Nr 45 5 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1856

Aposteln Johannes har skrivit om det stora fiskafänget vid sjön Genesaret, där lärjungarna fiskade men inte fick något förrän en okänd man på stranden rådde dem att kasta sina nät på högra sidan om båten, och då fick de 153 stora fiskar. Johannes igenkände först att det var själva Herren Jesus som stod på stranden. Och Petrus kastade sig i havet för att genast få se den okände.

Om vi först talade om det stora fiskafänget, så förstår vi, att här avses andligt fiskafänge. Men vad var det för ett fiskafänge, där man fick så många stora fiskar? Vi har aldrig fått stora fiskar, utan några små fiskar, som finns på litet djup. Stora fiskar simmar på djupet och låter sig inte fångas. Ty de fruktar för den Helige Andes nät, som inte är så fina som spindelnät, varmed djävulen fångar sina fiskar. Stor var sannerligen denna lärjungarnas fångst. Men vi hör, att under hela den tiden man fångat människosjälar för himmelriket, har man inte fått mer än 153 av de större världsvisa och mäktiga män. Ty Paulus säger: "Inte många visa är kallade." Och i sanning är inte många av världens visa kallade, ty de har så stort förnuft i skallen, att de tror sig veta bäst, var vägen till himlen går. Men de enfaldigaste blir lättare dragna till stranden med den Helige Andes not, då lärjungarna på Jesu befallning kastar nätet på högra sidan om båten.

Det var Johannes som först förstod, att det var Herren, men Petrus kastade sig i havet för att fortast komma till stranden och se Herren . Petrus blev också den förste som kom till evighetens strand genom blodig martyrdöd, och Johannes blev den siste. Om vi betraktar dessa bådas lynnen, finner vi, att Petrus alltid var ivrig, både i sorglöshetens tillstånd och vid kristendomens utbredande. Därför gav Frälsaren himmelrikets nycklar åt honom.

Men Johannes var lugn till sinnet och fick ligga i Jesu sköte vid nattvarden. Båda var likväl församlingens pelare. Petrus var kraftfull att predika och väcka folk ur syndasömnen. Johannes har inte predikat så mycket, men han var likväl den lärjunge som Jesus älskade. Så verkar den Helige Ande efter vars och ens natur. Petrus hade en nitisk natur, och denna nit åtföljdes av stor Helige Andes kraft att predika mäktigt. Johannes hade en lugn natur, och denna natur åtföljdes av en märklig Helige Andes gåva att predika om kärleken. Om Petrus predikan enbart hade kunnat åstadkomma stora och mäktiga rörelser , så kunde Johannes genom att predika om kärlek bättre väcka de kristna till vaksamhet. Han kunde bättre slita hjärtan lösa från världen och uppväcka inbördes kärlek och dämpa högmodet. Båda var behövliga och mäktiga att verka i kristendomen. Båda var duktiga fiskare. Och om Petrus var den förste att kasta sina nät i sjön, så var Johannes den siste att dra nätet med fiskarna till stranden.

Även i denna kristendom har funnits mångahanda naturgåvor, och den Helige Ande har verkat efter vars och ens natur. Hos somliga en stor kraft att predika bättring till folkets väckelse, hos somliga en stor kraft att förklara Guds ord, och hos somliga har den Helige Ande verkat en brinnande kärlek, hos somliga stora och mäktiga rörelser , och hos somliga andlig vishet.

Om vi nu betraktade, hur stort nådeverk Herren har gjort för oss, så skulle vi ha anledning att tacka, om vi kunde. Ty vi vet säkert att många kristna bröder och systrar, som har blivit uppväckta genom denna kristendom, redan har ärvt en bättre jord och himmel, där de sjunger lov åt Skaparen, den store Skaparen, för detta ljus, som har uppenbarat sig i dessa yttersta tider i Norden. Där förr rådde fullständigt mörker , där vargungarna ylade, där kvittrar nu mesar och näktergalar . Där förr hördes gråt och klagoröst för de berusades skull, där hör man nu glädjens och fröjdens röst . Där förr har varit förbannelser, gräl och slagsmål mellan föräldrar och barn, samt makar emellan, där råder nu kärlek och frid. Om detta vore den enda verkan av denna kristendom, så skulle man redan ha stor anledning att tacka och prisa Herren. Men vi hoppas och är fullkomligt övertygade därom, att denna kristendom sträcker sig till evigheten. Bortom graven, där de förklarade själarna sjunger segerpsalm åt Gud och Lammet, skall det äntligen bli uppenbart, vem som har varit trogen här, vem som har sökt och fångat människosjälar för himmelriket, vem som har arbetat troget i Herrens vingård, vem som har fått lida smälek, förföljelse och motsägelse av världens barn, vem som har oskyldigt fått lida av orättvisan. Herren räknar deras tårar, som här har lidit för Jesu namns skull. Herren räknar deras tårar, som här har med ångerns tårar fuktat Jesu fötter. Herren räknar Marias tårar, som faller på Jesu grav. Och hon skall se den korsfäste och törnekrönte Konungen stå på Sions berg och visa henne sina sår, som han fått för sin kärleks skull. Då skall försmädarna se, vem de har smädat .

