Nr 50 10 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853

När konung David hörde, att hans son Absalom hade dött, började han gråta och sade: Ack, min son! Ack om jag hade dött för dig! 2 Sam. 18: 33

Av denna Davids sorg kan vi någorlunda förstå, vilken sorg som drabbar föräldern , då barnen förirrar sig på orätt väg och dör i sin sorglöshet. Absalom var till kroppen en skön yngling, men hans hjärta var inte särskilt skönt. Ty äredjävulen hade fått så stor makt över honom, att han började hysa mordiska tankar mot sin fader för att tidigare kunna bli rikets konung. Hurudan son är den som vill dräpa sin fader för att vinna världens gods och ära? I föräldrahjärtat finns mycket kärlek, men det finns ingen barmhärtighet hos ett sådant barn som hyser mordiska tankar mot sin förälder och gör spe av hans tårar. Emellertid blev David mycket bedrövad för den vanartiga sonens skull. Han började gråta och ropade: "Ack min son Absalom! Ack om jag hade dött för dig!" Vad torde ha varit anledningen därtill, att David greps av en så tung sorg över den ogudaktige sonens död, fast denne ville dräpa sin fader, för att med förälderns blod vinna världens ära? Jag har hört, att sorglösa föräldrar gärna skulle önska att sådana barn skulle dö, som med förälderns blod vill köpa sig världens ära. Men David ville själv dö för en sådan son, för att den förhärdade ännu skulle få nådatid, så att den blinde stackarens ögon måtte öppnas. Det gjorde ont i föräldrahjärtat , att denne blinde stackare som hade förirrat sig så långt bort på orättfärdighetens väg, ännu måste dö i sorglöshet och som stenblind gå till helvetet, och föräldern fick inte förmana honom att ångra sina brott och be om förlåtelse innan de sista suckarna skulle kväva andan.

Vad är den för förälder som gärna skulle se sitt barn fara till helvetet . Vad är den för förälder som inte förfäras då barnen förirrar sig på orätt väg och blir olyckliga för tid och evighet? Var och en som har ett föräldrahjärta , och som har åtminstone något hopp, att han en gång får se ljuset, skulle nog gärna önska att alla barnen skulle bli Guds barn. Och om barnen emot förälderns vilja blir horor och tjuvar, så sårar helt säkert en sådan sak djupt föräldrahjärtat , så att den bedrövade föräldern som David börjar gråta och beklaga sin son, som dog i sorglöshet och gjorde sig själv olycklig i tid och evighet. Men det finns också sådana föräldrar som leder sina barn till skogs. När den onde har förvänt deras syn, börjar de till och med hata sina egna barn för den kristliga kärlekens skull, liksom den onde och förhärdade konungen Saul, som började hata sin egen son för Davids skull. Sauls son, Jonatan, hade börjat följa och älska David, som var kristen, och för denna kärleks skull förtörnades Saul på sin egen son, som älskade David för kristendomens skull. Saul förtörnades så storligen på sin egen son på grund av de kristnas kärlek, att han en gång försökte dräpa sin egen son. Vad hade då Jonatan brutit mot sin fader?

Intet annat, än att Jonatan älskade David, som var kristen. Ty Jonatan bad dessutom sin fader för David, och ville sålunda förhindra sin fader att utgjuta en kristens blod. För denna saks skull förtörnades Saul så mycket på sin egen son, att han ville dräpa honom.

