Nr. 31 1:a BÖNDAGEN 1858

I dag kommer jag ihåg mina synder. 1:a Mosebok 41:9

Så sade den egyptiske kungens tjänare eller överste munskänk. När Egyptens kung inte fann någon, som kunde uttyda kungens dröm, då sade överste munskänken: "Idag kommer jag ihåg mina synder." Denne överste munskänk hade begått en dubbel synd. För det första hade han syndat mot kungen, då han förmodligen i smyg druckit ur kungens vinbägare. Därför hade kungen blivit arg på honom och kastat honom i fängelse. För det andra hade han syndat mot Josef, då han hade glömt bort sitt löfte till honom.

Josef hade utan orsak blivit kastad i fängelse då en hora ljög på honom. Och då överste munskänken var i samma fängelserum, uttydde Josef hans dröm för honom och talade om att kungen skall förlåta honom hans brott, och att han kommer att återfå sitt ämbete. Då sade Josef till överste munskänken: "Kom ihåg mig då du träder fram inför kungen!" Men överste munskänken hade glömt Josef tills kungen hade en dröm som ingen kunde uttyda. Då sade överste munskänken: "Idag kommer jag ihåg mina synder." Och dessa ord finns upptecknade i första Mosebokens fyrtioförsta kapitel och nionde vers.

Utan vidare är det nödvändigt för alla att komma ihåg sina synder. Men en sorglös människa vill inte alls komma ihåg sina synder förrän hon hamnar i någon svårighet. Så till exempel denne vintjuv hade glömt sin synd tills kungen blev bedrövad, då det i hela riket inte fanns någon vis man som kunde uttyda kungens dröm. Då kom denne vintjuv ihåg att Josef kunde uttyda drömmar, och nu var han tvungen att berätta för kungen, att det fanns en man i fängelset, som kunde uttyda kungens dröm. Men vintjuven måste även komma ihåg sina synder och bekänna för kungen, hur han hade blivit bekant med Josef, då han hade brutit mot kungen och på grund av detta brott blivit kastad i fängelse. Den synden kom i hans minne och han bekände den.

Men det står ingenstans skrivet om den andra synden hade kommit på hans samvete, då han var så obarmhärtig mot Josef som hade oskyldigt och utan orsak kastats i fängelse då en hora ljög på honom. Denna obarmhärtighet var dock en större synd än vinstölden. Men hjärtats hårdhet och obarmhärtighet vill inte stiga i minnet så ofta, varken idag eller i morgon. Ty det är en innerlig böjelse hos människan. Många har bekänt sina stölder, men hjärtats hårdhet och obarmhärtighet ligger ännu fördolda. Egenkärleken är stark, inte blott hos de sorglösa och de väckta, utan även hos de kristna. Vad människan utan besvär och möda kan göra, det gör hon i någon mån för de behövande, men om hon måste besvära sig något för sin medmänniska, då reser sig gamle Adam på grund av egenkärleken och frågar: "Vem skall ersätta mig den mödan?" Ty det finns inte ens många kristna som kan tilltro Gud lån.

Denna obarmhärtighet kommer av otron, ty en del sorglösa och egenrättfärdighetens tjänare har trott förr, att Gud belönar deras möda. Men de kristna kan inte tro, att Gud skall belöna deras möda, därför att den hjälp de ger de fattiga, inte kommer av kärlek, utan av samvetskrav. Likväl har Luther trott, att allt vad en kristen gör i tron, räknas för honom som god gärning, fast den i själva verket inte är god.

Kungens tjänare, eller denne vintjuv, kom ihåg sin stöld, men hjärtats hårdhet och obarmhärtighet lär inte ha betungat hans samvete. Och likväl är hjärtats hårdhet och obarmhärtighet en tyngre synd än vinstöld. Vintjuven torde ha tänkt som många andra: "Josef är en fattig fånge. Om jag talade om Josefs fångenskap för kungen så kunde kungen bli sur. Och Josef har ingenting varmed han kan hjälpa mig. Han har ingenting varmed han kan ersätta min möda. Alltså får Josef bli kvar i fängelset.

Ser du nu, du vintjuv? Om du bekänner din stöld och ber om förlåtelse, men inte känner hjärtats hårdhet och obarmhärtighet, så får du på domedagen höra dessa anklagelser: "Jag var i fängelse och ni besökte mig inte." Nu tänker många egenrättfärdighetens tjänare: "Jag har hjälpt de fattiga mer än du. Jag har hjälpt så mycket jag kunnat, men de som kallar sig för kristna sitter så hårt fast vid världen, att de hjälper sig själva men inte de behövande."