Johannes, du som först har förstått, att det är Herren, som står på stranden och väntar, att hans trötta lärjungar skall komma till evighetens sköna strand, dra näten med fiskarna till stranden och berätta för de kristna, hur många själar du fått . Petrus, kasta dig i havet, så att du snart måtte få se din Herre och Frälsare stå på evighetens sköna strand och vänta, att de trötta själarna skall komma fram. Och ni andra lärjungar som håller på att fiska, kom även ni närmare stranden och be, att Herren Jesus måtte ge oss kraft, vishet och förstånd, hur vi bör kasta nätet. Hör du okände fiskarnas Lärare, som står på evighetens strand, de botfärdigas och i tungt arbete varande lärjungarnas bön. Fader vår, som är i himlarna, o.s.v.

Evangelium: Lukas 5: 1 – 11

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna nådestund betrakta, hur Jesus genom det stora fiskafänget lärde Petrus att fånga människosjälar med orden: "Frukta inte, härefter skall du fånga människor." Första betraktelsen: Petrus blev syndig tack vare detta stora fiskafänge. Andra betraktelsen: Frälsaren vigde Petrus till apostel eller människosjälars fiskare genom detta ord: "Härefter skall du fånga människor."

Att detta fiskafänge skall lyckas, att lärjungarna måtte få mer och mer själar till himmelriket, det vore önskvärt, såsom vi också tror skall ske, då Jesus är i båten. Amen.

Första betraktelsen visar, hur Petrus blev syndig. Petrus och de andra lärjungarna var villiga att följa Kristus, så länge de hoppades, att han skulle bli Israels konung. Men inte anade de ännu då, hur mycket de skulle få lida för Kristi namns skull. När de lämnade fiskarna och följde Kristus, såg det ut som om de redan då hade varit lösryckta från världen. Men nog kunde de lätt lämna fiskarna, då de genom att följa Kristus trodde sig vinna en större rikedom i världen. Nog rensade lärjungarnas anhöriga dessa fiskar, så att fiskarna inte gick förlorade. Låt oss nu betrakta, hur Petrus blev syndig tack vare det stora fiskafänget. Petrus hade börjat följa Kristus med tanken, att bli en stor herre i världen, när Kristus blir konung. Han trodde alltså, att han genom kristendomen skall vinna stor rikedom och ära i världen. Han tror också, att Kristus är Guds Son och världens Frälsare, men han trodde inte ännu, att denna människan Jesus är allsmäktig. När han såg den stora fiskmängden som kom liksom från intet, drog han den slutsatsen med sitt förnuft och kände även i sitt hjärta , att Guds Son är allsmäktig. Och nu kände han sig ovärdig att vara bredvid Guds Son.

Denna ovärdighetskänsla blev inte långvarig hos honom, ty fast han i häpenheten och fruktan den gången blev syndig, blev han ändå inte så stor syndare, att han skulle för sina många synders skull ha dömt sig till helvetet. Han blev inte så stor syndare, att han skulle ha börjat ropa i samvetsnöd, att han skulle ha börjat be som den botfärdige rövaren: "Herre, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike." Om Petrus samvete hade rätt vaknat, skulle han ha måst be : "Herre, lämna mig inte." Men han bad orätt, då han bad Jesus gå bort. Men denna Petrus syndabekännelse var blott en förebild för den kommande. Vi vet, att en syndfri människa inte duger till andlig fiskare, ty en sorglös lärare kan inte leda någon till himmelriket. Petrus blev syndig tack vare det stora fiskafänget. Och fast denna syndabekännelse blott var som en föraning för den kommande, satte Frälsaren honom likväl till en andlig fiskare, ty han visste, att Petrus i framtiden skulle bli en större syndare.

Sålunda visar detta exempel, att Frälsaren sätter dem till andliga fiskare, som blir stora syndare. Hur många förändringar måste inte Petrus genomgå, innan han började duga till andlig fiskare. Först vid korset fick han känna den sorg, som beredde honom att ta emot nåden. Först på Golgata kulle blev hjärtat förkrossat. Och jag tror säkert, att om alla botfärdiga, som har blivit syndiga, stod längre på Golgata kulle och betraktade den himmelske Förälderns plågor, så skulle deras hjärtan för längre tid förbli förkrossade, så att djävulen inte så snart kunde lappa ihop dessa trasor och göra de förkrossade hjärtana hårda igen.

