Nr 53 13
SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850
Den som gör våld mot den fattige smädar hans Skapare. Men
den som förbarmar sig över den eländige hedrar Gud. Ordspråk.
14: 31
Av dessa ord hör vi, vad Salomo säger till dem som
föraktar de fattiga och våldför sig på dem. Detta ord hör särskilt till dem som
tar från de fattiga och delar ut till de rika. Sådan har världens sed varit,
att de rika och mäktiga har föraktat de fattiga. De har egenmäktigt berövat de
fattigas levebröd och då den fattige inte har haft råd att genom rättegång
återfå sin egendom, så har de rika och mäktiga på jorden kunnat våldföra sig på
de fattiga utan fruktan för straff och äta upp deras egendom. Men nu visar
Salomo, att en sådan människa som våldför sig på den fattige försmädar hans Skapare.
Den som föraktar de fattiga, den föraktar sin Skapare. Men krögarna säger, att
de inte har föraktat de fattiga eller ätit upp deras egendom, fast de med orätt
och skadligt ämne har ätit upp de fattigas svett och möda. De har tagit från de
fattiga och delat ut till de rika. Vad världsherrarna delar ut till de rika, då
de av äregirighet håller kalas, den kostnaden skall tas ut från de fattiga. Och
vad krögarna slösar av äregirighet, då de bjuder på drycker åt sina likar
gratis, den förlusten får de fattiga drinkarna betala. Men varken
världsherrarna eller krögarna har ändå syndat, fast de tar från de fattiga och
delar ut till de rika, utan de anser sig ha hjälpt de fattiga, då de utsuger
för en brännvinssup den sista skärven från de fattiga drinkarna. Men inte har
de fattiga drinkarna sparat sin egendom till skydd och näring för de nakna
barnen, utan de fattiga drinkarna var så kärleksfulla mot krögaren, att de lät
klä av sig för en eller två brännvinssupar. Men varken drinkarna eller krögarna
tänkte på hustrur och barn som grät av hunger. Nu torde krögaren säga på
domedagen: "Jag har förbarmat mig över de fattiga drinkarna och gett dem
livets vatten då de var i nöd."
En fattig drinkare kan utan vidare med gott samvete säga:
"Gud gjorde mig fattig. Därför är de kristna skyldiga att försörja
mig." Jag har ofta hört sägas till fyllhundarna, när de kommer till en
annans hus och begär mat: "Gå och ät där du har supit." Här passar
visst Syraks ord, då han säger: "Gör gott mot den fattige, men ge
ingenting åt den ogudaktige, ty han gör så mycket ont mot dig som du har gjort
gott mot honom." Men detta bibelställe ger även utrymme för girigheten, om
girighetsdjävulen får tolka Bibeln. Vi måste sålunda ta sådana vittnesbörd från
andra bibelställen som inte ger utrymme för girigheten. Paulus säger: "Om
du ser din ovän lida av hunger, så ge honom mat, om du ser honom törsta, så ge
honom dryck. Då du gör detta, så samlar du glödande kol på hans huvud." På
detta ställe finns inget utrymme för girigheten, ty hur den onde än skulle
vrida och vränga detta bibelställe, så skulle han inte finna något försvar åt
sig. Han skulle kanske kunna fråga: "Har Paulus befallt de kristna att
samla brinnande kol på ovännens huvud? Där talar Bibeln orätt." Men vi
säger rätt ut, att de kristna samlar glödande kol på ovännen, då de ger bistånd
åt de sorglösa fattiga och de kroppsligen behövande. Och även om de sorglösa är
så otacksamma, att de belönar de kristna med misshandel, när de fått bistånd,
då de kristna förebrår de sorglösa för dryckenskap, lättja och hordom samt för
högmod och grannlåt, för att den sorglöse fattige skulle inse varför han blivit
fattig. Fast de sorglösa fattiga säger: "Gud gjorde oss fattiga." Men
dessa blinda stackare inser inte vad det är för en gud som har gjort dem
fattiga. De tror inte, att djävulen har gjort dem fattiga genom dryckenskap,
lättja, hordom och högmod, förrän samvetet vaknar.
Men djävulens träl vredgas storligen av sympati mot de
fattiga och säger: "Är det en rätt lära, att man skall skälla på de fattiga.
