, ni egen bättrings görare. Prisa horor och tjuvar som ända från början har föraktat denna kristendom, för de är föraktare som aldrig har haft för avsikt att bättra sig. Prisa nu föraktare, ni återfallna, och ångra er över er bättring och säg till spritsäljaren: "Du är den bäste kristne." Och säg till fyllhunden: "Du är salig som aldrig har slutat supa." Säg till gamla horan: "Du är Jesu brud. Frälsaren skall inte överge dig, om du blott orkar bedriva hor."

Ett sådant evangelium skall man nu predika för föraktarna, för att de bättre trodde sig ha rätt och de kristna ha fel. Utan tvivel måste nu skenheliga och munkristna börja prisa föraktare och hålla dem för lyckliga som alltid har föraktat denna kristendom och hållit den för falsk. För annars lär inte Bibeln tala sanning, om det inte sker så, att skenheliga och munkristna börjar prisa föraktare.

Då nu Johannes födelsedag firas som minneshögtid, så som de kristnas sed även förr har varit, att Johannes Döparens födelsedag hålls som helgdag, så är det för alla nödvändigt att höra, vad profeten Malakia har skrivit om honom. I tredje kapitlet skriver han: "Se, jag vill utsända min ängel som skall bereda vägen för mig." Här hör vi att Johannes var en vägberedare för Herren. Och i dagens epistel hör vi, att profeten Jesaja talar om samme man som bereder vägen för Herren.

Alltså skall vi denna stund betrakta, hur denne Herrens ängel bereder vägen för Herren. Men för att beredning av vägen måtte ha framgång, så att Härlighetens Herre kunde vandra från ovan nedåt, och från öst till väst, det efterlängtar alla som väntar på Härlighetens Herre. Och därför ropar de vid hans ankomst: "Hosianna, Davids Son!" I synnerhet de barn som är så små att de ryms i Förälderns famn. De ropar, när han kommer ridande på en arbetsåsninna: "Hosianna, Davids Son!" För det är skrivet: "Från barnens och de späda barnens mun har du fått tacksägelse." Och då barnen ropar så, blir världsherrarna bittra. Farise-erna och de skriftlärda tycker inte alls därom, att barnen ropar så. Men de barn som är så små att de ryms i Förälderns famn ropar ändå: "Hosianna, Davids Son!" Och vi hoppas att Härlighetens Konung hör deras suckar som i Ande och sanning ropar honom till hjälp. Fader vår som är i himlen, o.s.v.

Vi hör evangelisten nämna, hur Johannes fader Sakarias förut sade i Anden till sin son: "Och du lille son, skall bli kallad för den Högstess profet, för du skall vandra inför Herrens ansikte och bereda hans vägar och ge hans folk salighetens kännedom till förlåtelse för deras synder." I följd därav skall vi betrakta hur den ropandes röst i öknen bereder för Herren Jesus vägen till människornas hjärtan.

Första betraktelsen. Hurudant ställe är människohjärtat där man skall bereda vägen för Härlighetens Herre? Andra betraktelsen: Blir det många alnar färdigt om dagen? Ack om Herren måtte nu ge kraft till vägberedaren, så att han orkade sänka ned bergen och höja upp dalarna, och jämna ut klipporna, för att allt som blivit ojämnt måtte bli utjämnat. Vi hoppas att Härlighetens Herre kan vandra genom denna landsända. Vi hoppas att han inte behöver ta en annan väg och fara åt helt annat håll, där vi varken ser eller hör honom.

Första betraktelsen. Hurudant ställe är människohjärtat där man måste bereda vägen för Härlighetens Herre? Det är ett fult ställe, så som vi hör av dagens epistel. För det första liknas det vid en öken, där den ropandes röst ropar. Det är en mörk och tät skog, där det naturliga högmodets berg ger svar på varje ord som den ropandes röst ropar. Om den ropandes röst ropar till bergen där huggormarna bor: "Ni huggormars yngel!" så svarar bergen: "Huggormars yngel?" Om han ropar: "Vem har lärt er att fly undan den kommande vreden!" så svarar bergen: "Kommande vreden?" Om han ropar: "Yxan är redan ställd vid foten av träden!" så svarar bergen: "Vid roten av träden?" Om han ropar: "Vart och ett träd som inte bär goda frukter skall huggas av!" så svarar bergen: "Skall huggas av?" Om han ropar: "Och kastas i elden!" så svarar bergen: "Skall kastas i elden?"

Inte tror bergen, att huggormens yngel bor i deras barm. Och därför, om den ropandes röst i öknen ropar till huggormens avkomma: "Ni huggormens yngel!" så svarar bergen på varje ord. De ger likadana ord tillbaka till roparen. Men han hör ingenting annat än de sista orden som kastas tillbaka av bergen. Och därför, då obotfärdiga människor till slut ropar åt bergen: "Fall över oss!" så svarar bergen: "Över oss?" Och till kullarna: "Täck över oss!" så svarar kullarna: "Täck över oss!" Likväl blir de inte övertäckta inför ansiktet på den som sitter på stolen.

