Nr 18 SÖNDAGEN
SEXAGESIMA 1857
Vem tror vår predikan och för vem skall Herrens arm
uppenbaras? Jes. 53: 1.
Profeten Jesaja klagar, att ingen tror hans predikan, ty
de människor för vilka han predikade, var förhärdade, så att de inte brydde sig
om att höra Guds ord, då det predikades så, att det kom emot förnuftet. Och
alla dåtida profeter klagar, att den tidens människor inte trodde vad
profeterna predikade. Först efter profeternas död började somliga tro, att
profeterna hade predikat rätt, då de såg att profeternas förutsägelser gick i
fullbordan. Inte heller på Frälsarens tid trodde många, att hans predikan var
sann. Och när Luther började predika bättring för de påviska, trodde inte många
att hans predikan och lära var rätt, utan han ansågs för villoande. Men efter
Luthers död kunde hans lära breda sig längre ut. Så har alla andliga lärare
haft anledning att fråga som profeten Jesaja: "Vem tror vår
predikan?"
Vi har märkt, att somliga först på dödsbädden tror vår
predikan, och de flesta har då måst bekänna, att det har predikats rätt. Men
den bekännelsen har inte hjälpt dem, då de inte har trott förut. Somliga har
trott vår predikan en tid, men då världens frestelser kommit, har de upphört
att tro. Inte hjälpte ens den tron dem, utan detta medförde endast en större
dom, när döden började ängsla deras hjärtan. Somliga tror, att predikan är
rätt, men de gör inte därefter. De uppskjuter sin bättring från år till år och
från dag till dag, tills det blir för sent. Och då måste de säga: "De
behagar mig inte." Somliga känner, att de inte orkar tro så mycket, att de
skulle bli fria. Vi måste alltså fråga som profeten Jesaja: "Vem tror vår
predikan och för vem skall Herrens arm uppenbaras? "
Vi vet inte vem som slutligen tror vår predikan, men
såsom profeterna har predikat, fast ingen trott deras predikan, så måste även
vi predika, även om ingen mer trodde. Ty vi är övertygade om, att den tid en
gång kommer, att de måste tro, då ögonen öppnas för att se, att predikan var
rätt, att vägen till himlen blivit framställd för dem. O, att de trodde här i
nådatiden, innan nådens dörr tillsluts.
Och då vi idag försöker förklara Frälsarens liknelse om
fyrahanda åkerjord, så ber vi, att den store trons upphovsman och fullbordare
ville förläna oss rätt förstånd, så att envar måtte förstå till vilken åkerjord
han hör. De få själar som har öron till att höra, har utan tvivel förstått, att
i den stora åker, vari sädens Herre har sått välsignad säd, finns många slags
jordmån, där den mesta säden går förlorad. Det är ovisst om han ens får utsädet
tillbaka, då frosten så svårt har härjat på åkern. Be, ni åkermän, att den
store sädens Herre, som har sått den goda säden, måtte bevara åkern så att
säden måtte börja gro och bära frukt, och att fienden inte skulle få tillfälle
att så ut så mycket tistel, medan människorna sover, att de kväver vetet. Ty nu
är det uppenbart, att törne och tistel kväver åkern, så att det inte finns
många vetekorn kvar. Och den säd som i år på få ställen erhållits, torde vara
så dålig, att den inte gror, fast man skulle så den. O, du sädens Herre, bevara
oss, att inte all säd måtte gå förlorad. Bevara åkern för frost, snöväder och
oväder, för att de få vetekorn som du sparat till utsäde, måtte gro och bära
frukt, så att utsädet inte må ta slut, ty om utsädet tar slut för alla, då är
vi förlorade. Hör du sädens Herre, de fattiga åkermännens suckan. Fader vår
o.s.v.
Evangelium: Lukas 8: 4 - 15
Vi hörde av vårt upplästa heliga evangelium, att
Frälsaren predikade för folket om fyrahanda åkerjord, men folket förstod ingenting
av hela liknelsen. Inte heller lärjungarna förstod, vilken liknelse denna var,
men de hade lust att förstå himmelrikets hemligheter. Därför frågade de
Frälsaren, vad denna liknelse betydde i andlig mening. Om i den stora
folkmängd, som var samlad, hade funnits någon människa som hade trott att i
denna liknelse fanns Guds ord, så skulle utan tvivel någon av dem ha frågat,
hur denna liknelse skall förstås i andlig mening. Men vi förstår, att sorglösa
människor inte anser sådana liknelser för annat än lappri och fabler som inte
innehåller någon sanning eller något Guds ord. Endast lärjungarna ville veta
och förstå, vad denna liknelse betydde, och för dem uttydde Jesus denna
liknelse. Då nu Jesus själv har uttytt denna liknelse för sina lärjungar, vill vi
med ledning av denna förklaring utlägga de viktigaste stycken som hör till den
rätta kristendomen, då vi genom Guds nåd i denna heliga stund talar om
fyrahanda åkerjord.
