Nr 44 4 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Ge så skall er bli givet. Förlåt så skall er bli förlåtet. Lukas 6: 37, 38.

Vår Frälsare har i dagens evangelium jämte andra lärdomar och råd talat dessa ord, som avser andliga ting, om de rätt förstås. Den första lärdomen: ge, så skall er bli givet, avser även jordisk givmildhet eller hjälpsamhet mot sin nästa, som nog i sig är nödvändiga. Men då givmildheten inte duger till salighetsgrund, därför att de kristna har så lite kärlek, att de inte kan ge av kärlek utan endast av samvetstvång, så är den gamla människan motsträvig till detta givande särskilt av det skälet, att man inte förtjänar något genom detta hjälpande. Nog har de fattiga ofta den tron, att Gud återbetalar tusenfaldigt det som ges åt dem, fast denna tids sorglösa fattiga är samvetslösa och otacksamma, så att de känner varken gott eller ont. För dem utgör ändtarmen kristendomens måttstock. De mäter kristendomen efter sin egen ändtarm . Den är en god kristen som hjälper de fattiga . De frågar inte efter, när man har råd att hjälpa och när man inte har det, utan de vill ta nästan med våld som om de hade rätt att få. Därför är det tungt att ge åt sådana, som aldrig är nöjda, utan ju mer de får dess mer vill de ha. Därför torde inte sådana behövande vittna, att de kristna har visat trons frukter. Men de kristna hjälper ändå efter sin förmåga, fast de sorglösa fattiga inte längre säger som förr under sorglöshetens tid: "Må Gud belöna, stort tack, må Gud belöna tusenfaldigt." De kristna inom lutherdomen kan inte tro, att Gud samlar dem i eviga hyddor, därför att de har hjälpt de fattiga. Men de påviska bygger nog mycket av sin salighet därpå att de har hjälpt de fattiga, liksom även de sorglösa här bygger sin salighet därpå att de har hjälpt de fattiga. Ty sådana säger ofta till de kristna: "Jag har hjälpt de fattiga mer än du."

Det andra ordet: "Förlåt, så skall er bli förlåtet," hör i sanning till rätt kristendom, ty de sorglösa kan inte av hjärtat förlåta, fast de säger: "Jag har redan för länge sedan förlåtit." De rätta kristna kan av hjärtat förlåta, och därför har förlåtelse lovats åt dem, då de med botfärdigt och troende hjärta kryper fram till nådastolen. Förlåtelsen har lovats åt dem som av hjärtat förlåter människorna. Även om människorna inte förlåter, förlåter dock Gud de botfärdiga vad de har brutit, då de med ödmjukt och förkrossat hjärta kommer och ber, anhåller och tigger om nåd av honom. Men egenrättfärdighetsdjävulen predikar för de ångrande, att Gud inte förlåter dem då de dagligen syndar med tankar, begärelser och lustar, om, säger jag, om de botfärdiga tror, vad egenrättfärdigheten predikar för dem, så blir de utan nåd och salighet. Tro nu, ni botfärdiga och tvivlande själar, att Gud förlåter era synder och överträdelser. Ni har ingen annan tillflykt än till den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen, som inte har sparat en enda blodsdroppe som han inte låtit flyta för era själars frälsning. Hör, o du store Förlåtare och evige Förbarmare, de botfärdigas, bedrövades och tvivlandes suckar. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Luk. 6: 3 6 - 37

Med ledning av det upplästa heliga evangeliet vill vi genom Guds nåd denna nådens stund framställa dessa Jesu ord för de botfärdiga: "Förlåt, så skall er bli förlåtet," för att de skulle kunna tillämpa orden på sig själva och med troende hjärtan tillägna sig dem.

Första betraktelsen: Hur många gånger skall en kristen förlåta sin broder? Petrus frågade en gång: "Hur många gånger skall jag förlåta min broder? Är inte sju gånger nog?" Petrus hade då en sådan erfarenhet, att man inte alltid kan förlåta. Men det var den naturliga människans erfarenhet. Om man prövar sin natur, så känner man nog, att man inte alltid kan förlåta. Men Frälsaren sade till Petrus, att det inte är tillräckligt, att man förlåter sin broder sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger måste man förlåta. Detta var ett hårt svar inte blott åt Petrus, utan åt alla kristna. De kristna bör nu pröva sig själva, om de tror, att de skulle kunna förlåta sin broder så många gånger.

Först måste man pröva om de kristna orkar anse den för kristen som så många gånger bryter mot dem. Ty ordet "broder" betyder trosbroder, såsom Petrus fattade det, att de är trosbröder som är födda av Abrahams säd och som har samma tro. Petrus hade hört de skriftlärdas bibelförklaringar och därav hade han hämtat frågan: "Hur många gånger måste jag förlåta min broder? Är det inte nog, att jag förlåter min broder sju gånger."

De skriftlärda hade nämligen den tron, att en kristen inte behöver förlåta hedningar. Men då Petrus nu fick ett sådant svar, att han måste förlåta sin broder sjuttio gånger sju gånger, då fick han en sådan stöt, att till och med förnuftet spratt till .

