Nr 25 PALMSÖNDAGEN A

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. Joh. 6: 54

När vår Frälsare talade dessa ord, undrade judarna: "Hur kan han ge oss sitt kött att äta?" Då tillade Frälsaren dessa ord: "Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." Med ledning av dessa ord skall vi betrakta för det första, hur Kristus ger oss sitt kött och blod. Och för det andra, hur vi skall äta och dricka därav.

Kristus har givit oss sitt kött på det sättet, att han utgivit det till allehanda lidanden, till fattigdom, till förakt och försmädelse, till bespottelse och slutligen till att korsfästas, såsom vi sjunger i psalmen: "Du lät såra dig och pina och hantera jämmerlig." Ty han har låtit sitt blod flyta i detta lidande alltifrån omskärelsen ända till sin död på korset. Och även därefter, när han redan hade lutat ned sitt huvud och verkligen dött, tog en soldat ett spjut och öppnade hans sida för att Skriften skulle fullbordas, som säger: "Hans hjärta brister av barmhärtighet," och för att ingen mer skulle tvivla på om han verkligen har dött. Detta har skett såsom Frälsaren själv förklarade skrifterna för lärjungarna: "Så måste Kristus lida och uppstå." På detta sätt har nu Frälsaren gett sitt kött och blod till liv åt hela världen, såsom han sade: "Jag måste utge mitt kött för världens liv."

Nu lyder frågan, hur vi skall äta och dricka härav. Detta sker inte på annat sätt än genom tron, nämligen så, att vi tar honom åt oss själva sådan som Frälsaren har givit sig åt oss enligt hans egna ord: "Detta är min lekamen som utges för er. Detta är mitt blod som utgjuts för er, eller det nya testamentets kalk i mitt blod."

Ett testamente är inte annat än nåd eller en gåva, som man inte har förtjänat med någon gärning och som inte ges som betalning för någon skuld. Det som ges för en skuld eller för en gärning, kallas inte för testamente. Men detta Frälsarens kött och blod är ett evigt testamente. Men likväl får ingen del därav, som inte tar emot det med tro, såsom Luther har förklarat i katekesen, att orden "för er utgiven och utgjutet" fordrar idel troende hjärtan. Den som tror detta så som orden lyder och inte tvivlar därpå och inte låter någonting störa sig, han äter på rätta sättet Frälsarens kött och dricker hans blod, och han skall leva för evigt, och honom skall Kristus på den yttersta dagen uppväcka till evigt liv.

Här hjälper ingen gärning eller förberedelse, utan endast tron på Jesus. Nu är frågan, hur man får det eviga livet. Det livet får man redan här i nådatiden så snart människan tror utan att tvivla. "Och detta är evigt liv, att de känner dig, den ende sanne Guden och den du sände, Jesus Kristus." Må ingen sålunda mena sig erhålla evigt liv i någon annan ordning än denna, nämligen att i tro äta Kristi kött och dricka hans blod. Detta är ett faktum. Man får i sitt eget tycke vara hur helig och from som helst. Man får i sitt eget tycke vara hur redbar, hederlig, bedrövad, ödmjuk och botfärdig som helst, men likväl förblir man i andlig död så länge man inte i tron har ätit Kristi kropp och druckit hans blod. Ty det består som sanning, som Frälsaren har sagt: "Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." Det samma menade Frälsaren, när han sade till Nikodemus: "Om man inte blir född av vatten och Ande, så kan man inte komma in i Guds rike." Det samma menade Frälsaren, när han sade: "Den som inte kommer in genom dörren i fårahuset, utan stiger annorstädes därin, han är en tjuv och en rövare."

Nog säger nådetjuvarna ändå, att man inte kan stjäla nåd från Gud. Ingalunda kan den stulna nåden överskyla nådetjuvens synder på domedagen, men nådetjuven kan nog bedraga sig bedrövligt med den stulna nåden, det är, med död tro och falskt hopp. Vi vet, att nådetjuven inte kan tala om, när han skulle ha ätit Kristi kött och druckit hans blod. Nådetjuven har heller aldrig haft andlig hunger och törst. Ty han suger föda ur sina egna bröst, och sålunda blir han aldrig hungrig. Nådetjuven kan inte heller tala om, när han har blivit pånyttfödd och hur det har gått till. Han vet inte heller, när han har kommit in genom dörren till fårahuset. Och därför är han nådetjuv och förblir som sådan. Nådetjuven förtröstar sig på sina böner, på sitt heliga och dygdiga leverne, på sin bokläsning, på sina kyrkobesök, och därför tror han sig duga åt Gud. Nådetjuven litar även på sin egen ödmjukhet och på sina medgångar, på sitt goda samvete, och i synnerhet på sin kärlek och tillägger dessutom Guds nåd som ett täcke därpå, vilken nåd han drömmer om att äga.

