Nr 31 2
SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1849
Men till er, min hjord, säger Herren, Herren: Se, jag
vill döma mellan får och får, och mellan vädurar och bockar. Är det inte nog,
att ni har så gott bete, och så överflödigt, att ni förtrampar det med
fötterna? Och så sköna källor till att dricka så överflödigt, att ni träder
däri med fötterna och gör dem orena? Så att mina får måste äta det ni
förtrampat, och dricka det ni med era fötter gjort orent. Därför säger Herren,
Herren till dem: Se, jag skall döma mellan de feta och de magra fåren. Hes. 34:
17 – 20
Vi hör av dessa ord, att Herren ämnar döma mellan fåren.
Då fåren nämligen har gott bete, blir somliga feta, och de feta fåren löper
alltför fort, så att de magra fåren blir efter. De magra fåren får äta rester
av det som de feta fåren har nedtrampat. Herren säger också, att han har gett
fåren ädla källor att dricka ur, men de feta fåren trampar och förstör även
dessa källor, så att de magra fåren som inte har kraft att gå så fort, måste
dricka vad de feta fåren har fördärvat med sina fötter.
Herren klagar på samma ställe, nämligen profeten
Hesekiels 34:e kapitel och 21:a vers, att de feta fåren stångar de svaga . Och
därför vill Herren döma mellan de feta och de magra fåren. Man har på många
håll sett, att de feta fåren trampar ned betet. Men detta nedtrampande är
ingalunda bra, ty de magra fåren som inte orkar springa så fort som de feta
fåren, får äta vad de andra har nedtrampat och förstört med sina fötter. De
feta fåren rycker upp det bästa gräset här och var och lämnar det sämre gräset
åt de magra fåren. Och det är förståeligt, att herden måste se efter, att de
magra fåren inte skulle bli helt utan föda. Ty även de magra fåren är får, fast
de är magra. Herden måste se efter dem som är svaga, för att även de skulle få
sin beskärda del. Men bockarna och getterna vill alltid sticka in sin nos genom
fönstret eller genom en springa i väggen, för att få tillfälle att stjäla
fårens mat. Getterna i synnerhet är giriga efter den mat som ges åt de svaga
och lammen. Men herden har ett ris i handen, varmed han slår getterna på nosen,
om de kommer och stjäl fårens mat. Getterna avundas, att man ger bättre mat åt
fåren än åt dem. Då man ger bättre mat åt fåren, säger getterna: "Är de
bättre än vi? Vi har mera mjölk än fåren. Inte har fåren så mycket mjölk som
vi." Vi vet också, att somliga herdar håller getter just för mjölkens
skull, som man får av dem. Somliga herdar bryr sig inte alls om fåren. Somliga
herdar föder getterna väl, men låter fåren svälta. Somliga herdar vallar inte
alls fåren, utan föder sig själva, såsom Herren klagar genom den samme profeten
Hesekiel i det 34:e kapitlet: "Så sant som jag lever säger Herren, Herren,
då ni överlämnar mina får för att rivas, och min hjord till föda åt alla odjur,
då de ingen herde har, och mina herdar inte bryr sig om min hjord, utan är
sådana herdar, som föder sig själva, men inte vill föda mina får." Hes.
34: 8. För denna vårdslöshets skull hotar Herren de lata och vårdslösa herdarna
och säger: "Jag skall utkräva min hjord ur deras händer och förgöra dem,
så att de inte mer skall vara herdar och inte mer skall föda sig själva, jag
skall frälsa mina får ur deras mun, att de inte mer skall uppäta dem."
Hes. 34: 10.
Herren visar även, hur de lata herdarna gör. Han säger:
"De svaga stöder ni inte, de sjuka botar ni inte, de sårade förbinder ni
inte, de vilsegångna återhämtar ni inte, de borttappade söker ni inte, men
råder över dem med hårdhet och stränghet." Beklagligtvis har nog denna
tids herdar gjort just så som Gud här säger. Men de förstår inte själva, att de
är lata och vårdslösa herdar, som inte bryr sig om fåren, utan råder över dem
med hårdhet och stränghet. Och hur skulle de kunna valla fåren, då de hatar
dem, men älskar getterna. De ger getterna den bästa mat som finns i ladan, men
fåren ger de ruttet starrhö. Säkert tycker getterna mycket om sådana herdar som
ger dem lindhö. Men vad får fåren, då getterna föds väl? De får svälta. Om inte
Överherden själv hade omsorg om fåren, skulle de säkert för denna tids herdar
få svälta ihjäl. Men Herren säger genom samme profet: "Jag skall själv ta
vara på mina får och jag vill uppsöka dem och föra dem till det bästa betet. De
borttappade vill jag uppsöka och de vilsegångna vill jag återhämta, de sargade
vill jag förbinda, de svaga förstärka, de feta och starka vill jag förgöra och
råda över dem med förstånd." Av dessa ord hör vi, att de feta fåren skall
förgöras. Nu frågas det, vilka är de feta fåren? Och varav känns de igen? De
feta fåren förtrampar betet och stångar de svagare. Här kvicknar getterna till
och säger: "Vi är eländiga och föraktade, därför stångar de oss."