Har inte Syrak sagt: Hör gärna på den fattige och svara honom ljuvligt och
saktmodigt. Gör inte ett bedrövat hjärta ännu mer bedrövat." "Hör du
nu", säger djävulen, när han kommer och uttyder Bibeln, "hör du, vad
Syrak säger?" Nog kan djävulens träl även säga till en kristen så: Mer har
jag hjälpt de fattiga än du. Och jag har inte skällt på dem, utan jag har
tilltalat dem saktmodigt och vänligt enligt Syraks ord. Och var står det
skrivet i Bibeln, att man skall skälla på de fattiga? Därför skäller de visst
på de fattiga, att de fattiga inte mer skulle våga komma och tigga bistånd av
dem. "Javisst!" säger djävulen, "det var rätt förklarat. Och är
de kristna sådana?" Men åt vem tillhör dessa bibelord: "Den fattige
har inget annat än ett ringa bröd, och den som tar bort det, är en
mördare." Vilka är nu mördare? De kristna som gör de fattigas hjärtan
bedrövade, eller världsträlarna som tar de fattigas bröd och kastar det åt
hundarna? Ty så gör världsherrar och krögare. De tar de fattigas bröd och kastar
det åt hundarna, då de tar från de fattiga och delar ut till de rika. De bryr
sig inte därom, att de fattigas brännvinstårar skall bränna dem för evigt, när
de hederliga krögarna och fattiga drinkarna kommer till samma ställe. Då börjar
alla trasdjävlar skälla på krögaren och säga: "Du har genom din girighet
och brännvinshandel bringat oss till detta fasansfulla ställe. Först har du
berövat vår egendom i världen och därtill dödat våra kroppar före den bestämda
tiden och slutligen har du fördärvat våra själar med flytande djävulsträck.
Svara nu för våra själar, du mördare!" Men krögaren åter anklagar
drinkaren och säger: "Är det jag som har mördat din själ? Det är ju du
själv som har köpt. Själv har du fordrat, att jag måste stiga upp till och med
om natten och ge dig brännvin. Må nu djävulen svara för din själ, han som
upptände brännvinsbegäret hos dig." En sådan skön rättegång torde
slutligen börja i helvetet mellan krögaren och den fattige drinkaren, och
själve djävulen får döma dem, om drinkaren och krögaren inte gör bot och
bättring här.
Fast nu nästan alla fattiga och sjuka tror att Gud gjorde
dem fattiga, trots att det är uppenbart för alla, att det är djävulen som har
gjort dem fattiga genom dryckenskap och hordom, samt även genom lättja och
högmod, så måste en kristen dock hjälpa dem först kroppsligen så mycket som
möjligt. En kristen måste i synnerhet hjälpa dem andligen genom att visa åt
denna världens fattiga, hur djävulen har gjort dem fattiga genom dryckenskap,
lättja, grannlåt, högmod och hordom, för att de sorglösa fattiga skulle inse
vad som är grunden till deras fattigdom. Ty många fattiga tror, att Gud har
gjort dem fattiga, fast det är uppenbart, att det är djävulen som har gjort dem
fattiga. En sorglös stackare förlitar sig dessutom på sin fattigdom och tror
sig bli salig i den andra världen, då han varit fattig här. Likadant litar
många rika på sin rikedom och tänker så: "Då Gud så överflödigt välsignat
mitt arbete och min möda i denna världen, älskar han säkert mig. Men om Gud
älskar mig, kommer han säkert ihåg mig i den andra världen. Och Abraham var ju
Guds barn, fast han var rik. David var ju Guds barn, fast han var rik."
Men den rike mannen, var hamnade han? Hör detta ställe alls till världens rika?
Men en sorglös fattig tänker även så: "Då Gud har gjort mig fattig i denna
världen, säkert gör han mig rik i den andra världen. Den fattige ber ofta till
Gud men aldrig den rike. Den fattige Lasarus blev visst salig, varför skall
inte jag bli det?" Se, så lär djävulen de rika och de fattiga att lita på
en falsk grund, och slutligen faller de båda i samma grop om de inte finner en
bättre salighetsgrund.
I dagens heliga evangelium visar Frälsaren för den
lagkloke fariséen, vem som är hans nästa. Och då det ännu finns många sådana,
som inte riktigt vet vem som är deras nästa, måste vi genom något exempel visa
dem, vem som är deras nästa. Men må den barmhärtige Samariten som kände sin
nästa utan att fråga, lära präster och leviter och alla herrar och bönder, som
går förbi, att känna sin nästa i den mannen som hade kommit i rövarnas händer.