Första betraktelsen: Hurudana är de människor, vilkas
hjärtan är som en trampad väg, där den välsignade säden går helt förlorad?
Andra betraktelsen: Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som
stengrunden, där den välsignade säden förtorkas? Tredje betraktelsen: Hurudana
är de människor, vilkas hjärtan är som en åker där törnen förkväver åkern?
Fjärde betraktelsen: Hurudana är de, vilkas hjärtan är som den goda jorden? Vid
betraktandet av denna himmelska åkerjord borde alla rätta åkermän be sädens
Herre, att några sädeskorn må falla i god jord och att de må bära välsignad
frukt.
1. Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som en
trampad väg, där den välsignade säden inte kan gro? Det är enligt Frälsarens
förklaring sådana människor som hör. Sedan kommer djävulen och tar bort ordet
ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli frälsta. Härav hör vi, att
djävulen, som liknas vid en fågel, tar bort ordet ur de sorglösas hjärtan, så
att Guds ord inte verkar något i ett sådant hjärta, som fienden tar bort ordet
ifrån. Djävulen liknas på detta ställe vid himlens fågel som flyger omkring i
världen och äter upp de frön som sås vid vägen. Denna säd blir först
nedtrampad, det är, de fåfängliga tankarna som flyger fram och åter trampar ned
Guds åker. Inte har en sådan människa, vars tankar flyger omkring i världen,
tid att uppmärksamt höra Guds ord. Och vem är det som sätter dem att flyga? Det
är ingen annan än den onde, som sätter tankarna att flyga omkring i världen
även när Guds ord predikas.
En väckt människa får ofta uppleva, hur fienden mitt
under predikan vill föra tankarna omkring i världen, men en sorglös människa
märker inte, att djävulen tar ordet ur hennes hjärta, ty hon sitter döv och
stum i Herrens hus. Guds ord går som ett sus över huvudet eller in genom det
ena örat och ut genom det andra, så att inget av hela predikan blir kvar i
minnet, förnuftet eller förståndet, än mindre i samvetet eller hjärtat. Hur kan
den sorglöses samvete vakna, då djävulen tar bort ordet ur hans hjärta
alltefter som det predikas? Himlens svarta fåglar plockar bort och snappar upp
den välsignade säden alltefter som den blir sådd. Den sorglösa människan har ju
inte ens kommit till Herrens hus i avsikt att uppmärksamt lyssna till predikan
för att därav få någon upplysning för sin själ. Men liksom på Frälsarens tid
största hopen kom av nyfikenhet, så samlas även nu största delen av de sorglösa
i kyrkan för att nyfiket begapa och visa sin grannlåt. De har inte kommit med
det sinnet, att med hjärtlig åstundan ta emot ordet. De har inte kommit med det
sinnet, att ordet måtte få verka i dem samvetets väckelse eller sann ånger,
utan den största delen har kommit utan något som helst ändamål. Somliga har
kommit för att försmäda och begabba, somliga för att hugga i som fariséerna på
Frälsarens tid. Alltså är det ingenting att undra över, att djävulen tar bort
ordet ur deras hjärtan, för att de inte må tro och bli frälsta.
2. Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som
stengrunden, där den välsignade säden förtorkas, emedan där inte finns någon
fuktighet? Sädens Herre har själv uttytt detta ställe så: Det är sådana
människor, som när de hör ordet, tar emot det med glädje, men de har inte rot.
De tror till en kort tid, men då frestelser kommer, avfaller de. Detta ställe
avser dem, som i första väckelsen tar emot ordet med glädje, såsom vi sett ske
även här. Många har mottagit ordet med glädje, då evangelium predikades för dem
så att ordet blev levande. Alla de som är bekymrade för sin själ, alla
bedrövade och botfärdiga, tar emot ordet med glädje, då man för dem predikar
evangelium om den korsfäste Frälsaren. Ordet blir levande i deras hjärtan och
de blir glada. Det har man nu sett och hört här, att så har det gått till för
många. De har även trott till en tid, men under frestelsen har de avfallit.
