Nr 54 14 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Därför böjer jag mina knän inför vår Herres Jesu Kristi Fader, som är den rätte Fadern till alla som i himlen och på jorden kallas för barn, för att han efter sin härlighets rikedom måtte ge er kraft så att ni genom hans Ande skulle bli starka i er invärtes människa, att Kristus genom tron må bo i era hjärtan. Ef. 3: 14 -18

Dessa ord skriver den helige Paulus till de kristna som redan hade blivit stadiga i sin kristendom . Fast han i början av sitt brev ber dem komma ihåg, att de hade varit hedningar och främlingar i Israel och levt utan Gud i världen. Men sedan de genom Paulus predikan hade omvänt sig från hedniskt leverne och blivit delaktiga av Guds nåd, var de inte längre gäster och främlingar , utan de heligas husfolk och Guds familj.

Detta skriver han till efesierna i tredje kapitlet och säger slutligen i den fjortonde och de följande verserna: "Därför böjer jag mina knän inför vår Herres, Jesu Kristi Fader, som är den rätte Fadern till alla som i himlen och på jorden kallas för barn." Han är sålunda inte hedningarnas Fader, utan endast deras Fader som kallas för barn i himlen och på jorden. Hedningarna tror att Gud är alla hedningars Fader. Så tror även judarna som sade till Jesus: "Vi har en Fader, nämligen Gud." Men han är varken judarnas eller hedningarnas Fader, utan han är deras rätte Fader, som i himmelen och på jorden kallas för barn. Döpta hedningar brukar ofta stjäla nåd från Gud på det sättet, att de tillägnar sig skapelsenåden, fast det är ett faktum att Gud inte har skapat blott hedningar utan även djävlar. Vad hjälper dem att tro, att Gud har skapat dem, då de har övergivit Gud och gått så långt bort från honom, att de inte längre känner honom? Hedningarna säger: "Det är inte djävulen som uppehåller oss, utan det är Gud som uppehåller även oss." Men vad hjälper dem tron att Gud uppehåller dem till kroppen, då det är djävulen som råder över dem. Det är sant att Gud i skapelsen gett hedningarna en naturlig och uppehållande livsande, varigenom de lever i världen, men djävulen tar bort även denna livsande före den bestämda tiden, då han lär dem att förstöra sin hälsa. Sålunda har hedningarna i viss mån förlorat delaktigheten till skapelsenåden, därför att djävulen dräper dem före den bestämda tiden, dels genom världens sorg, som enligt Paulus åstadkommer döden, dels genom dryckenskap. Och hedersdjävulen dräper somliga före den bestämda tiden, och hordomsdjävulen skördar somliga, likaså vredesdjävulen och

girighetsdjävulen. Alla dessa djävlar förkortar hedningarnas liv och driver dem till helvetet före den bestämda tiden , fast hedningarna tror att Gud underhåller dem ända fram till den bestämda tiden, men det stämmer inte. Gud har gett envar en naturlig och uppehållande livsande som skulle bestå i människokroppen om djävulen inte dräpte den före den bestämda tiden. Gud är inte skyldig därtill, att människorna dör, utan det är djävulen som är skyldig därtill, ty han åstadkom lidandet och döden för människan genom synden. Gud är inte skyldig därtill, att de flesta hedningarna dör före den bestämda tiden, utan det är djävulen som är skyldig därtill, han som dräper dem före den bestämda tiden.

Sålunda har djävulen även delvis berövat hedningarna skapelsens nåd, fast de säger att Gud har tillåtit djävulen dräpa dem före den bestämda tiden . Men detta är inte Guds skickelse, då hans vilja inte har varit att människan skall komma i djävulens våld. Men det har skett alldeles mot Guds vilja, att människan gett sig i djävulens våld. Nu har Paulus skrivit till de kristna att Gud är den rätte fadern till alla som i himlen och på jorden kallas för barn. Han är sålunda inte Fader till hedningarna som inte har blivit Guds barn. Han är inte judarnas Fader, fast de har den falska tron att Gud är deras Fader. Utan Frälsaren har sagt att de är av den fadern djävulen.