Vad svarar nu de kristna härpå? Då egenrättfärdighetens tjänare börjar anklaga de kristna för hårdhet och obarmhärtighet, och säger: "Mer har jag hjälpt de fattiga än du." Är det troligt att de kristna tar skulden på sig och säger: "O, nådige egenrättfärdighet! Var nådig mot oss. Döm inte oss så strängt!" Jag tänker att de kristna som har en Försvarare inför Fadern, inte tar Guds barns åklagare till domare, även om de vore skyldiga. För den onde förlåter inte de kristna deras synder så länge de är kristna. Men om den onde beskyller dem för obarmhärtighet och hjärtats hårdhet så som han brukar göra, så måste de ta skulden på sig där de är skyldiga. De måste med ett ödmjukt och botfärdigt hjärta fly till Kristus och be av allt hjärta, för att han av idel nåd skulle förlåta dem alla de synder som egenrättfärdighetsdjävulen staplar på dem, där de verkligen är skyldiga. Men de kan inte be om förlåtelse av egenrättfärdigheten, för han kan inte förlåta de kristna, utan endast dem som tjänar honom.

Då kungen har valt detta bibelställe till betraktelseämne på första böndagen, nämligen de förutnämnda orden, ottesångs texten: "Idag kommer jag ihåg mina synder," så får även undersåtarna, som inte tidigare har kommit ihåg sina synder, och även de som tidigare har kommit ihåg sina synder och åter glömt bort dem, komma ihåg sina synder idag. Vi ber den stora Korsbäraren som har burit allas synder från Örtagården till Gållgata kulle, att han måtte sända sin Helige Ande att påminna alla som har dåligt minne, att de idag skulle komma ihåg sina synder, att alla de som inte tidigare har kommit ihåg dem, och även de som förr har kommit ihåg dem, men åter igen glömt bort dem, skulle känna och inse, hur tung börda de har lagt på den stora Korsbäraren, då han med tunga och mödosamma steg vandrade från Örtagården till Gållgata kulle och med hög röst ropade: "Min Gud, varför övergav du mig?" Om Jesus inte hade burit våra synder, så skulle det inte ha gagnat oss att komma ihåg dem.

Hör du, syndarnas Frälsare, alla botfärdigas suckar som idag kommer ihåg sina synder. Fader vår o.s.v.

Evangelium Apostlagärningarna 3: 16–21

Högmässotexten finns i Apostlagärningarnas 3:e kapitel och 19:e vers och lyder så: "Gör bättring och omvänd er för att era synder skulle bli bortstrukna."

Dagens text har tagits ur Petrus predikan på pingstdagen och textens ord hör i allmänhet till alla sorglösa som har smädat den Helige Andes verkningar. I följd därav skall vi framställa dessa Petrus ord till betraktelse för det första för de sorglösa, för det andra för de väckta och för det tredje för de benådade. Men vi ber att Gud genom sitt ord måtte ge oss den Helige Ande, för att vi rätt skall förstå Guds ord så att det må bli levande i våra hjärtan och åstadkomma där en rätt ånger, bättring och levande tro till uppbyggelse och evig salighet för våra själar. Amen.

Första betraktelsen. Vad verkar Petrus predikan om bättring hos de sorglösa? Somliga får ett styng i sitt hjärta så som det står skrivet i Apostlagärningarna. Och de som får ett styng i sina hjärtan blir bedrövade och börjar fråga: "Ni män och bröder, vad skall vi göra?" Men i den stora hopen finns inte många i vilkas hjärtan Guds ord åstadkommer sann bättring och ånger, för somliga har så förhärdat hjärta att Petrus bättringspredikan inte gör någon verkan. När Petrus nämligen predikade om bättring för folket, kom prästerna, templets styresmän och sadducéerna som tyckte illa om att apostlarna helt öppet lärde folk, då kom dessa världsherrar och grep Petrus och förde honom i fängelse.

