Nr 15 4 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1855

Herren satte en gräns för havet och sade: Allt härintill skall du komma, och inte längre. Här skall dina stolta böljor sätta sig. Job 38: 11

Av dessa ord hör vi, att Gud har satt en gräns för havets böljor, vilken de inte får överskrida. Och om inte denna gräns för havets böljor hade satts, skulle de översvämma allt som finns på jorden. Men detta ord är inte sagt blott om det naturliga havet, utan det är sagt i synnerhet om det andliga havet, eller det bottenlösa havets böljor, som finns i en ogudaktig människas hjärta. Detta bottenlösa hav brusar med ett ständigt dån av synd och ondska, och där är det nästan aldrig vindstilla. Och det är svårt att säga, vem som hade framkallat vinden och böljorna på havet, när lärjungarna var ute och rodde, och trodde sig förgås. Om det var Gud som hade framkallat stormen, eller den ande som råder i vinden, det vet vi inte. Men det vet vi säkert, att avgrundens böljor, som svallar i en ogudaktig människas hjärta, inte är framkallade av Gud, utan det är den ande som råder i världens vind, som utan tvivel har framkallat vinden i en ogudaktig människas hjärta, där avgrundens böljor dånar som en brusande fors. Och det ser ut som om ingen gräns vore satt för dessa böljor. När nämligen detta bottenlösa hav börjar brusa, kommer alla övermodiga och stygga ord ut ur munnen. I synnerhet kommer avgrundens vita skum ut ur deras mun, som i sitt hjärta bär hat mot de kristna, vilka de gärna skulle se drunkna i avgrundens hav, fast det är de ogudaktiga och oomvända, som håller på att drunkna där, då de dristigt seglar på detta hav. Men de aktar inte därpå, ty de vill blott se de kristna gå under. Så stor avundsjuka har den ondes änglar, att de inte bryr sig om sin egen själ, om de blott får skada de kristna. Fast de flesta människorna i denna tid som bär andligt hat i sina hjärtan, nog känner, att de i sitt nuvarande tillstånd måste förgås i evighet, besinnar de dock inte, att denna förhärdelse kommer av det hat de bär i sina hjärtan. De visar sitt hat även med sina ord, när de tror att de kristna blir skadade. Då får de ogudaktiga gläda sig, när de kristna förtrycks av världen.

När Jesu lärjungar håller på att drunkna i det böljande havets vågor, då får djävulens änglar skratta. Men hur länge månne de skrattar, innan de själva kommer i nöd. Fast det för våra ögon ser ut som om ingen gräns var satt för den ogudaktige , måste vi dock tro, att Gud har satt en gräns för det böljande havets vågor och sagt: "Allt härintill skall du komma, men inte längre. Här skall dina stolta böljor sätta sig." Så kan inte heller människans ondska överskrida den gräns som Gud har satt, fast den brusar förskräckligt ibland, och kommer ut ur hjärtat som havsvågornas vita skum. Ty David har skrivit, att "deras strupe är en öppen grav, med deras tunga skrymtar de." Ty de ogudaktiga och fienderna till Jesu kors tror, att Jesu lärjungar nu drunknar i det böljande havets vågor, då den ande som härskar i vinden, har framkallat stormen på havet och i vädret, där Jesu lärjungar ror i nöd. Men då Jesus är med i båten, har Jesu lärjungar ingen nöd, fast han sover. Han kan strax vara uppe, när Jesu lärjungar ropar i sin nöd: "Herre, hjälp oss, vi förgås!" Men den ondes änglar har ingen nöd så länge de orkar supa och slåss, göra hor och stjäla. De har ingen nöd så länge de orkar förtala de kristna och liksom soldaterna bjuda åt Jesus ättika blandad med galla. Ty vi vet redan genom Bibelns gamla erfarenhet, att fienderna till Jesu kors gläds över de kristnas olycka. Men en gång kommer även den tiden, då de får se vem de har stungit, ty denna världens Gud har förblindat de otrognas sinnen, så att de måste tro lögner. Därför ljuger de så mycket, att de även själva tror sina lögner och bedrar sig själva. Och skamligt bedragna blir de blinda stackare som gläds över de kristnas olycka och tror, att den lilla båt, varmed Jesu lärjungar med stor fruktan och bävan ror på det böljande havets vågor, de tror, säger jag, att denna lilla båt snart skall sjunka i tvivlens vågor. Men även om den ande som har makt i vinden hade framkallat denna storm, tror vi inte, att Jesu lärjungar förgås i denna vind så länge Jesus är i båten. Även om han skulle sova i båten, är vår förtröstan till Gud, att Jesus skall vakna så snart lärjungarna i sin nöd ropar: "Herre, hjälp oss, vi förgås!" Då stiger han upp och stillar stormen och det blir alldeles lugnt.