Här har vi nu ett exempel därpå, hur de blinda föräldrarna hatar sina barn för kristendomens skull. Och varför dräpte Kain sin broder? Jo, därför, att Abel var kristen, och sålunda behagligare för Gud än Kain som var en hedning. Kain vredgades på sin broder därför, att Abels offer behagade Gud bättre än Kains offer. Den ogudaktige Esau, som sålde sin förstfödslorätt åt sin broder för en grynvälling, började därefter hata sin broder, därför att Jakob fick en bättre välsignelse av sin fader än han. Paulus skriver: "Abraham hade två söner. Men såsom då den, som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden, så sker det också nu." De som är födda efter köttet, hatar dem som är födda efter Anden. Om nu David för oss utgör ett exempel därpå, hur en kristen förälder gråter, då hans blinda barn förirrar sig på orätt väg och förgås, så utgör även den onde konungen Saul ett exempel därpå, hur en sorglös och förhärdad förälder hatar sina egna barn för kristendomens skull. Och detta andliga hat, varigenom den onde förvänder de förhärdades syn, uppeggar världsbarnen att leda sina barn till skogs. De börjar be sin gud som de tjänar natt och dag med dryckenskap, svordomar och fåfängligt leverne. De ber, säger jag, sin gud, att han måtte bevara dem och deras barn för att bli så tokiga, att de skulle börja älska de kristna. De ber sin gud, säger jag, att han måtte bevara dem för att bli så tokiga, att de skulle börja svamla som dessa väckta, som ibland gråter över sina synder, då de är ångerfulla, ibland suckar för sitt hjärtas trångmål liksom den botfärdige publikanen, då synderna börjar plåga deras samveten. Ibland gläds de av Guds nåds förnimmelse som Maria, Jesu mor, då hon kom till sin släkting Elisabet och sade: "Min själ gläds och fröjdar sig i Gud min Frälsare." Världsmänniskorna ber: "Må Gud bevara oss för att bli så tokiga, att även vi skulle börja ångra våra synder." När de kristna gör bot med tårar och suckar, så säger världsbarnen: "Nog skulle även vi kunna göra bot och bättring, om vi bara hade tid med det för alla jordiska sysslor. Men inte som dessa väckta gör, nämligen med tårar och suckar." Men hur? Kanske med brännvinsdroppen och svordom? När de kristna förmanar människor till bättring, säger världsträlarna: "Nog kan även vi förmana människor till bättring, men inte som dessa väckta förmanar, nämligen genom förebråelser." Men hur? Kanske med rom och punsch? Och om man inte lyder det, med brännvin och djävulsträck. Vi vet att djävulsträck är ett gott läkemedel för dem som har sjukt hjärta.

Om någon världsträl storligen förtörnas på de kristna och blir ledsen därav, så kvackar han hjärtat med flytande djävulsträck . Om något ont ord skulle ha sårat levern eller mjälten, så blir såret genast läkt då man droppar några droppar av flytande djävulsträck därpå. Hedern hos gamle Adam är mycket sårbar, trots att han redan för länge sedan blivit ärelös. Då nämligen människan miste sin oskuld, miste hon även sin ära. Hon skämdes och vågar inte mer som naken träda inför Guds åsyn. Sålunda har inte människan mer ära än en hund. Men nog ger den onde äran åt en hora och en tjuv. Men de blinda stackarna inser inte, att de redan för länge sedan blivit ärelösa genom synden, utan de tror, att Gud har gett dem äran.

Vi har sett, att världens ära förbytts till skam, så snart samvetet vaknat. Och det som är en stor skam inför världen är en stor ära inför Gud. På korset har Frälsaren burit ärekronan som har ansetts för stor skam inför världen. Och samma törnekrona har förbytts till ärekrona inför Gud och alla änglar. Och en rätt kristen kan inte se ett bättre hederstecken på Frälsarens huvud än denna törnekrona, som var satt till skam på hans huvud. Så förbyts även världens skam och smälek till ära för en kristen som i tålamod kan utstå denna skam. Ty kristendomen har alltid blivit ansedd för en stor skam i världen. På grund av sitt skällande har de kristna av turkarna fått benämningen hund. På grund av rörelserna har de kristna av hedningarna fått benämningen villoande. Judarna har kallat dem för Guds försmädare. Hedningarna har sagt att de kristna är besatta av onda andar. Men denna världens smälek är en kristens ära. Detta förstår inte den blinde stackaren, vars syn den onde har förvänt. Och därför är äran en så öm punkt hos den gamla människan, att man inte får vidröra den. Om något ord sårar den, så kvackar man den med djävulsträck .

