Nr 3 3 SÖNDAGEN I ADVENT 1858

Jag Herren har kallat dig i rättfärdighet, till att öppna de blindas ögon, och föra fångarna ut ur fängelset, och de som sitter i mörkret ut ur fångenskapen. Jes. 42: 6, 7.

Så talar Herrens Ande genom profeten Jesaja mun. Han talar om Messias eller den kommande Frälsaren, som Herren hade kallat i rättfärdighet till att öppna blindas ögon och frälsa fångar ur fångenskapen. Och denna profeten Jesajas förutsägelse blev också fullbordad, när vår dyre Frälsare uppenbarades i världen. Då öppnades de blindas ögon och de dövas öron, och många otrons fångar frälstes ur mörkret. Sådant hände i synnerhet på apostlatiden, då de troende själarna uppfylldes av den Helige Ande. Men denna profetens förutsägelse går ännu i fullbordan, när Guds ord predikas så, att människorna vaknar. Då öppnas blindas ögon och dövas öron, och många otrons fångar, som har suttit i mörkret, blir befriade från satans bojor, fast på dessa tider blir inte många väckta, och otrons fångar vill bryta av den Helige Andes band för att bli helt fria från alla samvetsförebråelser.

Nog ser vi, att otrons fångar kommer i nöd vid dödsstunden, men då är det inte lätt att stiga upp, när egenrättfärdighetsdjävulen gör sitt bästa och blir en förskräcklig anklagare, och vill utsläcka den sista trosgnistan. Och ingen vet, vem som då kommer att blåsa på en rykande veke. Herren har sagt : "En rykande veke skall jag inte utsläcka, och ett brutet rör skall jag inte sönderkrossa." Men det är ovisst, om otrons fångar har ett sådant hjärta, att det kan liknas vid en rykande veke. Det är ovisst, om egenrättfärdighetens tjänare har ett förkrossat hjärta. Hårt känns ett hjärta som är uppfyllt av otro. Dock förkrossas ett hårt hjärta snarare än det veka hjärta, som nådetjuvarna bär i sitt bröst. Men Herren har sagt: "En rykande veke vill jag inte utsläcka, och ett brutet rör, vill jag inte sönderkrossa." Ta nu vara på dessa ord, ni rykande vekar och du brutna rör. Så länge rök uppstiger från den rykande veken, kan Herrens Ande blåsa på dig . Om den fattar eld, så börjar den hastigt brinna. Om den slocknar, så har den blivit fuktig av denna världens oväder. Och du brutna rör, Herren vill inte sönderkrossa dig.

Vi skall idag betrakta, hur halta går, blinda ser, spetälska renas, döda uppväcks och evangelium predikas för de fattiga. Men ropa nu, ni halta, blinda och lemmalytta, ni spetälska och döda, ni döva och stumma, ropa med så hög röst, att Jesus hör innan han går förbi! Han är redan på väg förbi. De som inte ropar nu, skall bli kvar sittande i mörker. Snart går Jesus så långt, att ögat inte ser och örat inte hör. Kanske för vår otacksamhets skull, vår tröghets skull och vår lättjas skull går Jesus till en annan värld, där han blir bättre mottagen än här. Hör du, Johannes vän, de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium Matt. 11: 2 - 10

Vi hör av evangeliet, att Johannes verkade hysa tvivel om Jesu person, då han sände sina lärjungar att fråga: "Är du den som skall komma, eller måste vi vänta på någon annan?" Denna Johannes fråga betyder: "Är du den utlovade Frälsaren eller måste vi vänta på en annan Frälsare?" Denna Johannes fråga lyder nu så: "Är denna kristendom som har uppenbarat sig under dessa år i Norden den rätta, eller måste vi vänta på en bättre kristendom?" Denna fråga måste vi genom Guds nåd besvara i korthet. Emedan det har funnits och ännu finns så många slags kristendom i världen, drar de sorglösa därav den slutsatsen, att man inte kan veta, vilken tro som är den rätta. Men de som har erfarit något av saliggörande tro, måste erkänna, att hedningarnas tro inte är en rätt tro. Och vi måste även bekänna, att det finns en rätt Gud och en rätt Frälsare . Alltså måste även en tro vara rätt och saliggörande. Då många i denna tid bekänner tron och ändå förnekar trons kraft med sitt leverne, börjar många enfaldiga kristna undra, vilken tro som till sist är den rätta, då somliga tror och bedriver hor, somliga tror och stjäl, somliga tror och är fast i världen. Vi talar nu inte om dem, som de kristna aldrig har kunnat erkänna som kristna, ty sådana har inte haft en rätt kristens erfarenheter, utan vi talar om dem, som rätta kristna har ansett för kristna, men som inte har varit ståndaktiga i sin tro. Med hänsyn till sådana har man redan i den första kristendomen varit tveksam, om sådana avfallna borde upptas i församlingens gemenskap och erkännas som kristna. Somliga kristna sade redan då, att de avfallna skall inte upptas i församlingens gemenskap, oavsett hurudan bot de skulle göra. Men andra kristna har upptagit fallna i församlingens gemenskap, då de har visat rätt ånger. Och de fallna har inte kunnat tro, att Gud har förlåtit deras synder, förrän de kristna har förlåtit dem. Ändå har de rätta kristna krävt en rätt ånger av de fallna.

Då nu Gud har gett så stor makt åt de kristna, att de har makt att både meddela och vägra syndernas förlåtelse, så har en stor tveksamhet blivit rådande beträffande dem som några kristna har godtagit som kristna men andra kristna förkastat. Vi vet inte om de kristna har varit blinda härvid, då de inte har insett, vem som har en rätt ånger. Men vi vet, att hedningar som mäter kristendomen med egenrättfärdighetens rättesnöre inte godtar någon som kristen. Och nådetjuvarna åter godtar nådetjuvar som kristna. Det finns alltså ett mått och en gräns, där den rätta ångern måste finnas, nämligen precis där den förra döda tron har gått om intet. När nämligen lärjungarna miste all tro och allt hopp, då hade de en rätt ånger.

Om vi nu vill ge svar på denna fråga: Är denna kristendom den rätta, eller måste vi vänta på en bättre kristendom, så måste vi för det första tala om, att de första kristna alltid har ansett dem för rätta kristna, som har gett sitt liv för Jesu namns skull. Men en sådan prövning har man ännu inte haft i denna kristendom. För det andra måste vi bekänna, att vi har en sådan tro, att det i denna kristendom ännu finns några få själar som nog skulle kunna offra sitt liv och blod för Jesu namns skull. Pröva nu er själva med detta rättesnöre, om er tro skulle bestå i den stora striden och kampen, om ni skulle kunna följa Jesu blodiga steg, och med glädje och fröjd möta döden för Jesu namns skull. Nu finns det inget bättre kännetecken på kristendomen än detta, att många har genom denna kristendom kommit i det tillståndet, att de med glädje och fröjd har kunnat lämna denna världen. Vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att många kristendoms bröder och systrar nu står på Sions berg med de etthundra och fyrtiofyra tusen, och sjunger den nya psalmen för Gud och Lammet, och tackar för det ringa ljus som har uppgått i Norden. Kämpa, ni också, i er dyrbaraste tro intill änden, så skall ni snart få möta era bröder och systrar i tron, där mesarna sitter på det levande vinträdets grenar. Amen.

Handskriven kopia / FKHS Aunos samling / Isak Brännströms kopiebok III P / P 94 / SW 30 / B 18