Nr 30 1 SÖNDAGEN EFTER PÅSK
Det hände då stor hunger rådde i staden Samaria, att en
kvinna hade för hungerns skull kokat sin egen son och ätit upp honom; men en
annan kvinna lät inte döda sin son. Då konungen av Samaria eller Israel fick
höra den förskräckliga nyheten, att kvinnan för hungerns skull hade kokat sin
son och ätit upp honom, vredgades han på profeten Elisa, som hade å Guds vägnar
lovat, att Israels folk skall bevaras för fiendens krig. Och konungen trodde,
att profeten hade ljugit. Därför hade han för avsikt att döda profeten, men
profeten Elisa sade till Israels äldste: "Har ni sett, hur denna mördarson
har utsänt sina bödlar för att hugga av mitt huvud?" Då kom konungens
sändebud till profeten och sade: "Se detta onda kommer av Herren, varför
skall jag mer vänta på Herren?" 2 Kon. 6: 25 – 33.
Den naturliga människan väntar på Herren så länge allt
går väl för henne, men då Herren inte kommer snart till hjälp, säger hon:
"Varför skall jag mer vänta på Herren?" Det vill säga: "Av Gud
får vi intet." Och därefter börjar hon hata dem, som uppmanat henne att
vänta efter hjälp från Gud. Den onde konungen tänkte, att det var profetens
fel, att så stor hunger uppstod i staden, att kvinnan kokade och åt upp sin
son. Men profeten gav åter å Guds vägnar ett nådigt löfte, att Herren verkligen
skall rädda staden, och att spannmål skall säljas mycket billigt dagen därpå.
Men konungens befälhavare trodde inte på Guds löften genom profetens mun, utan
sade: "Se, även om Herren skulle göra fönster till himlen, hur skulle det
ske?" Då sade profeten till konungens befälhavare: "Se, med dina ögon
skall du se det, men du skall inte äta därav." Och så hände det som
profeten Elisa hade förutsagt, att konungens befälhavare fick med sina ögon se
Guds gåvor, men han fick inte smaka därav, ty han trampades ihjäl av folket.
Dessa saker och händelser finns upptecknade i 2:a Konungabokens 6:e och 7:e
kapitel. Mångahanda är otrons verkningar, såsom denna konungens befälhavare
visade sin otro uppenbart, när han sade: "Se, detta onda kommer från
Herren, varför skall jag mer vänta på Herren?"
Otålighet sägs vara otrons första frukt. Då människan
inte får sin vilja igenom, blir hon otålig och vredgas på Gud. Inte vredgas hon
på den onde, som gjorde henne olycklig, utan hon vredgas på Gud, som inte
hjälper så snart som människan vill. Inte vredgades denna onda konung på
fienden, som belägrade staden och lät människorna svälta, utan han vredgades på
Guds tjänare, som å Guds vägnar hade lovat honom hjälp. Och när hungern
betryckte folket så mycket, att en samvetslös kvinna kokade och åt upp sin son,
vredgades konungen på profeten, som om han skulle ha varit skyldig därtill, att
fienden belägrade staden. Eller var profeten skyldig därtill, att den
samvetslösa kvinnan åt upp sin son för hungerns skull? Så tänkte i varje fall
den onde konungen, att Guds tjänare var skyldig till all olycka och allt elände
som drabbade folket.