Frälsaren säger i liknelsen, att de inte hade fuktighet, och i utläggningen
säger han, att de inte har rot. Med fuktighet förstås en hjärtlig sorg, sådan
som den syndiga kvinnan hade, som kom och grät vid Jesu fötter i spetälske
Simons hus. Denna hjärtesorg över synden har somliga väckta inte haft, utan
endast dödsfruktan, som tvingat dem att med glädje ta emot evangeliets predikan
om tron. Men en sådan tro är inte bestående, därför att de inte har rot. Det
bör enligt vår uppfattning förstås sålunda: Deras samvete har inte rätt vaknat,
eller om det också någon gång vaknat, har denna samvetsväckelse likväl inte
varit bestående, så att de beständigt hade vakat och kämpat mot världen och det
egna köttet. De har sålunda inte haft sådan fuktighet eller sådan sorg som
lärjungarna hade, som grät och jämrade sig efter Frälsarens död. De har inte
heller en sådan rot och samvetsväckelse som Paulus, David och Luther hade. Vi
kan även tänka, att Frälsaren på detta ställe eventuellt menat sådana, som är
mjuka utanpå men hjärtats undersida är så hård som torr jord och stengrund.
Även där gror utsädet, då evangelium om Kristus predikas, ty även sådana tar
emot ordet med glädje, men i frestelsen avfaller de. Deras hjärta är inte ett
förkrossat hjärta. Det är hårt på undersidan, fast det är mjukt på ovansidan.
Sådana gråter nog, då det predikas ljuvligt, men de skrattar också, då
lättsinnigheten råder. Och om någon kristen börjar gräva litet djupare i deras
hjärtan, reser sig själviskheten och sedan säger de: "Den där villoanden
fördärvade den Helige Andes verk i mig." Men då Frälsaren säger "de
tror till en tid", måste även vi tro, att han åsyftar sådana människor,
som verkligen är väckta och har med glädje mottagit evangeliets predikan, men
de har inte fuktighet eller sådan hjärtesorg som David, lärjungarna och andra
botfärdiga har haft. De har inte heller rot, eller en sådan samvetsväckelse,
som visar sig i vakande, självförsakelse och kamp mot synden. Därför avfaller
de under frestelsen. Här finns det många exempel på sådana människor, som har
trott till en tid men i frestelsens stund avfallit. Och vad är det, som fått
dem på fall? Intet annat än hordom, världskärlek och världsligt sinne, världens
ära, själviskhet och girighet. Ack om dessa stackare ännu i nådatiden såg i
vilket uselt tillstånd de är. "Betänk varifrån du har fallit och gör de första
gärningarna!"
3. Hurudana människor är de, vilkas hjärtan är som en
åker där törnen förkväver vetet? Sädens Herre har själv uttytt detta ställe så:
"Men det som föll ibland törnen, är de som hör och går bort, och blir
förkvävda av omsorger och rikedomar och livets vällust, och bär ingen
frukt." Här målas för våra ögon sådana människor, som följer kristendomens
yttre bruk och bekänner tron, men hjärtat är fäst vid världen så, att de på
intet sätt kan slita sig lösa från världen. Inte blott världens sorg som
åstadkommer döden — världens sorg är som en mardröm över dem och trycker dem
till jorden — utan även rikedomen eller världens ägodelar upptar deras tankar
natt och dag. De ville först samla sig världens ägodelar och först därefter
göra bättring. Och den tredje synden, som hindrar dem att ångra och tro, är
livets vällust, såsom giftermål och annat sådant. Livets vällust hindrar de
unga att ta emot sann kristendom, och världens sorg hindrar de fattiga att
komma till salighetens kännedom. De rika åter kan för rikedomens skull inte
slita sig lösa från världen.
Men alla dessa anser sig ha omsorg om själens salighet.
De är inte sådana som de fullständigt sorglösa människorna som super, svär, gör
hor och slåss, utan de är sådana som härmar efter kristendomens sed. Ty i den
åker där törne förkväver vetet finns strån, men axet är inte annat än skal. De
följer kristendomens yttre bruk, men i hjärtat finns inte sanning. De har inte
rätt ånger, även om de gick på de kristnas sammankomster. Och många sådana
finns det även här, som ser ut att ha omsorg om själens salighet, men själens
salighet har inte blivit hjärtesak. Ack, på hur många ställen går inte den
välsignade säden förlorad, och hur lite får inte sädens Herre för sin möda!
