Nr 34 5 SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1848

Ni ber och får intet, ty ni ber illa, nämligen att ni skall förtära det i er vällust. Jak. 4: 3

Den ädle aposteln Jakob bestraffar i detta fjärde kapitel och tredje versen sådana människor, som ber Gud endast om sådant som hör enbart till detta jordiska liv, och inte ber om det, som vore mer nödvändigt och nyttigt för själen, nämligen andliga ting, såsom tro, hopp och kärlek. Den som är fast vid världen ber Gud endast om det timliga goda som hör till kroppens uppehälle, men världsmänniskan saknar inte det oförgängliga goda för själen. Vi vet att varje hedning tackar, då han får fylla sin buk , men inte tackar alla Gud för ordet som de hört, för tron som de fått eller för kärleken, som de känt. Sorglösa människor, i synnerhet den döda trons bekännare, läser många böner, fast det är ovisst om dessa böner kommer från hjärtat eller buken, då de böjer sina knän och tackar Gud med många böner och tacksägelser såsom fariséerna, som läser långa böner för att människorna skall se hur fromma de är. Fast deras leverne för övrigt inte är särskilt fromt eller kristligt, då de nämligen ibland tackar, ibland svär, ibland välsignar, ibland förbannar, ibland ber och ibland slåss. Så kan även tjuvar tacka Gud för att deras tjuvnad har varit framgångsrik. Och fyllhundar välsignar även den giftiga drycken som vållar dem döden i förtid. Även krögare ber till Gud, för att deras sprithandel skulle ha framgång. Men det är ovisst om Gud skall höra tjuvars, horors och fyllhundars bön, då de ber om sådant - - - som skadar deras själar . - - - och utan möda har nådetjuven fått nåd. Nu ber han till Gud, att Gud skulle bevara hans tro, så att ingen skall få röva bort hans döda tro. Hör Gud sådana böner? Säkert hör världens gud dem, han som med den döda tron bedrar människor. Säkert hör världens furste dem, han som har lärt nådetjuvarna att tillägna sig Guds nåd utan rätt ånger. Då nu den rike tackar Gud för vad han med mammons hjälp har samlat ihop och alltid ber, att Gud ännu skulle hjälpa honom att med falskhet göra vinst, så tror han sig nu ha läst en hjärtlig och för Gud behaglig bön. Då en fattig, som har största omsorg om buken, tackar Gud för att han med andras bistånd fått fylla sin buk och alltid ber att han fortfarande skall få vara lat och leva av andra människors möda, så tror han, att han har läst en rätt och Gud behaglig bön. Då en tjuv tackar Gud för att han fått stjäla i fred, och ständigt ber till Gud, att hans tjuvnad skulle vara framgångsrik, så att ingen skulle ertappa honom, så hör visst gud hans bön, nämligen den gud som har lärt honom att stjäla. Och då en fyllhund välsignar i Jesu namn för brännvinets skull, som uppeggar honom att svära och slåss, och tackar Gud för ett sådant ämne varigenom han förstör sin hälsa, slösar bort sin egendom och störtar sin hustru och sina barn till fattigdomen, då tror han, att han har tackat vackert och av hjärtat bett till sin Gud. Men den blinde stackaren vet inte till vem han ber. Och när krögaren tackar Gud för den vinst han fått genom brännvinshandel och alltid ber, att Gud skulle välsigna hans handel, då har även han läst en vacker och för sin själ uppbygglig bön i det goda hoppet, att Gud hör alla fyllhundars och krögares välsignelser, när de ber Gud om hjälp för att bedra andra människor och mörda sina egna själar.