Slingra dig inte, du tjuv! Inte är du svag, du som har horn på huvudet. Vi
måste säga, att getterna har ingen nöd så länge de orkar stjäla. Och inget djur
är så ivrigt att stångas som geten. Men den är svag, som knappast orkar gå. Men
herden som vill beskydda de svaga, påskyndar de svaga med mjukt ris, så att
även de skulle hinna hem till kvällen. Ty om de magra fåren lämnas efter, så
kommer vargen och river dem. Med detta påskyndande menas något helt annat än
med de feta fårens stångande, i vilket även getterna blandar sig. Såsom stora
hundar kommer rusande och blandar sig i valparnas slagsmål, så kommer även
getterna för att stånga där de feta fåren stångar de svagare. Jag har sett, hur
får och getter slåss. Geten reser sig på två ben, men fåret går baklänges och
stångar geten i bröstet medan geten yvs på två ben. Av detta fårets stångande
får geten till slut ont i bröstet. Det är inget under, att getterna stångar
fåren, men det kan inte herden tåla, att de feta fåren stångar de svagare och
trampar lammen ned i gyttjan. Sådana skall Herren förgöra. Det finns också
sådana hornlösa getter, som inte alls stångar eftersom de har tappat hornen.
Men de är ändå inte får, utan getter. Och de som föder endast getter och svin,
uppskattar de hornlösa getterna högt.
Vi får ett lägligt tillfälle att med ledning av dagens
evangelium tala om herdar och får. Men låt oss först be Israels Herde, att han
måtte bevara sina egna får för den rovlystna vargens tänder, så att vargen inte
skulle få tillfälle att riva och sarga dem. Ty den hungriga vargen sitter nu
bakom fårkätten och törstar efter fårens blod. O, du Israels Herde! Bevara
dessa små och svaga lamm för snöyra, oväder och den rovgiriga vargens tänder,
för att vargen inte ska få tillfälle att riva och sarga dessa små och bävande
lamm. Uppsök även, o, Israels Herde, dina borttappade får och bär dem till
hjorden. Styrk även dem, som inte orkar gå, och lyft dem upp ur det gyttjiga
kärret, så att de inte dör av köld och hunger. Förbind även deras sår, som
vargen har slitit och sargat, och låt dem vila i fårahuset. Föd dem med mjölk
och honung tills de blir vederkvickta och styrkta. Och lär lammen dia dina
nådedrypande bröst. Hör, Israels Herde, alla eländas, bävandes och klenmodigas
suckar. Fader vår som är i himlen, o.s.v.
Evangelium: Joh. 10: 11 - 16
Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi genom Guds
nåd tala om får och herdar. För det första om den lejde herden, och för det
andra om den gode Herden. Må den himmelske Herren Jesus ge sin nåd, så att de
får för vilka den Gode Herden har gett sitt liv, måtte känna hans röst och
följa honom genom alla faror och frestelser, plågor och vedermödor. Amen.
Första betraktelsen visar, hur den lejde herden flyr, när
han ser vargen komma. Den lejde herden är en sådan lejd herde, som endast för
lön vallar får. Men en sådan herde bryr sig inte om fåren, ty han tänker, att
han inte är ansvarig för fåren, bara han får sin bestämda lön. Han låter fåren
gå vart de vill, såsom Herren klagar genom profeten Hesekiel: "Mina får är
förskingrade såsom de som ingen herde har, de har blivit föda åt alla vilddjur.
De vandrar vilsegångna på alla berg, och det finns ingen som frågar efter eller
bryr sig om dem."
Getter finns det nu överallt. De luktar så illa, i
synnerhet under brunsten , att herden inte kan vistas i samma rum som dessa
vanartiga kreatur, som äter gamle Adams dynga och sväljer flytande djävulsträck
som de ibland spyr ut och sedan åter lapar i sig. Deras herdar är inte bättre
än de kreatur som de vallar, ty de smörjer sin strupe med flytande djävulsträck
och ligger i dyngan tillsammans med getter och svin. Men getterna tycker mycket
om sådana herdar, som ligger med dem i dyngan , och åt dem ger de sin mjölk.