Men de få själar, som har blivit ärelösa inför världen, ser på den store Korsbäraren som bar ärekronan. Se på honom, som för er skull blev ärelös i världen, vilken stor ära han nu bär i himlen! Se, hur han i dag gråter och ömkar sig över de stackare som med Förälderns blod köper sig världens fåfänga ära, som den förhärdade Absalom. Se, hur han ömkar sig över de olyckliga stackare, som har förirrat sig på orätt väg och med Förälderns blod köpt sig ära i världen. Dessa Förälderns heta tårar har här i nådatiden bränt deras samveten på vilkas sår andliga kvacksalvare inte lagt sorglöshetens plåster. Men dessa Förälderns tårar utgör även ett himmelskt läkemedel för dem som fått ett hål och stinkande sår i sina samveten. Ty Förälderns tårar bränner den sorglöses samvete, när det vaknar, och de helar även samvetssåren, då de börjar värka och blöda mycket.

Ack, om nu Förälderns tårar skulle bränna på några hårda och förhärdade samveten, så att ett hål skulle uppstå däri! Ack, om Förälderns tårar föll just på det stället, där samvetet inte är så tjockt som en garvad oxhud! Kanhända någon blind stackares ögon därigenom skulle öppnas, och han skulle börja inse och känna, hur han har gjort spe av Förälderns tårar. Fäll nu, du himmelske Förälder, några kärlekstårar på de hjärtan vilkas sår blöder, för att dessa sår skulle upphöra att värka och blöda, för din pinas och döds skull. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Luk. 19: 41 - 44

I dagens heliga evangelium hör vi den himmelske Föräldern gråta och ömka sig över förhärdade själar, som inte hörsammar hans kärleksfulla förmaningar till bättring, utan smädar hans tårar och förtrampar hans blod. Och fast många sorglösa tror, att det endast är Jerusalems invånare han beklagar, som var så olydiga och ohörsamma, att de inte brydde sig om att höra hans himmelska lärdomar om himmelriket . Likväl, om den himmelske Föräldern vandrade här inför våra ögon och såg vårt leverne, så som han dagligen ser det intill världens ände, skulle han säkert även nu finna många sådana som är värda att begråtas, om de hade ögonen så pass öppna att de skulle se hans tårar och höra hans suckar. Men det torde vara fördolt för deras ögon, då de är blindfödda och har suttit i dövhet intill denna dag.

Till uppbyggelse för de själar som ännu inte är helt förhärdade, vill vi denna gång betänka, varför Jesus gråter. Första betraktelsen: Varav kommer Förälderns tårar? Andra betraktelsen: Vad verkar Förälderns tårar?

Må den himmelske Herren Jesus ge sin nåd, att inte alla hans tårar förgäves faller på marken, utan att någon tår må falla i god jord och bära frukt för himmelriket.

Första betraktelsen: Varav kommer Förälderns tårar? Detta frågar vi dem, som är jordiska föräldrar och ännu inte vet, varav den himmelske Förälderns tårar kommer. Om en jordisk förälder fäller tårar då ett barn dör, så hjälper inte dessa tårar honom eftersom de blott är den naturliga kärlekens tårar. Ingalunda är den naturliga människans tårar rätta tårar, fast de ofta är bittra och salta. Ibland rinner tårarna från den naturliga människans ögon, fast man inte riktigt vet varför hon gråter. Någon gråter av ondska, någon över sin heder, och man tror, att de är ångerns tårar. Men sådana tårar är inte annat än ormtårar. Hororna gråter då horkamraten går till en annan hora . Men sådana tårar borde de spara tills de bättre behövs. Frälsaren sade till kvinnorna som ömkade sig över honom: "Begråt inte mig, utan begråt er själva och era barn, ty se, den tid skall komma, då man skall säga: saliga är de ofruktsamma, och de moderliv som inte födde och de bröst som inte har gett di."

Har ni, jordiska föräldrar, tänkt, när en sådan tid skall komma? Om ni begrät er själva och era barn, liksom David begrät sin son, som dog i sorglöshet , så skulle tårarna kunna verka något. Men nu fäller många av de gråtande sådana tårar som nog är bittra och salta, men torde komma från gallan och inte från hjärtat. Då en förälder ser sina barn förirra sig på orätt väg och göra sig själva olyckliga i tid och evighet, då somliga blir horor , somliga tjuvar, då somliga svär och somliga gör spe av förälderns tårar. Somliga misshandlar sina föräldrar och somliga grinar åt dem, somliga springer lite längre bort och hoppar inför förälderns ögon och säger: " Kom på, kom och slå om du törs!" Vad skulle ni föräldrar göra, om ni hade sådana barn?