Denna bättringspredikan gjorde så ont, att den ondes tjänare började förfölja Jesu lärjungar. Hatet uppenbaras därigenom, att världen hatar Jesu lärjungar och för dem i fängelset, samt förbjuder Jesu lärjungar att predika bättring för folket. Om Petrus hade svurit i templet, eller bråkat, eller drivit handel, eller smädat de kristna, så hade nog världsherrarna tackat honom. Ingalunda hade Petrus eller Johannes blivit kastade i fängelse. Men då han predikade om bättring för folket och sade till dem: "Ni dräpte härlighetens Herre." Av det ordet uppstod vrede. Och denna bättringspredikan är för de sorglösa så motbjudande och så bitter att höra, att de gör motstånd. Det sorglösa folket börjar smäda och strida emot. Men prästerna och templets styresmän och sadducéerna, vilka inte tror på de dödas uppståndelse, börjar med stöd av lagen göra angrepp mot Jesu lärjungar.

Då alltså Petrus predikar för folket: "Gör bättring och omvänd er," då vredgas alla världsherrar och i synnerhet fariséerna som inte tror på de dödas uppståndelse. Det andliga hatet stiger i hjärtat och de börjar förfölja Jesu lärjungar. Och samma verkan syns ännu hos det sorglösa folket. Den rätta bättringspredikan och i synnerhet denna anklagelse: "Ni dräpte härlighetens Herre," väcker hat och förföljelse. Och endast ett fåtal får styng i sina hjärtan. Nämligen de som känner att de har dräpt härlighetens Herre.

I denna församling har man nu predikat bättring i flera år. Vad har då denna bättringspredikan verkat hos det sorglösa folket? Om några har fått styng i hjärtat och blivit villiga att höra evangelium, så har också en del blivit förhärdade. För denne Marias Son är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som blir motsagt. Om de är många som har blivit upplyfta från helvetet genom denna predikan, så har även många genom denna predikan fallit ännu djupare ned i helvetet. Så har det skett på apostlatiden, och så sker det även nu. Somliga blir förhärdade av denna predikan och andra blir upplyfta ur helvetet.

Andra betraktelsen. Vad verkar Petrus bättringspredikan hos de väckta? Då Petrus på pingstdagen predikade för den stora hopen, fick somliga ett styng i sitt hjärta. Och de började fråga: "Ni män och bröder, vad skall vi göra?" Vi förstår väl, att Petrus bättringspredikan hade hos dem verkat en fruktan för döden och domen. Och i denna fruktan uppstod även sorg och bekymmer om själens frälsning. Men de nyligt väckta saknar kunskap och förstånd därom, hur de skall bli saliga. För de nyligt väckta är himlavägen okänd. Men de känner dock sin blindhet och sitt oförstånd, och därför frågar de Jesu lärjungar: "Ni män och bröder, vad skall vi göra?" Vad svarar nu Jesu lärjungar, eller hurudant svar ger de åt de nyligt väckta som har fått styng i sina hjärtan? Jo! Petrus sade till de väckta och botfärdiga själarna: "Gör bättring och låt er döpas i Jesu namn till syndernas förlåtelse, och ni skall få den Helige Ande."

Även vi har haft den ordningen, att för de botfärdiga skall predikas evangelium. Men under Petrus tid har det inte funnits så mycket egenrättfärdighet hos de väckta så som det nu finns. Därför kunde de väckta och botfärdiga snart tro, att deras synder hade blivit förlåtna. Nu har inte alla botfärdiga så lätt att tro, då Guds barns åklagare reser sig som ett rytande lejon. Det är egenrättfärdighetsdjävulen som anklagar Guds barn natt och dag. Ibland in ger han dylika tankar i hjärtat: "Du har inte den rätta ångern. Hur kan du få nåd?" Egenrättfärdigheten förvandlar sig till ljusets ängel och predikar som en ängel i förnuftet: " Du har inte blivit uppväckt, då du syndar så mycket genom tankar, begärelser och lustar. Du älskar världen och de förgängliga tingen som finns i världen. Du har inte det rätta hatet mot synden. Du har inte kraft att be. Du saknar kraften att tala om kristendomen. Du är inte bättre än en sorglös människa."

