Nr 21 2 SÖNDAGEN I FASTAN 1849

Och nu, se, jag vet, att härefter får ni inte se mitt ansikte, ni alla, hos vilka jag har vandrat och förkunnat Guds rike. Därför betygar jag er idag, att jag är oskyldig för allas blod, ty jag har inte undandragit mig att förkunna för er allt Guds råd. Ap. g. 20: 25 - 27.

När helige Paulus var på väg till Jerusalem, där han visste att mycket lidande och motstånd väntade honom, höll han avskedspredikan för de äldste i Efesus församling. Och från denna Paulus avskedspredikan har jag tagit några ord, som passar för alla lärare till ämne för avskedspredikan, om de alla hade arbetat så troget i Guds församling som Paulus. Men jag kan inte tillägna mig alla dessa Paulus ord, ty jag känner att jag har varit en ovärdig tjänare för min stora svaghets och fattigdoms skull. Jag har inte kunnat uppbygga Guds församling som jag borde ha gjort. Om Gud genom mig skulle ha verkat något gott till sin församlings uppbyggelse, så har det skett genom hans högsta makt, som har ledsagat några själar till den väg som de inte förut kände. Men några ord från Paulus avskedspredikan torde passa även i dessa tider.

När han först hade sagt till församlingens utvalda, att de inte mer får se hans ansikte i denna världen, började han förmana dem, att de skulle ge akt på sig själva. Och slutligen sade han: "Jag vet, att sedan jag har skiljts från er, skall rasande ulvar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." Dessa Paulus ord torde besannas. Om det förut funnits fruktansvärda ulvar som inte har skonat hjorden, så torde ännu mer fruktansvärda ulvar träda fram sedan jag har lämnat er, och dessa skall ingalunda skona hjorden. Dessa fruktansvärda ulvar river och sargar hjorden överallt där de får tillfälle. Ingalunda skonar ulven hjorden i vilken skepnad han än kommer, må det vara människans skepnad, björnens skepnad, rävens skepnad eller ormens skepnad. Men då är ulven fruktansvärd, när den kommer i ängelns skepnad. Människorna tror, att ulven är fruktansvärd, när han kommer i ulvens skepnad eller i ormens skepnad, men då är han farlig, när han kommer i människans skepnad, och ännu farligare är han, när han kommer i ängelns skepnad, ty alltid kan fåret akta sig för dem som är uppenbara fiender till sanningen, men när själva Satan förvandlar sig till ljusets ängel, då är det inte lätt att fly undan honom. Vi lånar ytterligare några ord från Paulus avskedspredikan, vilka kanske passar till oss. Han säger nämligen till sin församling så: "Och av er själva skall män uppstå, som talar osanning, för att dra lärjungar till sig." Och även jag fruktar det samma, att av er själva skall män uppstå, som talar osanning, och därigenom drar enfaldiga till sig. Alla dessa Paulus ord finns upptecknade i Apostlagärningarnas 20:e kapitel. Nu säger jag till er det samma som Paulus sade till sin församling, när han höll sin avskedspredikan: "Jag vet att sedan jag skiljts från er, skall förskräckliga ulvar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden."

Dessa förskräckliga ulvar har redan tidigare rivit och sargat Guds församling, och nu vaktar de endast när herden far bort, så att de åter skall få sarga de svaga fåren som förr, som inte själva kan motstå den ondes brinnande pilar och inte kan fly för sitt liv, då de inte har någon på jorden till vars beskydd de kunde löpa eller fly, när ulven börjar jaga dem. Men inte bara dessa förskräckliga ulvar som redan har öppnat sitt blodiga gap, vilka med kattens eller ugglans ögon spejar, var de skulle finna någon försagd eller klentrogen själ, som de kunde uppsluka, utan även av er själva, säger Paulus, skall uppstå män som talar osanning och drar lärjungar till sig. Därför tänker många klentrogna själar, hur de värnlösa barnen nu skall klara sig, som lämnas liksom fåren utan herde. Vem skall föda dem då de gråter och jämrar sig i hunger för fattigdomens skull? Vart skall de fattiga och eländiga fåren fly, då förskräckliga ulvar öppnar sitt gap och vill uppsluka dem? Vart skall mesarna och svalungarna fly, då höken jagar dem, och vem skall rädda dem undan den andliga döden, när de tjuter i hökens klor? Vart skall bedrövade, fattiga och betryckta själar fly, då den andliga ulven genom tvivel börjar riva och sarga deras samveten, då syndabördan trycker de botfärdiga till helvetet och ingen rådgivare finns, som kunde råda dem eller trösta dem med goda ord, tilltala dem med nådens ord eller droppa en droppe av nåd i deras mun, gjuta olja i hjärtesåren, förbinda samvetssår eller hämma blodflödet som rinner ur de eländiga och bävande fårens hjärtan, som ulven har rivit och sargat. Inte har dessa fattiga, eländiga, nakna och betryckta föräldralösa barn som skriker på världens kalla golv frysande och hungrande, inte har dessa nakna stackare någon annan tillflykt än att upplyfta sina darrande händer mot himlen och ropa så högt att rösten hörs i himlen, så att den nådige Herren Jesus som är alla fattiga, föräldralösa barns rätte Fader, måtte lyfta upp dessa värnlösa och nakna stackare från världens kalla golv. Att han måtte tvätta dem rena med livets vatten och ta dem i sin famn och lära dem dia hans nådeflytande bröst, dock inte så hastigt, att nådens mjölk går i vrångstrupen, utan i den takt som de svaga stackarna orkar svälja. O, käre Förälder, hur mycket blod har inte flutit ur ditt hjärta då du födde dessa nakna stackare, när du knäböjde dig, tryckte ditt ansikte mot jorden och suckade så tungt, att hjärtat brast av ängslan. Men ju större ängslan Föräldern haft, dess större är hans kärlek till den nyfödde. Ju mera blod som flutit ur Förälderns hjärta, dess mer brinnande är hans kärlek till de nakna stackare som gråter på världens kalla golv.