När åter dygdiga människor tackar Gud för att de inte är så onda som andra människor, så förstår man, att deras bön är synnerligen vacker inför världen. Kanske tror de även själva, att en sådan bön borde behaga Gud, fast Frälsaren säger, att fariséens bön inte kunde rättfärdiggöra honom, då han nämligen prisade sig själv men inte Gud. Men den döda trons bekännare, som läser så mycket, välsignar så vackert, ber så ödmjukt, tackar så ivrigt för maten. Kan någon enda säga, att deras böner inte behagar Gud? Jo, säkert, om de skulle komma från ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Men när har deras hjärtan blivit förkrossade? När har de gjort en sann bot och bättring? De vet inte själva, när det skulle ha skett. De uppskjuter alltid till sist den sak som borde göras först, och sålunda är deras böner behagliga för världens furste, som har lärt dem att stjäla nåd. Alla dem gäller nu dessa Jakobs ord: "Ni ber och får intet, ty ni ber illa, nämligen, att ni skall förtära det i er vällust."

Vems böner duger då åt Gud, då dygdens och den döda trons böner inte duger? I dagens heliga evangelium får vi höra, vems böner som duger, om vi blott tog vara på Frälsarens ord, då han lär sina lärjungar att be i hans namn, nämligen för hans förtjänsts skull, för hans oskyldiga pinas och döds skull, för all den smärtas och vedermödas skull, som han lidit och utstått för oss. Men kan någon annan än ett förkrossat hjärta frambära sådana suckar som behagar Gud? Kan någon annan än en botfärdig och troende själ lita på hans förtjänst och be i hans namn? Om den döda trons bekännare kan be med munnen, kan de dock inte av hjärtat sucka: "Abba, käre Fader!" Ty de känner inte sitt hjärta, om det är hårt eller vekt, kallt eller brinnande, sjukt eller friskt. Vår avsikt är att idag betrakta, vem det är, som med ödmjukt och förkrossat hjärta kan be Fadern i Jesu namn. Må Herren Jesus ge bönens kraft åt de ängsliga hjärtana, för att deras böner måtte höras från helvetets djup ända till himmelen, då de med de utvalda barnens ande suckar: Abba, käre Fader! Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Joh. 16: 23 – 33

Vi har i det föregående talat om de sorglösas böner. Nu skall vi genom Guds nåd tala om de väcktas eller botfärdigas och benådades böner och visa, hur de botfärdiga och benådade ber Fadern genom Jesu namn. Men i denna betraktelse bör vi bemärka 1. hårda hjärtan, 2. veka hjärtan, 3. kalla hjärtan, 4. brinnande hjärtan , 5. uppblåsta hjärtan, 6. förkrossade hjärtan.

Må Gud låta det ske att de hårda hjärtana skulle bli veka, de kalla hjärtana varma och de uppblåsta hjärtana förkrossade.

Första betraktelsen. När uppstiger bönen ur ett hårt hjärta? Första tecknet till ånger är, att hjärtat känns hårt. Detta innebär, att den Helige Ande har börjat bulta på det med lagens hammare. I sitt naturliga tillstånd känner människan inte, hurudant hennes hjärta är. Somliga sorglösa tror, att deras hjärta är gott. Andra tror, att det är vekt. Särskilt den döda trons bekännare tror och känner att deras hjärtan är veka, när det predikas så, att de naturliga böjelserna smörjs med honung eller med stulen nåd och den döda trons salva. Då börjar de naturliga böjelsernas tårar rinna ur ögonen som en söt sirap, och den döda trons slem börjar drägla ur munnen, särskilt då brännvinet stiger åt huvudet och uppmjukar gamle Adams hjärta. Fast de tårar som rinner ur den gamle Adams ögon inte är något annat än ormtårar. De faller som hagel på glatt is, och dessa tårar verkar ingenting till hjärtats bättring eller sinnets förändring. Nog förblir människan för deras skull en hedning. Men då människan vaknar genom den Helige Andes bultande, känner hon hjärtat hårt och kallt. Inte kan hon längre gråta. Inte kan hon be. Hon kan knappast ens sucka. Men jag tror, att den människa, vars hjärta är hårt, är närmare himmelriket än den naturliga människans veka hjärta. Inte därför, att hon med det hårda hjärtat skulle kunna träda in genom himmelens dörr, utan därför, att hon har börjat känna sitt hjärta hårt, ont och elakt, vilket hon inte tidigare känt. Fast nu människan i detta tillstånd inte kan gråta eller klaga, ropa med de utkorade barnens ande , eller be rätt genom Jesu namn, så har hon dock ett hemligt suckande och längtan, att det onda hjärtat skulle bli bättre. Den som känner sitt hjärta hårt, ont och styggt, kan inte mer bedra sig själv med den falska tron, att hjärtat är gott och vekt. Hon kan inte mer lita på sin dygd, inte heller stjäla nåd. Hon känner tydligt, att hon inte med ett sådant hjärta kan behaga Gud. Och ändå är hon närmare Gud än i sorglöshetens tillstånd, ty i det sorglösa tillståndet trodde hon sig vara den bästa kristna, Guds bästa vän och Jesu bästa lärjunge. Men efter väckelsen, då hjärtat känns hårt, ont och elakt, får hon den insikten, att hon har hatat Gud, men inte älskat. Hon har älskat världen men inte Gud. Hon har varit djävulens bästa vän, men inte Guds. Och fast hon nu i väckt tillstånd inte kan älska Gud, inte ropa med de utkorade barnens ande , inte heller genom Jesu namn be, därför att Frälsaren ännu är alltför långt borta, är hon dock närmare himmelriket än förr, ty de falska salighetsgrunderna har nu bortrövats från henne. Hon är inte längre dygdig, hon kan inte ens tro, att Gud bryr sig om henne...