Då vi för det första ser på den stora världshopen, vars
hjärtan är som den trampade vägen, hos vilka Guds ord inte verkar något, inte
ens så mycket att de skulle stanna i syndaloppet och börja sörja för sin själ,
och för det andra betraktar dem som tror till en tid och likväl avfaller i frestelsens
stund, och för det tredje betraktar dem, hos vilka den goda säden blir förkvävd
av törnen på grund av världens sorg, rikedom och livets vällust, så återstår
inte många själar som i sanning bär frukt för himmelriket. Sädens Herre får
inte samla många vetekorn i sin lada på skördetiden. Nu har vi dessutom en
sådan tid, att världens sorg med våld tränger sig i de kristnas hjärtan. Och
fast dödens ängel med blottat svärd står över folken, såsom David såg honom stå
med blottat svärd i himlen, och såsom Johannes såg den samma dödsängel sittande
på en mushårig hingst, likväl vågar människorna leva i sorglöshet och uppenbar
ogudaktighet, varigenom de smädar sin Skapare. Men när döden kommer, då känner
de nog sin olycka, men då är det för sent. De måste slutligen döma sig själva
och bekänna, att de har vandrat på en ond väg. Men det hjälper inte mer att
ropa och klappa, då nådens dörr är tillsluten, såsom många döende i dessa tider
har klagat: "Gud hör inte mer mina böner."
Betänk nu alla sorglösa, avfallna och av världens sorg,
rikedom och livets vällust förkvävda, hur kort nådatid ni har och hur lång
evigheten är, och hur dyrt återlösta själar går förlorade för er sorglöshets
skull, för er ogudaktighets skull och för er motsträvighets skull. Frälsaren
har i dagens evangelium målat för era ögon vars och ens belägenhet, så att ni
borde känna igen er själva och se på vilken åker ni är. Men då djävulen tar
bort ordet ur hjärtat allteftersom det predikas, så finns inget hopp att sådana
vaknar innan möjligen i döden, då det inte mer finns någon nådatid, inte heller
ångerns nåd. Så har det gått med många döende även detta år, att ångerns nåd
inte getts dem, som genom en hastig död bortryckts från världen till evigheten.
O, Jesus, hjälp oss att undfly villovägar!
4. Det finns ännu en fjärdedel av den stora åkern, som
kallas den goda jorden, där den välsignade säden ger hundrafaldig frukt. Men
detta ställe skall inte så förstås, att en fjärdedel av människorna blir
saliga, ty inte heller på apostlarnas tid blev fjärdedelen av människorna
kristna, och ännu har inte fjärdedelen antagit den kristna läran i yttre
mening, och de är mycket färre som i sanning blir saliga. Men vi tror ändå, att
det ännu finns en del i Guds åker, som verkligen bär god frukt. Dessa är de i
sanning botfärdiga och troende, som hör ordet enligt Frälsarens uttydning och
bevarar det i ett gott och förståndigt hjärta och bär frukt i tålamod. Det är
märkligt, att de bär frukt i tålamod. Och vi vet även, att tålamod är
nödvändigt innan det blir rätt frukt. I denna onda värld måste man ha stort
tålamod, innan kristendomen blir bestående. De är många, som har mist den rätta
trons frukt genom otålighet. Många har klagat, att otåligheten har fördärvat
hans tro. Och det är sant, att många har genom otålighet förlorat tron. Men vi
har det hoppet, att det ännu finns några själar, som bär frukt i tålamod. Det
finns ännu några, om än få själar, som bär Jesu kors i tålamod. Och de få
själar, som bär frukt i tålamod, borde nu be den store Korsbäraren, att han
måtte komma dem till hjälp och styrka deras lemmar, då de börjar tröttna, att
han ville utgjuta några nådedroppar av den Helige Andes vin, då deras knän
börjar utmattas under bördan av korset, så att de allt framgent måtte orka bära
frukt för himmelriket i tålamod, att de måtte orka kämpa i sin dyrbaraste tro
intill änden och att de slutligen måtte komma i åtnjutande av tålamodets frukt
i himmelriket, där allt lidande upphör, där Herren avtorkar deras tårar och ger
dem livets krona. Där får de få själar, som här har burit frukt för himmelriket
i tålamod, njuta frukten av livets träd, som är i Guds paradis nu och i
evighet. Amen.
KP 103 (=källan) / P 277 / SW 156 / B 85