Nr 55 15 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

När de rättfärdiga ropar, då hör Herren och hjälper dem ut ur all deras nöd. Ps. 34: 18

Med anledning av vår upplästa text skall vi denna heliga stund genom Guds nåd besinna, hur Herren hjälper de rättfärdiga ut ur all deras nöd, när de ropar till honom. 1. Hur Herren hjälper ut ur den andliga nöden. 2. Hur Herren hjälper ut ur den kroppsliga nöden.

Konung David från vars 34:e psalm vår heliga text är hämtad, har varit i andlig och kroppslig nöd här i världen. Han har varit både ung och gammal, fattig och rik. Han har varit i andlig och kroppslig nöd och vet således av egen erfarenhet, att Herren hjälper de rättfärdiga ut ur all deras nöd, när de ropar till honom.

Första betraktelsen: Herren hjälper de rättfärdiga ur den andliga nöden när de ropar till honom. De ogudaktiga känner inte den andliga döden, emedan det andliga livet är för dem alldeles fördolt. De känner inte den andliga sorgen som David fick erfara. De ogudaktiga känner inte heller den förtvivlan som David klagar över. De känner inte djävulens frestelser och anfäktelser som Luther fick erfara. Ty djävulen anfäktar inte sina trogna tjänare som tjänar honom med tankar, ord och gärningar. Själafienden vill inte onödigtvis skrämma bort sina bästa vänner ifrån helvetet och avgrunden. Men de rättfärdiga plågar han ofta med frestelser och anfäktelser. Han vill störta dem i förtvivlan.

Liksom David måste de rättfärdiga ropa till Herren i sin andliga nöd, ty inte känner den ogudaktige någon andlig nöd. I alla fall har man hittills aldrig hört den ogudaktige klaga över sin andliga nöd. Aldrig har man hört honom klaga över Satans anfäktelser. Aldrig har man hört den ogudaktige ropa eller klaga som David: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Men den rättfärdige måste ofta ropa till Herren och klaga som David: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

När David föll i förtvivlan, när han var i den djupaste själanöd , då måste han ropa till Herren: "Min Gud! Min Gud! Varför har du övergivit mig?" När han var i samvetskval, då måste han klaga: "Ur djupet ropar jag till dig, Herre!"

Men den ogudaktige ropar aldrig ur det andliga djupet , och aldrig känner han sig vara övergiven av Gud, liksom David och Kristus. David kände sig ibland, och inte så sällan heller, vara övergiven av Gud, men det var inte i den kroppsliga nöden som han kände sig vara övergiven av Gud, ty i den kroppsliga nöden visade han sig vara alldeles oförskräckt och utan fruktan, emedan Gud styrkte honom och gav honom mod och hopp. Men i sin andliga nöd kände han sig vara övergiven av Gud. På samma sätt måste Kristus klaga i sin andliga nöd: "Min Gud, min Gud! Varför har du övergivit mig?" Fast det inte var någon förtvivlan över egen salighet som försatte Frälsaren i själanöd, utan det var en förtvivlan över de ogudaktiga människorna som plågade honom. Det var det ogudaktiga släktets syndaskuld som föll så tungt på hans samvete först i Getsemane och sedan på korset. I detta ögonblick kände han sig vara övergiven av Gud, emedan han förtvivlade över människosläktet. Han tvivlade, huruvida det kunde vara möjligt att någon själ kunde räddas ifrån avgrunden. Men David, han tvivlade över sin egen själs frälsning. Han tvivlade huruvida det kunde vara möjligt att en så stor syndare kunde få någon nåd. Och just då var han i själanöd, när han föll i förtvivlan om sin egen själs frälsning. Och i sådana ögonblick kände han sig vara övergiven av Gud. Och då ropade han: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Likväl ser vi av dagens text, att David inte ropade förgäves i sin andliga nöd.

Men hur ropar nu den ogudaktige, när han kommer i någon nöd? Jo, han ropar vanligen efter djävulen. Han ber sin gud med svordomar. I någon andlig nöd kan den ogudaktige inte komma, ty han har ju aldrig haft något andligt liv så att han kunde frukta för den andliga eller eviga döden. Aldrig har han haft någon andlig rikedom så att han kunde frukta för andlig fattigdom. Dessutom faller den ogudaktige aldrig i förtvivlan, ty hans bäste vän, djävulen, ombesörjer nog att den ogudaktige inte skall börja grubbla och tvivla på sin salighet. Då denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att de skall tro lögnen, säger Paulus, så verkar han på deras hjärtan genom de nådemedel som han har att tillbjuda, nämligen brännvin, dans, spel och andra världsliga nöjen såsom horvisor, supvisor, löst snack och prat, men i synnerhet verkar han genom buksorgen och det andliga hatet till de kristna. Han verkar, säger jag, i de ogudaktigas hjärtan en sådan sorglöshet och lättsinnighet, att de aldrig tvivlar om sin själs salighet. Och därför kan de aldrig få någon sann ånger, ty om Guds Ande någon gång fick så pass rum i deras hjärtan, att de med allvar började tänka på döden och domen eller på det stora ansvaret i evigheten, så kommer lättsinnighetsdjävulen och säger: "Varför skall du grubbla på den saken. Nog blir du salig med mindre grubbel, om du blott tror."

