Nr. 30 MIKAELS DAG

Och en stor strid ägde rum i himlen. Mikael och hans änglar stred med draken, och draken stred och hans änglar. Och den stora draken, den gamle ormen, den som heter djävul och Satan, blev utkastad, han som förför hela världen. Han blev kastad ned på jorden, och deras rum fanns inte mer i himlen. Uppenbarelseboken 12: 7–9.

Denna stora strid mellan Mikael och draken som Johannes såg äga rum i himlen pågår fortfarande, fast draken nu har en annorlunda skepnad än då, när Johannes såg honom kämpa med Mikael. På den tiden hade draken ännu på sig den gamla förhud i vilken han rörde på sig under en hednisk skepnad. Då stridde han grymt med Mikael. Men då vann han intet, fast han sög stora mängder av de kristnas blod. Men nu har han skiftat skinn. Nu kommer han i den gamle kristnes skepnad. Och i denna skepnad är han förskräcklig i sin strid mot Mikael. Men vi hoppas, att han blir utkastad från himlen ned på jorden.

Denna stora strid i himlen sker på tre sätt. För det första strider Mikael och hans änglar med draken i härlighetens rike. För det andra strider de i nådens rike. Och denna stora strid är i gång i de kristnas hjärtan varje dag. När nämligen Mikael kommer in i människohjärtat för att driva ut drakens yngel eller de sju djävlar som är de sju dödssynderna, då gör draken hårt motstånd. Han vill inte gå ut ur människohjärtat utan slingrar sig och spjärnar emot fruktansvärt därinne och gör hjärtat sjukt och hårt, och ibland uppblåser han det.

De sorglösa och nådetjuvarna vet ingenting om den striden, för den onde ger dem fred. Men i det väckta och även i det benådade tillståndet är denna strid mellan Mikael och draken nog kännbar. Draken uppväcker frestelser och onda tankar och vill därigenom tränga bort Mikael. Men även Mikael strider. Han kastar den gamle draken ut ur den himmel som är i den kristnes hjärta.

Men för det tredje strider draken i naturens rike genom onda människor som är fiender till Jesu kors, av vilka somliga försöker som judarna med stenar, somliga med käpp och vedträ, somliga med knytnäve och stav, döda de kristna. Somliga försöker utrota dem genom lagens makt och somliga genom den falska lärans styggelse. Men inte har den gamle ormen vunnit mycket genom den yttre förföljelsen, för ju grymmare han angrep de kristna genom förföljelse och blodsutgjutelse, dess större kraft blev given de kristna för att utstå allehanda plågor.

Johannes såg i uppenbarelsen, att de kristna segrade genom Lammets blod och genom hans ords vittnesbörd, för de älskade inte sitt liv intill döden. Men vad han inte vann genom förföljelse, det vann han genom den falska lärans styggelse, då han lyckades förföra några kristna till andligt högmod. Då uppstod stor strid mellan dem, och ingendera ville böja sig. De kunde inte bevara ödmjukheten, utan upphöjde sig genom egenrättfärdigheten allt högre och högre. Då fick fienden tillfälle att förskingra de kristna, när det uppstod många ledare i församlingen. Till slut uppkom påven av dem. Han började förfölja de kristna både genom den världsliga och andliga lagens makt. Han ansåg de rätta kristna för falska profeter, och skrymtare erkände han som rätta.

På den tiden var det inte fråga om sann ånger och bättring. På den tiden fanns det inga nåde valppar som gnällde i kyrkan, utan alla var dygdiga horor och ärliga tjuvar, eller verkhelgon allihopa. I påvens församling behövde man inte bekänna sina synder offentligt inför församlingen eller försona sin medmänniska. Men där hade man blott en hemlig bikt. Och alla som är i påvedömet begagnar sig ännu av hemlig bikt. Påven hade sagt: "Ingen behöver ropa ut sina synder för världen, utan man skall göra bekännelsen på tu man hand med påven." Detta förde med sig ett lätt inträde i himmelriket. Den som gav påven pengar fick genast inträde i himmelriket. Och då hade draken sina bästa dagar, när han i den gamle kristnes skepnad kunde regera över hela världen.