Allt sådant predikar nu egenrättfärdigheten för de botfärdiga. Och varför predikar egenrättfärdigheten så? Därför, att han med våld vill skilja de botfärdiga från Kristus för att de skulle se blott på sig själva och på sin uselhet, men inte på trons upphovsman och fullkomnare. Då de botfärdiga känner sin ondska och ser sin uselhet, så uppväcker egenrättfärdigheten otron hos dem och predikar i förnuftet: "Du är inte värdig att träda fram inför Guds nådastol, då du är lik djävulen. Inte tar Gud emot några botfärdiga djävlar, men en botfärdig ängel kan vara värdig." Ja. Botfärdig ängel. Var är nu de botfärdiga änglarna? De torde vara dygdiga horor och ärliga tjuvar som kallas för änglar. De torde vara nyktra fyllhundar och nådiga spritförsäljare som kallas för änglar. Sådana är botfärdiga änglar som säger: "Gud är en orätt domare, om han kastar dem i helvetet som gör rätt mot alla."

Om de botfärdiga vill bli änglar så får de gå till världsfursten som själv är helig. Han som hittills inte tagit på sig en enda skuld. Han som anklagar himlens Gud och påstår att han är en falsk domare, samt anklagar Guds barn natt och dag. Sådana änglar blir aldrig botfärdiga. Och de är många vilkas synder djävulen har strukit bort. Men de botfärdiga skall inte tänka, att de någonsin blir änglar, utan de måste vara botfärdiga djävlar så länge samvetet är vaket. De måste känna sin ondska och orenhet så länge de lever. Om syndakänslan upphör så upphör även nådakänslan.

Hör alltså, ni botfärdiga själar, vad Petrus predikar i böndagens text: "Gör bättring och omvänd er, för att era synder skulle bli bortstrukna." Petrus kräver bättring där även ångern hör till. Han kräver bot och bättring. Inte därför att människan genom ångern och bättringen förtjänar något, men därför att människohjärtat genom ångern blir beredd att ta emot nåden. Petrus har alltså inte predikat så för församlingen: "Ni behöver inte göra bot och bättring. Ni behöver inte omvända er från det ogudaktiga livet, utan ni skall tro, endast tro, så skall era synder bli bortstrukna."

Det är sant att Petrus och Paulus har predikat så för de väckta, tvivlande, förskräckta och otrogna. För sådana botfärdiga själar har apostlarna predikat idel evangelium om tron. Men för de sorglösa har de predikat, "Gör bättring och omvänd er." Men för de botfärdiga predikade de: "Tro på Herren Jesus, så skall du och ditt husfolk bli saliga." Och så predikar även vi för de botfärdiga: "Tro på Herren Jesus, så blir ni saliga. Se på trons upphovsman och fullkomnare." Om Guds barns åklagare dömer er, så säg till honom: "Vi har en försvarare hos Fadern." Om djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kunde uppsluka, så fly snart till den starkare som har delat hans rov. Om fienden säger till de botfärdiga: "Du syndar varje dag genom tankar, begärelser och lustar. Hur kan du tillägna dig det kristna namnet?" Så säg till åklagaren: "Jesus har kommit för att frälsa syndare, men han har inte kommit för att frälsa de fromma." Om egenrättfärdigheten predikar för de botfärdiga: "Du har inte rätt ånger. Hur kan du tillägna dig nåden?" Så säg: "Gå bort Satan. Jag är botfärdig. Jesus har lovat vara nådig mot de botfärdiga." När egenrättfärdigheten predikar för de botfärdiga: "Du har inte den rätta ångern," då vill han fördröja dem och hindra dem från att komma till Kristus. Han vill leda dem i tvivel genom detta ord: "Du har inte den rätta ångern." Och varför kräver egenrättfärdigheten ånger av de botfärdiga? Jo, därför, att de skulle falla i större tvivel och att de inte skulle komma till Jesus för att deras synder skulle bli bortstrukna.

Predika nu, du onde, om ångern för de botfärdiga, och gör de botfärdiga riktigt botfärdiga. Inte släpper du dem ändå till Jesus. Inte säger du någonsin till de botfärdiga: "Tro på Herren Jesus, så blir ni saliga." När den onde predikar om ångern, då skall vi predika om tron. Och när den onde predikar om tron, då skall vi predika om ånger och bättring.

Tredje betraktelsen. Vad får de kristna av dagens text eller av Petrus ord: "Gör bättring och omvänd er till Gud, för att era synder skulle bli bortstrukna"? De kristna har visserligen gjort bättring och omvänt sig till Gud och fått sina synder förlåtna. Skall de kristna göra ytterligare bättring, då de redan en gång har gjort bättring? Jag tänker att de kristna ännu har anledning att göra bättring i många punkter, då de känner att synden som vidlåder dem och gör dem tröga, vill föra deras tankar i världen. De kristna har anledning att bättra sig i många punkter, så som till exempel för det, att de kristna har blivit lata i sitt arbete i Herrens vingård. De kommer inte längre ihåg den första kärleken, då de var flitiga att handla med sitt pund. Och därför får hedningarna nu i frid fara till helvetet.