/Hon börjar redan känna - - - från djupet till himlen, / ... så skall även Herren räkna varenda tår som rinner från de benådades ögon. Inte är suckarna meningslösa, ty suckarna kommer inte utan orsak. Men tårarna är inte heller meningslösa, då de rinner från den nådelängtandes ögon, för suckarna är nödbröd och tårarna tjänar som sovel åt korsbäraren.

Tredje betraktelsen. Hur och hurudana böner kommer från kalla hjärtan? Fast väckta själar klagar, att hjärtat är kallt, så är dock hjärtats kallhet inte sorglöshetens kännetecken, utan det utgör en av hjärtats mångahanda förändringar som följer på varandra och innebär, att syndaren känner att hjärtat inte är som det borde vara. Men fast hjärtat inte är så varmt, så gott och så kärleksfullt som syndaren skulle önska, så är det dock sådant det är, även om syndaren tycker, att det inte är behagligt att känna att hjärtat behöver bättring. Syndaren känner, att han med kallt hjärta saknar bönens kraft, hängivenhet, tro och kärlek. Ett kallt hjärta betyder, att något fel finns däri. Men vad skulle det vara? Men har den döda tron någonsin klagat, att hjärtat är kallt, hårt och ont? Den döda tron, som är så rik på tro och böner, att en väckt människa inte klarar av att uppräkna dem. Aldrig hör vi den döda trons bekännare klaga, att de har något fel i hjärtat, men det hör vi dem upprepa, att de tror på Frälsaren, att de älskar honom, och att de kan be när som helst. Aldrig har de nöd med hänsyn till sitt hjärta. Inte har de brist på tro, kärlek eller böner. Märkvärdigt, vad de är rika, eftersom någon annan tiggare inte känner denna andliga rikedom hos sig, utan allt slags bristfällighet och fattigdom. Bara det inte är stöldgods, all den tro och kärlek, som de skryter om. Risken finns, att den döda trons bekännare diar sina egna tomma bröst, fast de tror sig dia Frälsarens bröst. Vi fastställer, att fast ett kallt hjärta inte har bönens kraft, så kan där finnas något hopp, att hjärtat en gång förändras och blir brinnande, ty människohjärtat håller man inte i handen, så att man skulle kunna steka det som ett köttstycke framför elden. Men om Gud värmer hjärtat med sin nåd, då blir det varmt. För den döda trons bekännare säger man i Uppenbarelseboken: "Då du är ljum och varken brinnande eller kall, skall jag utspy dig ur min mun."

Fjärde betraktelsen. När hjärtat är brinnande, då kommer därur brinnande böner och då är också Frälsaren alldeles nära, fast en botfärdig själ inte alltid ser eller känner honom. Då Frälsaren vandrade med två lärjungar på vägen till Emmaus och förklarade Skriften för dem, fast deras ögon var skymda, så att de inte kände honom, då sade de: "Var inte våra hjärtan brinnande i oss, då han förklarade Skriften för oss, och vi kände inte honom?"