Men i den öken där den ropandes röst ropar finns inte blott berg och kullar som man skulle sänka lägre ned, och tjocka träd med sina rötter som huggs av om de inte börjar bära frukt, utan i denna syndaöken finns även dalar som man skulle upphöja. Det är sådana gyttjiga ställen som vägberedaren har stor möda att upphöja och fylla, för att människan inte må sjunka i gyttjan och leran där det inte finns botten.

I samma öken finns även klippor och sådana stora skallar som man borde jämna ut. Och profeten har nog sagt till vägberedaren, att allt som är ojämnt måste jämnas ut, och klipporna skall slätas ut. Vägberedaren har likväl mycket arbete där, och så stor möda, att han torde bli trött innan han har sprängt ned alla berg, höjt upp alla dalar, och jämnat ut alla klippor och slätat ut allt som är ojämnt. För människohjärtat är så fult ställe, att ingen annan än den som ser det kan tro det.

Men varken vålnader eller ugglor anser det för något fult. Och skogsdjävlarna tycker att hjärtat är vackert och trevligt. De klandrar inte alls, att det är ont, fult och förskräckligt, utan de kommer för att skratta, då den ropandes röst börjar ropa. Det låter för dem som en okänd röst som inte blivit hörd förut. Ugglorna kommer och kikar, och vålnaderna kommer och skrattar. Och skogsdjävlarna kommer och grinar, när den ropandes röst hörs. Och sådana skogsdjur är ingalunda skygga, därför att de har vuxit upp i skogen. Men haren är mycket skygg och flyr långt, när den ropandes röst börjar höras. Men björnen förargas och ryter till då den inte får samvetsfrid.

När vägberedaren alltså börjar bereda väg för Härlighetens Herre, möter han sådana klippor som inte går att spränga sönder. Han möter stora snödrivor där man ser endast vargens spår. Vad skall han göra med bergen som man skall sänka ned, och med dalarna som man skall höja upp, och med klipporna som man skall jämna ut? Bergen sjunker inte med annat än sprängning. Och dalarna upphöjs inte med annat än ifyllning. Men vägberedaren måste dock försöka gräva upp stöte stenarna med sanningens järnspett, och med trohetens järnspade måste han gräva dike på ömse sidor, i synnerhet i dalarna. Och flerårig is kring hjärtat måste han smälta med den eld som Jesus kom och tände på jorden.

Här har vägberedaren arbete. Och där har han möda, innan han får klipporna utjämnade. För även om profeterna före honom hade arbetat mycket på människornas hjärtan, och även om de hade försökt bereda väg för Herren, så hade världens snöyra och oväder utplånat vägen. Den onde hade vältrat stora stöte stenar på vägen, så att man knappast kunde märka, att det hade varit någon gammal väg där. Det hade vuxit så mycket mossa på vägen, att den gamla vägen var knappast kännbar då Herren utsände sin ängel för att bereda vägen för Frälsaren.

Andra betraktelsen. Hur många alnar om dagen tror ni vägberedaren får färdigt i ett sådant ställe, där på ena sidan bergen och på andra sidan dalar och klippor står emot? Det lär inte bli många alnar om dagen färdigt. Vi vet att vägberedaren har gjort sitt bästa och försökt handla efter sitt bästa förstånd. Men i ett sådant ställe där bergen skall sprängas och dalar fyllas med stenar och mull lär inte många alnar om dagen bli färdigt. Och han hade nog ännu lite hopp därom, att Härlighetens Herre någon gång fick vandra framåt, om världens snöyra och oväder inte plånade ut vägen i den takt den öppnas. Likväl har Härlighetens Herre, Kristus, fått träda in i någras hjärtan sedan vägen öppnades. Ni har ju hört av Frälsarens egen mun, att alltifrån Johannes Döparens dagar ända hittills, har man gjort våld på himmelriket, och de starka river det åt sig. Det är: Starka andar som varken eld eller vatten förhindrar att ila dit. Men somliga är senfärdiga att vandra, fast vägen är beredd, och Härlighetens Herre är redan på vandring, och kanske redan på väg förbi. Likväl är somliga senfärdiga att följa med.

Vägberedaren har visserligen berett väg för Herren, fast det inte blir många alnar om dagen färdigt på grund av bergen som måste sänkas ned, och på grund av dalarna som måste höjas upp, så som profeten Jesaja har predikat i dagens epistel. Alla berg måste sänkas ned. Det är: Höga herrar skall genom kristendomen bli ödmjuka. Och alla dalar skall höjas upp. Det är: Den låga samhällsklassen skall upphöjas genom kristendomen.