Men om fåraherden driver bort getterna när de stjäl fårens mat, då börjar
getterna stångas. Ty fåraherden ger getterna ris att tugga och skiljer dem från
fårahuset. Men det är ännu underligare, att geta- och svinaherdarna inte tål
fåren, ty de är så vana att ligga med getterna i dyngan och gyttjan, att de
inte mer kan se skillnaden mellan får och getter. Djävulen har så förvänt deras
syn, att de anser fåren för vargar, men getterna är i deras ögon vackra
kreatur. Särskilt är hornlösa getter vackra i deras tycke. Men dessa hornlösa
getter har ännu större benägenhet att stjäla fårens mat än de som har horn.
Härav följer nu att getternas herde inte duger till fåraherde, och fåren kan
inte äta sådan föda, som getaherdar kastar åt hundar och svin. För övrigt är
alla getternas herdar lejda. De bryr sig inte mycket om getterna, än mindre om
fåren som de hatar.
Nu borde vi se, hur den lejde herden gör, när han ser
vargen komma. Frälsaren säger, att den lejde herden flyr, när han ser vargen
komma. Det är klart, att en sådan herde som vallar endast för lönens skull,
inte ids skydda fåren, ty han fruktar, att vargen biter honom, om han börjar
strida med vargen och skydda fåren. Och vad gör väl fienden annat än biter
herden, då han inte får riva fåren.
Dessvärre är somliga herdar så blinda, att de inte ser,
hur vargen river fåren. Då nämligen den onde har förvänt deras syn, så blir
getterna får och fåren vargar i deras ögon. Hur kan sådana herdar strida för
fåren, som själva är rovgiriga vargar? Varje gång ett får kommer, säger de:
"Se, där kommer vargen." Men Frälsaren talar inte här om dem som
hatar fåren, utan han talar om dem, som är så fega, att de inte vågar strida
med ulven, fast de ser, hur ulven river och sargar fåren. Det är också sant,
att den herde som vill bevara fåren för vargens tänder får inte älska sitt liv.
Ty vargens ögon vaktar på honom, och om vargen inte får riva fåren så tjuter
han. Men det är vårt hopp, att den gode Herden som har gett sitt liv för fåren,
skall beskydda de få får som finns här, för vargens tänder, och att de
vargungar, som här lurar på får och herde, slutligen får bita på sina egna
tänder och evigt tjuta i mörkrets håla.
Andra betraktelsen visar, hur den gode Herden ger sitt
liv för fåren. Den andliga vargen har alltid hatat dem som har velat beskydda
fåren. Men särskilt arg var han på den gode Herden, som gav sitt liv för fåren.
Men i detta fasansfulla krig blev vargens tänder så förslöade, att den andliga
vargen inte längre kan riva de får som har smakat det slaktade Guds Lamms blod
och genom detta blod fått kraft att strida mot vargar.
Frälsaren uppenbarar själv varför den gode Herden ger
sitt liv för fåren. Han säger nämligen, att fåren är hans egna och hans egna
känner honom. Mellan den gode Herden och fåren råder en sådan kärlek, att fåren
följer Herden och känner hans röst. Och fåren känner även varandra på rösten
och lukten. Men alla får är inte så lydiga, att de genast skulle komma till
Herden. Somliga får är högmodiga och sliter sig lös och far till skogs. Därför
sänder Herden sina hundar att driva de vilsegångna fåren till hjorden. En herde
som har många får klarar sig inte utan hundar. Även det har stor betydelse, hur
hundarna är tränade. Somliga hundar skäller på måfå mitt i hjorden. De
förskingrar mer än de församlar. Somliga går framför hjorden och skäller där.
Somliga är stumma hundar och skäller inte på någon. Men bästa fårhunden är den
som går efter fåren och skäller. Naturligtvis släpper Herren in honom. När
hunden börjar gnälla i farstun och skrapa på dörren, säger husbonden:
"Släpp in hunden!" När getterna kommer för att stjäla fårens mat,
sänder husbonden honom att jaga bort getterna, och getterna bräker ömkligt, om
hunden biter dem i rumpan.
