Nr 47 7 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1848

Kära bröder! Vi har inte efterföljt några kloka fabler, då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse, utan vi har själva sett hans härlighet. 2. Pet. 1: 6

I dagens epistel talar aposteln Petrus om de nådetecken som han hade sett på förklaringsberget och försäkrar för de kristna, till vilka han skriver, att han inte har följt några kloka fabler, eller endast berättat historier för dem, då han har talat till dem om Jesu Kristi stora kraft och härlighet, och om den salighet som Frälsaren har lovat åt alla troende. Vi hör alltså av dessa Petrus ord, att detta är ett stort nådetecken eller en bekräftelse för hans tro på den kommande saligheten. Fast Petrus fick känna många förändringar i hjärtat efter det nådetecknet, och även föll i synd, kunde han likväl inte bortförklara detta nådetecken eller tänka så, att det bara var en inbillning, utan denna stora och förunderliga härlighet som han såg på förklaringsberget förblev för alltid i hans minne. Den samma härligheten har övertygat honom om den kommande saligheten. Han hade genom detta nådetecken blivit liksom styrkt i sin tro, att det inte är strunt, som Jesus har lovat åt dem som följer honom. Så kan även en annan kristen, som har sett något slags nådetecken, vara övertygad därom, att saligheten, som Guds ord lovar åt de troende, inte är fåfäng, fast världens barn ingenting förstår därav. De tror inte alls, att de är nådetecken, utan de tror, att det finns något slags bedrägeri därunder, men en kristen vet, att det inte är fråga om några fåfänga eller bedrägliga flammor, utan de är sådana nådetecken varigenom Frälsaren vill styrka de klenmodiga och de tvivlandes tro, för att de inte skulle bli utmattade på livets väg medan de bär Jesu kors.

Detta nådetecken kom ofta i Petrus minne, när frestelserna mötte honom. Tidigare hade han frågat Frälsaren: "Vi har övergivit allt och följt dig, vad skall vi få för det?" Och många bedrövade korsbärare torde fråga sig som Petrus, vad han slutligen skall vinna genom kristendomen, då han har övergivit alla världens nöjen och börjat följa Frälsarens fotsteg. Då finner Frälsaren det nödvändigt att visa åt Petrus och de andra som fruktar att de inte skall få något för sin möda, han finner det nödvändigt att visa åt de tvivlande, att deras möda inte skall gå förlorad. Han visar dem ett tecken på sin härlighet, för att de skulle veta vilken stor lön som väntar dem, om de allt framgent följer kristendomen. Men detta första nådetecken visas endast åt Petrus, Jakob och Johannes.

Varför fick de andra lärjungarna inte se Frälsarens härlighet då? Var de andra lärjungarna större syndare än Petrus, Jakob och Johannes, eller var de i ett sådant tillstånd, att det inte ännu var lämpligt att visa dem ett sådant nådetecken? Vi kan inte förstå, varför detta första nådetecken visades endast åt Petrus, Jakob och Johannes, men inte åt andra, men vi förstår av allt som hände efter detta nådetecken, att de inte var bättre än andra lärjungar ännu då. Fast Petrus hade den inbillningen om sig själv, att han var den bäste av alla lärjungar, gjorde han likväl det största fallet, då han förnekade Frälsaren. Och när Frälsaren var i stor ångest och vånda i örtagården, tog han åter dessa samma män avsides, nämligen Petrus, Jakob och Johannes, som tidigare hade sett honom förklarad. Han tog dem avsides, och befallde dem att vaka och be. Men inte heller de orkade vaka, ty syndasömnen tryckte deras ögon. Vi drar nu den slutsatsen av dessa händelser, att de tre inte var bättre än de andra lärjungarna därför, att de fick se de första nådetecknen. Likväl var de såsom vittnen till Frälsarens härlighet och pina. De kunde berätta för de övriga lärjungarna, vad de har sett och hört, och säkert hör dessa nådetecken även till andra. Fast vi inte kan säga att Petrus, Jakob och Johannes var bättre än de övriga lärjungarna, så hör vi likväl nu från deras mun, att Frälsarens härlighet inte är strunt. Och den härlighet, som han lovat de troende, är inte någon gammal fabel, utan genom dessa nådetecken stadfästes även de andra lärjungarnas tro, vilka ännu inte har sett Jesu härlighet. Och fast Petrus hade den dumma tanken, att han var den bäste av alla lärjungar, fick han likväl av sin egen svaghet och sitt eget fall känna, att han ibland var sämre än alla andra. Det står ingenstans skrivet, att de övriga lärjungarna skulle för avundens skull ha sett snett på Petrus, Jakob och Johannes på grund av detta nådetecken. Inte heller står det skrivet, att de övriga lärjungarna skulle ha glatt sig åt Petrus fall. Sålunda torde ingen kristen avundas de nådetecken, som en har sett men inte den andra, utan en kristen tackar Gud för de nådetecken som Gud visar åt någon, fast de inte ännu blivit visade åt honom. Många väckta människor tänker så: "Eftersom nådetecken har visats åt andra men inte åt mig, så torde jag inte vara på den rätta vägen. Frälsaren bryr sig inte om mig, då han inte tar mig med sig till förklaringsberget." Men det är ovisst, om dessa tankar av den väckta människan är precis rätta tankar.