Ofta händer det, att en väckt människas hjärta känns brinnande, och då är Frälsaren helt nära, fast människan inte känner honom. Ett brinnande hjärta för med sig hängivenheten, värmen, ivern, och om bönens kraft givs då, så är även bönerna brinnande. Men inte har man alltid bönens kraft, fast hjärtat är brinnande. Likväl betyder detta hjärtats tillstånd en andlig eld, iver och hängivenhet, mod att tala. Ett brinnande hjärta ger stor kraft att kämpa mot världen. Jesus säger om detta hjärtetillstånd: "Jag har kommit för att tända eld på jorden, och hur gärna ville jag inte, att den redan skulle brinna." Och Johannes Döparen sade: "Efter mig kommer den, som skall döpa er med den Helige Ande och eld."

Lärjungarna på vägen till Emmaus var ännu i bedrövelse och tvivel, fast deras hjärtan var brinnande. De kände ännu inte Jesus, fast han gick med dem och förklarade Skriften. Så kan ännu många bedrövade själar ha tvivel, fast hjärtat är brinnande. Men varför uppenbarade sig Frälsaren inte genast för dem, innan han hade förklarat Skriften för dem? Frälsaren vill säkert genom detta exempel låta alla väckta och bedrövade själar veta, att de måste rannsaka Guds ord och särskilt betänka de ställen som talar om Frälsarens lidande, död och uppståndelse, så att de skulle rätt förstå alla de bibelställen som hör till kristendomen. Om enbart sorg och bedrövelse erövrar hela hjärtat och man inte får någon som helst upplysning av Guds ord i sitt förstånd, så skyms de bedrövades ögon genom tvivlen, så att de inte känner sin Frälsare, fast han är alldeles nära dem. De börjar tvivla så starkt om Guds nåd, att Guds ord, som förklaras för dem, inte kan ta bort deras otro eller övervinna den. Egenrättfärdigheten och det naturliga förnuftet medför denna otro, så att de inte längre kan tro, hur man än skulle visa dem bibelställen som talar om, att allt detta måste Kristus lida för eländiga och fattiga syndares återlösning. Härav ser man, att en väckt människa kan ha stor bedrövelse medan hon saknar Jesus, och likadant kan hon ha stora tvivel, fast hjärtat är brinnande. Ändå har hon i detta tillstånd brinnande suckar efter Jesus, och brinnande tårar och en brinnande längtan efter nåd.

Femte betraktelsen. Hurudant tillstånd är det, då hjärtat är uppblåst? Det är klart, att av ett uppblåst hjärta kommer högmod, otålighet och knorrande. I detta tillstånd tål man varken sig själv eller andra. Alla sorglösa människor har uppblåsta hjärtan, men de sorglösa känner aldrig, att de har fel i hjärtat. Hur uppblåst hjärtat än skulle vara, och om det skulle forsa ut stora ord såsom från en dryckesgryta, högmodigt uppträdande, hotelser och svordomar, så anser den naturliga människan inte det för något ont, att hon öser ut ur sin mun allt vad munhålan ger efter. Ingalunda känner hon ändå några samvetsförebråelser efteråt.