I detta Herrens hus har i väckelsens början funnits många förkrossade hjärtan. Här har det funnits bedrövade, botfärdiga och betungade själar, vilkas hjärtan har smält i solskenet. Men beklagligt nog har isen nu vuxit kring många hjärtan som förr var smälta. Är det nu inte längre solsken, som kunde smälta bort isen kring hjärtat? Vinterfrosten har bildat is kring hjärtana, och på sina håll finns så tjock is, att den snart kan bära hästar. Blir det aldrig mer sommar? Kan inte mer nådens sol smälta den is som håller på att växa kring de kristnas hjärtan? Jag tänker, att världens kalla vind har avkylt deras hjärtan som förr var brinnande. Det torde inte längre finnas många själar, som står vid korset och beskådar den korsfäste och törnekrönte Konungen. Jesus har redan nu dött i många kristnas hjärtan, och han dör snart, om de sorgsna, botfärdiga och betungade själarna inte kommer och skådar hans plågor och tar vara på Guds Lamms blod. Snart faller de sista blodsdropparna från hans heliga kropp, snart lämnar blodet honom, snart kommer Josef och Nikodemus och lägger hans kropp i den döda trons grav. Då skall det inte finnas andra människor kring hans grav än soldater, som världsherrarna har satt att vakta den döda trons grav för att Jesus inte skall kunna uppstå. Likväl har vi hoppet, att de sörjande lärjungarnas tårar ännu skall väcka upp honom ur graven.

Andra betraktelsen. Petrus sattes till fångare av människosjälar eller till andlig fiskare, när han hade blivit syndig. Men inte kunde Petrus genast vinna människosjälar åt himmelriket, förrän han blev uppfylld av den Helige Ande. Det första stora fiskafänget skedde på pingstdagen, då Petrus predikade mäktigt om den korsfäste Frälsaren och bestraffade den sorglösa hopen för Frälsarens mord. Då fick somliga styng i sina hjärtan och började fråga: "Ni män och bröder, vad skall vi göra?" Det är troligt, att de människor som då vaknade, redan förut hade hört Johannes Döparens och Frälsarens predikningar, så att deras hjärtan hade förberetts till att motta den Helige Andes verkningar. Annars vore det nästan omöjligt att tro, att så många hade vaknat av en enda predikan. Men Jesus hade redan tidigare sagt åt lärjungarna: "Andra har arbetat och ni får njuta frukten."

Nog hade de som vaknade av apostlarnas predikan en levande kristendom i början, men under tidens gång började de kristna bli sömniga. De började tvista med varandra, och slutligen blev världskärleken så stor i de kristnas hjärtan, att de blev sorglösa. Betänk också ni, hur detta har kunnat ske så. De kristna har i väckelsens början haft stor hängivenhet. Då har de älskat människornas själar. Då har de varit flitiga att tala om bättring för andra. De har offrat mycket till förmån för kristendomen. Hur är det nu? Det ser ut som om de kristnas kärlek skulle ha kallnat och förbytts till världskärlek. Jesus är inte längre levande i många kristnas hjärtan. Envar börjar nu ha omsorg om sig själv, såsom de sorglösa tidigare har sagt: "Låt var och en ha omsorg om sig själv." Tror de kristna nu, att det är det bästa rådet, som de sorglösa har gett dem? Jag tänker, att de kristna snart börjar ringakta sina egna själar, om de ringaktar andras själar. De kristna minns inte, vad Jesus har sagt om den handel som Konungens tjänare bedrev med sitt pund. En lat tjänare grävde ned sitt pund i jorden och sade till Konungen: "Jag visste, att du är en sträng man, som skördar där du inte sådde, och inbärgar där du inte utströdde." Akta dig, du onde tjänare, att inte det pund tas ifrån dig som du har, och du blir kastad i det yttre mörkret. Vad har du nu vunnit med ditt pund, du onde tjänare? Gå till myran, du late, och se, hur flitig den är att bära byggnadsämnen för kommande tid. Se, du late, hur flitig den är att bära sin avkomma i solen, så att solen får skina på dem för att de måtte bli levande och börja röra på sig. Bär även ni såsom myrorna er frukt i munnen och kom ihåg , att från den late tas bort det pund som Konungen har gett honom i avsikt att med ränta återfå sitt eget, att ni skulle kunna säga: "Herre, ditt pund har vunnit tio pund." Nu har Konungen gått åstad för att övervinna länder, städer och riken, och snart torde han komma tillbaka och hålla räkenskap med sina tjänare, och se efter, hur mycket envar har vunnit. Då skall de goda och flitiga tjänarna få sin lön och sättas till härskare över fem städer och över tio städer.

Det kungliga prästerskapet skall bära vita kläder och på huvudet en guldkrona, som de lägger ned vid Konungens fötter, när de faller ned till jorden framför honom och säger: "Herre, du är värdig att ta emot riket och makten och priset och äran från evighet till evighet." Amen.

Originalmanuskript / FKHS Kollerska samling / Nationalarkivet Helsingfors III P / PS 393 / P 939 / SW 384 / B 221 /