Nr 11 TRETTONDAGEN 1849

Jag skall få se honom, men inte nu. Jag skådar honom, men inte nära: En stjärna uppgår utav Jakob, och en spira uppkommer av Israel. 4 Mos: 24: 17.

Så talade en hednisk trollkarl, som blev kallad för att förbanna Israels släkte, men som genom Guds mäktiga ingripande måste välsigna. Han såg även fjärran, i en kommande tid, Frälsarens gestalt inför sina ögon, fast denna syn var så dunkel, att han inte kunde åtskilja ett jordiskt rike från himmelriket. Han såg liksom i ett töcken, att en stjärna skall uppgå från Jakob och en spira uppkomma av Israel. Men vilken stjärna det gällde, och hurudan spira det var, det kunde han inte uttyda. Om vi tar andra bibelställen till vägledning, finner vi, att stjärnan är i andlig betydelse ett andligt ljus, som visar för vandringsmännen var vägen till himlen går, då de vandrar i mörkrets skugga, och skulle denna stjärna inte vägleda vandringsmännen till evigheten, så skulle de gå vilse. Att denna stjärna uppgår från Jakob innebär, att det andliga ljuset kom i världen från Jakobs stam. Då alla hedningar i det Gamla Testamentet var fullständigt i mörker, fanns det alltid ett litet ljus hos Jakobs stam, fast enbart få människor tog vara på det ljuset. Den spira som Bileam såg, betecknar ett andligt rike som har fått sitt upphov av Israel. Men alla dessa saker var så långt borta i hans syn, att han bekänner: "Jag får se honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära." Och dessa Bileams ord finns att läsas i 4:e Mose boks 24:e kapitel. Denne hedniske trollkarl hade för övrigt kommit för att förbanna Israels församling, men när han kom närmare och såg på deras skönhet, måste han välsigna Israels församling, fast han hade kommit för att förbanna dem.

Det har hänt för många, som genom ryktet har hört något om kristendomen, att de har kommit för att förbanna dem. Men då de har sett kristendomen på närmare håll, har de måst säga såsom denne trollkarl Bileam: "Välsignad vare den som dig välsignar och förbannad den dig förbannar." Såsom Bileam hade gått åstad från sitt hem för att förbanna Israels församling, så har många av världens trollkarlar gått åstad för att förbanna och smäda de kristna. Men då han sett kristendomen på närmare håll, har hans tankar om kristendomen förändrats, och den samme man som hade för avsikt att förbanna de kristna, har måst välsigna dem. Då det naturliga förnuftet anser sitt naturliga tillstånd för kristendom, betraktar hon den rätta kristendomen som vidskepelse och en verkan av den onde anden. Och då ryktet om kristendomen sprider sig, lägger den onde ytterligare tio lögner på ett ord. På det viset blir kristendomens verkningar fruktansvärda i den naturliga människans öron, så att hon inte kan tänka något annat om kristendomen än vad den onde anden förmår honom att tro, att kristendomen är en konstig vidskepelse. Men när den naturliga människan, som hade gått åstad för att förbanna de kristna, kommer närmare och ser på kristendomens väsen och kristendomens verkningar, får hon den övertygelsen, att det inte finns någon anledning att förbanna de kristna. Fast detta kristendoms ljus i början var så dunkelt, att det visade sig som en liten stjärna vid himlaranden, likväl har Guds Ande redan vänt den blinde stackarens sinne åt annat håll, eftersom han som kom för att förbanna Israels församling, måste välsigna dem. Men många världsmänniskor är så förhärdade, att ju flera gånger de ser de kristna, desto mera förbannar de dem. Detta andliga hat uppstår oftast hos dem, som i sitt eget tycke har levt dygdigt. Då deras dygd klandras, vredgas de så mycket, att de börjar svärja och bannas. Så gör även nådetjuvarna när deras tro klandras. De vredgas på alla dem som vill undersöka deras tros grund. Den levande kristendomen blir så motbjudande och förskräcklig för de dygdiga och nådetjuvarna, att de hellre går huvudstupa till helvetet än att de skulle börja göra bot och bättring. Snarare omvänder sig redan råa hedningar eller sådana människor som har levt på ett mycket grovt sätt, än de dygdiga och riktiga nådetjuvarna som har salighetsgrunden i skallen, ty de råa hedningarna upptäcker efter en kort tid, att deras liv ingalunda är något kristligt liv. Och de får snart den övertygelsen av de kristnas samtal, att de med ett sådant liv säkert skall fara i förtappelsen, om en förändring och bättring inte sker. Men dygdiga horor och ärliga tjuvar som inte alls känner sina fel, förargas i högsta grad, då de klandras för hordom och tjuvnad, ty deras heder är så stor, att de går till helvetet med sin heder. Därför säger även Frälsaren, att många hedningar kommer från öst och väst och sitter med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, men rikets barn skall kastas i det yttre mörkret.