När den onde förvänder de otrognas syn, börjar de anklaga
de kristna, att det är för deras skull som Gud straffar hedningarna. Fast några
sorglösa har den tron, att världen skonas för de kristnas skull. Men en del
hedningar tror, att Gud bevarar dem från all olycka, inte för de kristnas
skull, men tack vare hedningarnas dygd, ty hedningarna tror, att de inte är
värre än de kristna. Och hedningarna anser inte alls de kristna för människor
så länge de kristna fördömer hedningarna. Men om de kristna slutade med att
döma hedningar, och började supa, bedriva hor och slåss med hedningarna, då
först skulle hedningarna tro, att de kristna är riktiga människor. Och
hedningarnas vrede skulle genast upphöra, om de kristna började tro och leva
som hedningar. Profeten Elisa hade bestraffat Israels folk för ogudaktigt liv,
och även konungen var arg på honom. Likväl fick Guds tjänare leva så länge som
den yttre nöden var rådande, och profeten hade även å Guds vägnar lovat, att
fienderna inte kan ödelägga staden. Men allt tålamod tog slut så snart denna
elaka och samvetslösa kvinna dräpte sin son och åt upp honom för hungerns
skull. Konungens förnuft tog anstöt därav, och nu drog han med sitt blinda
förnuft den slutsatsen, att profeten var en falsk profet, då hjälp inte anlände
strax enligt profetens löfte. Nu var han tvungen att undervisa den falska
profeten, som enligt hans tycke hade ljugit, när han hade uppmanat konungen och
folket att vänta på hjälp från ovan, och denna hjälp anlände inte så fort som
konungen önskade. Sedan var det slut med allt tålamod, all tro, allt hopp. Och
den falska profeten, som enligt hans tycke hade ljugit, måste nu få ett väl
förtjänt straff. Men den stygga kvinnan som hade gjort en sådan förskräcklig
gärning, slapp undan allt straff. Sådan är en hednings tro och
salighetsordning: en kristen som uppmanar till bättring måste dödas, men den
som gör fruktansvärda ting slipper undan allt straff. Hedningen vredgas på den
kristne för den goda lärdomens skull, men på fienden och de övriga hedningarna
som gör förskräckliga ting vredgas han inte. Denne onde konung riktade all sin
vrede mot profeten, som var oskyldig, men på mördaren vredgades han inte, som
hade kokat och ätit upp sin son. Vi får också ett annat exempel av konungens
befälhavares otro, vilket visar, att han inte alls trodde, att Herren kan rädda
folket ur hungern och fiendens förtryck. Denna befälhavare uppenbarade sin otro
även med ordet, då han sade: "Se, detta onda kommer från Herren, varför
skall jag mer vänta på Herren?" Han tänkte visst att det inte längre lönar
sig att förtrösta sig på Herren, då Herren straffar så hårt, att föräldrarna
äter upp sina barn för hungerns skull. Men ännu ett annat ord uppenbarade hans
otro: när profeten gav honom löftet, att mjölet blir på den andra dagen så
billigt, som aldrig förr, sade konungens befälhavare till profeten: "Se,
fast Gud skulle göra fönster till himlen, hur skulle det ske?" Detta var
endast en jordisk sak, och därför mer möjlig än de andliga ting som man med
möda tror; fast många säger, att människan inte kan överlämna sin kropp i Guds
vård. Men hur kan hon överlämna sin själ i Guds vård, om hon inte kan överlämna
sin kropp i Guds vård, fast kroppen är den ringare delen av människan?
Hedningarna överlämnar nog för den skull båda delarna i Guds vård så länge det
inte finns någon nöd, men under nödens stund har de ingen tillit till Gud.
Vi bör genom Guds nåd vidare betrakta otrons verkningar,
och hur förskräckligt otron har blivit inrotad i människohjärtat. Men må den
store trons upphovsman och fullkomnare, som har frälst många otroende själar
från otrons och tvivlens myr, dra och lyfta upp från tvivlens myr de stackare
som håller på att sjunka ända ned till armhålorna. Och du, otroende Tomas,
stick ditt finger i spikhålet om du törs, eller täck dina ögon och gå och
skäms. Akta dig bara för att inte riva upp Jesu sår på nytt, om du med svarta
fingrar börjar gräva i hans sår. Hör du store trons begynnare och fullkomnare
de tvivlandes suckan. Fader vår som är i himlen o.s.v.
Evangelium Joh. 20: 19.
Då en och annan Tomas fortfarande kämpar med otron, fast
han i sanning är Jesu lärjunge, måste vi genom Guds nåd denna gång eftertänka
och betrakta, varför Tomas inte vill tro, att Jesus är uppstånden, fast tio
vittnen betygar det? Stick nu ditt finger i spikhålet, Tomas, om du inte annars
vill tro. I sanning har Tomas sett Jesus dö på korset. Han har tillsammans med
de övriga lärjungarna stått vid korset. Han har gråtit och jämrat sig
tillsammans med de övriga lärjungarna. Den gamla tron hos Tomas är alltså helt
och hållet borta. Han orkar inte längre tro, vem det än må vara som skulle säga
till honom, att Jesus lever. Tomas tror inte heller att andra har sett Herren.