Ropa nu, ni Jesu lärjungar, som ror med stor möda på denna världens böljande hav. Om ni, såsom vi hoppas, har Jesus med i båten, så ropa i er nöd! Kanske han vaknar för att stilla detta stormväder, som den ande som råder över vinden, har framkallat. Hör du store stillare av vind och väder, de nödställdas och förskräcktas rop ! Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 8: 23 - 27

Med ledning av vårt upplästa heliga evangelium skall vi denna stund genom Guds nåd betrakta, 1. vem har framkallat detta hårda väder på havet och 2. vad världens hop skulle ha gjort, om Jesu lärjungar hade drunknat? Vi hoppas dock, att Jesu lärjungar ropar så i sin nöd, att Jesus vaknar och stillar vinden och havet, innan lärjungarna förgås.

Första betraktelsen: Vem har framkallat detta hårda väder? Vi hör i vårt heliga evangelium, att Jesus stillade vinden, och i Bibelns grundtext står det skrivet, att han bestraffade vinden. Om detta hårda väder hade framkallats av Gud, skulle Guds Son inte ha vågat stilla vinden genom bestraffning, utan genom bön. Om Gud hade framkallat denna hårda vind, så skulle Guds Son ha bett sin Fader, att detta hårda väder skulle stillas. Men därav, att han bestraffade den hårda vinden och vädret, förstår man, att detta oväder inte var av Gud, utan av den ande, som har makt i vinden, som även på Jobs tid framkallade ett sådant vindkast, att huset, där Jobs barn vistades, förstördes. Samma ande hade utan tvivel framkallat denna hårda stormvind, fast somliga av den döda trons bekännare menar, att man tillskriver den onde alltför stor makt, om han även kunde framkalla storm och vind på havet. Nådetjuvarna tror, att djävulen har ingen makt i världen. Men Paulus skriver dock tydligt om den ande som har makt i vinden, och som även är verksam i de otrogna barnen. Och om den anden inte har så stor makt i det naturliga vädret, så har den ande som är verksam i de otrogna barnen i sanning en så stor makt i världens vind, att han nog kan framkalla en väldig storm på denna världens böljande hav för att dränka Jesu lärjungar, om de inte hade Jesus sovande i båten, han som kan stilla denna hårda storm så snart lärjungarna väcker honom med sitt nödrop. I sanning skulle nog alla djävulens änglar gärna se, att lärjungarna skulle drunkna i denna hårda storm, och de skulle dessutom önska, att Gud hade framkallat detta oväder. Den ondes änglar ids inte höra, att den ande som har makten i vinden, skulle ha framkallat detta väder, ty därav följer, att det är den onde som vill förgöra Jesu lärjungar och inte Gud.

Men fienderna till Jesu kors har den tron, att det är Gud som har framkallat detta oväder, och därav sluter de, att det är Gud och inte djävulen som har vredgats på dem. Om nämligen den onde hade vredgats på Jesu lärjungar, vilket han verkligen har gjort, så skulle fienderna till Jesu kors ha anledning att tvivla på om det är Gud som har vredgats på Jesu lärjungar. Fast förföljarna, som tror sig göra Gud en tjänst, då de dräper Jesu lärjungar, har alltid trott, att det är Gud som har blivit förbittrad på dem då världen har vredgats på dem. De har tänkt, att även Gud hatar dem eftersom världen hatar dem. Men Guds ord motsäger detta så tydligt, att inte ens den ondes änglar kan så vrida och vränga Bibelns ord, att även Gud hatar dem som världen hatar. Ty världen har aldrig kunnat älska de kristna, utan överallt där sann kristendom har uppenbarat sig, där har även uppstått hat och förföljelse från världens sida. Och därför har också denna världens gud vredgats på Jesu lärjungar, och den ande, som har makt i världens vind, har framkallat detta oväder. Och denna ande är densamma som i de otrogna barnen verkar hat och förföljelse mot de kristna. Och dessa skulle sannerligen få stor glädje, om Jesu lärjungar skulle förgås i detta oväder. Men fienderna till Jesu kors har ingen anledning att glädja sig för tidigt, ty Jesus är ännu i båten. Och om han än sov, nog kan han ännu snart vakna och stilla detta oväder, fast de stackars lärjungarna har en sådan otro, att de fruktar. Men jag har dock den tron, att Jesus vaknar så snart de ropar i sin nöd. Och jag vet säkert, att de ropar, och jag tror även, att Jesus hör deras rop och vaknar och stiger upp och stillar stormen, som har framkallats av den ande som har makten i världens vind. Och jag hoppas, att Jesu lärjungar skall oskadda nå den andra stranden på andra sidan av havet, och må sedan världens vind dåna på denna världens böljande hav så mycket den vill.

