Nr 22 3 SÖNDAGEN I FASTAN 1849

Det står skrivet i första Samuels boks 17 kapitel, att David slog filistéen, den store förskräcklige mannen Goliat, som var stark och beväpnad. Och kvinnorna av Israel sjöng lovsång med fröjd: "Saul har slagit tusen, men David tio tusen."

Härav hör vi nu, att David, fast han var en liten och av fienderna föraktad man, slog den store fienden, ty David sade till Goliat: "Du kommer mot mig med svärd, spjut och sköld, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn, hans, som är Gud för Israels krigshär, den du har försmädat. Idag skall Herren överlämna dig i mina händer, och jag skall slå av ditt huvud och ge filistéernas krigshärs döda kroppar åt himlens fåglar och markens odjur. Och hela denna församling skall förstå, att Herren inte hjälper genom svärd och spjut, ty striden är Herrens." Här hör även alla Goliats trosbröder, som kommer och försmädar Israels Guds krigshär och förlitar sig på sitt svärd och spjut som Goliat, att Herren inte hjälper sådana män, som kommer och försmädar den levande Guds krigshär, hur de än vore utrustade med knivar, vedträn och harnesk, det vill säga, med bröstvärn av järn. David vågade skälla på den oomskurne filistéiske krigaren, och detta hot och skällande skedde ändå i förtröstan på Gud. Även Johannes Döparen började bereda vägen för Herren Jesus till människornas hjärtan genom en sträng lagpredikan. På samma sätt skällde själva Frälsaren på judarna och kallade dem för ett horiskt släkte och huggormars avkomma. Men de lata hundarna kan inte skälla. Och vilken nytta har Husfadern av en sådan hund som aldrig skäller? Jag tror, att de stumma hundarna skall hängas.

Ni få själar, som har märkt, att en gård inte klarar sig utan hund, be den store, höge och rike Husfadern, att han som föder både hundar och tjuvar då de kommer och tigger en matbit av honom, skulle hjälpa mig arme och av nådetjuvar hatade hund, för att jag som en trogen gårdshund skulle vara flink att skälla på tjuvar, så att de inte genom min lättja skulle få tillfälle att stjäla nådens skatter från den himmelske Husfaderns bod, ty genom denna tjuvnad måste de blinda stackarna lida evig skam och straff i den svarta smedens järnkedjor. Be att även jag, om möjligt, kunde duga till fårhund, då högmodiga får börjar löpa alltför fort, förskingras, trampa ned betet och stånga de magrare, att jag kunde valla dem och hålla dem samman tills överste Herden börjar samla dem i fårkätten, när solen dalar och dörren stängs. Då lämnas getter och bockar utanför att bräka. Men den store Israels Herde, som samlar lammen i sin famn och föder de svaga med mjölk, förbinder de sårade och bär de vilsegångna på sina axlar till sin hjord, må han vederkvicka de bävande, upplyfta de betryckta, bära de trötta, föda de hungriga, stödja de vacklande och förbinda de blödandes sår samt bevara alla klenmodiga för ulvens tänder. Hör alla bedrövades och botfärdigas bön! Fader vår o.s.v.

Evangelium: Lukas 11: 17 - 23

Frälsaren säger i dagens heliga evangelium: "Då en stark beväpnad beskyddar sitt hus, förblir hans egna i fred. Men när den som är starkare än han kommer, skall han ta bort hans vapen, på vilka han förtröstade sig, och delar hans byte." I följd härav skall vi denna stund besinna och betrakta, hur den starke beväpnade beskyddar sitt hus och hur den starkare besegrar honom och delar hans byte. Första betraktelsen visar, hur den starke beväpnade beskyddar sitt hus. Andra betraktelsen visar, hur den starkare tar bort hans vapen och delar hans byte. Må Gud ge sin nåd och välsignelse till denna stora andliga strid, som nu börjat mellan den starke beväpnade och den starkare Krigshjälten, så att den starke beväpnade redan idag måtte få ett stort sår, och att den starkare snart måtte besegra honom och dela hans byte.