De män från öster som kom från fjärran för att uppsöka den nyfödde Frälsaren var också hedningar, och en okänd stjärna ledde dem till Betlehem. Men Jerusalems invånare som hade bättre kunskap om den kommande Frälsaren gick inte dit, fast de hörde att stjärnan hade blivit sedd. Så händer det ännu, att råa hedningar omvänder sig snarare till den rätta kristendomen än några munkristna som bor intill kyrkan och hör Guds ord varje söndag. Men dess större ansvar kommer på dem som ofta hör Guds ord och ändå inte går till Betlehem för att uppsöka den nyfödde Judakonungen och falla på knä inför honom. Inte lyser den Konungens stjärna för alltid vid himlaranden, men på dessa tider har hans stjärna börjat lysa i Norden, såsom den samma stjärnan då lyste i österland. Den samma stjärnan var då som vägvisare för dem som vandrade under mörkrets tid, och den samma stjärnan borde ännu idag vara vägvisare för alla dem som med hjärtats hängivenhet söker Frälsaren. Ge alltså akt på himlens stjärnor, ni fattiga vandringsmän, som vandrar många farliga färder genom töcken och oväder, ge akt på himlens stjärna, då mörkrets tid kommer, då världens vind kommer tillsammans med snöstormen och tar bort vägen så att gångstigen inte längre är kännbar. Ta vara på himlens stjärna, då himlen blir svart, och solen bakom den svarta skyn har blivit mörk. Ta vara på himlens stjärna när vägen tar slut och ni måste övernatta i skogen bland vargar och lejon. Ge akt på himlens stjärna, och be, att Herren snart måtte låta sin nådiga sol lysa för dem som sitter i mörkrets dal. Och vi hoppas och tror, att han hör alla de bedrövades, längtandes och eländas bön. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Matt. 2: 1 - 12.

Vi hörde i vårt heliga evangelium, att de vise männen från öster kom för att uppsöka och fallande på knä tillbedja den nyfödde Judakonungen, och en okänd stjärna som hade uppenbarat sig på himlen visade dem vägen. I följd därav bör vi denna stund genom Guds nåd betänka hur Gud leder hedningarna till Frälsaren. Första betraktelsen: hedningarna från öster studerar himlens stjärnor, och medan de studerar dem, uppenbarar sig en okänd stjärna för dem. Andra betraktelsen: denna okända stjärna är vägvisare för dem. Må den nådige Herren Jesus, vars stjärna nu har uppenbarat sig, låta det ske, att alla hedningar skulle börja efterfölja stjärnan som visar dem vägen till Betlehem.

Första betraktelsen. Hedningarna från öster studerar himlens stjärnor. Det är få människor som studerar himlens stjärnor rätt. De människor, vilkas skatt är inne i jorden ser nedåt, och har sålunda ingen tid att lyfta sina ögon mot himlen, ty de söker så flitigt den skattgömma, i vilken de tror sig finna en stor skatt undangömd, att de inte kommer ihåg att lyfta sina ögon uppåt. Och fast de flesta människorna söker den skattgömma som i enlighet med allmän tro och en gammal berättelse borde finnas under jorden, så finner de den dock inte, ty gengångare eller jordtroll har gömt den inbillade skatten under jorden. Och om någon vore en sådan förtrollare som kunde tala med jordtrollet, så säger man att en sådan får den stora skatten som andra människor fåfängt söker. Men fast jordtrollets skatt lyser som guld under jorden, så visar den sig vara enbart en kolgömma, när den tas upp ur jorden och betraktas i solljuset. Sålunda blir alla de människor lurade som söker den gömda skatten i jorden. Men de få människor som söker den gömda skatten i himlen, de brukar alltid se uppåt, fast andra världsmänniskor säger, att de är galna som söker en skattgömma i himlen. Det händer ibland, att de som söker den gömda skatten i himlen faller i någon grop då de under vandringen ser endast uppåt. Men fast den ondes änglar får tillfälle att skratta, då en till himlen skådande människa faller, så kan de dock inte hindra henne att resa sig upp. Om den människa och stjärntydare som har lyft sina ögon mot himlen, vandrar med jämna steg och känner efter med sina fötter var groparna är, så borde hon inte falla så ofta, och djävulens änglar borde inte ha så mycket att skratta åt. När nu, som sagt var, de vise männen från öster eller stjärntydarna börjar lyfta sina ögon mot himlen, uppenbarar sig för dem en okänd stjärna som redan från världens begynnelse har varit på himlaranden, fast människorna eller stjärntydarna inte har sett den förut, eftersom den har varit fördold bakom andra stjärnor, eller om de gamla människorna inte har förstått att med kikare se på dessa stjärnor. Hur det än må vara med denna sak, så blott det är visst och sant, att de vise männen från öster har lagt märke till en okänd stjärna, och därav drar de den slutsatsen i enlighet med den gamla tron, att en stor och mäktig Konung har blivit född i världen. Och under ledning av den stjärnan går de åstad från långt borta i öster dit vart stjärnan på himlen förflyttar sig. Hur långt borta från Betlehem de vise männens födelseort ligger förstår man därav, att somliga lantmätare har beräknat, att de har vandrat ett helt år innan de har kommit till Jerusalem.