Men om hunden börjar bita fåren, så filar man hans
tänder. Hundarna driver fåren från högmodets höjder ned i ödmjukhetens dal. Om
fåren klättrar från saktmodets fält upp på Sinai berg, sänder husbonden sina
hundar att driva fåren från Sinai berg till Golgata kulle, där de får vila
litet och betrakta, hur den Gode Herden i den stora striden ger sitt liv för
fåren. På Golgata kulle stänks några droppar försoningsblod på fåren. Och
vargen som fruktar Guds Lamms blod, törs inte röra fåren, så länge de vilar på
Golgata. Ty det slaktade Guds Lamms blod är ett dödande gift för vargen. Om detta
blod fastnar i tänderna, blir vargens tänder slöa och faller ur hans mun. Om
Guds Lamms blod skulle komma i vargens tarmar, så skulle det bränna hans
inälvor. Bara lukten av Guds Lamms blod får honom att tjuta. Samma natur har
även vargungarna. De tjuter ömkligt om de känner lukten av fåren, som är
bestänkta med Guds Lamms blod. Vargen är vred inte endast på Herden utan även
på hundarna, som Herden har sänt för att driva ihop fåren. Men vargen är inte
vred på de stumma hundarna som inte skäller på någon. Men på de hundar, som är
flitiga att skälla, är alla vargungar mycket arga, ty tack vare dessa hundar
måste den hungriga vargen vara utan kött. Den svältande vargen får inget
tillfälle att riva och sarga fåren så länge fårhunden driver de vilsefarna fåren
tillbaka till Herden. Då den svältande vargen inte får tillfälle att sarga
fåren, måste den äta blott getakött. Getaherdar själva sover medan gethjorden
är skingrad. Getternas herdar ids inte valla sin hjord, utan låter getterna
löpa omkring på fjällen. Endast vid mjölkningstiden går de med getskällan och
ropar, och då svarar getterna med bräkande och släpper sin mjölk, när herden
ger dem djävulsträck och annat skräp . Men om getternas herde började tukta
dem, skulle getterna stångas. Men ingalunda ger getternas herde sitt liv för
getterna. Inte börjar han besvära sig för deras skull, inte bryr han sig heller
mycket om dem, fast han äter flytande djävulsträck med dem och ligger med dem i
dyngan . Därför hatar inte vargen honom.
Men alla vargungar är mycket arga på Fåraherden som med
sina hundar håller ihop fåren. De skulle riva honom i stycken om de hade fått
den makten. Men vårt hopp och vår förtröstan till Gud är, att den store Israels
Herde, som har gett sitt liv för fåren, bevarar sina får för den rovgiriga
vargens tänder. Han tar de svaga, bävande lammen i sin famn och häller varm
mjölk och honungsdroppar i deras mun. Dem som vargarna har sårat eller getterna
tryckt ned i gyttjan lyfter den Gode Herden upp och bär in dem i fårkätten.
Borttappade får av Israels hus söker han upp och hämtar tillbaka de
vilsegångna. I deras sår som den andliga vargen har rivit och sargat, gjuter
han olja, så att de blir helade.
De få får, som den store Israels Herde har funnit och
burit i sin famn, borde nu börja bära ull, då den store Israels Herde har givit
sitt liv för dem, så att han inte skall behöva anklaga dem på domedagen, att
han inte fått skydd av dem, medan han var naken. Av getaragg blir det inte
något skydd för Herden. Och den mjölk man får av getter, duger endast åt
getaherdar. Nu borde de får, som den store Israels Herde har räddat från
vargens tänder, börja bära ull, ty hittills har de inte burit mycket ull.
Somliga vill inte heller bli av med sin grannlåt . De skyddar sig själva men
inte Herden. De fruktar att de skall frysa om de förlorar sin grannlåt.
Men jag fruktar, att om fåren är alltför länge oklippta,
börjar ullen slutligen falla av och getaragg börjar i stället växa.
Vi måste nu be den store Israels Herde, att han skulle ge
mera dagg från himlen och låta sin nådesol lysa, så att deras ull skulle bli
snövit, som förut har varit blodröd. Då fåren får smaka det färska gräset som
finns på det bästa betet, dit Israels Herde har fört dem, och för att deras ull
inte må fastna i denna världens törnen och tistlar, som växer på många ställen,
så borde de låta klippa sig i rätt tid, så att Israels Herde inte behöver
anklaga sina får på domedagen, så som han säger till dem, som är på hans
vänstra sida: "Jag var naken och ni klädde mig inte."
Var nu vid god tröst, ni Jesu får, som den store Israels
Herde har köpt med sitt eget blod och ryckt från den rovgiriga vargens mun. Var
vid god tröst, ni Jesu lamm, som den gode Herden har tagit i sitt beskydd och
livnärt med mjölk och nådedroppar! Var vid god tröst, ni bävande lamm! Den
store Israels Herde, som har tagit er i sitt sköte, skall bevara er från snöyra
och oväder. Må han lyfta upp och bära dessa svaga, eländiga och betryckta lamm
till fårkätten. Må han skydda och bevara dem och trycka dem mot sitt bröst och
lära dem dia hans nådeflytande bröst tills de börjar hoppa som hjortar på Sions
berg. Amen.
Trycksak Piteå 1850 / Helsingfors Universitetsbibliotek
UP / PS 280 / P 500 / SW 275 /
B 151