Nr 43 3 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Liksom en herde söker sina får, när de har förvillats
från sin hjord, så skall också jag söka mina får och förlossa dem från alla de
ställen dit de har förskingrats på den tiden då det var dimmigt och mörkt. Hes.
34: 12
Herren uppenbarar genom profeten Hesekiel sin kärlek till
människobarnen genom en ljuvlig liknelse om herde och får. Denna liknelse är
uppbygglig, därför att den visar hur mycket Gud älskar syndare, fast vi inte
kan fatta djupet, bredden eller längden av Guds kärlek. En naturlig herde
älskar sina får, därför att han får sitt uppehälle av dem. Men den store
Israels Herde behöver inte söka borttappade får för att av dem få någon hjälp
åt sig själv. Vi befinner oss i sådant töcken och mörker, att vi inte med vårt
förnuft kan fatta, varför Gud skulle ha behov att söka människor. Men då Gud
kallas för Fader, förstår vi så pass, att den himmelske Fadern har ett
föräldrahjärta. Och ingen förälder skulle unna, att hans barn skulle förgås.
Och då Gud älskar sina barn så mycket, att han inte ville unna, att en enda
själ skulle förgås, så uppenbarar han sig för människan genom vackra liknelser,
för att människans hjärta skulle bevekas och bli villigt till det goda.
Då Gud sålunda liknas vid en herde, förstår vi så mycket
av denna liknelse , att Herden älskar sina får och söker dem, när de har blivit
borttappade . Men fåren förstår inte, att vargen är i skogen, och att Herden
bevarar dem för ulven. På grund av detta oförstånd skingrar sig fåren och går
envar efter sina begärelser till skogen där vargarna håller till. Därför måste
Herden söka dem på alla ställen, dit de har skingrats på den tiden, då det var
dimmigt och mörkt.
Med dessa ord beskrivs sorglöshetens tid, som var den
mörka och dimmiga tiden, då människorna inte visste något om himmel eller
helvete, då alla var i blindhet och i mörker, och ingen var visare än den
andra, ingen förstod, var vägen till himlen går. Då var människorna som
vilsegångna får, som inte vet var de är. Då drack man, då svor man, då slogs man
och då bedrev man hor, och ingen sade till den andra, att det livet inte duger,
vi förgås om ingen bättring sker.
Ni minns gott, hur dimmigt och mörkt det var, då Herren
började söka sina borttappade får. Då levde man som om Gud inte hade funnits
till. Och när döden kom, fanns det inte många, som skulle ha frågat den andra:
"Vad skall jag göra för att få evigt liv?" Största delen av de döende
for i blindhet och mörker till evigheten. Om det hade funnits några få själar
som skulle ha känt andlig sorg för sin själ och även haft nådesförnimmelser ,
visste man inte ens själv vad det var, och talade inte om för någon, ty alla
ansåg sådant för svammel. Sådant töcken var då på Israels berg, att ingen
frågade sin broder, när han for till evigheten: "Vart går du?" Det
hade ingen betydelse om han for till himlen eller till helvetet. Ingen frågade
efter, vad som mötte själen efter döden. Man höll gravöl, söp och tvistade om
egendomen .
Men hur är det nu, när Herren har börjat söka sina
borttappade får som är skingrade överallt på bergen? Nu har många själar med
glada hjärtan sagt farväl till världen i det saliga hoppet, att de är saliga i
tid och evighet. Nu kan ingen sorglös dö i sin sorglöshet, utan alla kommer i
nöd på dödsbädden, och då har alla lust att bli saliga. Men alla har inte kraft
att ropa och klappa på himlens dörr då heller. Det är inte många som nu går
blinda till helvetet. Men där är felet, att inte många vill följa den smala
vägen som blivit anvisad för dem, utan största delen dras till världen nästan
med våld, då de inte orkar försaka världen. På detta sätt överraskar döden dem
oförberedda. Och därför blir döden tung och svår, då många döende känner, att
de inte har någon tillflykt till himlen, och inte orkar ropa med så hög röst,
att den himmelske Föräldern skulle höra det. De har inte så stor kraft att
klappa på himlens dörr, att dörrvaktaren skulle höra det. Och därför måste
många döende säga: "Gud hör inte längre mina böner." Men ändå har Gud
av sin stora nåd hört deras böner, som av all sin kraft har kämpat i sin
dyrbaraste tro, nämligen de få själar , som genom denna kristendom har rätt
vaknat och blivit benådade, om de bara orkade vaka, strida och kämpa mot
världen, djävulen och sitt eget kött, fast sömnaktighet ansätter många själar i
denna tid.