Luther utgjorde ett litet hinder för honom, då han började fordra rätt ånger och bättring samt levande tro och kristlig kärlek. Men den lutherska tron förvandlades snart till död tro. Nu fick draken igen tillfälle att bli hövding i världen genom den döda tro som inte åstadkommer någon ändring av hjärtat och sinnet, inte heller någon bättring av levernet. Nu kan nådetjuvarna vara gudfruktiga i kyrkan och ogudaktiga bakom kyrkan. De kan sjunga psalmer i kyrkan och vråla bakom kyrkan. De kan vara dygdiga i kyrkan och bedriva hor bakom kyrkan. De kan välsigna i kyrkan och svära bakom kyrkan. De kan dricka Frälsarens blod i kyrkan och djävulsträck bakom kyrkan. Och nog låter djävulen dem tro, att de är dygdiga och fromma, om han blott får härska över deras hjärtan.

Om nu någon vaknar ur syndasömnen och börjar med sin ande fly till Frälsaren, så vredgas fienden genast och börjar utmåla för den blinde stackares ögon, att denna kristendom inte är annat än ett andligt högmod och en förvillelse. De väckta utmålas som falska profeter, men nådetjuvarna utmålas som rätta kristna. Och då den onde har inbillat sina trälar att tro, att de väckta är falska profeter, så är det inte svårt att uppväcka vrede och förföljelse genom världs hopen, för att den onde åter igen fick tillfälle att stoppa korvar av de kristnas blod.

Och denna stora strid mellan Mikael och draken, som Johannes såg äga rum i himlen, pågår nu mellan de väckta och de sorglösa. Och denna strid torde inte så snart upphöra, förrän draken blir utkastad från himlen ned på jorden, där han håller stor vrede eftersom han vet, att hans tid snart är ute.

Då nu draken har skiftat skinn och kommer i den gamle kristnes gestalt för att strida med Mikael och hans änglar, så är det nödvändigt att be till Gud om kraft och styrka, för att Mikaels änglar måtte orka kämpa med drakens änglar, så att den stora draken, den gamle orm, som heter djävul och Satan, som förför hela världen, skulle bli utkastad från himlen. Nämligen för det första från den osynliga himlen eller härlighetens himmel, och för det andra från nådens himmel eller de troendes hjärtan, och till sist från den yttre församlingens styrelse eller naturens rike.

Låt oss alltså be till den stora Korsbäraren, vi Mikaels änglar, att han måtte förläna oss sådana stridsvapen med vilka vi kan stå emot alla den ondes glödande pilar, för fienden går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Men stå emot djävulen, så flyr den. Och ta på er andliga stridsvapen, varmed ni kan stå emot alla den ondes brinnande pilar. Ta på er trons sköld och salighetens stålhjälm och Andens svärd. En tapper Herren Jesu soldat kan inte stifta fred med fienden. Inte ger fienden fred åt andra än sina egna tjänare. Inte frestar han dem som troget tjänar honom. Men dem anfaller han grymt som strider mot honom.

Åkalla alltså, anropa och be, ni Mikaels änglar, att Mikael, den stora Stridshjälten måtte ge er kraft och styrka för att strida med draken och hans änglar. Slå på huvudet med Andens svärd. Stick i hjärtat på draken. Knäböj dig, du trogne soldat, och ropa som David från djupet till höjden. Vi vet, att Mikael, den stora Hjälten, hör deras rop som med ett sårat samvete och blödande hjärta ropar till honom: Du stora Stridshjälte, kom oss till hjälp i denna stora strid, och hjälp dem som är i nöd! Amen. Fader vår o.s.v.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi genom Guds nåd betänka, vem är den störste i himmelriket. Första betraktelsen: Den som är den störste, den är den minste. Andra betraktelsen: Den som är den minste, den är den störste. Vi ber till den himmelske Konungen, att alla stora måtte bli så små, att de ryms in, och att alla små måtte bli så stora, att de inte mer kunde gå ut.