Det är en frukt av otron, att Tomas inte tror att de övriga lärjungarna är i
bättre tillstånd. Han tror inte att de övriga lärjungarna har sett Herren. Men
var höll Tomas till, när Jesus uppenbarade sig för första gången? Månntro Tomas
då var i krögarens hus? Det kan vi inte heller tro, att han höll till i
krögarens hus, ty Jesu mördare och soldater brukar gå in i krögarens hus på
påskdagen. Månntro Tomas är sysselsatt med äktenskaps bestyr, då han inte finns
i de övriga lärjungarnas sällskap på påskdagen? Jag tror, att Tomas har så stor
sorg över Frälsarens död, att han inte kan springa efter horor , ty hororna ,
och de dygdiga hororna i synnerhet, är sysselsatta med äktenskaps bestyr och
bröllop på påskdagen. Men Jesu bedrövade lärjungar, som har ånger och tvivel,
orkar inte av den anledningen springa efter horor på påskdagen. Eller hade
Tomas månntro gått till Nikodemus och undrat, vart Jesu kropp hade förts? Inte
heller det är troligt, att Tomas skulle orka besöka en dygdig världsherre. Men
någon världslig resa hade han för sig, då han inte var med de andra lärjungarna
på de kristnas sammankomst. Jag tror, att Tomas då vandrade i ensamhet, ty han
var visserligen i stort tvivel, men han var ett sådant andligt nötkreatur, som
vill vandra helt ensam, och ensam söka vägen till himmelriket. Inte stannar en
sådan människa i lärjungarnas sällskap. Han stannar inte heller hos världens
hop. Men ibland kommer han till de kristnas sammankomst, och om de övriga
lärjungarna talar något om Kristi uppståndelse för honom, säger han genast:
"Om jag inte ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt
finger i spikhålen och sticker min hand i hans sida, så tror jag inte."
Olycklig är du, stackars Tomas, då du inte alls tror, att de andra lärjungarna
har sett Herren. Du tror inte ens att de är kristna. Du tror inte att de övriga
lärjungarna har en gnista av levande tro. Du tror inte, att de övriga
lärjungarna nu har glädje över Kristi uppståndelse i sina hjärtan, fast du har
ingenting annat än tvivel, sorg och otro. Ve, dig! Ve, dig! Stackars Tomas!
Olycklig är du med denna otro. Och om Jesus inte hade så stor kärlek till dig,
att han ännu vill dra även dig upp ur detta bedrövliga otrons tillstånd, skulle
du med din otro troligen fara till helvetet. Du skulle troligen gå och följa
Judas spår. Och om du visste, stackars Tomas, hur mycket du plågar Jesus med
din otro, skulle du genast gå i en vrå och skämmas.
Men nu säger Tomas: "Jag vet att Jesus verkligen är
död, men jag förmår inte tro, att han verkligen är uppstånden, vem som än
skulle säga det till mig." Men vet du, Tomas, hur stor plåga Jesus har av
dig för din otros skull? Då du inte kan eller vill tro, vad de övriga
lärjungarna vittnar om Jesu uppståndelse, blir ditt bedrövliga själstillstånd
en stor plåga för Jesus. Du pinar Jesus så mycket genom din otro, att du gör
honom bedrövad. Han har redan fått en stor sorg över den olycklige Judas, som
svek den lilla skaran, och på det viset gick det olyckliga, vilsegångna fåret i
syndens skog och blev till föda åt alla odjur. Därtill måste han få sorg över
Tomas, som också hade blivit bedrövad, som dock älskar honom och skulle vilja
tro, men tror ändå inte, ty egenrättfärdigheten har stigit i huvudet och
predikar där i förnuftet : "Inte är Jesus uppstånden," och: "Om
jag inte ser spikhålen i hans händer och sticker mitt finger i spikhålen, så
tror jag inte." Och varför tror du inte, Tomas, att Jesus är uppstånden?
Ja, därför är du så otroende, att du har alltför stort förnuft i skallen.
Egenrättfärdigheten och själviskheten steg i huvudet, och nu tror du vad
egenrättfärdigheten predikar i förnuftet, men du tror inte vad Bibeln vittnar.
Du tror inte vad de andra lärjungarna betygar. Tror du, att de andra
lärjungarna har sett Herren? Inte vill du tro ens det. Eller känner du dig
ovärdig att se honom? Nåväl, visserligen är du inte värdig att se honom, men du
måste ändå se honom, för att du slutligen skulle tro, ty annars far du med
otron till helvetet. Och, Tomas, om du visste, hur mycket du plågar Jesus med
din otro, skulle du genast gå och skämmas i en vrå. Men då du har hotat, Tomas,
att du inte tror förrän du sticker ditt finger i spikhålet, så försök nu,
Tomas, hur dristig du är till att sticka, då Jesus kommer och ber dig att sticka.