Kom nu ihåg, ni Jesu får, ni dyrt återlösta själar, hur
den store Israels Herde har sökt er på alla ställen, dit ni hade förskingrats
på den tiden då det var dimmigt och mörkt, när ni inte ens såg två alnar
framåt. Kom ihåg med hur stor möda den store Israels Herde har sökt er. Han har
vandrat tunga och mödosamma steg och ropat på Sinai berg, på Röda havets
strand, vid floden Jordan, i Örtagården och på Golgata kulle. Slutligen har han
ropat på korset : "Min Gud, varför har du övergivit mig," då han såg
hur mycket människor som går förlorade, fast han har lidit så svårt. Samlas, ni
Jesu lamm , samlas kring den store Herden, så att han får bära er till sitt
fårahus.
De få själar som Jesus har funnit i världens ödemark och
syndens öken, visar sin kärlek med att slicka. Och när de hungrar efter
rättfärdighet, bräker de. Vårt hopp och vår förtröstan till Gud är, att den
store Israels Herde leder de får, som han i dessa tider funnit i världens
ödemark och syndens öken, till det bästa betet och till livets vatten, där de
får släcka sin törst. Hör Israels Herde de hungrandes och törstandes
ömkansvärda klagoröst och kom snart att hjälpa dem, innan vargen kommer för att
slita och sarga de späda lammen. Fader vår, o.s.v.
Evangelium: Luk. 15: 3 - 7
I dagens evangelium, visar Jesus sin kärlek till syndare
då han visar sig vara en Herde, som lämnar nittionio i öknen och går för att
söka det som var borttappat . I följd därav bör vi denna nådestund betänka och
betrakta, hur den store Israels Herde söker sina borttappade får och lägger på
sin axel dem han finner och bär dem till sin hjord. 1. Han söker sina
borttappade får på Sinai berg, 2. på Röda havets strand, 3. vid floden Jordan,
4. och slutligen söker han dem i örtagården och på Golgata kulle. Ack om alla
vilsegångna och borttappade får skulle svara, när Herden ropar på dem. Ack om
de sprang till honom så snart de hör hans röst.
Första betraktelsen: Var skall den store Israels Herde
finna sina borttappade får? Månne han finner somliga på Sinai berg? Jag tänker,
att några får har klättrat upp på Sinai höga berg, där Moses vallade får. Men
hur kunde fåren komma dit upp? Är de inte storligen rädda för lagens basun och
åskans dunder som dånar där? Hur vågar fåren gå dit? Det är en fråga, som inte
är lätt att besvara. Vi har sett, att några klättrar på Sinai berg för att där
söka kallare luft. Andra har vargarna skrämt, och därför har de klättrat upp på
Sinai berg i den tron, att vargen inte kan komma dit. Men jag tror, att någon
stor varg enkom har jagat fåren dit så att han kunde tränga dem över klippan,
för att de snarare skulle bryta nacken. Nog har Herren i sanning sökt sina
borttappade får på Sinai berg, men inte funnit många där. När Israels barn
hörde Gud dundra med åskans röst på Sinai berg, greps de av fruktan, men det
bevarades inte länge i minnet. Snart började de dansa kring guldkalven.
Många har blivit väckta av lagen och därigenom fått stor
fruktan för Gud. De har med egen bättring försökt behaga Gud. Men den egna
bättringen varade inte länge innan de tröttnade, och de måste lägga av hela
bättringen och börja springa hit och dit i världen som förr. Några började
klättra högt upp på Sinai berg, när egenrättfärdigheten började upphöja dem,
och då började de förakta de kristna. Själviskhet och egenrättfärdighet steg dem
åt huvudet och höjden av Sinai berg började beröva dem vettet . Och då de måste
gå ned från den stora höjden föll de ned och störtade i gyttjan. Och i denna
gyttja trampar de nu. Jag undrar om någon enda orkar dra dem därur? Inte har
den store Israels Herde funnit många själar på Sinai berg, fast han har ropat
även där, men många har inte svarat.