Paulus ber för de kristna, att Gud måtte ge dem kraft att de genom hans Ande må bli starka i sin invärtes människa. Denna inre människa är den nya människan som borde växa och bli stark i nåden och kärleken. Men om världskärleken slipper in i de kristnas hjärtan, så undrar jag, hur mycket den inre människan tillväxer. Den inre människan är i mycket stor fara, om den utvärtes människan inte är under tuktan. Paulus har på många ställen talat om den inre människan som är den nya människan, och den utvärtes människan är den gamla människan som måste korsfästas och dödas genom daglig ånger och bättring. Den gamla människan vill ofta döda den nya människan. Det blir besvärligt för den gamla människan att dagligen bära den nya människan och vara henne underdånig. Den gamla människan vill först söva den nya människan och då hon inte lyckas söva henne, blir den gamla människan irriterad och vill döda den nya människan. Om den nya människan inte är vaksam, kommer den gamla människan och dräper henne. Beklagligtvis har den gamla människan redan dödat många, och somliga har hon uttröttat så, att de inte mer orkar vaka och be. Världskärleken och världens sorg betungar den nya människan, därtill kommer otålighet och missnöje. Slutligen kommer lättsinne i synnerhet för de unga. Hordomsdjävulen och girighetsdjävulen gör nådetiden lång och döden flyttas långt framåt. Döden är inte så nära som då den gamla människan var i födslovånda. Då var döden alldeles nära.

Hur skall den nya eller invärtes människan växa och bli starkare, då den gamla människan vill söva och döda henne? Måste väktaren alltid ha basunen för munnen och ropa? Skall det alltid finnas en sömnklockare som bultar med Moses stav, så att man inte kan sova? Paulus säger: "Jag böjer mina knän inför vår Herres, Jesu Kristi Fader, som är den rätte Fadern till alla som i himmelen och på jorden kallas för barn, att han måtte efter sin härlighets rikedom ge er kraft, att ni genom hans Ande skulle bli starka i er invärtes människa och att Kristus genom tron må bo i era hjärtan." Samma himmelska lycka tillönskar även jag er som förut har varit hedningar och levde utan Gud i världen, så som ni väl minns ert förra leverne. Men jag ser att världen vill stjäla hjärtat av många och fördärva den första kärleken.

Kan Kristus genom tron bo i ett hjärta där världskärleken råder? Jag ser av Guds ord, att Kristus vill bo ensam i de kristnas hjärtan. Han kan inte samsas med världskärleken, inte heller med andra djävlar. Men om världen härskar i hjärtat, måste Kristus fly bort. Jag hoppas att Kristus genom tron bor i någras hjärtan, men han stannar inte där länge, om världen blir kär och nådatiden lång och döden avlägsen, om de kristna blir lata att vaka och be, om lättsinnet får överhand, om hordoms och girighetsdjävulen får makten , då blir Guds ande bedrövad och flyr bort från de kristnas hjärtan. Jag tillönskar dock er i likhet med Paulus, att Kristus måtte genom tron bo i era hjärtan, ty utan tro är det omöjligt att duga åt Herren.

Och ni vet också, att vårt liv är kort och mödosamt. Hur går det då för själen, om döden kommer och vi inte har en levande tro? Men hur skulle tron kunna bestå, där kristendomen är haltande och vacklande? Ibland kommer en fläkt av Guds Ande, när en i ordet och läran beprövad kristen trycker det levande ordet i hjärtat. Åter ibland då det inte finns någon som tuggar födan färdig åt dem, är man snart i sorglösheten och fast i världen. Därav kommer vacklandet i kristendomen och haltandet på båda sidor. Världskärleken och egenrättfärdigheten ingår förbund med varandra och rövar bort den levande tron från många, så att många som förr har burit kristen tro i hjärtat kommer om någon tid och säger: "Förr har jag haft kristen tro men nu har jag den inte." Ändå vet man inte hur och när de skulle ha avfallit från tron. Om nu döden kommer i detta otrostillstånd, var hamnar då den trolösa själen, ty utan tro är det omöjligt att duga åt Herren.