Och vad vill denna världens gud att den ogudaktige skall tro? Jo, han vill, att den ogudaktige skall tro utan ånger, utan bättring, utan omvändelse, utan nyfödelse, utan helgelse, utan rättfärdiggörelse, utan försoning. Med detta villkor tillåter han dem att tro, men annars inte. Ty börjar någon grubbla, så säger han genast: "Farväl, jag vill inte ha någonting att skaffa med en sådan, som gör sig gudfruktig och suckar och ängslas och bedrövas. Och slutligen säger han: "Att tvivla på nåden är den största synd, det är en större synd att tvivla på nåden än att synda på nåden."

Och nu far tvivlaren med fart till krogen eller dansstugan, eller till lekstugan, eller till andra syndiga nöjen och syndiga tidsfördriv, så att han inte ens får tid att tänka på det enda nödvändiga. Marta tar igen sina hushållsbestyr och tycker det vara illa, att Maria sitter sysslolös vid Jesu fötter. Ja, hon klagar för Jesus, att Maria är så lat och försumlig: "Herre, bryr du dig inte därom, att min syster låter mig tjäna allena?" Här ser vi nu bilden av det världsliga hushållsbestyret som alltjämt klagar för Frälsaren, att Maria är så lat och försumlig att arbeta. Och denna klagan hör vi ännu dagligen. Tänk om nu Marta skulle få Jesus av Nasaret på besök, vad skulle hon då stöka och böka och bulla upp allehanda tårtor och bakelser. Men, Marta, Marta, du har bekymmer om mångahanda, men ett är nödvändigt! Just detta enda nödvändiga lär Marta minst tänka på. Men nog har hon mycket lust att klaga på sin syster Maria, som är så lat och försumlig i sina hushållsbestyr. Dessa hushållsbestyr är likväl ett hinder för den sorglösa och obotfärdiga Marta, att hon inte har tid att höra på Jesu lärdomar. Det andra hindret är just detta knorrande och otålighet mot Maria, vilken hon måste anklaga för lättja och försumlighet i sitt jordiska värv. Marta måste bli ond på sin syster. Hon har redan fått klara ögon att se fel hos Maria. Månne det är rättskaffens med Marias andakt. Marta har fått fariséernas skarpa syn. Hon ser fel hos Maria, vilka Jesus inte ser. Hur hänger det ihop? Maria har fått bekymmer om det enda nödvändiga. Hon sitter nu och latar sig och hör uppmärksamt på Jesu bot och bättringspredikan. Se detta kan Marta inte tåla, men hur går det slutligen med Maria? Kanske måste hon slutligen komma fram och gråta över Jesu fötter. Kanske måste hon slutligen bli så ångerfull och botfärdig, att hon måste gråta mitt för fariséernas ögon.