Andra betraktelsen. Den store Israels Herde söker sina
borttappade får på Röda havets strand, och där är Israels barn i stort
trångmål, ty fienderna överfaller dem, då de flyr från träldomens hus för att
tjäna Israels Gud. De beger sig i väg med det sinnet, att de skall komma fram
till det utlovade Kanaans land, där mjölk och honung flyter. Men då börjar
hedningarna jaga dem. De börjar hata dem som har för avsikt att skilja sig från
världens hop. Hedningarna kör ut från sina hus dem som skiljer sig från
hedningarnas hop och går åstad för att tjäna Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.
Och de förföljer Israels barn ända till Röda havet. Där är Israels barn i stort
trångmål för dessa fienders skull. Där blir de även otåliga och börjar knorra
mot Moses och Gud. Men Moses lyfter sin stav över Röda havet. Då öppnar sig
Röda havet och Israels barn kommer torrskodda genom Röda havet. Då kan de för
första gången sjunga lovpsalm till Gud. Då fann den store Israels Herde
borttappade får på Röda havets strand, och de började lova Herden med sin röst.
Dessa var de första nådetecknen. Röda havet betecknar Jesu blod, varigenom de
bedrövade, botfärdiga och av världen betryckta själarna blir frälsta från
fiendens frestelser. Men först då börjar den mödosamma vandringen i öknen. Då
blir man otålig och börjar knorra. Då får man lust att återvända till världen,
och många har omkommit i denna världens öken. På grund av otåligheten tappade man
tron, att man når det utlovade landet där mjölk och honung flyter. Är Gud
skyldig därtill, att så många har dött på vägen, fast dessa hade sjungit
lovpsalm åt Gud för segern. Nu har de blivit sådana, att de inte kan återvända
till världen eller sorglösheten. De kommer inte heller till himlen, utan
vandrar fram och tillbaka mellan två världar. Ibland vandrar de framåt och
ibland återvänder de igen till världen. Ve, ve, hur mödosamt är det inte att
vara i denna världens öken! Men det är ert eget fel, att ni så har hamnat
mellan världen och himlen, liksom Israels barn i naturlig mening vandrade fram
och tillbaka i öknen. Sådan är även en kristens vandring i denna världens öken.
Men tro dock, att ni kommer fram till det förlovade landet. Även om den gamla
människan dör på vägen, så skall den nya människan komma fram liksom den nya
generationen av Israels barn kom fram till det utlovade Kanaans land.
Tredje betraktelsen. Den store Israels Herde söker
borttappade får vid floden Jordan, och finner även där några själar, ty vid
floden Jordan har Israels barn första gången i naturlig mening övervunnit
hedningarna, när Gud lät Jordans ström stanna i loppet, så att Israels barn
kunde gå torrskodda genom den. Detta betyder i andlig mening, att de kristna
får en stor seger över andliga fiender, då de börjar tro fastare, att Gud i
sanning hjälper, om de bara kämpar i sin dyrbaraste tro tills de kommer fram
till den brolösa strömmen, där det utlovade himmelriket syns. Den brolösa
strömmen är döden, varigenom de troende kommer till det nya Jerusalem, där
Lammets bröllop firas. Och när de kommer över den, då faller alla fiendens
murar på marken. Egenrättfärdigheten har byggt otrons murar kring deras
hjärtan, och på så sätt vill fienden bevara sin borg, för att Sions Konung inte
skulle få inträda i hjärtat. Men när Israels barn kommer över Jordan, eller när
de kristna kommer över den brolösa strömmen, då faller alla fiendens murar, då
får de ta i besittning landet, där mjölk och honung flyter. Stig modigt, ni
Israels barn, i den brolösa strömmen. Den store Israels Herde stoppar den
brolösa strömmens flöde, så att den inte kan rinna. Stig ned modigt. Om ni tror
stadigt, så kommer ni torrskodda över till den brolösa strömmens andra strand.
Då är den mödosamma färden genom världens öken över. Och på andra sidan av den
brolösa strömmen faller alla fiendens murar ned och ni får besitta det land och
den himmel som utlovats till er från världens begynnelse.
I floden Jordan har även Johannes Döparen döpt förlorade
får av Israels hus, som började göra sann bättring. Och vid samma flod har
Johannes för de botfärdiga själarna pekat på Guds Lamm som borttager världens
synder. Och där har några människor vaknat och kommit till Jesus och blivit
döpta med den Helige Ande och eld. Israels store Herde har sålunda funnit några
borttappade får vid floden Jordan.