1:a betraktelsen. Den som är den störste, den är den minste. Lärjungarna kom ofta till Frälsaren med denna fråga, vem av dem skulle anses som den störste. Först kom Sebedeus söner och bad Frälsaren om att få sitta, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra sida i hans rike. Men Frälsaren i sin tur frågade dem, om de kunde dricka den kalk som han måste dricka. Det betyder: Om de kunde utstå den stora pina som han stod ut. Därav hör vi, att den som vill sitta på hans högra eller vänstra sida i hans rike, måste dricka den kalk som Frälsaren har druckit. Men den kalken blir bitter för många, så att man skjuter bort den och säger: "Detta är rena giftet, hur kan jag dricka det? Om jag inte kan komma in i himmelriket utan att dricka denna kalk, så får det bli."

Frälsarens kalk är så bitter för gamle Adam, att han spyr idel galla, då han har smakat litet därav. Den kalken innehåller inte blott syndens gift som Frälsaren har måst dricka ända till botten, då syndarna inte mäktade dricka det, men den kalken innehåller även världens hat och smälek. Den som dricker ur Frälsarens kalk blir smädad och hatad av världen. Han blir ärelös. Och därför tänker många som har smakat litet därav: "Denna kalk skulle man helst ge åt djävulen, men inte åt människor." Likväl måste den kristne dricka ur denna kalk, om han vill bli delaktig av himlens glädje, för Frälsaren sade till Sebedeus söner: "Av denna kalk måste ni visst dricka, men sitta på min högra eller vänstra sida i mitt rike, har jag inte makt att lova, utan det är Fadern som bestämmer det.

Hur gick det nu för er, ni Sebedeus söner? Ni kunde ju inte bli de största i himmelriket, fast ni lovade dricka den kalk som Frälsaren har druckit. Lärjungarna kom åter en annan gång och frågade, vilken är den störste i himmelriket. Då ställde Frälsaren ett barn inför deras ögon och sade: "Om ni inte omvänder er och blir så som barn, så skall ni inte komma in i himmelriket." Av denna liknelse kan man nu förstå, att gamle Adam inte ryms i himmelriket då han är så stor och tjock som han i sitt naturliga tillstånd är. Gamle Adam är så stor och tjock, att han inte ryms in genom kyrkodörren, i synnerhet under frosten, eftersom han har klätt på sig all den grannlåt och dygd som han har. Gamle Adam fruktar, att man klär av honom alla hans ärbara sidenkläder och dygdens klädeskläder, om han gick in i den kyrkan där somliga gråter i den trånga porten liksom ett svin. Då en skriker i livsfara, så gör det ont på den andra. Och den som är fri, flyr för livet längre ut.

Så gör även gamle Adam. Den andras skrik vid livsfara gör ont på den som ännu inte har varit i någon nöd. Och vad är det för något som gör somliga så tjocka, att de inte ryms in genom kyrkodörren? Det är världens ära som uppblåser hans hjärta. Det är dygdens klädespäls som tar så stor plats. Och den döda trons sidendukar på skallen. Egenrättfärdighetens sidenkjol. Alla dessa världsärans, dygdens, egenrättfärdighetens och döda trons grannna ytterkläder gör gamle Adam hos somliga så tjock, att han inte ryms i kyrkan. Och hur kan en sådan tjock människa rymmas i himmelriket vilken är så stor och tjock, att hon inte ryms i kyrkan?

Det är inte blott naturligt högmod, dygdighet och gods som uppblåser honom, utan även världens ära och vällust gör gamle Adam så tjock. Sedan tillkommer köttslig sinnets förnöjelse, världens glädje och gott djävulsträck som gamle Adam inte vill försaka. Därtill även girighet och världskärlek som hindrar somliga att gå i kyrkan och därefter i himmelriket. Gamle Adam tror sig dock få träda in i himmelriket, fast han är så stor och prydlig. Fast Frälsaren har sagt, att den porten är trång och den vägen är smal, som leder till livet, och de är få som finner den. Hur skall gamle Adam bli så liten att han ryms in genom den trånga porten?