Om man nu vandrar tre mil om dagen, vilket är sakta, så har de vise männens födelseort varit belägen omkring 1000 mil från staden Betlehem. Det kan ha varit ännu längre bort. Då evangelisten inte har hört namnet på orten som de vise männen kom ifrån, så är det troligt, att dessa vise mäns födelseort har varit så långt borta från Jerusalem, att örat inte ens har hört namnet på den orten. Likväl gick de vise männen åstad för att vandra ut ur det mörka och inom tjockt töcken varande hednalandet. De började vandra ifrån så långt borta, att de inte ens visste hur lång denna väg skulle bli. Men den underliga stjärnan var deras handledare och vägvisare. De hittade dock inte direkt till Betlehem, utan förirrade sig till Jerusalem, där de trodde sig finna det kungliga barnet, vars stjärna hade visat sig. Denna Konung fann de dock inte där de sökte, men de fick den upplysningen där, att Frälsaren eller Kristus inte skall bli född där, utan i Betlehem.

Vi skall nu komma ihåg, att i staden Jerusalem, dit de vise männen förirrade sig, bor för det första världsäran, för det andra den egna bättringen och för det tredje den döda tron. Världsäran är konungen Herodes, som började frukta, då de vise männen började tala om den nyfödde Konungens stjärna. Herodes tillsammans med alla världsherrar, började frukta att de mister sin ära om den Konungen får växa upp. Herodes eller världsäran började fråga den döda trons präster, som hade läst Bibeln, var Kristus skulle födas. Herodes hade endast hört nämnas om Kristus, att han skulle komma i världen, men han hade inte rannsakat Bibeln dess mer. Men den döda trons präster har rannsakat Bibeln, och de vet nog på vilken ort Kristus skulle födas, men själva går de inte dit för att se honom, ty världsäran står i vägen och den egna bättringen eller den yttre dygden, utgör också ett hinder. De bryr sig inte om att besöka ett så dåligt och föraktat ställe, fastän de nu hör av de vise männen, att en konung är född. Om de till hälften tror, att Kristus är född i Betlehem, så går de likväl inte dit av den anledningen, att världsäran inte släpper dem, och den egna bättringen står också i vägen. För att inte tala om Herodes eller själva världsäran, som genast vill dräpa Frälsaren, och därför undersöker han noga vid vilken tidpunkt stjärnan först har visat sig, och befaller de vise männen att undersöka vem det är och vilket barn det är. Han säger nog med munnen, att han också vill komma och falla på knä inför barnet, men i sitt hjärta vill han dräpa det. Sådan är nu världsäran, och fast den döda trons präster och de skriftlärda själva inte går till Betlehem, omtalar de likväl efter konungens befallning var Kristus skulle födas. Den bibelkunskap som de vise männen får genom de skriftlärda är säkert bra för dem. Men världsäran drar därav den slutsatsen, att om ett sådant barn får växa upp vars födelse finns upptecknad i Bibeln, så skall alla världsherrar mista sin ära, och därför beslutar de i hemlighet att döda barnet innan det växer upp.