Då Frälsaren endast tog tre lärjungar med sig till förklaringsberget, och lämnade kvar de övriga, så står det inte skrivet, att de övriga lärjungarna hade blivit övergivna av Frälsaren, och de tre hade blivit utvalda. Utan det står skrivet att "kom till mig alla ni som arbetar och är betungade, och jag vill vederkvicka er." Inte tar Frälsaren alla avsides till förklaringsberget, utan han tar endast några, för att dessa skall förkunna åt de övriga lärjungarna om Frälsarens stora kraft och härlighet varigenom han hjälper botfärdiga syndare som kommer till honom med ett ödmjukt och förkrossat hjärta.

Men världens barn vet ingenting om detta. Även om Jesu lärjungar sade till de sorglösa: "Vi såg Herren", tror de inte. Världens barn säger då de ser en bedrövad själ gråta och sucka: "Det är en underlig vidskepelse." Om de ser någon glädja sig av Guds nåd så anser de honom för galen. Inte förstår världens barn att sorgen och glädjen är båda den Helige Andes verkningar. Varken de av naturen dygdiga eller den döda trons bekännare ids se på sådana dårar, som gråter, fast det inte finns något att gråta för, och skrattar, fast det inte finns något att skratta åt, och suckar fast det inte finns någon synbar orsak varför de skulle sucka. Men då de sorglösa själva börjar svamla och roa sig, det anser ingen vara något konstigt. Den onde anden visar ofta världens ära för sina trälar och säger: "Allt detta skall jag ge dig, om du tjänar mig." Och då han berusar sina barn med hordomens vin, säger han: "Se vilken glädje ni har att vänta er i helvetet! Tjäna mig troget så skall jag ge er världens ära till lön. Bedriv brännvinshandel, så skall jag ge er världens ägodelar till lön. Drick brännvin, så skall jag ge er en stor glädje och ett stort nöje till lön. Svär, så skall jag ge er ett gott namn i helvetet." Och nog tror de blinda stackarna att denna världens glädje sträcker sig ända till helvetet. Inte kan de blinda stackarna åtskilja himlens och jordens Skapare från världens gud. De tror nog gärna vad jordtrollets döttrar viskar, att de kristna är besatta av onda andar. Just samma tro hade hedningarna också förr, att de kristna är djävulens lärjungar, då de föraktar deras gudar.

Då nu denna världens gud ger sina trälar så stor egendom, glädje och ära, och lovar ännu mer i helvetet, måste också Frälsaren ibland visa sina bedrövade lärjungar, att deras möda inte skall vara lönlös, om de blott väntar med tålamod på förlossningens stund. Inte har Frälsaren visat sin härlighet för någon utan orsak. Om de övriga lärjungarna tog vara på det som skett med Petrus, Jakob och Johannes, så skulle deras tro säkert bli styrkt, fast många bedrövade lärjungar tänker: "Inte bryr sig Frälsaren om mig, eftersom jag inte får se hans härlighet. Men om du, bedrövade själ, inte har sett hans härlighet på Tabors berg, får du likväl se hans härlighet i örtagården, om inte sömnen trycker dina ögon. Du kan också se hans härlighet på Golgata kulle, där hela världen står på honom. Så har Frälsaren själv sagt, att Människosonen är förklarad. Fast världen anser det för en stor skam, att Guds Son hänger på korset, likväl har Frälsarens härlighet uppenbarats där. Ingen annanstans är Frälsarens härlighet så klar i de botfärdiga syndarnas ögon, som i örtagården och på Golgata kulle, där han bar ärekronan. Det var Frälsarens största ära, att hans blod har utgjutits även för dem som smädar hans tårar. Om du, botfärdiga själ, inte har sett hans härlighet på Tabors berg, så se ändå på hans härlighet i örtagården, där en blodig svett droppar ur hans heliga kropp, och där syndabördan trycker honom ned till marken. Där måste han knäböja sig för din skull och med ihopknäppta händer ropa: "Abba, käre Fader!" Om det vore möjligt, att jag skulle slippa denna pina, detta helvetets kval, som dessa ogudaktiga barn har vållat mig. Om du är så sömnig, att du inte kan se hans härlighet i örtagården, så gå upp på Golgata kulle. Där lyser likväl hans härlighet såsom solen på alla botfärdiga själar, och endast stenblinda ser ingenting annat än en folkuppviglare och en lärare som leder människor på fel väg.

