Nr. 34 HUSFÖRHÖRSPREDIKAN

Därav vet vi att vi är av sanningen och kan stilla vårt hjärta inför honom, att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt. Ni käraste! Om vårt hjärta inte fördömer oss, så har vi förtröstan till Gud. 1:a Johannes epistel 3: 19-21

Här framställer aposteln Johannes de kristnas erfarenheter som är mycket märkliga, därför att hjärtats angelägenheter är för många oklara. Först säger han: "Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större." Och genom dessa ord ger han tillkänna, att en kristens hjärta ibland kan döma honom. När en vakande kristen har förfärliga frestelser som djävulen väcker upp i hans kött, och djävulen skjuter brinnande pilar från köttet mot hjärtat, då uppstår onda tankar i hjärtat och onda begärelser och lustar blir kännbara i viljan. Och slutligen reser sig egenrättfärdigheten som en sträng och rättfärdig Guds barns åklagare och dömer Guds barn så: "Hur kan du vara kristen, du som har så mycket synder. En kristen borde vara helig och syndfri, men du är som själva djävulen."

När egenrättfärdigheten predikar så i förnuftet, så känns det i den kristnes sinne så som hjärtat fördömde honom, fast själva hjärtat inte kan fördöma, utan det är egenrättfärdigheten som fördömer Guds barn. Och det är denne djävul som kommer under sken av sanningen, ty han omvandlar sig till ljusets ängel. Och därigenom blir många botfärdiga bedragna, då de inte kan ana, att det är djävulen som fördömer de botfärdiga.

Men nu säger aposteln Johannes: "Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större." Och genom dessa ord visar han, att en kristen inte skall tro på sitt eget hjärta, om det fördömer honom, utan han skall tro mer på Guds nådiga löften som visar, att Kristus har kommit för att frälsa syndare men inte rättfärdiga. En kristen måste alltid som syndare med alla sina synder fly till den stora Korsbäraren och tro att han av nåd blir salig men inte av förtjänst. Om en kristen dömdes enligt förtjänst så skulle han vara helt förlorad. Men av nåd blir han frälst om han tror på den som är större än egenrättfärdigheten som genom hjärtat förkunnar dom.

Därför säger även Luther, att han fruktar mer för sitt eget hjärta än för den turkiske kejsaren. För varje kristen som har ett vaket samvete känner nog sitt hjärta som ont, styggt och orent, nämligen det köttsliga hjärtat som finns hos den gamla människan som av Paulus kallas för den yttre människan. Men själen, eller det andliga hjärtat, som Paulus kallar för den inre människan, är renad med Kristi blod. Det är dock ytterst viktigt att den kristne kan skilja åt dessa, för att fienden inte fick tillfälle att blanda ihop den yttre och den inre människan, eller den gamla och den nya människans verkningar i sitt hjärta.

Paulus säger: "För inre människans del har jag behag till Guds lag, men jag känner en annan lag i mina lemmar, och denna lag strider mot den lagen som finns i mitt hjärta och fångar mig i syndens lag." Här måste han vara syndig genom köttet men helig i anden. Detta kan förnuftet inte fatta, hur den syndige är helig och hur den orene är ren och hur den orättfärdige är rättfärdig. Men då vi har den tron, att synderna är förlåtna, så måste vi också tro, att den syndige är helig och den orene är ren och den orättfärdige är rättfärdig.

Med hänsyn till köttet är även den kristne syndig och oren och orättfärdig så som själva djävulen. Men genom nåden är han helig och rättfärdig. Fast egenrättfärdigheten predikar i förnuftet: "Du är inte helig och rättfärdig, utan syndig och orättfärdig, och oren, och ond, och stygg. När nu egenrättfärdigheten kommer och anklagar och fördömer, och denna dom förkunnas genom förnuftet, fast det känns liksom denna dom skulle dåna i samvetet och hjärtat, precis liksom den skulle komma ur hjärtat, då säger Johannes: Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än egenrättfärdigheten. Och om egenrättfärdigheten fördömer oss, så frigör Gud oss från den domen. Gud har förlåtit synderna för de botfärdiga. Guds Son har betalt för deras orättfärdighet. Och därför har han gjort dem heliga och rättfärdiga. Tro nu, ni botfärdiga, att ni genom Guds nåd är heliga och rättfärdiga, fast egenrättfärdigheten fördömer er. För Gud är större än vårt hjärta.