Må den barmhärtige Samariten utgjuta vin och olja i såren på den mannen som
ligger halvdöd på landsvägen, och lyfta honom upp på sitt lastdjur och föra
honom till härbärget, så att han skulle kvickna till och ännu se nådens sol
skina innan den sista aftonen kommer. Om du barmhärtige Samarit inte hjälper
denne eländige man som nu ligger halvdöd på landsvägen, så skall han säkert dö
för evigt, och korpar och alla skogens odjur får tillfälle att slita och sarga
honom. Vålnader och skogsdjävlar får glädjas och skratta och säga: "Den
människa som begav sig i väg från fördärvets stad till evigheten dog på
vägen." Men vi har dock hoppet, att fast denne eländige människa nu ligger
halvdöd på vägen och är så gott som helt omedveten om både denna och den
kommande världen, skall han likväl bli delaktig av den nådige Samaritens
barmhärtighet. Han lyfter honom på sitt lastdjur och för honom till härbärget
för att han måtte kvickna till och se solen skina. Hör o nådige Samarit, denne
eländige, nakne och sårade mannens suckan. Fader vår som är i himlen o.s.v.
Evangelium: Lukas 10: 30 – 37
Dagens evangelium förklaras på många sätt. Somliga tror,
att detta som omtalas i evangeliet verkligen har skett. Andra menar, att det
endast är en liknelse för dem som inte vet vem som är deras nästa. Andra åter
förmodar, att med den barmhärtige Samariten förstås Frälsaren själv, som
förbarmar sig över de botfärdiga, det vill säga, de av andliga rövare sårade
själarna och för dem till härbärget. Låt oss nu genom Guds nåd betrakta den
barmhärtige Samariten.
Första betraktelsen: hurudan människa är den nådige
Samariten? Andra betraktelsen: vem är den människa som har fallit i rövarnas
händer?
Må Gud ge sin nåd, för att alla som fallit i rövarehänder
måtte bli hjälpta innan de dör på vägen. Amen!
Första betraktelsen. Hurudan man är den nådige Samariten?
I världens tycke är han en dålig människa. För det första är han född av en
dålig släkt. För det andra har han en sådan virrig tro, att fariséerna och de
gamla kristna inte vill umgås med denne Samarit. Fariséerna och de gamla
kristna går inte alls in i Samaritens hus, ty de fruktar att de orenar sig om
de umgås med Samariten. Alla hederliga och dygdiga människor går förbi hans
hus, ty han har en falsk tro. De fruktar för att de skulle bli smittade av
villosjukan om de skulle umgås med honom. Samariten vet väl, att han är
föraktad och försmådd av judarna som undervisats i Moses rätta lära och varit
kristna från barndomen. Judarna ville inte ens dricka vatten som Samariten hade
öst. Därför sade den samaritiska kvinnan som Frälsaren begärde vatten av:
"Hur kan du som är jude, begära vatten av mig?" Hon visste att alla
människor som har Samaritens tro, var så föraktade och försmådda av judarna,
att judarna inte alls ville ha något umgänge med Samariten. Samarit var också
det värsta öknamn man kunde ge en människa. Judarna kunde inte smäda Jesus med
värre öknamn än med namnet Samarit: "Du är Samarit och du har djävulen. Du
är villoande. Du är ingen rättskaffens människa, då du inte ger hederliga
människor samvetsfrid." I fariséens och den gamle kristnes tycke är
Samariten värre än en hedning. Fariséen är nämligen en gammal kristen som varit
kristen från barndomen, fast han inte vet hur han blivit kristen. Fariséens kristendom
består i att han är omskuren eller döpt, att han är av Abrahams säd eller född
av kristna föräldrar, att han är uppfostrad i Moses eller Luthers tro, att han
ätit påskalammet eller tagit emot nattvarden, att han levt dygdigt och
hederligt, att han inte bötfällts för fylleri, krögeri eller sabbatsbrott. På
denna gamla kristendom litar nu fariséen och den lagkloke. Men han vet ändå
inte vem som är hans nästa, fast han läser lagens summa efter katekesen. Han
håller inga andra för sin nästa än de gamla kristna som har samma tro som han.