Det är inte möjligt, att gamle Adam med hull och hår kan komma in genom den trånga porten, utan alla redskap skall kläs av: Bort med dygdens sidenkläder, ärans klädeskläder, egenrättfärdighetens kjol, högmodets tjocka päls, girighetens svarta skjorta, grannlåtens guldkedjor, skönhetens örhängen, dryckenskapens brännvinsflaska, världens glädje och horors dans. Alla dessa förargelsens ämnen måste kläs av. Och därtill även gamle Adams inälvor, eller de sju dödssynderna, av vilka redan en enda för till helvetet, nämligen: högmod, världens ära, girighet, tjuvnad, hordom, dryckenskap (och) avund. Dessa är de sju dödssynderna av vilka en enda får hjärtat att svälla upp och gör människan så tjock, att hon ingalunda ryms in genom den trånga porten. Alla dessa måste drivas ut innan människan blir så liten, att hon ryms i himmelriket.

Men vi hör hur den ondes andar ropade då Frälsaren drev dem ut ur människorna. De ropade och klagade genom människans mun: "Har du kommit för att plåga oss i förtid, du Guds Son?" De ropade inte så ömkligt, då de fick vara i fred i människohjärtat. Men då ropade de ömkligt, när de måste gå ut ur människan. Och även nu ropar den ondes andar ömkligt, då de måste fly ut ur deras hålor. Men deras rop gör ont på andra onda andar. När de hör, att en annan (ond ande) är i nöd, så går det till så, att de andra (onda andar) som inte ens har för avsikt att gå ut ur den människans hjärta där de bor, tvingar sina trälar att bära dem ut. Den ondes andar, säger jag, driver somliga ut ur kyrkan. Och de människor som är i den ondes våld, klagar att det skrikandet och gråtandet gör dem ont. Men de, från vilkas hjärtan den ondes andar har blivit utdrivna, de själar hos vilka den Helige Ande bor, gläds då den ondes andar kommer i nöd. De vet att den Helige Ande är i den människa som ropar i samvetskval.

Men det är inte människan själv som ropar så, utan det är den onde, som är i nöd då han blir utdriven från himlen. Och han bär stor vrede då han vet, att hans tid snart är ute. Så vittnar evangelisterna, att den onde anden ropade genom munnen på människan, då han måste gå ut ur människan. Men ingalunda blir människan annars så liten, att hon ryms i himmelriket, utan den ondes andar som uppblåser hjärtat och gör henne stor och tjock, måste drivas ut. Och detta är den rätta orsaken till, att somliga inte ryms i kyrkan. Den onde har uppblåst deras hjärtan så att de inte ryms (i kyrkan). Inte släpper djävulen dem in i en sådan kyrka, där Guds Ande rör sig. Den onde är rädd för att han måste lida av andras nöd. Nog släpper den onde dem in i en sådan kyrka, där alla sitter som döva och stumma. För djävulen själv blir döv och stum, då man frågar honom: "Min vän, varför kom du hit, fast du inte har bröllopskläder?"

Men då ett svin är i nöd, så flyr de andra, för detta skrik för dem ont. Så flyr också de andra onda andarna då en ond ande är i nöd. De tål inte att höra, hur den andre skriker i nöd, eftersom det gör dem ont. Och därför driver djävulen somliga ut ur kyrkan för att de må slippa höra (sådant). Och somliga låter djävulen inte gå in i kyrkan eller den platsen där de kristna är församlade i bön, där Guds Ande rör sig.