De stenblinda ser ingenting annat än en gudsförsmädare och en stor trollkarl på korset. Men de botfärdiga själarna vilkas samveten Förälderns tårar bränner, ser visst Föräldern blödande på korset. De ser den som fött dem vara i dödsnöd och sitta i en blodsbastu. De hör sin Förälder ropa i dödsnöd. Se, botfärdiga själ, Frälsarens härlighet i denna vånda, i denna pina, i denna blodsbastu, i denna ärekrona, som gör hål i huvudet från vilket det röda blodet rinner ned. Se ännu på Frälsarens härlighet i denna nakenhet på korset, i detta elände och i denna blodiga skepnad. Se vidare på hans härlighet i spikhålen och i den öppnade sidan. I en blodröd klädnad trampade han Guds vinpress allena, med alla sår öppna inför hela världen, men de blinda ser inte hans härlighet och klarhet lysa genom hjärtat och själen härvid. Käre Frälsare! Visa din härlighet för alla botfärdiga själar som ännu inte sett din härlighet. Öppna ditt hjärta och låt dina nådesdroppar utgjutas i de törstandes mun, vilka ännu inte har smakat av livets vatten.

Låt din nådesol lysa på de ensamma vandringsmän som sitter på vägen och väntar att morgonrodnaden skall randas. Gör de hårda brösten mjuka och förkrossa de hårda hjärtana för att de skulle börja smälta som honung i solskenet. Hör bedrövade hjärtans suckan för din kärleks skull. Fader vår, o.s.v.

Evangelium Matt. 17: 1

Frälsarens härlighet på Tabors berg var ett nådetecken som visades enbart åt några lärjungar. Och vi kan inte säga varför alla lärjungar inte fått se sådana nådetecken. Men det vet vi, att Frälsaren har visat sin makt och härlighet för de övriga lärjungarna vid ett annat tillfälle och i en annorlunda skepnad. Men i synnerhet har han visat sin härlighet och sin gudomliga natur i den blodiga kampen, då han gav sitt liv för alla människors förlossning, fast de blinda människorna ser ingen ära där, utan enbart skam och smädelse. Likväl har Frälsaren själv sagt om denna kamp: "Nu är Människosonen förhärligad." Nu får människorna se Människosonens härlighet.

Då nu Frälsaren uppenbarar sig för sina lärjungar på många sätt, och i mångahanda skepnader, så får vi härav ett lämpligt tillfälle att eftertänka, på hur många sätt Frälsaren uppenbarar sig för sina lärjungar. Då vi tar upp de ställen från Bibeln, där det talas om Frälsarens uppenbarelse, så finner vi, att Frälsaren uppenbarar sig i den skepnad som bäst passar för lärjungens själstillstånd. När Frälsaren visade sig för Maria Magdalena, var hans sår betäckta. När han visade sig för Tomas, visade han sina sår. När han visade sig för de två lärjungarna på vägen till Emmaus, talade han om Bibeln. När han visade sig för Paulus på vägen till Damaskus, var han klarare än solen. När han visade sig för Johannes, var han som ett slaktat lamm. Det vet vi säkert, att alla lärjungar har sett Frälsaren i hans blodiga skepnad på korset. Han har även visat sig för världens sorglösa hop såsom en stor profet eller gudomlig lärare. Men världens sorglösa hop ansåg honom för en falsk profet som lärde människor orätt. Och fast denna tids sorglösa människor inte vill säga öppet, att Frälsaren har lärt människor orätt, bär de likväl hat mot dem som genom hans lära blivit omvända och fått en levande tro.