Samariten som har en annan tro och som är mycket föraktad för sitt skällande
och hatad av fariséen , är ännu sämre än en hedning. Han är inte fariséens
nästa. Om Samariten skulle unna fariséen samvetsfrid, så kunde han någorlunda
tåla hans åsyn.
Men då Samariten är så ivrig att skälla på fariséen och
kalla honom för skrymtare och munkristen, ett horiskt släkte och huggormars
avföda, och därtill dömer denne dygdige och hederlige man till helvetet, då
börjar ormynglen röra sig i hjärteroten. De sju djävlarna som fariséen bär i
sitt hjärta börjar sparka, då de inte längre får sova i fred. Nu tar den gamle
kristne stenar från marken, en käpp eller vedträn och ämnar med dem lära
Samariten som inte ger honom samvetsfrid. Den gamle kristne vredgas så mycket
av nitälskan för sanningen, att till och med gallan spricker.
Egenrättfärdighetens svarta blod jämte gallan dryper från levern och hedern
dryper från mjälten. Girigheten börjar även röra på sig i ändtarmen, då
Samariten fordrar att fariséen måste försona sina gamla brott och kasta från
sig sin grannlåt
Fariséens heder är så stor, att han alls inte vill
bekänna sina missgärningar. Alla dessa den ondes änglar som bor i fariséens
kött, nämligen andligt hat i gallan, egenrättfärdigheten i levern, äredjävulen
i mjälten, girighetsdjävulen i ändtarmen, hordomsdjävulen på sitt håll, stiger
endräktigt upp i fariséens skalle och gör honom så blind att han inte längre
vet vem som är hans nästa. Men Samariten som inte ger honom samvetsfrid måste
dräpas och utrotas från landet , ty han stiftar ofrid i landet och fördärvar
fariséens kristendom.
Vet du nu, gode farisé, vem som är din nästa? Ingalunda
är Samariten din nästa, han som skäller på dig och dömer dig. Men de är
fariséens nästa och trosbröder som går fina och håller kalas, dopöl och gravöl,
som anser brännvin för lovligt, som välsignar i kyrkan och svär på krogen, är
gudfruktiga i kyrkan och ogudaktiga bakom kyrkan, är dygdiga i kyrkan och
bedriver hor bakom kyrkan, är nyktra i kyrkan och berusade bakom kyrkan.
Se, sådana människor är fariséens nästa och trosbröder!
Men Samariten som är en villoande, en falsk profet och stadd i andligt högmod
och därtill skäller på fariséen och inte ger honom samvetsfrid, han är inte
fariséens nästa utan en dålig och stygg människa, den ondes ängel, Guds och
människors fiende som borde dräpas och utrotas från landet , ty han har sagt:
"Jag är Guds Son." Känner du nu, gode farisé, vem som är din nästa?
Är Samariten din nästa? Nej, nej, utan dygdiga horor som kysser dig, ärliga
tjuvar som skyler din ondska, barmhärtiga krögare som svalkar din tunga med
djävulsträck , nyktra fyllhundar som inbjuder dig på bröllop, världsherrar och
hederliga bönder som ger dig samvetsfrid, de är fariséens nästa. Men Samariten
som anklagar och dömer hederliga människor, han torde vara djävulens nästa.
"Du är Samarit och du har djävulen", sade fariséerna till Frälsaren,
när han började skälla på dem genom att kalla dem för skrymtare, huggormars
avföda och ett horiskt släkte. Om denne Samarit hade lovat och prisat dem,
skulle de kanske ha erkänt honom som sin nästa. Men då han började anklaga och
döma dem, fick han höra namnet Samarit. Och detta var nu i andlig mening den
nådige Samarit som förbarmade sig över den eländige mannen som hade fallit i
rövarhänder.
Andra betraktelsen. Vem är den människa som hade fallit i
rövarhänder? Låt oss nu betrakta denne man, i vilket bedrövligt tillstånd han
är, innan Samariten kommer och förbarmar sig över honom. Frälsaren har inte
nämnt varför denne man begav sig ensam på en sådan färd, där rövare höll till.
Andra människor brukar vänta på reskamrater, när de hör att rövare är i farten.