Och nu ställs denna prövning för de kristna, om de tror sig kunna anse en sådan för kristen, som så många gånger gör dem illa, och för det andra, om de tror sig kunna förlåta så många gånger. Jag tänker, att därtill behövs verkligen en sådan tro, att gamle Adam varje dag korsfästes och dödas, annars torde ingen ha så mycket tålamod. Nu får de kristna sålunda genom daglig ånger och bättring börja döda gamle Adam, så att de skulle orka förlåta sina bröder lika mycket, som Gud kan fördra och förlåta deras synder. Ty de kristna måste själva erfara, att de nog bryter mot Gud sjuttio gånger sju gånger dagligen. Om de kristna rätt känner sig själva, måste de erkänna, att de bryter mot Gud så många gånger dagligen som nu har sagts.

Andra betraktelsen: Förlåt, så skall er bli förlåtet. Om det är svårt för de kristna att förlåta dem som alltid med avsikt gör illa, så kan de därav förstå, hur mycket mer Gud måste ha tålamod med de kristnas svaghet, och även han måste orka förlåta vad de kristna bryter mot honom med tankar, begärelser och lustar, inte blott sju gånger, men sjuttiosju gånger om dagen. Om vaksamma kristna inte gör uppsåtliga synder, har dock även de så mycket svaghetssynder, att om de fördömdes efter förtjänst, skulle inte en enda kristen själ bli salig. Men Gud måste ha tålamod med de kristnas svaghet och förlåta dem så ofta de begär, anhåller och ber av honom, fast åklagaren alltid står framför Guds stol och anklagar de kristna, att de syndar så mycket de hinner, och anklagar den himmelske Föräldern för barnens skull och säger: "O, vad vackra barn du har, horor och tjuvar!" Men vad kan han göra åt det, då han själv har gett sitt liv för dem och svettats blod för dem, och lidit helvetets pina och kval för dem. Han kan inte säga till åklagaren något annat än vad han sagt strax efter syndafallet, att "kvinnans säd har söndertrampat ormens huvud." Visserligen är Guds barn horor och tjuvar. De är mördare. Men för sådana horors, tjuvars och mördares skull har Guds Son lidit helvetets pina och kval. Han har inte kommit för att frälsa rättfärdiga utan syndare. Så länge botfärdiga horor och botfärdiga tjuvar tar Guds Son till försvarare hos Fadern, så länge kan åklagaren inte anklaga Fadern, hur mycket åklagaren än skulle anklaga dem. Men så snart de botfärdiga börjar försvara sig själva, är de förlorade. Då åklagaren genom förnuftet inger de botfärdiga, att Guds Son inte kan svara för dem, utan människan måste själv svara för sig, då har fienden vunnit sitt ändamål. Då han vänder deras ögon mot världen och visar dem all världens ära , då har åklagaren vunnit sitt syfte. Då predikar han för de troende genom förnuftet: "Du blir inte salig, hur du än skulle försöka. Se hellre på världen, så får du samvetsfrid."

Först gör han lättsinnet lovligt för ungdomen, varigenom sorgen upphör, nämligen den sorg, som är efter Guds sinne. Sedan blir grannlåt och världsligt sinne lovliga och slutligen blir hordom lovlig. När de på detta sätt har gjort Guds Ande bedrövad, flyr han bort, och slutligen blir de sju gånger värre än de var i sorglösheten. Härav ser vi, att det inte är så lätt att bli salig. Men vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att de få själar, som ännu kämpar i sin dyrbaraste tro, får den förvissningen, att Gud förlåter svaghetssynderna, som de gör med tankar, begärelser och lustar, om de förmår tro så mycket, att de övervinner frestelserna. Så länge som fienden anklagar dem, att de är horor och tjuvar, eller så länge som de förblir i självkännedom, så länge som de känner synden som synd, så länge känner de botfärdiga och troende, att de själva inte kan svara för sig. Men så snart syndakännedomen upphör, får de en sådan kraft av den onde, att de själva kan svara för sig.

Men be nu, ni vandringsmän till evigheten, att Herren av sin stora nåd måtte förlåta er, vad ni varje dag bryter mot honom. Och kom ihåg, att er kamp inte mer är långvarig. För dem är färden lång, som inte vandrar medan ljuset varar. Men för dem är färden inte lång, som vandrar om dagen och kämpar mot alla odjur, som kommer emot dem på vägen för att skrämma och fresta vandringsmännen. Guds Son har lovat vara de botfärdigas och troendes Försvarare, vilka inte själva kan svara för sig. Har ni nu tagit honom till Försvarare? Har ni burit gåvor åt Domaren? Ni vet, att åklagaren är förskräcklig som anklagar er, ni botfärdiga och troende. Men var vid god tröst. Den överste Domaren tar emot gåvor och vänder rätten så, att horor , tjuvar och mördare blir befriade. Och den gode Försvararen hos Fadern, som har åtagit sig deras sak, täpper till munnen på åklaga ren, då sakägarna själva är så okunniga , att de inte kan svara något. Frambär gåvor till Domaren, ni okunniga sakägare, och be den store Försvararen, att han inte skulle tröttna att föra er sak tills domen avkunnas. Kanske skall utslaget fällas snart. Snart faller domen. Snart får ni komma till frid och glädje, då åklagaren skall kastas ut. Och då får alla sakägare i evighet tacka Försvararen, som har befriat dem och frikänt dem från allt ansvar nu och i evighet. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Helsingfors universitetsbibliotek /

KP 327 / P 910 / SW 381 / B 217