I den store Skaparens beskydd lämnar jag idag alla de fattiga, eländiga, nakna och betryckta själar, som till äventyrs vaknat genom mitt ropande, eller genom mitt förmanande upptäckt, att deras förra leverne inte varit ett rätt leverne, och om någon genom mitt skällande vänt tillbaka till den store Herden. Jag överlämnar i Guds händer även dem som vredgats genom detta skällande. Och jag säger dem såsom Paulus sade i sin förutnämnda avskedspredikan, att jag är fri från allas blod, så att ingen av de män som hatar mig för detta mitt skällande, skall kunna anklaga mig på domedagen, att jag inte har varnat dem eller sagt dem i vilket ynkligt tillstånd deras själar är, om inte bättring sker. Och nu skall vi alla börja ropa som den kananeiska kvinnan som var en nådevalp, om vi liksom hon vore nöjda med nådesmulorna som faller från Herrens bord. Gnäll inte alltför mycket, ni nådevalpar, utan sitt, vänta, vakta och nosa, om någon smula skulle falla från Herrens bord, så var nöjda därmed även om det blott vore en enda smula. Låt alltså, o, nådige Herre, några smulor falla från ditt bord, så att dessa fattiga och hungriga valpar måtte sluta gnälla. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 15: 21 - 28.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund betrakta, hur valparna äter smulor. För det första, hur valparna sitter under bordet och vaktar efter smulor. För det andra, hur valparna gnäller då de inte får dessa smulor så snart som de vill. För det tredje, hur valparna slåss om en smula. För det fjärde, hur valparna saknar den som har matat dem, då han går bort.

Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla nådevalpar må vara nöjda med de smulor som har fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra.

1. Hur valparna sitter under bordet och vaktar efter smulor. Fräcka hundar, i synnerhet Jatunis stora blodhundar som är vana att stjäla och läppja människoblod, har inget tålamod att vänta tills smulorna faller ned från bordet, utan hoppar genast på bordet och nappar åt sig en hel smörlimpa och slukar hastigt upp den. Och passa dig för att gå och ta bort smöret ur hundens rumpa, om han hunnit svälja det. Sådana Jatunis blodhundar som har läppjat spad ur den kittel, som den onde har kokat människokött i, och somliga kringströvande hundar som äter möss och flytande djävulsträck, har inte tålamod att vänta efter smulorna utan stjäl maten direkt ur människornas händer. Och om föräldern inte är hos sina barn, rövar dessa fräcka hundar maten ur barnens händer. Därför sade Frälsaren till den kananeiska kvinnan: "Det är inte tillbörligt att ta brödet ifrån barnen och kasta det för hundarna." Barnens mat är nåden som Gud har lovat åt Israels botfärdiga barn och Abrahams andliga säd. Men somliga världsherrar som älskar sina hundar mer än sina barn, ger smörgåsar åt hundarna men låter barnen svälta. Föräldralösa barn är nog i en ömkansvärd belägenhet, vilka inte har någon som skulle ge dem mat, när de skriker av hunger. Men mest ömkansvärda är dock de barn, som har en så sträng förmyndare, att han älskar mer hundar än barn och har ett så hårt hjärta, att han ger smörgåsar åt hundarna men fiskben åt barnen. Ve, ve er, ni olyckliga, föräldralösa barn, om ni måste få en så hård förmyndare, att han förskingrar er egendom och ger hundarna smörgåsar, socker och sirap, men fiskben åt er.