Första betraktelsen visar, hur den starke beväpnade beskyddar sitt hus och hans egna förblir i fred så länge de får vara i fred, eller tills den starkare kommer. Men vi måste först förklara för dem, som är i den starke beväpnades tjänst, att denne starke beväpnade, om vilken Frälsaren talar, inte är någon annan än världens furste, eller den gamla draken som nu rivit sig lös i världen och stigit ned på jorden i stor vrede, då han vet att han inte har lång tid kvar. Nu har han fått så stor makt i världen, att hans undersåtar dräper varandra såsom det är förutsagt i Bibeln. Och om det inte snart blir en ändring i världen, så skall den snart upplösas och världens ände kommer. Stridsvapen som världens furste litar på, är för det första andligt mörker, brist på kristendom hos alla samhällsklasser, och för det andra naturligt högmod och köttslig frihet, som alla djävulens undersåtar vill ha. Detta naturliga högmod verkar så mycket, att människorna inte längre är överheten underdåniga, utan envar vill vara sin egen herre och leva efter sin egen lag. Och när överheten vill hindra deras självsvåld, gör de uppror mot överheten, så att herrarna ger sig på konungen, bönderna på herrarna, tjänarna på husbonden och barnen på föräldrarna. Då de inte får leva efter sin onda vilja, uppeggar fienden dem att dräpa varandra, så att herrarna dräper konungar och kejsare, bönderna dräper herrar, tjänarna dräper bönder och barnen dräper sina föräldrar, och den som är starkare dräper de svagare. På detta sätt får den starke beväpnade, som från början var en mandråpare, tillfälle att stoppa korv och slicka människoblod . Så gör han i de riken, där all kristendom har utrotats, eller förvandlats till vidskepelse eller skrymteri och trolldom. På de orter åter, där en gnista av kristendom har upptänts, uppeggar världens furste sina tjänare att hata de kristna . Han uppeggar sina tjänare att anklaga de kristna, att de är en förbannad hop , som inte ger hederliga människor samvetsfrid. Världsfursten uppeggar sina tjänare att med kniv slakta de kristna, att slå dem med vedträn, knytnävar eller stavar, för att på detta sätt kunna stoppa korv och suga de kristnas blod , för vi vet, att de kristnas blod smakar gott i hundturkens mun, och de kristnas kött smakar väl för honom.

Så gör den starke beväpnade världsfursten, som nu fått hela världen under sitt välde. Och stridsvapen som han här förlitar sig på, är grannlåt och prål, dryckenskap och hordom, brännvin och sprithandel . Då nämligen världens barn inte får samvetsro för de kristna, som uppmanar dem till sann ånger och bättring innan döden och domen kommer, uppreser fienden en sådan vrede i sina tjänares hjärtan, att de börjar förbanna och smäda de kristna. Och då de genom förbannelse, smädande och andligt hat inte vinner något, så börjar de i harmen supa brännvin för att på detta sätt söka bedöva det gnagande samvetet. Men ju mer de dricker och vredgas, dess djupare i helvetet sjunker de. Den starke beväpnade har beklagligtvis intill denna dag beskyddat sitt hus, och hans egna har förblivit i frid , nämligen i dryckenskap, svordom och slagsmål, grannlåt, otukt och vällust. I synnerhet förblir hans egna i frid, då de hittills haft den tron, att yttre dygd och skenhelighet eller död tro frälsar dem från helvetets förtappelse, fast de lever som kreatur och dör som kreatur. Nog förblir den ondes egna i frid på detta sätt, när de får vara i fred, eftersom ingen plågar dem med bättringsrop eller vållar dem samvetsoro, så att de skulle börja känna i vilket bedrövligt tillstånd de är. Visst får den ondes egna vara i fred, då de ligger under dygdens täckmantel och inbillar sig ha levt dygdigt, medan de super, svär och slåss, bedriver hor och säljer sprit, samt gör vinst genom orättvisa, och likväl går till nattvarden såsom vilka bedrövade och botfärdiga syndare som helst. De går dit och stjäl nåd för att riktigt djärvt kunna bespotta det allra heligaste. Ty djävulen har lett dem till den tron, att de enbart genom den yttre gudstjänsten och nattvardsgången förtjänar saligheten, oavsett hur snuskigt och odugligt deras hemliv än vore. Nog söver fienden säkert deras samveten genom denna skenhelighet och för dem vackert till helvetet. Dessutom har den onde förvänt deras syn genom död tro så att de missförstår alla andliga böcker och på så vis bedrar sig själva . Dessa är alltså de bästa stridsvapnen, vilka den starke beväpnade i denna tid litar på, nämligen den naturliga dygden och döda tron. Och dessutom är dessa ting så blandade i den naturliga människans skalle, att vad som fattas från dygden det lappas med nåden, som de sorglösa och obotfärdiga tillägnar sig utan ringaste tecken till ånger och bättring.