Men vi har sett, att bergen inte vill sänka sig ned, utan de vill på grund av världens ära alltid vara högmodiga. Staden Kaper naum var byggd på ett berg, men dess innevånare ville inte böja sig under Guds mäktiga hand. Därför sade Frälsaren: "Du Kaper naum. Du är upphöjd ända till himlen i ära och rikedom, men du skall bli nedstörtad ända ner i helvetet." Och dalarna vill inte bli upphöjda genom kristendomen, utan de vill bli upphöjda genom högmod och lösaktighet. Och om bergen är hårda och styva emot nedsänkning, så är även dalarna svåra att upphöja, för det finns så mycket gyttja och lera som har runnit ned från bergen med vatten och skräp. Och i somliga dalar finns sådan gyttja där det inte finns botten. Så som David klagar: "Jag har sjunkit ned i gyttjan, där det inte finns botten."

Där har vägberedaren nog med arbete, att kunna handla så, att dalarna blev upphöjda och klipporna utjämnade. Och vad är dessa klippor för något? Är de inte sådana stora hälleberg som den onde har från berget vältrat ned i dalarna för att Härlighetens Herren inte fick möjlighet att vandra fram? Här finns det klippor, här finns det hälleberg, här finns det stenblock strax bakom kyrkan. Och de skulle nog duga till väggrund i dalarna, om man kunde få dem mindre. Men de är så hårda, dessa förhärdelsens klippor, att varken eld eller järn biter på dem.

Se nu, ni mot evigheten vandrande, hurudana hinder den onde har lagt för vägberedaren, när han måste bereda väg för Herren. Det blir inte många alnar färdigt om dagen, för människohjärtat är så fult ställe, att ingen annan tror det än den som har sett det. Det är ett ställe fullt med branter och backar. Det är fullt av långa och smala tuvor. Där finns högmodets klippor. Där finns smuts, gyttja och lera i dalarna. Och en sådan gyttja där det inte finns botten. Det är inte att undra på, om vägberedarens arbete fortgår sakta. Han får knappast några alnar om dagen färdigt.

Profeten Jesaja har skrivit att alla berg skall nedsänkas och alla dalar skall upphöjas, och vad som är ojämnt skall jämnas ut. Men vi måste klaga, att bergen inte vill bli nedsänkta, inte heller dalarna upphöjda. Och det som är ojämnt vill inte bli utjämnat. Världens furste vill ju inte jämna ut något. Men han vill höja upp bergen och sänka ned dalarna, och slutligen störta allt ned i avgrunden. Men Guds vilja är att bergen skall sänkas ned och dalarna skall höjas upp, och klipporna skall jämnas ut, för att Härlighetens Herre kunde vandra framåt.

Nu har vägberedaren arbetat på denna väg i flera år, men vägen har ännu inte blivit så färdig, att Härlighetens Herre fritt kunde vandra fram överallt. Världens snöyra och oväder plånar ut vägen i den takt den öppnas. Likväl har Herren vandrat från ovan nedåt och från öst till väst, så att de blinda stackarna har hör folket susa. Och den blinde stackaren som satt vid vägen och tiggde har också fått höra att Jesus från Nasaret for här fram. Och kanske for han förbi det stället, och många stackare har ännu inte ropat, fast Jesus har gått förbi. Vi är så otacksamma och därför går Jesus förbi oss till en helt annan plats, där han blir bättre mottagen.

Nu går det inte för sig att säga, att vi inte vet var himlavägen går. Nog har man arbetat så pass på denna väg, att alla evighetsvandrare borde känna till var himlavägen går, om de blott vandrade så länge som ljuset varar. Ropa nu, ni blinda stackare, innan Jesus från Nasaret vandrar så långt bort, att man inte längre hör ens suset efter hans följe. Kanske måste han lämna oss för vår otacksamhets skull och fara så långt bort, att den blinde stackarens röst inte längre hörs, fast han ropade med hög röst. Då måste du säga: Det behagar mig inte.

De få själar som följer Jesus sedan vägen för Jesus öppnades genom Johannes mödosamma arbete, så att han kunde vandra fram, de få Jesu lärjungar som förr har varit Johannes lärjungar och efteråt har börjat följa Jesus då Johannes med sitt finger pekade på Guds Lamm som borttager världens synder, de samma lärjungarna skulle nu följa den stora Härlighetens Herre för vilken Johannes genom sitt rop beredde vägen, de borde följa Härlighetens Herre så nära, att de inte tappade honom ur sikte. För världens snöyra, snöfall och oväder kan snart utplåna vägen som Johannes har berett. Och då vet man inte vart de far vilse som blir efter.

Följ Jesu blodiga steg från fördärvets stad till Gållgata kulle. Följ honom, ni evighetsvandrare, för att ni inte må avvika från honom. För att ni inte må bli tvungna att ropa i det ställe där ingen svarar. Vi hoppas att de få Jesu lärjungar som har övergett allt och följt honom, skall sitta på stolar och döma Israels tolv stammar. Och då skall de även nämna vägberedaren som har berett väg för Jesus. Och slutligen skall de komma fram till Sions berg, och där får de sjunga den nya psalmen för Moses och Lammet, och ropa för Sions Konung som barnen i det Nya Jerusalem: Hosianna, Davids Son. Salig är den som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Amen.

Original / FKHS Kollerska samlingen / Nationalarkivet Helsingfors Puhtaat Saarnat s. 539