Jag har sett en ogudaktig man som hade sådana barn som först gjorde honom illa och plågade honom på alla sätt och sedan hoppade inför förälderns ansikte och sade: " Kom på, kom och slå oss om du törs!" Jag har sett den olycklige förälderns hjärta till slut förhärdas, så att det inte mer återstod en gnista av kärlek i förälderns hjärta. Vad skulle ni göra, om ni hade sådana barn? Jag tänker att ni skulle dö av sorg och säga som gamle Israel sade till sina söner: "Ni driver mina grå hår med sorg i graven."

Men vem har så stygga barn? Ni frågar väl, vem har fött, livnärt och uppfostrat sådana vargungar? Jag tror inte att den Mannen är långt borta, som har livnärt och uppfostrat sådana barn. I detta rum finns han. Och jag ser än i dag heta tårar rinna från hans ögon. Och när jag frågar: "Käre Förälder, varför gråter du?" så svarar han: "Jag har uppfostrat barn, men de har skilt sig från mig och blivit ohörsamma, de tar inte emot aga. Alla barn har förirrat sig på orätt väg." Och även de som ännu ryms i Förälderns famn, börjar bita Förälderns bröst. Föräldern har inte fått någon glädje av dessa barn, utan sorg och grämelse. Ty somliga är horor , somliga tjuvar, somliga fyllhundar, somliga mördare och somliga står vid skampålen och förbannar sin Skapare. Det förvånar mig, att Föräldern inte för länge sedan drivit ut sådana vargungar från sitt hus. Men Förälderns hjärta medger inte detta. Hellre lider han själv förskräckliga kval och pina än driver dem ut från sitt hus. Ty han väntar alltid på deras bättring. Men då dessa vackra barn blir fullvuxna, förhärdas de och säger till den döende Föräldern: "Det är naturligtvis du som föder oss! Nog finner vi rum även annorstädes." Sådana förhärdade barn litar på, att de nog finner rum i helvetet, om den himmelske Föräldern driver bort dem från sitt hus.

Se, käre Förälder! Där har du lön för att du har livnärt oss . Där har du tack för att du med stor vedermöda och blodsutgjutelse har fött oss vargungar. De spottar dig i ansiktet, de gör spe av dina tårar och skrattar åt den döende Förälderns sista suckar. Nu har dessa vargungar börjat tvista om Förälderns arv. Fast Föräldern har varnat dem och sagt: "Utgjut inte blod på min grav," så grälar de likväl om Förälderns arv och säger: "Föräldern har själv ätit upp allt." Vad bryr de sig om, som har tappat blod ur Förälderns blodådror, nog kan de läppja sin broders blod. Den sköna ynglingen, Absalom, som var så skön och hederlig inför världen, att han stod i dörren och kysste alla män som hade ärende, och genom sin list stal han folkets hjärtan. Densamme sköne yngling som hela folket började löpa efter, dräpte först sin broder och hade sedan för avsikt att dräpa sin fader. Sådana män finns nu överallt, och de behagar världen bäst. Men ändå sörjde fadern denne son. Han skulle inte ha velat se honom dö i sorglöshetens tillstånd .

Där ser ni nu en kristen förälders hjärta. Och därav kan vi någorlunda men inte fullkomligt förstå, hurudant den himmelske Förälderns hjärta är. Han kan inte se, att alla barn går till förtappelsen. Därför måste han även i dag utgjuta tårar för de förhärdade och säga: "O, om även du skulle inse, vad din frid tillhör, så skulle du i denna din tid betänka. Men det är fördolt för dina ögon." Fördolt är för det sorglösa folkets ögon såväl Förälderns kärlek som helvetets pina . Fördolda är Förälderns tårar och vedermödor. Fördolt är för dina ögon både ditt förflutna och nuvarande förfärliga leverne och Förälderns tårar, du sorglösa värld. Endast de få själar, som med bedrövade och förkrossade hjärtan betraktar, hur tårarna rinner från Förälderns ögon, kan förstå, vilken stor kärlek som finns i Förälderns hjärta.