Andra betraktelsen. Men när den starkare kommer, så tar han bort alla stridsvapen, som den starke beväpnade förlitade sig på. Hittills har nog hans egna förblivit i fred så länge han hade de stridsvapen, som han förlitade sig på, nämligen de stridsvapen, vilka vi nyss talade om, nämligen den naturliga dygden och döda tron. Men nu kommer den starkare och berövar dessa stridsvapen. Fast världsfursten är så beväpnad som den store Goliat, som hade kopparskjorta, kopparsköld, kopparhjälm och kopparstrumpor, så hade han dock ett ställe av kroppen blottat, och mot detta ställe, nämligen skallen, siktade David, och träffade på rätt punkt. Men med vems kraft började David strida mot den förskräcklige Goliat? Ingalunda besegrade han honom med sin egen kraft, men han kom med Israels Guds kraft, den starkare hjältens, som gör de svaga starka. Även om den starkare, som det talas om i dagens evangelium, är Frälsaren själv, som med sin oskyldiga pina och död har slagit till marken den beväpnade världsfursten och delat hans byte, så har han likväl genom svaga redskap såväl förut som senare stridit mot världshopen, som har velat förstöra och tillintetgöra hans blods kraft. Men Gud är stark i de svaga, och de svaga blir starka genom honom. Jag vet, att den starke beväpnade världsfursten och helvetets svarte smed har smitt järnbröst åt sina tjänare för att det andliga svärdet inte genast skulle bita på dem, även om det stacks direkt mot bröstet. Men David, fast han är en föraktad man, har redan tidigare vant sig att slunga stenar mot mål. Om han nu kommer med förtröstan på Gud, så kan han ännu träffa Goliat i skallen, som inte har utrustats vare sig med koppar eller järn, ty om han kanhända har fiendens järnhjälm på sitt huvud, så skyddar den inte pannan. Jag tror, att David, fast han är en liten man jämförd med Goliat, likväl besegrar den store och förskräcklige fienden, som redan i många dagar har försmädat den levande Guds församling . Fast fienden först smädar den föraktade mannen, som kommer endast med Mose stav. Fienden hotar först och säger: "kom hit, jag skall ge ditt kött till mat åt himlens fåglar", så faller dock Goliat till marken, när David slungar en sten i Goliats skalle. Denna punkt på skallen är öppen just genom pannan. Denna punkt är sådan, att nådetjuvar och av naturen dygdiga människor inte har lyckats övertäcka den så bra med fiendens stålhjälm. Det naturliga förnuftet menar sig nog vara starkt, men det är inte så starkt, att det skulle hålla alltför länge, om någon kunde slunga några stenbitar av Moses två stentavlor mot det. Men somliga har så bepansrat och med bröstjärn försett hjärta, att Guds tveeggade svärd inte biter därpå. Men dödens svärd biter därpå, och det tillfogar dödliga sår.

Vi har dock det hoppet och den förtröstan till Gud, att David, den av världen föraktade mannen, skall genom Guds nåd göra ett hål i den store och beväpnade mannens skalle, och Israels krigshär skall segra och Sions döttrar skall sjunga segersången på Sions berg och säga: "Saul har slagit tusen, men David slog tio tusen." Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors

UP / PS 201 / P 347 / SW 199 / B 109