Andra betraktelsen. Vad skulle världens hop ha gjort, om Jesu lärjungar hade drunknat? Vi förstår väl, att världens hop skulle få stor glädje, om Jesu lärjungar drunknade i detta oväder, som fienden har framkallat över dem. Vad önskar väl den ondes trälar hellre än att de som med stor fruktan och bävan ror emot världens vind skulle förgås. Den ondes trälar fruktar aldrig, att de drunknar på denna världens böljande hav, ty de har för det första en stor båt, varmed de seglar i världens vind och för det andra är världens vind förlig för dem. Men Jesu lärjungar har för det första en liten båt och för det andra motvind. Därför har världshopen alltid en glad förhoppning, att Jesu lärjungar snart kommer i nöd och förgås.

Vad skulle världens trälar nu göra, om Jesu lärjungar hade drunknat i det hårda ovädret? Vad skulle de väl göra annat än dricka gravöl, såsom deras sed är. Om nämligen en människa föds, är de redo att dricka dopöl. Om en människa dör så är de redo att dricka gravöl. Därav ser man bäst, att de har buken till gud. Och jag har märkt, att världens barn alltid samlas för att supa, när de förväntar sig något gott. De firar sin glädje i förväg genom att supa, innan de har fått det goda de hoppas på. Ty världens barn känner ingen annan glädje än denna köttets förnöjelse, fast Paulus säger: "Den som sår i köttet, skall av köttet skörda fördärv." Så tror jag, att världsträlarna skulle samlas för att dricka gravöl, om Jesu lärjungar hade förgåtts i detta oväder, som fienden hade framkallat. Där har de sin glädje, men en alldeles kort glädje, ty Guds tveeggade svärd blixtrar nu till över världen.

Och vem har nu framkallat detta hårda oväder i världen? Om Gud har framkallat det, så skulle det ju vara givet åt världen till påminnelse om Guds vrede. Det skulle nu vara anledning att börja tänka efter, hur man hittills levt i världen: i glädje, fåfänglighet, skörlevnad, vällust, dryckenskap, girighet, vrede och avund. Kanske kommer en ännu större nöd över världen än över Jesu lärjungar, som nog fruktar för undergången och därför väcker Jesus med nödrop. Men världens trälar förstår inte att frukta något, även om Gud hade vredgats på världen och därför straffar med krig, hunger och farsot.

Judarna hade så stor tillit till Gud, när fienden redan hade omringat deras stad, att de blev dess högmodigare ju närmare stadens undergång var. Judarna trodde, att Gud genom något under skulle rädda dem undan fiendens anfall. Men de kristna hade inte en sådan fåfäng förtröstan på Gud, utan de flydde för sitt liv bort från fördärvets stad, ty de visste mycket väl, att Gud hade vredgats på den stad, vars invånare hade utgjutit de heliga människornas blod och förföljt de kristna.

Nu slutar vi denna betraktelse med önskan, att alla oomvända och opånyttfödda måtte börja ge akt på tidens tecken, som judarna inte har velat ge akt på. När hav och vindar brusar i världen och folk reser sig mot folk, är då inte sådana tidens tecken för handen, som tyder på, att en stor förändring skall ske i världen? Ack om denna förändring skulle ske först i hjärtat och därefter i världen . Men vi hoppas , att den store vindens och stormens stillare, som med ett ord har stillat vinden och havet, ännu kan stilla den hårda vinden och stormen, som fienden har framkallat för att dränka Jesu lärjungar. Så länge Jesus är i båten, om han än skulle sova, skall Jesu lärjungar inte ha någon nöd, ty de väcker honom med sitt rop. De ropar i sin nöd: "Herre, hjälp oss, vi förgås!" Tror ni, sorglösa hedningar, att Jesus sover så tungt, att han inte hör sina lärjungars rop? Tror ni, att Jesus inte mer vaknar ur sin sömn? Tänk inte i era hjärtan, ni fiender till Jesu kors, att Jesu lärjungar förgås i det hårda oväder som fienden har framkallat över dem. Snarare skall ni förgås i era synder, än Jesu lärjungar. Om än tvivlens böljor ibland slår över dem, för vilket även Jesus förebrår dem, då de är så klentrogna, vad angår det er? Inte blir er belägenhet bättre för det, att lärjungarna i sådant oväder fruktar, att de skall förgås. Ty ordspråket säger, att alla är visa på land, när en olycka händer på havet.

Men ro, ro, ni få själar, som är med Jesus i båten. Ro och ropa: "Herre, hjälp oss, vi förgås!" Och han stiger upp och stillar stormen. Och ni skall oskadda nå den andra stranden på andra sidan av havet, och där skall ni sjunga en ny psalm till Gud och Lammet. Amen! Halleluja!

Originalmanuskript / Aunos samling / Helsingfors Universitetsbibliotek KP 84 / P 244 / SW 129 / B 73