Se, så långt kan Marta aldrig komma med sitt hushållsbestyr. Aldrig kan hon bli så tokig, att hon börjar ångra sina synder mitt för de dygdiga fariséernas ögon. Så mycket heder har Marta i sitt förråd, att hon aldrig kan ångra sina synder för världen, ty hon har ändå den tron, att hon skall bli salig, fast hon inte gråter och jämrar sig för världen. Hon har dessutom inga öron för en sådan bot och bättringspredikan som Maria hör på. Hon har så många hushållsbestyr, att hon inte kan få något sant och allvarligt bekymmer om det enda nödvändiga. Och då hon tillika ser fel hos den andra, så blir hon otålig. Hon blir ond. Det andliga hatet gör henne klarsynt. Och liksom djävulen är Guds barns åklagare natt och dag, så måste Marta redan här i tiden, ja till och med långt före än Maria kommit i den rätta syndaångern, bli sin systers åklagare inför Kristus, att hon är lat och försumlig i sitt arbete. Hur kan Marta göra bot och bättring, när hennes tid upptages först och främst av allehanda hushållsbestyr, och för det andra måste hon klaga på Maria, som är lat och försumlig i sina göromål. Därför har inte Marta tid att höra på någon bot och bättringspredikan, och kan således inte heller bli så tokig, att hon kommer i en så djup ånger, att hon börjar gråta över sina synder mitt för världens ögon. Marta kan aldrig komma i någon själanöd och därför behöver hon inte heller låta om sig som Maria. Måhända har inte heller Marta varit en sådan hora som Maria. Därför behöver inte Marta ångra sina hordomssynder. Hon tror sig komma in i himmelriket utan ånger, utan bättring, utan ruelse, utan samvetskval. Se där, min kära Marta. Där har du nyckeln till skafferiet som för dig bakom ljuset och bort från ljuset till det syndiga världsmörkret. Där har du nyckeln till vinkällaren som är full med is som kyler ditt hjärta. Där har du nyckeln till bagarboden, där surdegen står och jäser över. Du har intet osyrat bröd att sätta fram på bordet, när du får så kärt främjande. Där har du nyckeln till mjölkkammaren, var surmjölken står och jäser över bräddarna, så att du inte har någon söt grädde att göra bakelser av när du fått så kärt främmande. Där har du nyckeln till matskåpet, var hushållsbekymret står och lurar på dig så att du inte kan höra på den bot och bättringspredikan som predikas för dig. Och därför lär du aldrig kunna få någon sådan ånger som Maria fick, just därför, att hon var andäktig och hörde på Frälsarens bättringspredikan.

Du Marta, och hela ditt hushållsbestyr med denna världens hushållning, är ingenting annat än de obotfärdigas hinder. Ditt klara öga att se fel hos Maria är alldeles utan synförmåga i dig själv. Och din klagan över Marias försumlighet är ett hinder, varför du inte kan höra talas om annat än matskafferi, bagarbod, vinkällare, mjölkkammare och vad annat som kan vara eller ligga dig ömt om hjärtat, såsom fähus, hönshus och svinhus med mera. Därför har också ditt hjärta blivit ett svinhus var de andliga svinen göds.

Men Herren hör de rättfärdiga, när de ropar, och hjälper dem ut ur all deras nöd. David ropade till Herren i sin andliga nöd och fick tröst. Maria grät över Frälsarens fötter i sin andliga nöd och fick förlåtelsen. Men den sorglösa hopen kan aldrig komma i någon själanöd, och därför behöver den aldrig ropa efter hjälp, ty denna världens gud hjälper dem nog utan rop i deras byxångest och brännvinstörst.

Andra betraktelsen. Herren hjälper den rättfärdige i all nöd, säger David. Sålunda även i kroppslig nöd. Den rättfärdige blir hatad och förföljd av sina fiender såsom David blev hatad och förföljd av Saul för att han slagit tiotusen fiender. Det andliga hatet ligger och gror i fiendernas hjärta, och därför kan även de rättfärdiga komma i kroppslig nöd, liksom David. Men där ser vi, att Herren kunde hjälpa ur nöden. Ty David åkallade Herren i sin kroppsliga nöd och därför fick han mod att beslå sin fiende med lögn mitt för hans ögon. Liksom David blev alldeles oskyldigt hatad och förföljd av sina andliga och kroppsliga fiender, så kan inte en kristen nu heller vänta sig annat än hat och förföljelse av världen, som inte kan tåla sanningen. Och därför måste en kristen bereda sig på den kroppsliga nöden, ty kristendomens fiender kan inte få någon samvetsfrid innan de fått läska sin törstiga strupe med de kristnas blod. Sauls onde ande plågar dem beständigt. Det andliga hatet till de kristna ligger beständigt och gror i deras hjärtan. Ormettret fräser i alla deras ådror så länge som David ännu lever. Därför måste en kristen vara beredd på hunger, landsflykt och kroppsligt lidande. Men just då, när nöden är som störst, måste den rättfärdige ropa till Herren.

Och David har mer än en gång fått erfara, att då de rättfärdiga ropar, så hör Herren och hjälper dem ut ur deras nöd. Men den ogudaktiges bön är en styggelse inför Herren. På denna grund ropar nu de rättfärdiga till Herren och hoppas, att Herren hjälper dem ut ur all deras nöd.

Om den stora draken öppnar sitt förfärliga gap och hotar att sluka det späda gossebarnet, som den i barnsnöd ropande kvinnan föder fram i världen med sveda och värk, så ropar den rättfärdige till Herren, och han hör den rättfärdiges röst och hjälper honom ut ur all hans nöd. Men den ogudaktiges röst hör han inte, ty den ogudaktiges bön är en styggelse inför Herren, och därför skall alla kristendomens förföljare få sin lön. (Amen).

Original / Merikallios samling / Uleåborgs landsarkiv /

III P / P 1552 / SW 621 / B 272