Kanske vågar du ändå inte sticka, fast du har hotat. Torde du ha så rena
fingrar, att du med dem skulle våga känna på Frälsarens sår. Se efter, Tomas,
hur rena fingrar du har, innan du går och känner på Jesu sår. Du skall komma
ihåg, Tomas, innan du går och känner på Jesu sår med dina fingrar, du skall
komma ihåg, att du med dessa fingrar har stundom knådat den gamla surdegen,
stundom grävt i djävulsträck , och kanske har du med dessa fingrar även grävt i
ändan på en hora, och nu har du för avsikt att gräva i Jesu sår med dem. Det är
mindre troligt, Tomas, att du vågar sticka dina fingrar i spikhålet. Jag tror,
Tomas, att du måste gå i vrån och skämmas, när själva Herren Jesus, den
korsfäste, visar dig sina sår och ber dig sticka ett finger i dem. Varför stack
du inte, Tomas?
Tvivla inte, utan tro. Ingen vet, hur många gånger den
korsfäste Herren Jesus kommer att visa sina sår åt dig, innan han stiger upp
till himlen, och du blir kvar på jorden att längta och ropa: "Jesus,
Davids Son!" Skall han mera höra dina suckar i himmelen, då han är så
fjärran från dig? Skall han mer höra de botfärdigas och tvivlandes rop, då han
farit upp till himlen, och redan här visat sina sår åt de tvivlande själarna
och de har inte trott. Hur många gånger har inte den Korsfäste visat sina sår
åt de stackare, som för otrons skull sitter i mörkrets håla och suckar. Hur
många gånger har han inte redan förebrått otrons fångar, som inte har trott att
han är uppstånden. Men alltid pinar de stackarna den himmelske Föräldern.
Alltid gör de Jesus bedrövad. Alltid utesluter de sig själva från himmelriket.
Alltid vill de göra Jesu lärjungar till lögnare. Alltid låter de Guds Lamms
blod rinna fåfängt på marken. Ingen vet, hur många droppar som ännu faller från
Jesu sår. Ingen vet, om inte de sista dropparna redan håller på att falla från
Jesu sår på denna syndiga jord. Varifrån skall de tvivlande då få rening, när
Guds Lamms blod tar slut? Jesu bedrövade lärjungar är senfärdiga att krypa till
foten av korset. Galna och senfärdiga är Jesu bedrövade lärjungar att tro allt
vad profeterna har skrivit om honom. De är senfärdiga att tro, vad Jesus redan
förut har vittnat om sig själv. Ingen vet, hur många gånger den nådige Herren
Jesus ännu skall visa er sina sår, ni tvivlande. Han har redan många gånger
visat sina sår åt världen och sagt: "Se, ni förhärdade, hurudana sår jag
fått för er skull!" Men världen bara skrattar och säger: "Ingalunda
har du fått dessa sår för vår skull, själv har du visst gjort dig illa."
Nu visar han ännu sina sår åt de bedrövade, botfärdiga, tvivlande och av
världen föraktade, men inte heller de stackarna kan tro, att Jesus har fått
dessa sår för deras skull. Och även om de trodde, att Jesus för deras skull
fått dessa dödssår, så kan de inte tro, att han är uppstånden från de döda.
Tomas i synnerhet är sådan, eftersom han vill göra alla de övriga lärjungarna
till lögnare. Är det inte en stor synd och skam, Tomas, att du vill göra de
övriga lärjungarna till lögnare, som har vittnat och sagt: "Vi såg
Herren." Varför har du inte trott deras vittnesbörd? Stick nu ditt finger
i spikhålet, ifall du eljest inte vill tro. Räck ut din hand och stick den i
hans sida, eller gå och skäms i vrån. Men du vågade ju inte sticka, Tomas.
Måste du redan börja tro utan att sticka handen i såret? Så hör vi, att du
måste tro mot din vilja, mot ditt förnuft , mot din natur och mot ditt samvete
. Du måste tro mot dina tidigare ord, och du måste nu för otrons skull gå och
skämmas i vrån och säga: "Min Herre och min Gud." "Då du såg mig,
Tomas, så trodde du. Saliga är de, som inte ser och ändå tror." Amen!
KP 199 (=källan) / P 476 / B 146