Men låt oss ännu betrakta, hur valparna sitter under bordet och vaktar på smulor. Fast Frälsaren sade till den kananeiska kvinnan: "Det är inte tillbörligt att ta brödet ifrån barnen och kasta det åt hundarna," hade dock denna hedniska kvinna så mycket förstånd, att hon insåg att det var ett hårt ord till henne. Och hade hennes tro varit svagare, skulle hon säkert ha slutat be, då hon liknades vid en valp. Men hennes tro var så stark, att hon inte upphörde att be, fast Frälsaren kallade henne med öknamnet hund. Hon erkände sig vara en valp. Hon kände i sitt hjärta, att hon inte var bättre än en hund i förhållande till dem som hade fått barnarätt. Då en botfärdig själ har stor ödmjukhet och så stor ovärdighet, att hon inte anser sig vara bättre än en hund i jämförelse med Guds barn, då har en sådan botfärdig själ blivit en nådevalp, som sitter under bordet och vaktar och väntar, att någon liten bit eller nådesmula skall falla ned från bordet. Även om det bara var den minsta smula, nog tar valpen den. Inte är en hungrig valp så kräsen som de stora, feta och glupska hundar som nappar smörlimpan från bordet och slukar nåden som ulvar, fast de inte är hungriga.

2. Nu bör vi lyssna till, hur nådevalparna gnäller. Då de är riktigt hungriga och känner i nosen den goda lukten av den välsmakande maten på Herrens bord, blir nådevalparna otåliga och börjar gnälla. Och detta gnällande betyder, att de är mycket hungriga och längtar ivrigt efter mat. Till en början har de tålamod en liten stund och ligger stilla under bordet, men till slut blir de otåliga och börjar gnälla av stor hunger. När nu nådevalparna gnäller, säger Herren först: "Tig och vänta tills barnen har ätit. Det är otillbörligt att ta maten ifrån barnen och kasta den åt valparna." Men nådevalparna gnäller likväl och tigger och slickar sin Herres händer och lägger huvudet på sin Herres knä, och om de kunde tala, skulle de säkert säga: "Valparna äter av de smulor som faller ned från Herrens bord."

Anledningen till, att Herren inte ger så mycket mat åt nådevalparna, är den, att de hundar som äter alltför mycket, blir lata att skälla och duger därför inte till fårhundar. Nog skulle alla nådevalpar äta så mycket som ryms i buken, om de fick det, men gammal erfarenhet visar, att hundar som lever i överflöd och blir väl uppfödda, inte är så flitiga att skälla som de som får svälta lite. Och hundar som lever av att stjäla nåd skäller inte alls, inte heller följer de herden till skogen, utan spejar endast efter sådana ställen, där de skulle få tillfälle att stjäla. Och de av ulven dödade kropparna slukar tjuvhundarna glupskt . De biter dessutom levande lamm i skogen, vilka har blivit efter hjorden eller sjunkit i myren, eller på annat sätt felat, eller blivit lemmalytta. Nog skall nådevalparna få äta smulor som faller ned från Herrens bord, om de är tåliga och väntar tills barnen har fått sin del, ty Frälsaren säger: "Det är otillbörligt att ta bröd ifrån barnen och kasta det åt valparna." Och alla hedningar, som ännu inte fått Guds barnarätt, är valpar, och åt dessa valpar ges smulor, om de blott kände sig som valpar. Men somliga är fräcka valpar, som inte alls nöjer sig med smulor, utan hoppar upp på bordet och vill själva äta barnens mat. Till sådana fräcka hundar säger husfadern: "Vet hut och vänta tills ni får, ty det är inte tillbörligt att ta barnens bröd och kasta det åt valparna." Och härmed förstås i detta ställe nåden som Gud lovat åt botfärdiga och troende själar, som är Abrahams och Israels barn efter löftet, men valparna är hedningar, som inte har stor kunskap om kristendomen, men de har liksom den kananeiska kvinnan stor ovärdighetskänsla, och de ropar ständigt efter Frälsaren. De har även en stark tro, tillit och förvissning därom, att Frälsaren inte kan låta bli att hjälpa dem, när de är i nöd, av hur låg och hednisk härkomst de än må vara, och som känner sig så ovärdiga, att de inte är bättre än hundar i förhållande till Israels barn. Denna hedniska kvinna hade blott genom ryktet börjat tro på Frälsaren, ty hon hade inte ringaste kunskap i Bibeln utan endast vad hon hört av sina grannar, Israels barn. Denna kvinna utgör för oss ett exempel på, att hedningarna ofta har en starkare tro än de skriftlärda, som litar på sin kunskap i huvudet, fast hjärtat är oförändrat och oberört.