Andra betraktelsen. Den okända stjärnan som de vise männen ser röra på sig på himlen visar dem vägen till Betlehem. Det har genom en klar bevisning berättats av evangelisten, att stjärnan for framför dem tills den stannade över det ställe där Maria med sitt barn befann sig. Därav kan man förstå, att om stjärnan inte hade visat dem vägen, så skulle de inte ha hittat till Betlehem. Men fast dessa vise män eller stjärntydare såg stjärnan, så står det inte i evangeliet, att andra människor hade sett den. Endast stjärntydare som studerar stjärnor såg den och förstod, att den var en stor Konungs stjärna. Så är det ännu, att endast de som studerar stjärnor kan se Frälsarens stjärna. Och om denna förunderliga stjärna inte fanns, så skulle alla de gå vilse, som går åstad för att uppsöka Frälsaren. Men denna stjärna, som så klart lyser på himlavalvet, skall alltid visa vägen för alla fattiga vandringsmän, som beger sig iväg från det hedniska mörkret. Fast människan känner sig vara fjärran från Betlehem, då hon börjar vandra på ångerns och bättringens väg, så skall hon dock nå det utlovade landet efter vandringen genom många faror och frestelser. Om denna stjärna inte visade vägen, skulle den fattige vandringsmannen säkert gå ännu mer vilse än dessa vise män, som trodde sig finna Frälsaren i staden Jerusalem, för de fann endast Frälsarens fiender där, nämligen världsäran Herodes, som i hjärtat vill dräpa den nyfödde Frälsaren, och den döda trons bekännare, som nog vet i enlighet med Bibelns vittnesbörd var Frälsaren skall bli född, men går dock inte själva till Betlehem, utan bor alltjämt kvar i den staden där vår Herre är dräpt.

Om nu denna Kristi morgonstjärna slocknade, eller fördåldes bakom en svart sky, vad vore då de fattiga vandringsmännens tillflykt, då de vandrar många farliga vägar om natten och under mörkrets tid, då världens hårda vind, snöstorm och oväder tar bort vägen, som redan i sig själv är smal och tung att vandra på? Vad skulle vara dessa fattiga vandringsmäns tillflykt, om denna stjärna som uppenbarat sig på himlaranden, slocknade eller försvann, då grymma odjur och lejon ryter på ömse sidor, och jordtrollets döttrar genom sin bedrägliga skönhet lockar och kallar de trötta vandringsmännen till sig och lovar dem allehanda läckerheter och sköna sängar samt söt sömn. Lyssna inte, ni trötta vandringsmän, vad jordtrollets döttrar viskar i era öron. De skall ge er sömndryck om ni går i deras sällskap, och sedan rövar de er matsäck och era ägodelar. Bättre är det att ligga på en sten eller en hård klippa och vänta tills morgonrodnaden börjar randas i era hjärtan, än att gå till jordtrollet. Och vad skulle vara de trötta vandringsmännens tillflykt, om denna stjärna försvann, då de andliga lejonen börjar riva och sarga genom tvivel såsom en björn, som först jagar de panikslagna ut på myren och där sliter och sargar dem, men orkar ändå inte dra upp den döda kroppen ur myren.

Jag vet att de trötta vandringsmännen inte kommer förbi tvivlets myr, men om en annan människa trycker ännu längre ner den som redan sjunker, så gör hon säkert mer än Frälsaren och apostlarna har gjort. Somliga gör det med god avsikt, men inte med andlig visdom. För de fattiga och trötta vandringsmännen är stjärnan som lyser på himlen den bästa vägvisaren, och den som följer stjärnan, borde aldrig gå vilse så mycket, att han inte till sist skulle komma fram till Betlehem. Ge alltså akt på stjärnan, ni trötta vandringsmän, och se till att ni aldrig skall förlora denna stjärna ur sikte, för den leder er till Betlehem. Ty lång är vägen till Kanaans land, och kort är nådatiden, och den väg som för till livet är smal, och många farliga ställen finns på vägen. Om de fattiga vandringsmännen mister Frälsarens stjärna, då skall de gå vilse vid vägskälen. Ge akt på himlens stjärna, ni trötta vandringsmän, tröttna inte att vaka och kämpa. Se inte mot jorden, utan se uppåt, där stjärnan är kommande, och följ stjärnan, så skall ni komma fram till Betlehem, där Israels nyfödde Konung ligger. Och offra åt honom era hjärtans guld och myrra och helig rökelse till en välbehaglig gåva och god lukt för Konungen, och be honom fallande på knä nu och i evighet. Amen.

KP 61 / P 191 / SW 90 / B 52