Andra betraktelsen. Vad verkar dessa Förälderns tårar? De ogudaktiga barnen ser tårar rinna från Förälderns ögon och hör honom ropa i den sista dödskampen: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!" Men dessa tårar verkar ingenting i de förhärdades hjärtan. Förälderns tårar rinner därför, att alla barnen har förirrat sig på orätt väg och gjort sig olyckliga i tid och evighet. Vi inser väl, att dessa tårar är heta och att de kommer från hjärtegrunden. De förhärdade förstår inte varför Föräldern gråter så och är så djupt bedrövad. Största delen av dessa tårar faller liksom hagel på glatt is. Det blir inget hål på samvetet, hur Förälderns heta tårar än faller därpå. Dock kan det finnas några få själar, på vilkas samveten dessa heta tårar faller tungt. Om, säger jag, någon tår skulle falla på samvetet, så är det uppenbart, att Förälderns tårar bränner, ty Förälderns tårar är heta. Förälderns tårar är inte så bittra och salta som dygdiga horors tårar, som kommer från gallan, då de gråter över sin heder. Men Förälderns tårar är så heta, att de bränner de obotfärdigas samveten i helvetet. Men de förhärdades samveten är här så tjocka som garvad oxhud, så att de inte känner Förälderns tårar. Förälderns tårar verkar inte något därpå. Fast Föräldern har gråtit för alla ogudaktiga barns skull, åstadkommer dock inte Förälderns tårar i mångas samveten uppriktig sorg och bedrövelse, det blir inte hål på mångas samveten, fast Förälderns heta tårar faller därpå.

Förgäves har du, käre Förälder, gråtit för de förhärdades skull. Fåfängt har dina tårar runnit för de förhärdades skull. Förälderns tårar bränner inte deras samveten förrän i evigheten. Ett förhärdat barn säger till den bedrövade Föräldern: "Bry dig inte om mig. Jag svarar själv för mig." En annan som med egen bättring vill bli kristen, säger till den bedrövade Föräldern: "Jag vill göra bättring och leva dygdigt." Nådetjuven säger: "Vad gråter du mer över mig? Utan vidare har du för länge sedan förlåtit mig." Den fjärde som är botfärdig, säger till den bedrövade Föräldern: "Dina tårar bränner mitt samvete bedrövligt. Jag måste fly bort från ditt ansikte." Den femte säger till den bedrövade Föräldern: "Dina tårar är heta. De bränner mitt samvete som brinnande kol. Jag måste fly bort. Jag orkar inte leva, om du inte förlåter mig min orättfärdighet."

Nu hörde ni, vad Förälderns tårar verkar, då de faller på den botfärdiges samvete. De faller på hans samvete som brinnande kol. Förälderns tårar består av två delar. Den ena delen är sträng rättfärdighet och den andra är brinnande kärlek. Den ena delen är Guds vrede och den andra delen överflödande nåd. Om det nu finns hål i samvetet och sår i hjärtat, så verkar en tår från Förälderns ögon så mycket, att samvetet börjar blöda och hjärtat börjar krossas. Men då avskiljs nåden från Guds stränga rättfärdighet, och Guds vrede och ångerns tårar blandas ihop, och nåden kvarstår i hjärtat och helar samvetssåren. Säkert har ni ofta hört, hur Guds kraft dånar och dundrar i skyarna, som om Gud skulle banna på Sinai berg. Detta dundrande på Sinai berg är Guds stränga rättfärdighet. Men när han har dundrat sin tid med denna förskräckliga röst, börjar han gråta, och vattendropparna faller från himlen som regn, varigenom jorden blir fruktbar. Denna stora kraft i naturens rike verkar så mycket, att åkern och allehanda blomster på marken samt allehanda träd blir fruktbara . Men i nådens rike är Guds förskräckliga röst på Sinai berg åskan eller Guds stränga rättfärdighet, som dånar förskräckligt i en väckt människas samvete. Detta är lagens hammare varmed han bultar på det hårda hjärtat. På Sinai berg har Gud enbart visat sin vrede och bannat, men i Nya Testamentet började han gråta, såsom ni nu hör i dagens evangelium. Dessa Förälderns tårar är som ett nåderegn, som gör jorden fruktbar. Och av det regnet, det vill säga, av Frälsarens tårar, blir jorden fruktbar. Guds åker börjar växa, och alla träd blir fruktsamma.