Den andra synden för vilken de kristna har anledning att göra bättring är världskärleken som så mäktigt tränger sig in i de kristnas hjärtan. Girighetsdjävulen har skitit på deras samvete varigenom deras samvete har blivit fördunklat, så att de i det dagliga livet inte kan skilja åt vad som är rätt och vad som är orätt. Den tredje synden är lättsinnighet, grannlåt och hordom hos det unga folket. Detta gör somliga så blinda, att de går och drar i ok med de otrogna, fast Paulus har sagt: "Dra inte i ok med de otrogna." Kristna flickor gifter sig med sorglösa och otrogna män och med uppsåt tar på sig världens kors. Och till slut mister de själva sin krona. De mister den kronan som den himmelske Brudgummen lade på deras huvud, då de ropade i födslovåndan och var beklädda med solen och hade månen under sina fötter. Tänk på, ni otrogna, tänk på den dyrbara tiden då den himmelske Brudgummen iklädde er med bröllopskläderna och förde er in i kyrkan som brud. Han lät er sitta på brudens stol och han bad himlens änglar att betrakta, hur skön Jesus brud är, den fattiga bruden som Brudgummen har med sitt eget blod återlöst från jorden.

Tänk på den saliga tiden, då ni låg vid Jesu sköte vid nattvarden och lutade era huvuden mot Jesu bröst samt omfamnade hans knän i er födslovånda och smekte hans ben och ropade: "Jesus, Davids Son, förbarma dig över oss!"

Då var Sions dotter skön, vit, röd, så som en ros i Sarons dal. Då var Sions dotter salig i tid och evighet. Då var den första kärleken brinnande. Men nu har kärleken kallnat. Hör du, Sions dotter! Den första kärleken har kallnat. Den första hänförelsen är borta. Jesus har blivit bedrövad för din skull, och han har dött i mångas hjärtan. Gå nu, Maria Magdalena, och gråt vid hans grav! Väck upp honom med ångerns tårar, för att Jesus åter vaknade till liv, för att du ännu en gång fick smeka hans ben och med glädjetårar ropa: "Rabbi!" för att du fick följa honom till himmelsfärdsberget och slutligen höra hur de etthundra fyrtiofyra tusen sjunger den nya psalmen på Sions berg, och för att du fick hålla bröllop med dem vilkas lampor brinner då ropet skallar: "Se, Brudgummen kommer, gå ut och möt honom!"

Men rena fötter skall brudtärnorna ha om de vill dansa på det rena golvet vid Lammets bröllop. Rena fötter skall brudtärnorna ha, för att de inte skall svärta ned det gyllene golvet och lämna fläckar av världens gyttja och dyngladugård. Tillåt era fötter bli tvättade, ni Sions döttrar. Låt Jesus tvätta era fötter innan ni träder in i bröllopssalen, för den som redan är tvättad, har inte behov av annat än att fötterna tvättas, och så är han helt ren. Och ni är rena, dock inte alla.

Vi tror, att här finns några själar som är rena och tvättade i Lammets blod. Vi hoppas, att de få själar som består i sin dyrbaraste tro ända till slutet, skall komma fram till Sions berg, där etthundra och fyrtiofyra tusen betecknade sjunger den nya psalmen för Gud och Lammet. Och fast vi inte kan följa deras melodi, så vore det dock glädjande att höra deras röst för att slippa höra hur vargar och lejon ryter då de känner vittring av får.

Lär er deras melodi, ni Sions döttrar, lär er deras melodi som sjunger den nya psalmen på Sions berg, för att ni tillsammans med dem fick sjunga om Brudgummens och brudens kärlek så som svalor, mesar och snösparvar lovprisar Skaparen genast då morgonrodnaden börjar gry. Lär er denna melodi, ni Sions döttrar, för att ni måtte kunna sjunga tillsammans med dem som sjunger den nya psalmen för Gud och Lammet nu och i evighet. Amen.

Originalmanuskript / Aunos samling / FKHS / Nationalarkivet Helsingfors. Början och slutet saknas. Kompletterad med stöd av Uusi Postilla nr. 42 (1897)

PS 578 / P /SW 539