Jag fordrar inte att er tro skall vara som nådetjuvens tro, som aldrig sviktar, som alltid är lika stark, oavsett om levernet annars är gott eller ont. Nådetjuven säger sig alltid vara vid foten av Jesu kors, fast han är vid foten av djävulens kors. Men en kristen kan inte alltid vara så stark i sin tro på grund av det inneboende fördärvet och för den förfärliga striden och kampen mot djävulen och världen vilken strid är en kristens kallelse. Men det förvånar mig, hur en kristen kan vara obekymrad när han har tappat tron och dock inte vet vilken stund Herren kommer och hämtar honom.

Paulus säger: "Pröva er själva, om ni är i tron!" Men tron står inte i människans egen makt utan det beror på ständigt tiggande, om Herren ger den. Jakob säger: "Om någon saknar vishet, så må han be Herren därom, att den måtte ges honom." Och säkert måste en kristen vara en tiggare, särskilt då han tappar tron, ty Paulus säger att den rättfärdige lever av sin tro. Och när en kristen känner att hon håller på att tappa tron, fast han en gång har blivit rättfärdiggjord, så måste han börja kämpa, så att åt honom måtte ges kraft att tro, annars måste han förgås i sin otro. Och då nu nådetiden är så kort, och ingen vet när döden kommer, så borde de få själar som har insett hur farlig den här världen är och hur hastigt denna nådatid flyr kämpa, sträva och längta, så att inte fienden genom världskärleken får tillfälle att stjäla hjärtat och genom egenrättfärdigheten röva bort deras tro. Ty jag ser och känner, att genom stor vedermöda måste människan ingå i livet. Petrus skriver även: "Om den rättfärdige med knapp nöd blir salig, hur går det då för den ogudaktige och syndaren?" Om även de få själar som har börjat kämpa i tron avfaller från sin dyrbaraste tro och går till världen, så torde den ondes änglar få glädje över de kristnas fall, såsom de redan har fått glädje över många. De har klara ögon att se de kristnas fel. Och om en kristen snavar så är de genast redo att ropa åt världen: "Se, sådana är de kristna!" Men sina egna synder gräver de ned i dynghögen . Det är inte utan orsak skrivet i Uppenbarelseboken, att den onde är Guds barns åklagare natt och dag. Och samma natur har hans trälar. De är Guds barns åklagare, och därför har fienden fått så stor makt över dem, att de inte kan göra bättring. De är förhärdade och den onde har förblindat dem, så att de inte ser fast de skulle se, och inte hör, fast de skulle höra, ty de har blivit lomhörda.

Men vi har hoppet, att de få utvalda själar som är kallade till det underbara ljuset och till salighetens kännedom genom vår Herre Jesus Kristus, skall sträva och skynda framåt, så att fienden inte skall få förgöra deras dyrt återlösta själar och sänka dem i evigt mörker, såsom den store Korsbäraren har lovat hjälpa dem som i sin nöd ropar till honom. Det återstår inte lång tid här i sorgedalen. En korsbärare som följer Jesu blodiga spår från fördärvets stad till Golgata och under denna vandring blir begabbad och förföljd av världens hop, är dock inskriven i livets bok. Och vi hoppas, att den store Korsbäraren och blodbestänkte Konungen skall ge honom mer kraft, så att han inte dignar på vägen.

Därför säger Paulus: "Jag böjer mina knän för vår Herres Jesu Kristi Fader, som är den rätte Fadern till alla som i himlen och på jorden kallas för barn, för att han måtte efter sin härlighets rikedom ge er kraft och uthållighet så att ni skulle genom hans kraft bli starka i er invärtes människa, att Kristus genom tron skulle bo i era hjärtan, och att ni måtte vara rotade och grundade i kärleken, så att ni tillika med alla de heliga till fullo förmår fatta, vad längden, bredden, djupet och höjden av Guds kärlek är, och skulle känna Kristi kärlek som övergår all kunskap, att ni skulle vara uppfyllda av all Guds fullkomlighet. Men honom som förmår göra allt överflödigt, långt mer än vi ber eller förstår, efter den kraft som är verksam i oss, honom tillhör äran i församlingen som är i Kristus Jesus genom alla tider, från evighet till evighet, amen!

1. Delvis bevarat originalmanuskript / Laestadiana 1 Bk: 5 / Uleåborgs landsarkiv /

2. Avskrift / Laestadiana 8 / Uleåborgs landsarkiv

Husförhörspredikan hållen i Kangosfors.

III P / P 730 / SW 431 / B 268