Käre Förälder, varför gråter du? Vad ser du i den stora fördärvets stad, som rör ditt hjärta ända till tårar? Du ser där många tusen själar, som skulle kunna frälsas från evig olycksalighet, om de hade känt sin besökelsetid. Du ser där förhärdade. Du ser där överstepräster, skriftlärda och fariséer, som i sin förmenta visdom är Kristi bittraste fiender. Du ser där laglärda, som frestar dig och dömer de kristna med den världsliga lagens makt. Där finns även köpmän, som har samlats kring templet, vilkas växlarbord du har kullstött. Där finns väl också Herodes med sin hora , för vars skull Johannes Döparen blev halshuggen. Där i fördärvets stad ser du även soldater som korsfäster dig, och landshövdingen Pontius Pilatus, som dömer en rättfärdig man till döden, tvärt emot sitt samvete. I fördärvets stad ser du även andra förhärdade, som ropar: "Korsfäst!" Du ser där fyllhundar, horor , tjuvar, krögare, slagskämpar, svärjare och

översteprästernas tjänare, som kommer med svärd och med stavar för att gripa dig. Där har vi nu alla förhärdade samlade. Över dessa själar gråter du. Över dem ömkar du dig. Men förgäves torde dina tårar rinna. Förgäves rinner Förälderns tårar över de förhärdade. Förgäves har du gråtit, och dina tårar faller som hagel på glatt is. Förälderns tårar verkar intet i de förhärdades samveten.

De få själar som har tagit emot Guds nådiga tuktan och kysst Faderns ris och som efter denna nådiga tuktan fått komma i Förälderns famn genom försoningen i Jesus Kristus, skåda även ni få själar , hur tårarna rinner från Förälderns ögon för barnens skull, som genom sin olydnad har åsamkat Föräldern sorg och grämelse! Även ni har varit i den stora fördärvets stad, för vars skull Föräldern fäller medlidandets tårar. Om ni ännu en annan gång ger era hjärtan åt världen och djävulen till boning, då får Föräldern en så stor sorg, att han dör av sorg. Vem skall då livnära er med mjölk, om Föräldern dör av sorg? Vem skall vaka över er? Vem skall ropa er tillbaka från förtappelsens breda väg? Vem skall hämta er från fiendens hus, dit ni har lust att springa? Vem skall föra er hem, innan det eviga mörkret kommer? Om Föräldern dör av sorg, vem skall då be för er?

Kära barn! Gör inte mer Föräldern bedrövad! Nog har han redan gråtit för er skull. Nog har han redan suttit i blodsbastun för er skull. Nog har han redan ropat i dödskampen för er skull. Bli sålunda kvar hos Föräldern , så att han måtte få glädje av några få själar, att hans vedermöda inte skulle gå helt förlorad. Och de få själar, som är så små, att de ryms i Förälderns famn, gråt och jämra er om Föräldern dör! Sitt med Maria Magdalena vid graven och se ned i graven. Om ni inte finner Herrens kropp där, så se er om och känn, att det är den store Korsbäraren, den korsfäste och törnekrönte Konungen, som står levande bredvid er! Och när ni till sist kommer på Sions berg till det nya Jerusalem, vars gator är av guld, där solen skiner rätt över huvudet, så kom ännu då ihåg, att den himmelske Förälderns tårar har runnit en och annan gång och verkat i er ett ödmjukt och förkrossat hjärta! Kom även då ihåg, att ni är köpta med hans blod och förlossade för att evigt med honom njuta glädjen och fröjden som intet öga sett och intet öra hört och som i intet hjärta uppstigit. Amen. Och räkna ännu Förälderns tårar, så länge ni är på vandring till evigheten. Amen.

Handskriven avskrift / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

UP / PS 407 / P 1007 / SW 409 / B 247