Somliga är i sitt eget tycke så ödmjuka, att de nästan spricker i tu för sin sanning, om de hör en kristen bekänna sig som ett Guds barn och säger sig vara salig. Ty i likhet med judarna anser nådetjuven det för gudsförsmädelse. När Frälsaren sade: "Jag är Guds Son," då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: "Varför skulle vi behöva mer vittnesbörd, han har smädat Gud. Ni har hört det av hans egen mun."

Så går det ännu till i världen, att den falska ödmjukheten anses vara rätt ödmjukhet, och den rätta ödmjukheten anses vara andligt högmod eller grov gudsförsmädelse. Ty alla egenrättfärdiga människor känner så pass mycket synd och bristfällighet hos sig, eller i sin kristendom, att de inte vågar rätt ut bekänna sig vara Guds söner. Och man hinner inte så långt i sin egenrättfärdighet, att man skulle känna sig förmögen att fullkomligt uppfylla lagen eller Guds tio bud. Den egenrättfärdiga nådetjuven känner inte så mycket synd hos sig heller, att hon skulle fullkomligt tvivla på sin salighet.

Men Guds rätta barn känner genast igen sådana egenrättfärdiga och dömer dem till helvetet med deras helighet. Men detta kan inte fariséen tolerera. Ty han menar att detta är en annan förskräcklig synd, som han ser hos Guds rätta barn, ty en sådan andlig människa dömer visserligen alla, men hon blir inte dömd av någon, men fariséen eller nådetjuven, eller den naturliga människan förstår inte det som är av Guds Ande, ty det är dårskap för henne och kan inte begripas, eftersom det bedöms andligt. Nådetjuven säger, att han inte vågar döma någon, och att Frälsaren har förbjudit att döma, då han sade: "Döm inte, för att ni inte skall bli dömda." Nog dömer nådetjuven de kristna ändå, och säger, att de kristna har djävulen i hjärtat, men själv menar han sig vara helt fri från djävulen. Dessutom frestar djävulen honom aldrig.

Den tredje förskräckliga synden i nådetjuvens tycke är den andliga glädjen och dansen eller hoppandet. Det vill nådetjuven inte se. Det gör honom ont, så att han nästan måste ta ett vedträ i handen eller riva i håret på sådana dårar och säga: "Jaså! Är det genom skutt man nu går till himlen, själva djävulen har gått in i deras kött." Fast Bibeln säger, att då skall unga tillsammans med de gamla vara glada och gå tillsammans med dem, som dansar i glädje. Profeten Jeremias 31:a kapitel vers 13.

Fast dessa de kristnas tre särskilda egenskaper, den andliga glädjen och fröjden i den Helige Ande, att bekänna sig till Guds barn, att döma den otrogna världen, är för hela den oomvända världen i högsta grad motbjudande, är dessa dock de rätta Guds barns kännetecken och ett bevis därpå, att den som har dessa, är en rätt och sann kristen och ett Guds barn redan här på jorden. Dessa har på ett rätt sätt ätit Guds och människans Sons kött och druckit det dyrbara försoningsblodet, varigenom Guds kärlek eller den Helige Ande har ingjutits i deras hjärtan. De är bestänkta med försoningsblodet i sina hjärtan genom tron, och de har blivit levande, och de skall leva för evigt, om de annars förblir i tron intill änden.

Må Herren som har utgivit sitt kött och blod för deras liv, hjälpa dem och styrka dem att i denna tro övervinna alla falska, bedrägliga och förvillande läror, likaså alla djävulens, världens och köttets lockelser och frestelser, så att de kunde vara dristiga och utan fruktan i själva döden, och i ett stadigt hopp lämna denna världen, så att graven inte skulle göra dem bedrövade, i den tron, att Herren Jesus uppfyller sitt nådiga löfte såsom han har lovat: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har ett evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen."

Detta har de troende människorna redan själva erfarit många gånger, att detta ger dem liv och rättfärdighet. Därom tackar de Herren Jesus och hans himmelske Fader redan här i nådatiden. De visar den förpliktade lydnaden till denna sin Förlossare och Frälsare, som har mättat deras hungrande själar med sin egen lekamen och vederkvickt deras trötta lemmar med livets vatten. Och vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att han inte låter sina egna bli övervunna av något ont, hur djävulen och världens hop än försöker. De skall ändå inte vinna något, ty Herren Jesus ger segern över synden och världen åt dem som tror på honom. Nog skall de få troende snart förlossas från denna onda världen, där de måste strida mot djävulen och hans undersåtar.

Eja, jag fröjdas, att mot den dag det lider, då allt skall komma så väl i lag omsider. Min Jesus vände, allt mitt elände, i fröjd och salighet utan ände, rätt snarligt. Amen.

Handskriven kopia / Uleåborgs landsarkiv / Även III Postillan avviker mycket från handskriften /

III P / P 400 / SW 227 / B 124