Nr 4 4 SÖNDAGEN I ADVENT 1858

Jag är ovärdig till all den barmhärtighet och all den trohet, som du har gjort med din tjänare. 1 Mos. 32: 10

Så sade Israel, när han var i nöd och trångmål för sin broders skull, som kom emot honom medan han var på väg tillbaka till Faderns land . Då kände Jakob sin ovärdighet, när han betänkte, hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Även döden kom honom nära, då denna hedning, Esau, hotade att förgöra sin broder. Under denna ovärdighetskänsla brottades han med den okände hela natten och övervann Gud med sina böner. Och Gud hjälpte Jakob på det sättet, att hedningens vrede förvandlades till kärlek, och denne blev tvungen att gråta vid sin broders hals, fast han hade gått åstad under en förskräcklig vrede och mordlust.

Det är rimligt att tänka om Jakobs själstillstånd, att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför, att döden kom honom nära, och för det andra därför, att han kände och bekände, hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känslan av ovärdighet och känslan av nåd, får nog rum i ett och samma hjärta, där den rätta ovärdighetskänslan finns. Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta. Alla Gamla Testamentets heliga har haft en rätt ovärdighetskänsla, som är en verkan av Guds Ande, men i denna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud, utan den påskyndar de botfärdiga till Gud. Men den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar att deltaga i Herrens nattvard, och driver några att hänga sig såsom till exempel Judas. Men de sorglösa och nådetjuvarna känner ingendera, vare sig den rätta eller den falska ovärdigheten. Och under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod, som visar, att hjärtat inte är förkrossat. De känner, att de inte är värdiga att gå till Herrens nattvard, och de säger sig vara ovärdiga, men under denna falska ovärdighet finns ett stort högmod och hat till de kristna. De säger sig vara ovärdiga som nattvardsgäster, men kan likväl försmäda de kristna.

Alla botfärdiga får nog känna sig ovärdiga till all den nåd och barmhärtighet, som Gud har bevisat dem, i synnerhet då hedningarna kommer mot dem med djävulens makt och stor grymhet. När de botfärdiga återvänder från hednalandet till Faderns land, då får de botfärdiga känna och erfara, hur ovärdiga de är till all den nåd och barmhärtighet, som Gud har bevisat dem. Men bli inte därför förskräckta, ni botfärdiga och till Faderns land återvändande, fast hedningarna kommer mot er med stor vrede och grymhet, utan brottas med den okände tills ni övervinner honom med era böner och suckar. Och bekänn i er nöd och vånda, medan ni kämpar den stora striden och kampen under ovärdighetens kännedom: jag är ovärdig till all den nåd och barmhärtighet, som du har bevisat din tjänare. Kanske Herren hör era suckar, när ni ropar med så hög röst, att ropet hörs till himlen. Och tro , att den store Stridshjälten, som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa era själar, inte enbart, från fiendens bojor, utan även omvända hedningarnas hjärtan så att vreden förvandlas till kärlek, så att de måste gråta vid er hals. Så måste den store och grymme hedningen Esau göra. Han måste gråta vid sin broders hals, fast han med stor vrede och grymhet hade gått åstad för att förgöra sin broder.

Be alltså, ni alla som vandrar till den rätte Faderns land, att Herren måtte omvända alla hedningars hjärtan, så att deras hat skulle förvandlas till kärlek, att de skulle bli tvungna att gråta vid er hals, och välsigna er lika mycket som de tidigare har hatat, förföljt och försmädat er. Hör du store Stridshjälte, de bedrövades, botfärdigas och nödställdas suckar, då de brottas med den okände hela natten tills morgonrodnaden randas. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Joh. 1: 19 - 28

I dagens evangelium bekänner Johannes Döparen, att han inte är värdig att lösa Frälsarens skosnören. Med ledning av dessa ord skall vi genom Guds nåd i denna nådens stund betrakta: hur en sanningens predikare känner sig ovärdig att lösa Frälsarens skosnören.

1. Vad är den rätta ovärdighetens kännetecken? 2. Vad är den falska ovärdighetens kännetecken? Må alla ovärdiga bli värdiga och alla värdiga bli ovärdiga.

1. Vad är den rätta ovärdighetens kännetecken? Alla Gamla Testamentets heliga har känt sig ovärdiga till all den nåd och barmhärtighet, som Gud har bevisat dem. Johannes Döparen har sist känt och bekänt sin ovärdighet till att lösa Frälsarens skosnören. Vi måste sålunda tro, att det finns en rätt ovärdighetskänsla, men den är svår att skilja från den falska. Den gamle Israel hade inte en falsk, utan en rätt ovärdighetskänsla, då han brottades med den okände. Även Johannes Döparen hade en rätt ovärdighetskänsla, då han kände sig ovärdig att lösa Frälsarens skosnören. Men Petrus hade en falsk ovärdighetskänsla, då världens ära fick honom att motsäga Frälsaren och han inte ville ta emot rening. Likaså hade Petrus en falsk ovärdighet, då han sade till Jesus: "Herre, gå bort ifrån mig, ty jag är en syndig människa!"