Men det är svårare att förstå när Johannes säger: "Om vårt hjärta inte fördömer oss, så har vi förtröstan till Gud." Ordet i sig är sanningens ord, då vi fattar det rätt. Men nådetjuvarna kan genom fel uppfattning finna försvar för sig av dessa ord. Då nämligen nådetjuvens hjärta aldrig fördömer honom, kan även han tänka att han har förtröstan till Gud. Men hans förtröstan är ett falskt litande på Guds nåd. Ingalunda anklagar egenrättfärdigheten honom så som han anklagar de botfärdiga och troende. För om egenrättfärdigheten anklagade nådetjuven att han är ond och oren så skulle en sådan fruktan komma över nådetjuven, att han blev tvungen att falla i tvivel och fara till helvetet. Men då hjärtat inte fördömer honom, så har han en sådan förtröstan till Gud, att heller inte Gud dömer honom. Och därför säger nådetjuven ofta: "Gud dömer mig inte för den synden." Hur vet nådetjuven, vilka som är hans dödssynder? Och de härskande synderna, hur känner den blinde dem? Nådetjuven har så dåligt minne, att han inte kommer ihåg från morgonen till kvällen, vilka synder han skulle ha begått under dagen. Nådetjuven kommer inte ens ihåg uppsåtliga synder. Hur skulle han då komma ihåg tankesynder?

Men Johannes vittnesbörd är dock passande för de kristna, därför att hjärtat inte alltid fördömer dem, då de har frid i Gud och ett rent samvete. Då har de säkert förtröstan till Gud. Och så har vi fattat Johannes vittnesbörd beträffande hjärtats dom, att det är egenrättfärdigheten som fördömer botfärdiga och troende, för han anklagar Guds barn natt och dag. Men Gud är större än egenrättfärdigheten. Även Paulus betygar att vi har en Försvarare inför Fadern. När den listige åklagaren börjar anklaga Guds barn natt och dag, då måste de fly till den stora Försvararen som har tagit på sig alla botfärdigas, bedrövades och betrycktas sak, och lovat att försvara dem i den stora rättegången.

Guds barns åklagare är nog förskräcklig att stå på sin rätt. Han säger till Domaren: "Dessa skrymtare som anser sig för kristna är horor och tjuvar, de är mördare. Hur kan Domaren skydda sådana?" Men då träder botfärdiga syndarnas Försvarare fram och säger till Domaren som är botfärdigas och troendes rätte Fader: "Jag har redan betalt böterna för dessa stackare. Jag har gett mitt liv för dem. Jag har svettats blod för dem. Jag har betalt en fullkomlig lösensumma för dem. Vad mer fordrar du för kronan, du helvetets tullhund?"

Och Försvararen blottar sitt bröst och visar sina såår åt Fadern och säger: "Se, käre Fader! Dessa sår har jag fått för min kärlek till dessa stackare. Och denne Guds barns åklagare har vållat mig dessa sår." Då blir Faderns hjärta rört och han säger till Försvararen: "Du är min Son! Idag har jag fött dig. Jag skall ge dig hedningarna till arve del. Du skall regera hedningarna genom ett järnris." Och sedan säger han till åklagaren: "Gå bort, Satan! Du har uppeggat mig att plåga Job utan orsak. Du har ingen rätt att döma dessa återlösta själar för vilka Kristus har betalt en fullkomlig lösensumma."

Var sålunda vid god tröst, ni dyrt återlösta själar, för Guds barns åklagare har kastats från himlen ned på jorden. Han har inte längre någon makt i himlen. Han har ingen makt över dem som har tagit den stora Korsbäraren och törnekrönte Konungen till Försvarare hos Fadern. Stora Mikael har segrat. Och Johannes hörde en stark röst i himlen säga: "Nu är saligheten och kraften, och riket vår Guds, och väldet hans Smordes, då våra bröders anklagare har kastats ut, han som anklagade dem inför Gud natt och dag. Och de har besegrat honom genom Lammets blod och genom deras vittnesbörds ord. Och de älskade inte sitt liv intill döden. Därför, gläd er ni himlar! Och ni som bor i dem. Men ve över jordens och havets innevånare! För djävulen stiger ned till er och håller stor vrede vetande att han har en kort tid kvar.

Gläd alltså er, ni dyrt återlösta själar, då er åklagare har kastats ut från himlen. Han har inte längre makt att anklaga er, då ni inför Fadern har en Försvarare som ber och talar gott för er. Gläds och fröjda er, alla Guds barn, och ropa med stark röst, att ni har segrat genom Lammets blod och genom hans vittnesbörds ord. Om ni kämpar i er dyrbaraste tro ända till döden, så skall ni själva snart få sjunga segerpsalmen tillsammans med änglar och alla dyrt återlösta själar. Snart får ni sjunga segerpsalmen på Sions berg och säga: "Nu är saligheten och makten och riket vår Guds och väldet hans Smordes, då våra bröders anklagare har kastats ut, han som anklagade dem inför Gud natt och dag. Och de har besegrat honom genom Lammets blod och genom hans vittnesbörds ord." Amen.

Original / P. Raittilas arkiv / Uleåborgs landsarkiv / Kopia / P. Raittilas arkiv / Uleåborgs landsarkiv / Avsnitten som fattas från originalet har kompletterats med stöd av kopian ovan.

PS 759 (avvikande version) / UP (avvikande version / P 721 / SW 664 (avvikande version)