Nu skall vi närmare betrakta, vilken är den störste i himmelriket. Då Sebedeus söner gjorde anspråk på att få sitta den ene på högra och den andre på vänstra sidan i hans rike, så befallde Frälsaren dem dricka av den kalk som han måste dricka. Men denna kalk består av den förfärliga pina som Frälsaren har lidit. Men var och en, som har smakat litet av Frälsarens kalk, känner, att han inte kan tömma den. Och hur kunde människan tömma den kalken, då Frälsaren måste be: "Om det var möjligt att denna kalk togs bort från mig." Inte kan Sebedeus söner bli de största i himmelriket på det viset, att de dricker ur Frälsarens kalk, för fast de måste smaka av denna kalk, så kan de dock inte tömma den. Men Frälsaren måste dricka hela Guds vredes kalk. Han hade inte behövt göra det om Sebedeus söner hade kunnat tömma denna vredens kalk. Likväl måste varje kristen smaka av Frälsarens kalk. Annars går inte den ondes andar ut ur honom.

I Frälsarens kalk finns syndens gift som svider förskräckligt i människans samvete. För det aktar sig djävulens andar, för att inte hamna i samvetskval. När människan nämligen smakar av Frälsarens kalk, får hon samvetskval. Och därigenom kommer den ondes änglar i nöd. De måste gå ut ur den människa som har smakat av Frälsarens kalk. Men om någon därigenom lyckas bli den störste i himmelriket, att han har smakat litet, men inte tillräckligt, av Frälsarens kalk, så att djävulen hade måst fly ut, en sådan dricker mer ur en annan kalk, där det finns mycket nåd. Och genom den stulna nåden får högmodsanden tillfälle att upphöja sig i den kristnes skepnad. En sådan börjar sedan förakta de väckta och säger: "Ni har inte ens så mycket tro som ett senapskorn, men jag har så stark tro, att djävulen vågar inte röra mig." Men vad är det som uppblåser dig, då de väckta klagar på dig, att du är en nådetjuv? Är det tron som uppblåser dig? Jag tänker att det är högmodsanden som blåser upp dig. Och den samme högmodsanden gör dig till den störste i himmelriket.

När lärjungarna ville veta, vilken är den störste i himmelriket, då ställde Frälsaren ett litet barn mitt ibland dem och sade: "Om ni inte omvänder er och blir som barn, så kommer ni ingalunda in i himmelriket." Hur gick det nu för er som trodde, att Frälsaren skulle utnämna någon av er som den störste i himmelriket? Det var högmodsanden som tvingade er att fråga, vilken av er är den störste i himmelriket. Men ni har ännu inte blivit barn. För då det för tredje gången uppstod strid mellan lärjungarna, vem av dem var den störste, så sade Frälsaren: "Den som är den minste är den störste." Men man blir ju inte liten förrän man för det första har smakat av Frälsarens kalk, och för det andra förnedrat sig som ett barn, och för det tredje krympt ihop så att man har blivit liten.

2:a betraktelsen. Den som är den minste, den är den störste. Inte blev lärjungarna små förrän Frälsaren dog på korset. Då började lärjungarna gråta och jämra sig. Och då utplånades den gamla döda tro som dessförinnan hade hos dem gett upphov till högmodets ande. Men därefter kämpade de inte mer därom, vilken av dem skulle vara den störste. Ingen av dem frågade därefter, vilken var den störste i himmelriket. När Petrus, som tidigare var en mäkta stor trons hjälte, föll i synd och därigenom fick känna sitt usla hjärta, då blev de alla sorgsna och bedrövade. Så blev de alla små, då den Helige Ande gav upphov till en sådan sorg som behagar Gud. Och det är säkert att alla skulle bli små, om Guds Ande fick tillfälle att åstadkomma en sådan sorg och bedrövelse hos dem, att de började gråta och skrika som barn.