Då vi sålunda i enlighet med alla kristnas erfarenhet betraktar den rätta och den falska ovärdighetens natur, så finner vi, att den rätta ovärdighetskänslan tvingar de botfärdiga och nödställda till Frälsaren, men den falska ovärdigheten driver dem bort och släpper dem inte till Frälsaren. Vi förstår sålunda, att den falska ovärdigheten är den onde andens verkan. Det är egenrättfärdigheten som verkar den. Men den rätta ovärdigheten är en verkan av Guds Ande. Paulus säger, att lagen är tuktomästaren till Kristus, men egenrättfärdigheten släpper inte till Kristus.

2. Vad är den falska ovärdighetens kännetecken? Den falska ovärdighetens kännetecken är som nyss sades, att den inte släpper de botfärdiga till Frälsaren. Blinda hedningar och nådetjuvar känner ingendera ovärdigheten, varken den rätta eller den falska. Men var och en, som har ett ont och gnagande samvete, börjar känna sig ovärdig som nattvardsgäst. Och denna falska ovärdighet är en verkan av egenrättfärdigheten. I dessa tider har det uppstått många ovärdiga nattvardsgäster, som säger sig vara ovärdiga, men ändå inte har den rätta ovärdighetskänslan. En sådan har inte ett väckt samvete, utan endast ett ont och gnagande samvete, som inte förmår döma dem till helvetet, utan driver dem att uppskjuta den rätta ångern tills döden hinner ifatt dem. Då säger de: "Hämta prästen, ge mig sakramentet." Men de stackare, som för falsk ovärdighets skull inte går till Herrens nattvard, börjar förakta nådemedlen och förtrampar Kristi blod under sina fötter. De vill inte låta sitt samvete bindas och de vill inte ge bättringslöften. De vill springa som hjorten i skogen. Alla avfallna har nu blivit ovärdiga nattvardsgäster. Alla, vilkas samveten har blivit endast litet rörda av lagen, alla, vilkas samveten har blivit sovande efter väckelsen, är nu ovärdiga nattvardsgäster, som inte besvärar Jesus med sitt rop och inte tär på nattvardsvinet. De vänder Herren ryggen men inte ansiktet. Men när nöden kommer, säger de: "Stig upp och hjälp oss!" Ingen vet, om Jesus från Nasaret då är så nära, att han hör deras klagan och rop.

Vi har ett exempel i Bibeln, som visar, att nådetjuvarna inte är ovärdiga nattvardsgäster. Judas var en grov nådetjuv, som gick till Herrens nattvard liksom vilken gammal kristen som helst. Inte blygdes han att låta Jesus tvätta hans fötter, och han blygdes inte heller att kyssa Jesus. Likadant går även nådetjuvarna till Herrens nattvard för att kyssa Jesus, och säger: "Jag är ingen förrädare." De tar emot all yttre rening, men hjärtat förblir orenat. Därför säger Jesus till sina lärjungar: "Ni är rena, dock inte alla."

Nu har Israel och Johannes Döparen visat oss, hur den rätta ovärdigheten skiljs från den falska ovärdigheten. När den äldre brodern Esau, som var en hedning, började hata och förfölja Israel för den välsignelses skull, som denne hade fått av sin fader, då började Israel känna sig ovärdig till all den nåd och barmhärtighet, som Gud hade bevisat honom. Då kämpade han med den okände i bönen ända tills han under dödsfruktan övervann Gud i sitt hjärtas trångmål.

Så även ni, som kommer från hednaland, ni som vandrar till Fadern, när hedningarna kommer med stor vrede emot er, känn, hur ovärdiga ni är till all den nåd och barmhärtighet, som Gud har bevisat er, och brottas med den store okände hela natten, tills morgonrodnaden randas i era hjärtan och nådens sol börjar gå upp. Då får ni även kraft att be för hedningarna och säga till den okände: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Och ni ser Guds Lamm, som borttager världens synder. Ni får åter känna, att ni är ovärdiga till att lösa hans skosnören. Och detta är den rätta ovärdighetskänslan, som tvingar er till Kristus för att söka nåd hos honom. Och jag har det hoppet, att den store Korsbäraren ännu är så ödmjuk och saktmodig, att han skall tvätta era fötter, på vilka syndens damm nedfaller varje dag, för att vandringsmännens fötter måtte blir riktigt rena innan de träder in i bröllopssalen. Ni har ännu så styva ryggar, att ni inte kan böja er att själva tvätta era fötter. Inte blir fötterna rena därmed, att ni torkar dem med granris innan ni stiger in i den salen, utan ni måste låta Jesus tvätta era fötter, då han är så ödmjuk och saktmodig, att han tjänar er. Hur ovärdig du än är, Petrus, till att Guds Son skulle betjäna dig, så har du inte del i honom, om du inte låter honom tvätta dina fötter. Först då blir du ren och värdig att stiga in i den sal, där Herrens nattvard hålls. Husfadern har anvisat en stor sal, uppbyggd och ställd i ordning. Där får ni äta påskalammet med Jesus. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors

III P / P 109 / SW 40 / B 22