Först i det väckta tillståndet börjar människan känna uppblåsthetens fel. Men fast detta uppblåsthetens fel blir henne till stor plåga, då hjärtat stiger upp i bröstet och vill tränga sig ut, kan hon inte själv bota hjärtats svullnader. Men om hjärtats uppblåsthet blir henne till plåga, så önskar hon och strävar att bli befriad från frestelserna, de onda tankarna, som ett uppblåst hjärta för med sig. Det är detta som utgör den stora skillnaden mellan en väckt och en sorglös människa, att den sorglösa människans samvete anklagar henne aldrig, hur hårt och uppblåst hjärtat än vore, men den väckta människans samvete anklagar ständigt henne därför, att det inte står rätt till med hjärtat. Samvetet anklagar henne för hjärtats hårdhet, ondska, uppblåsthet, och därför känner en väckt människa, att om Frälsaren inte hade kommit till världen, skulle alla människor ha gått förlorade. Och då en botfärdig själ råkar i nöd för sitt hjärta, som ibland känns kallt, ibland hårt och ibland uppblåst, då känns Frälsaren ännu vara långt borta, fast han är nära. Han är så hög, fast han är så låg. Han är så helig, att en syndare inte vågar nalkas honom. Men den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den har inte sådana frestelser som de väckta plågas av. Varför har den döda trons bekännare så fridfulla samveten? Varför klagar de aldrig över djävulens frestelser? Därför förstås, att fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är helt i hans våld. Men väckta själar försöker han riktigt koka och steka genom onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt genom tvivel, för att förmå dem att återvända till den breda vägen, så att de skulle sluta att sträva framåt.

Sjätte betraktelsen. Det förkrossade hjärtats suckar är enligt Bibelns vittnesbörd Gud behagliga. På flera ställen i Gamla Testamentet talar profeterna om ett ödmjukt och förkrossat hjärta, varav vi förstår, att hjärtat måste bli ödmjukt och förkrossat innan en botfärdig själ kan rätt be och ta emot nåd. Men frågan är: hur skall hjärtat bli förkrossat? Då det ibland är hårt, ibland kallt, ibland ont, ibland brinnande och ibland uppblåst, så är det förståeligt, att en väckt människa under så många förändringar känner sitt hjärta bli sjukt och betryckt, så att hon till sist inte vet någon annan råd än att fly till Frälsaren och be honom om hjälp. Detta var just den Helige Andes avsikt, att den väckta måste komma i nöd, så att hon inte längre kan komma någon annanstans än till Frälsaren. Egenrättfärdigheten har så länge pinat de väckta, att de slutligen ser döden och förskräckelsen inför sina ögon, om Frälsaren inte kommer till hjälp. Men de får inte rätt kraft till bönen förrän i sista livsnöden. De försöker först gå förbi Frälsaren. De skulle nämligen vilja bli värdiga att ta emot nåd. De skulle vilja förtjäna nåden, ibland med egen bättring, ibland med ånger. Och då det inte går att förtjäna nåden, faller de slutligen i tvivel och tänker, att det inte mer är möjligt att försöka, då människan aldrig blir värdig. Men om du, botfärdiga själ, inte vill ta emot nåd som gåva, så var utan, och du får gå till förtappelsen. Ettdera måste du göra, antingen går du till förtappelsen eller böjer dig under nåden. Det finns ingen annan utväg. Ta därför emot nåden av nåd, men inte efter förtjänst.

Slutsats. I alla dessa förändringar som en väckt människa känner, ser vi den Helige Andes verkningar, frånsett tvivlet som inte är den Helige Andes utan egenrättfärdighetens verkning. Men att en väckt människa känner sitt hjärta hårt, kallt, brinnande, elakt, ont, uppblåst, styggt, motsträvigt, högmodigt, argt, horiskt , allt detta är målat i Bibeln. Och fast Gamla Testamentets människor redan förut har erfarit, att människohjärtat är listigt och illfundigt, att människohjärtat är ont ifrån barndomen, att från hjärtat kommer alla onda tankar, och så vidare, hade människan ingalunda trott detta, innan hon själv genom den Helige Andes verkan får känna och erfara det. Detta är just den Helige Andes avsikt, att människan genom egen erfarenhet måste känna sitt hjärta. Annars hade hon inte trott, att människan är så ond som hon är. Inte hade hon trott, att det är endast genom nåden och försoningen som människan kan bli salig. Därför uppmanade Frälsaren sina lärjungar att be Fadern i hans namn, som har förvärvat livet, nåden och saligheten åt botfärdiga och förkrossade själar med sin vedermöda, pina, vånda, död och uppståndelse, för att vi, som har Andens förstlingsgåva, skulle få del i hans nåd utan att köpa och förtjäna, endast genom tron. Amen.

Handskriven avskrift / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors III P / PS 303 / P 561 / SW 302 / B 168