Frälsaren har även uppenbarat sin gudomliga makt genom underverk, men världens blinda hop sade, att det var med djävulens hjälp som han gjorde under. Frälsaren var i deras tycke en stor trollkarl. Han har även uppenbarat sin gudomliga makt och härlighet för världens blinda hop på korset, men de ansåg honom för en förbrytare och Guds smädare. Alltså, fast Frälsaren uppenbarar sig för världens barn på många sätt, bekänner de dock inte att han är Frälsaren, utan smädar hans tårar. Vi sade nyss, att då en människa ser Frälsaren, så har Frälsaren en sådan skepnad, som passar till det tillståndet som människan befinner sig i. I judarnas ögon var Frälsaren en stor trollkarl, en falsk profet, en folkuppviglare och gudsförsmädare. Då djävulen hade förvänt deras syn, såg de alla andliga saker förvänt. Frälsaren förvandlades till en trollkarl, Guds Son förvandlades i deras ögon till gudsförsmädare. Den bäste läraren i världen förvandlades till en falsk profet. Och då han verkade genom Guds kraft, trodde människorna, att han verkade genom djävulens kraft. En likadan man skulle Frälsaren ännu idag bli i den sorglösa hopens ögon om han började verka kroppsligen. De skulle säga till honom som judarna: "Du är samarit och du har djävulen."

Somliga bekännare av den döda tron, vilka genom den onde andens bedräglighet inbillar sig vara de närmaste för Frälsaren, säger nog, att om Frälsaren mötte dem, så skulle de ta honom om halsen. Men jag tror, att de skulle spotta honom på munnen, om han beskyllde dem för att vara horor och tjuvar. De skulle genast säga: "Det är ingen Guds Son, som så fräckt skäller på hederligt folk."

De dygdiga människorna skulle säga: "Inte är det Guds Son, som skäller på de dygdiga och kallar dem för dygdiga horor och ärliga tjuvar." Den döda trons bekännare skulle säga: "Inte är det Frälsaren, som vill beröva deras tro." Med ett ord sagt: denna tids sorglösa människor skulle förargas på Frälsaren ännu värre än judarna. Men om världens gud kom fram i skepnaden av en stor herre och började tacka och prisa dem, och gav dem råd, hur de skulle bli rika och göra vinst genom orättvisa, driva handel med brännvin, och bli hederliga herrar, så skulle de genast säga: "Denne vore en duglig kung för oss." Även alla fattiga skulle komma till en sådan hederlig herre och säga: "Ge oss råd, gode herre, hur vi bör göra för att bli rika." Och han skulle svara dem: "Förena er, alla ni fattiga, och röva ägodelarna var ni kan finna dem." Se, så ställer den onde till det för folket. Men Frälsaren, som bekänner sanningen för folket, han är i den sorglösa hopens ögon värre än fienden.

Nu borde vi betrakta hurudan skepnad Frälsaren har då han uppenbarar sig för de väckta själarna. Dessa är i det själstillståndet, att de känner sig behöva en andlig Frälsare, som skulle förlossa deras själar från helvetets kval. Men egenrättfärdigheten är också så stor, att de för skammens skull inte vill komma till Frälsaren så dåliga och odugliga som de är, utan de försöker först pryda sig med egen bättring. Och när det inte går för sig, börjar de tvivla, att Frälsaren inte torde bry sig om dem. I det själstillståndet kommer Frälsaren ibland inför de väcktas ögon i korsets skepnad, det betyder bara, att Frälsaren vill visa åt dem, hurudana de måste bli, nämligen, avklädda och nakna, såsom Frälsaren var på korset. Och därtill smädade, föraktade och hatade av världen. Det är såsom Frälsaren skulle vilja säga till de väckta själarna: "Se, så här dålig och oduglig måste även du bli innan du kan dia försoningsblod ur mina bröst . Ditt kött måste korsfästas, den gamla människan måste dödas. Alla gamla klädtrasor måste avklädas, all skam skall vara synlig, alla världens hundar måste skälla på dig, alla dygdiga horor måste spotta på dig. Du måste bli ärelös. Du måste ropa, att Gud har kastat dig i förtappelsen. Du måste bli så dålig och oduglig, att de närmaste släktingarna, föräldrarna och barnen börjar ömka sig över dig och gråta för din skull, då du har kommit till ett så dåligt tillstånd, att du har blivit så tokig att du har börjat bära Jesu kors och sucka under det."