Men denne stackare måste fara ensam från staden Jerusalem eller fördärvets stad
och söka det rätta fäderneslandet. Vi vet inte om han ens var utrustad med
stridsvapen. Han vandrade kanske som en kontryss som blott hade handelsvaror
med sig. Nog hade den ensamme vandraren lite pengar eller varor i ryggsäcken,
ty inte kan rövarna råna en utfattig man. Då nu rövarna började röva hans
varor, gjorde han utan tvivel motstånd men hans krafter var otillräckliga,
eftersom de var många som slog honom halvdöd. Säkert slog de honom först och
sedan tog de bort hans matsäck som han hade med sig då han begav sig i väg.
Därefter tog de bort hans handelsvaror. Och då han var så illa misshandlad att
han låg halvdöd på vägen, orkade han inte längre ens ropa såsom tidigare, då
rövarna anföll honom. Nu hände sig att en präst, en levit och en Samarit råkade
komma samma väg, dock inte i sällskap, utan alla var för sig, ty inte ville
prästerna då och inte heller nu gå tillsammans med en Samarit som är en
separatist. Och leviten som då utförde klockarens tjänst undvek också
Samaritens sällskap för att inte bli smittad av hundsjuka. Nu låg den eländige
människan som fallit i rövarhänder, halvdöd vid vägen, naken, blödande och
sårad. Först kom prästen, såg på honom och gick förbi. Likaså leviten, såg på
honom och gick förbi. Ingendera kände denne man som sin nästa, ty varken
prästen eller leviten har känt denne man som sin nästa ens när han var en
levande människa, mycket mindre nu, då han ligger halvdöd, och det inte är
säkert, om han skall kvickna till mer. Många torde även vara glada däröver, att
det gick så för denna eländiga människa. Fariséen säger säkert: "Det har
jag anat, att så skulle ske." Men prästen och leviten ids inte ta på sig
besväret att hjälpa mannen som ligger där halvdöd. De torde inte ha råd att
hjälpa, då de inte har lust därtill. De är båda hederliga män och därtill
sådana kristna som i världen anses som kristna, inte sådana falska profeter som
Samariten som hade djävulen. Prästen och leviten hade blivit kristna genom
dopet och ända från dopet förblivit i den rätta mosaiska eller lutherska tron.
Med ett ord sagt, denne präst och levit var båda hederliga kristna som ger
hederliga människor samvetsfrid, och de ger även dödsfrid åt den människa som
nu ligger halvdöd på vägen. Ingalunda börjar en sådan präst röra på en människa
som är döende, fast denne präst annars lägger sorglöshetens plåster på
samvetssåren, när ett litet hål uppstått på någon människas samvete. Men så
stora och så blodiga sår som denne man hade, kan varken prästen eller leviten
läka, ty de fruktar att blodet som flyter ur dessa sår fastnar på dem och
fördärvar deras rena och friska samveten. De ser därför på den eländige mannen
som förr var en levande människa, men nu ligger halvdöd, och låter honom dö i
fred. Ingalunda börjar prästen och leviten röra denna eländiga människa som nu
ligger halvdöd. Inte börjar de utgjuta vin och olja i hans sår, ty de känner
honom inte som sin nästa, inte heller som trosbroder. Men den nådige Samariten
kunde inte blott se på den människa som så ynkligt sårats och misshandlats av
rövarna, att han låg halvdöd, utan han förbarmade sig över honom. Fast denna
halvdöda människa inte mer kan tala, och nästan inte sucka heller, ty prästen
och leviten samt även andra människor betraktar honom nästan som död, men Gud
ske lov, han är ännu inte helt död såsom fariséerna tror, utan det finns ännu
litet liv kvar i honom. I varje fall i den mån, att livet är kännbart i honom.
Men om den nådige Samariten inte kommer snart och gjuter vin och olja i hans
sår, så kan han snart dö på vägen, och då får alla fariséer och världens
dygdiga horor dricka gravöl och säga: "Han skall inte mer komma och skälla
på oss. Denna människa gav sig iväg först med väldig fart, men döden hann upp
honom på vägen, och det har vi även anat." Håll inte gravöl alltför
tidigt, ni världsherrar! Så länge liv märks i honom, hoppas vi att han ännu
kvicknar till. Den nådige Samariten är på väg, han som fariséerna betraktar som
separatist och falsk profet. Men han har den tron att kärleken till nästan inte
blir uppfylld genom att man ser på den som håller på att dö. Inte blir kärleken
till medmänniskan uppfylld därigenom att man bara ömkar sig över de fattiga och
nödställda, utan man måste besvära sig något för den eländige. Man måste offra
något för de fattigas underhåll. Prästen och leviten hade den tron, att
kärleken till nästan uppfylls genom att man ser på de eländiga, ömkar sig över
dem och sedan går förbi. Men den barmhärtige Samariten kunde inte tänka så,
utan hans samvete fordrade, att han måste hjälpa den som fallit i rövarhänder.