3. Vi skall nu betrakta, hur nådevalparna slåss om smulorna. Dessvärre händer det ofta, att valparna börjar slåss om en smula, som husfadern kastar åt dem. Att slåss är alls inte lämpligt, ty de valpar som är ivriga att slåss mister ofta den biten eller smulan, varom kampen uppstod. De skadar sig inte blott därigenom, att husfadern med ris måste aga valparna, som så slåss sinsemellan och samtidigt trampar barnen och stöter omkull matkärl, utan även så, att Jatunis blodhundar då får tillfälle att röva och stjäla den matbit som husfadern hade gett åt valparna. Om nådevalparna inte hade avund och högmod, var envar nöjd med den matbit husfadern gav honom. Men avunden verkar så mycket, att nådevalparna börjar slåss, och då vinner Jatunis blodhundar. Jatunis blodhundar säger så: "Nog slår man oss med käppen för slagsmålets skull, men de där nådevalparna slåss ju också sinsemellan, fast de är så små." Ve er, ni nådevalpar om ni inte kan låta bli att bråka och slåss. Då ni inte har någon som håller styr på er, överfaller Jatunis blodhundar er, sliter er i stycken och rövar de smulor ni fick från Herrens bord. Visst har ni sett, hur en valp ger sig, då en stor blodhund anfaller honom. Men om alla valparna enigt skulle anfalla en stor blodhund, så kunde de kanske rädda sitt liv. Men om de börjar slåss sinsemellan, blandar sig Jatunis blodhundar i slagsmålet, och som hundarnas sed är, kastar sig alla över den som ligger under, vare sig den är skyldig eller inte. En biter den vid huvudet och en annan vid svansen. Därför säger jag er på förhand, ni nådevalpar: Om ni inte är sams, kommer Jatunis blodhundar och gör slut på er. Kom alltid ihåg, vad Frälsaren sade till sina lärjungar innan han lämnade dem: "Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra!"

4. Vi skall till slut betrakta, hur nådevalparna saknar den som har matat dem. Men denna sak är så känslig, att det inte är lätt att nämna den. Att valparna saknar den som matat dem, ser man därav, att de sitter på backen, väntar och ser dit deras försörjare gick, och saknar och sörjer med gripande röst. Men säkert hör den himmelske Fadern deras röst och mättar deras själar, när de blir hungriga. Vem annan än den himmelske Herren Jesus som hör alla fattigas, eländigas och betrycktas suckar, har hittills uppehållit deras själar? Vart annorstädes kan väl de värnlösa barnen ta sin tillflykt än till den himmelske Fadern, som är Fader över alla som kallas med Faderns namn i himlen och på jorden. Ingalunda är det jag som har bespisat eller underhållit dem, utan han, som försörjer korpungarna och ger svalorna och mesarna deras föda. Till en början gnäller nådevalparna då de saknar den som har matat dem, men till slut går de i en vrå, lägger huvudena över varandra och gnäller där. Jag hoppas dock, att den himmelske Förbarmaren som gav den kananeiska kvinnan några nådesmulor, förbarmar sig även över dessa nådevalpar och ger dem någon bit, och att stor hunger må tvinga dem att även själva börja leta efter någon föda. Och då nu tiden nalkas, att vi måste skiljas, och jag måste gå dit Husfadern bestämt, nämligen för att skälla på andra tjuvar, så nödgas jag lämna dessa nådevalpar i Faderns beskydd i den förtröstan, att han inte låter dem svälta ihjäl. Om han ger mat åt korpungarna då de ropar till honom, skall han säkert ge mat även åt mesarna, svalungarna och nådevalparna, då de skriker av hunger.

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! Farväl, alla mesar och svalungar! Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! Farväl, ni Jesu lamm som Överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, tvätta er rena med livets vatten, svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. Farväl, ni snösparvar och näktergalar , som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd.

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, till alla hungrande och törstande att de skulle gå till vatten, och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: "Amen!" Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. Amen! Halleluja! Och må bergen och klipporna svara: "Amen, halleluja!" Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: Amen, Halleluja!

Handskrivna avskrifter 1. Koskamos samling: Tibergs kopiebok / Uleåborgs landsarkiv

2. FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors

UP / P 322 / SW 193 / B 101