Då Frälsaren alltså uppenbarar sig för de väckta som korsfäst, blödande, med blodiga sår över hela kroppen, då innebär det, att syndarens hjärta ännu inte är förkrossat, men det skall förkrossas just genom en sådan bedrövlig syn. Lärjungarna greps av en mycket bitter sorg, då de betraktade Jesus i denna bedrövliga gestalt på korset. Det var den sorg varom Frälsaren sade: "Ni skall gråta och jämra er." Förälderns tårar började först nu efter Frälsarens död riktigt bränna deras samveten. Den gamla döda tron försvann helt. Allt deras hopp gick om intet. Då denna sorg efter Frälsaren blev större och större, först då var deras hjärtan rätt förkrossade, och först då började annorlunda nådetecken visa sig. Frälsaren började leva i deras hjärtan, de började se Frälsaren uppstånden. Alltså, då en botfärdig själ ser Frälsaren på korset i en blodig klädnad, betyder det endast, att den som ser detta är i det själstillståndet, att den gamla tron håller på att försvinna, och att hjärtat verkligen blir förkrossat vid denna syn.

Visst är också denna syn, eller Frälsarens beskådande på korset, ett nådetecken, men det är inte ett sådant nådetecken som åstadkommer glädje, utan det åstadkommer en ännu större sorg. Därigenom blir hjärtat verkligen förkrossat. Ångerns tårar börjar först nu riktigt rinna. Först nu börjar människan verkligen känna, att hon har blivit föräldralös och värnlös. Så hände det för Maria och lärjungarna, att tårarna började rinna ymnigt först efter Frälsarens död. Och på samma sätt går det också för andra väckta, om de skulle förmå att ge akt på alla hjärtats förändringar. Ty idel lag utgör Förälderns bestraffning, den förskräcker syndaren och gör hennes hjärta hårt, men när Förälderns tårar, eller Frälsarens andliga och kroppsliga pina, börjar bränna samvetet, först då åstadkommer de den rätta sorgen och bedrövelsen, de krossar det stenhårda hjärtat. Så vittnar Luther om sig själv, att Guds stränga rättfärdighet i lagen åstadkom hos honom en stor plåga, fruktan och bävan, men Frälsarens lidande var det som förkrossade hjärtat.

Då nu en botfärdig själ som verkligen blivit väckt av lagens bultande ser Frälsaren på korset, kan vi inte säga till honom: "Inte är det rätt, inte är det ett nådetecken", utan vi säger till honom, att han har sett rätt och ett stort nådetecken med hänsyn till själstillståndet som han befinner sig i. Ty vad är ett större nådetecken än det, att denne Förälder, vars kärleksfullaste förmaningar du har föraktat och åt vilken du har bragt så stor bedrövelse genom din olydnad då du gick för att bedriva hor med djävulen, denne Förälder, vars tårar du så många gånger har smädat visar ännu åt dig en så stor nåd och så stor kärlek, att han låter sitt blod rinna för din skull och ropar ännu i den blodiga skepnaden åt dig: "Se du olyckliga barn, se hurudan ångest och smärta du har vållat mig! Se hurudana sår jag har fått för din skull, men mitt hjärta brinner ännu av kärlek mot dig. Dessa tårar rinner blott för din skull. Mina sista suckar stiger ännu till himlen för din skull, för att den onde förföraren inte skulle få dig helt i sitt våld." Kan inte denna Förälderns vånda beveka ditt hårda hjärta till en rätt ånger? Kom, kom! du förtappade får och kyss din Förälder innan han dör. Se, så talar Frälsaren till den väckte, då han uppenbarar sig i den ömkansvärda blodiga skepnaden på korset. Om detta inte är ett nådetecken, så är de övriga tecknen inte bättre heller. Men dessa nådetecken är ännu inte sådana som skulle åstadkomma glädje. Nog får en botfärdig själ en salig övertygelse av dessa nådetecken, att han inte är helt övergiven eller förkastad av sin Förälder, då han ser Föräldrahjärtat blöda av kärlek. Men om han rätt förstår dessa första nådetecken så skall han inte ta åt sig någon falsk tröst därav och tänka, att han nu är en god kristen. Amen.

KP 342 (=källan) / P 964 / SW 393 / B 232 /