Fjärde betraktelsen. Den store Israels Herde har sökt
sina borttappade får i Örtagården och på Golgata kulle. Men i Örtagården, där
han har svettats blod och kämpat förfärligt med draken och varit bedrövad
intill döden, där har sömnen ansatt de stackare för vilkas liv den store
Fåraherden har kämpat. Dessa stackare har inte orkat vaka och be, då den store
Fåraherden skulle ha behövt få höra några suckar stiga ur deras hjärtan upp mot
höjden, för vilkas liv han kämpade med den stora draken. Denna blodiga strid
har de med sömnen kämpande lärjungarna sett, men de stackarna har för sömnens
skull inte orkat vaka och be med den himmelske Föräldern, då han låg eländig
som en mask i blodsbastun och svettades blod för sina ogudaktiga barn.
Sov inte i Örtagården, ni få själar, som har blivit
utvalda från denna eländiga värld till att beskåda Förälderns lidanden. Ty den
förhärdade världen vill inte se den, som gråter blodsdroppar och fuktar den
förbannade jorden. Men de få själar som i världens begynnelse blivit utvalda,
borde skåda hur den store Korsbäraren och Israels gode Herde strider med
draken, då han vill förlossa deras själar ur drakens och vargens gap. I den
stora kampen och striden ber han för de stackars barn, som sover i syndasömnen.
Där söker han sina borttappade får. Där ropar han med outsägliga suckar. Där
ser han med stor hjärtesorg, hur många själar som går förlorade. Där känner han
helvetets plåga och kval. Där blir han förskräckt över människors gärningar och
bävar av sorg och medlidande, då hans barn måste bli så olyckliga. Men det
hjälper inte. Han måste dricka den kalk som Fadern har bestämt åt honom. Han
måste tömma Guds vredes bägare till botten.
Slutligen söker han sina borttappade får på Golgata
kulle. Och där finner han bäst deras hjärtan, då de äntligen vaknar ur sömnen
och får se den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen naken, spikad på
korsets trä, övergiven av Gud och människor, från alla håll ansatt av
blodhundar, och slutligen dö i rövarnas håla. Där får de borttappade fåren
skåda, hur Guds Son lider för dem. Och om de förstod, vad Föräldrahjärtat får
lida för dem, skulle de säkert slå sig för bröstet och bli bedrövade. Men de
sorglösa förstår inte detta, utan endast några bedrövade lärjungar har efteråt
förstått, att detta förfärliga lidande har skett för deras motsträvighets
skull, deras sömnaktighets skull och deras ovaksamhets skull.
Avslutning. På detta sätt har den store Israels Herde och
våra själars Biskop sökt sina borttappade får. Han har vandrat tunga och
mödosamma steg på Sinai berg, på Röda havets strand, vid floden Jordan, i
Örtagården och på Golgata kulle, sökande och ropande överallt. Men många har
inte svarat.
Ni borttappade får, var är ni? Har inte den store Israels
Herde lämnat nittionio i öknen och gått efter det som var bottappat? Har han
inte lagt på sin axel den stackare, som han slutligen fann, och burit till sin
hjord? Har han inte fört er till bästa betet och låtit er dricka ur det levande
vattnets källa , när ni var törstiga? Och ändå har ni lust att gå till skogs,
det är till världen. Rym inte mer från den lilla hjorden som den store Israels
Herde har funnit i syndens öken, utan förbli samlade, ni Jesu får, ni få
själar, som är återfunna, och samlas kring Herden, när ni är hungriga. Kom till
Herden, när ni är törstiga. Han ger er ädla källor att dricka ur och leder er
till Jordans flod. Där tvättar han er för att er ull måtte bli snövit, så att
Herden skulle få kläder, då han blivit avklädd och naken. Och slutligen leder
han sina får till Sions berg, där lammen hoppar som hjortar av glädje och fröjd
på detta glada berg i den gode Herdens hemstad, där inga rovdjur finns, som
river Jesu får. Där får ni gå på bästa bete på evighetens sköna strand och vara
i frid och ro i den stora fårskaran som Israels gode Herde har från tidens
början församlat i Guds paradis. Där hungrar och törstar man aldrig mer i
evighet. Amen.
Handskriven kopia / Isak Poromaas kopiebok / Junosuando /
UP / PS bilaga / P 886 / SW
376 / B 211