Men denna sorg och bedrövelse är ännu fjärran från dem som har en död tro i skallen. Denna döda tro uppehåller hos dem högmodets ande som har sin grund i egenrättfärdigheten. För nåden upphöjer ingen. Men (det gör) egenrättfärdigheten, då den får tillfälle att gå i vägen för nåden. Om egenrättfärdigheten får tillfälle att gå i vägen för nåden, då tål människan ingen dom. Vi vet säkert, att en benådad kristen tål nog dom, för han är under domen genom det fördärv som finns hos honom. En rätt kristen kan aldrig bli helig, fast egenrättfärdigheten tvingar honom ibland att försöka det. Men så länge som samvetet är vaket, måste han som en stor syndare, och alldeles lik djävulen, tigga om nåd. Och i det tillståndet känner han sig vara under domen, om han blev dömd efter förtjänst. Men genom nåden känner han sig vara ett Guds barn. Han har förtjänat domen på grund av det fördärv som finns i honom. Och därför står han ut med domen.

Men nådetjuvarna tål inte dom, därför att egenrättfärdigheten har gått i vägen för nåden. Att inse och känna, vad som är av nåd och vad som är av förtjänst, är ibland så svårt, att inte ens de benådade alltid kan skilja förtjänst från nåd. Somliga enfaldiga kommer ibland i nöd med egenrättfärdigheten. När de av okunnighet blir dömda, sticker egenrättfärdighetsdjävulen sina pilar i hjärtat och väcker upp sådana tankar: "Varför dömer de kristna mig ännu, fast jag har redan för länge sedan blivit Guds barn?" Men, kära du! Du minns ju inte längre, hur du blivit Guds barn. Är det så, att du har blivit Guds barn genom förtjänst? Men om du av nåd har blivit Guds barn, så kan ingen så döma dig som du har förtjänat. För om du dömdes efter förtjänst, så skulle du hamna i helvetet. Du läser dock själv den domen i syndabekännelsen varje söndag. Men om du har fått barmhärtighet av nåd, varför bryr du dig då om dom? Du har förtjänat domen genom förtjänst. Men egenrättfärdigheten kan inte alls tåla dom.

Egenrättfärdigheten säger: Vem har satt dig till domare över mig? Skall du komma och döma mig, fast du själv är under samma dom? Du gör dig själv from då du dömer andra. Egenrättfärdigheten tar dessutom bevis från Bibeln och säger: "Döm inte för att ni inte skall bli dömda." Men samme man har sagt: "Den som inte tror är redan dömd." Egenrättfärdigheten tar ytterligare bevis från andra ställen och säger: "O, människa, du kan inte göra dig själv oskyldig, vem du än är som dömer, för med det samma du dömer den andre dömer du dig själv, eftersom du gör de ting som du dömer." Och av detta bibelställe får egenrättfärdigheten den förvissningen att man inte har lov att döma. Men samme man, nämligen Paulus, som har upptecknat dessa ord emot judar som dömde hedningar, fast de själva inte var bättre, samme Paulus skriver åter på ett annat ställe: "Den andliga människan dömer alla och blir inte dömd av någon." Det innebär att den andliga människan inte bryr sig om dom. Inte gör domen henne illa, för hon känner att hon är dömd efter förtjänst, men av nåd har hon befriats från domen. Sålunda tar varje kristen gärna emot domen så länge han är under nåden. Men om egenrättfärdigheten går i vägen för nåden, då gör domen honom illa. Och om egenrättfärdigheten har gått i vägen för nåden, då blir han stor i himmelriket. Men om han förblir under nåden, så blir hon liten. Egenrättfärdigheten upphöjer men nåden gör tvärtom.

Var som små barn. Var som mesar och svalor, för annars ryms ni inte i det levande Vinträdets springor. När åskan dundrar, vart kan ni då fly, om ni inte har blivit så små, att ni ryms i det levande Vinträdets springor? Inte som haren som sticker huvudet i busken och inbillar sig att han är gömd, utan som mesar som ryms helt i Vinträdets springor. Och då är ni stora i himmelriket, när ni är små. Men de stora är små och de små är stora. För den som är den minste den är den störste. Och den störste är den minste. Kom ihåg, ni små mesar, om djävulen vill göra er stora, att den minste är den störste i himmelriket. Amen.

Kopia. Början och slutet saknas. / Raittilas samling / Uleåborgs landsarkiv/ Kompletterad med stöd av Uusi Postilla. /