Denna eländiga människa hade förlorat allt som var nödvändigt för en
vandringsman. Den penning eller det pund, som han skulle driva handel med, hade
bortrövats. Den matsäck varmed han skulle leva för evigt var borttagen. Och den
levande anden som fanns i honom finns kvar endast i den mån att den inte helt
utplånats. Men anden bevaras inte länge i honom , ty hon ligger halvdöd på
landsvägen med blodiga sår men med död känsel , så att hon inte längre vet
något om denna eller den kommande världen.
Kom snart, o nådige Samarit, och hjälp denne eländige man
innan han mister livet. Kom snart och gjut vin och olja i hans sår, innan de
börjar ruttna! Lyft upp honom och lägg honom på ditt lastdjur och för honom
till härbärget innan solen går ned! Så är det vårt hopp att denne halvdöde ännu
kvicknar till fast han är i dåligt och eländigt tillstånd, då han inte mer
orkar tala. Han orkar inte bedja. Han orkar inte ropa. Han orkar knappast
sucka. Han kan inte själv förklara, hurudan han var när han begav sig på
vandring på denna väg. Han kan inte tala om var rövarna anföll honom, varför de
kom och rövade hans handelsvaror och varmed dessa rövare misshandlade honom. Vi
förmodar att dessa rövare alla var förenade. Den första heter ovaksamhet som
kommer över dem som vandrar mot evigheten med handelsvaror. När de har vandrat
en kort sträcka kommer den andra rövaren som heter trötthet. De orkar inte mer
driva handel. Sedan kommer sömnaktigheten. Den stöter vandringsmännen till
sidan av vägen. Och det finns många rövare som misshandlar de resande, i
synnerhet sådana resande som inte har sådana stridsvapen som andens svärd,
trons sköld och salighetens stålhjälm. Sådana vandringsmän blir misshandlade av
de andliga rövarna, till exempel världskärlek, andlig lättja, ovaksamhet och
sömnaktighet i örtagården. Dessa rövare misshandlar de resande i den mörka
skogen där de vandrar. Ty på många håll finns blott en mörk skog varigenom
himlavägen går. Och i den mörka skogen håller rövarna till och de spejar efter
de vandrande. En rövare är den gamle Adam som skjuter såsom med en gevärskula.
Han skonar ingen. Men rövarna anfaller inte dem som inte äger någonting.
Du av rövaren sårade människa! Du eländiga själ som
ligger halvdöd på vägen och är fullständigt omedveten om både denna och den
kommande världen! Hur tror du att du klarar dig, om den nådige Samariten inte
kommer för att hjälpa dig snart? Du skall dö på vägen så som många av dina
vandringskamrater redan dött på vägen, om den nådige Samariten inte snart
kommer och lyfter dig på sitt lastdjur. Men vi bör hoppas att den nådige
Samariten är på väg till dig. Den nådige Samariten som inte kan lämna sådana
att dö på vägen, i vilka han ännu känner en gnista av liv. Däremot de som redan
har dött och tappat känseln , dem kan han inte hjälpa mer. O nådige Samarit.
Kom snart och hjälp denna eländiga människa som nu ligger halvdöd på
landsvägen. Kom snart innan han dör helt. Kom snart, innan solen går ned, och
lägg honom på ditt lastdjur. Utgjut vin och olja i hans sår och för honom in i
härbärget. Och då du redan betalt för honom åt husfadern, så betala ännu för
honom åt husfadern, då du återvänder som du har lovat. Vi hoppas att du snart
skall komma tillbaka, och att du då skall ta denne av rövaren sårade människa
med dig till de eviga boningarna, där det inte mer finns några rövare, där du
föder honom med manna som faller från himlen. Där skall denna eländiga människa
tacka dig i evighet för din stora nåd, då du tog honom på ditt lastdjur, att du
utgöt vin och olja i hans sår, att du betalade för honom åt husfadern, att du
hjälpte honom till livet nu och i evighet. Amen.
Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet
Helsingfors UP /
P 1059 / SW 426 / B 263