Nr 56 16 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Såsom synden genom en enda människa har kommit i världen,
och för syndens skull döden, så har även döden kommit över alla människor,
eftersom de alla har syndat. Rom. 5: 12
Vi hör av detta Paulus brev, varför döden har kommit i
världen. Av detta förstår man även, att om synden inte hade kommit i världen,
hade Adams barn kommit utan död till himlen. Nu fruktar alla sorglösa människor
för döden, men denna dödsfruktan kommer inte över dem förrän döden själv
trycker deras bröst. Om de tidigare fruktade för döden, skulle de utan tvivel
börja göra bättring. Liksom dödsfruktan är väckelsens första kännetecken, så
borde dödsfruktan komma över de sorglösa när de är i sina bästa krafter, så att
de skulle hinna göra bot och bättring innan döden kommer. Men denna dödsfruktan
är fjärran från de sorglösa. Bäst som de sysslar med världen, har de inte tid
att tänka på döden och evigheten. De har mycket att uträtta i världen. Först då
börjar de frukta för döden, när de känner, att det inte längre går för sig att
stå emot döden. Och då måste de säga: "Det behagar mig inte." De
flesta, säger jag, måste då döma sig själva till helvetet och säga: "Nu är
det för sent att göra bot." De är så upptagna av världsliga sysslor, att
det som de borde ha gjort först har de lämnat till sist. De sorglösa uppskjuter
sin bättring från dag till dag och från år till år. De älskar världen så
mycket, att de inte nänns lämna den förrän döden kommer och avskär livets tråd.
Alltså uppskjuter de till sist saken, som borde göras först. Utan vidare tänker
de, att det ännu inte är så bråttom med den saken. Inte kommer döden så snart.
Utan vidare hinner jag göra bättring när döden kommer. Så tänker utan tvivel de
som känner att de ännu inte är helt redo att dö.
Somliga den döda trons bekännare, som har förstärkt sitt
hjärta genom den döda tron tänker, att de redan är redo att dö, men till slut,
när döden kommer, börjar de tvivla på sin salighet. Detta är ett säkert
kännetecken på den döda tron, att den lämnar människan i tvivel om sin
salighet, när allt tvivel borde upphöra. Vi vet att den levande tron blir desto
starkare ju närmare evigheten människan kommer. Men den döda tron, som verkar
vara stark, när döden inte är nära, blir svagare, när döden kommer närmare, och
till slut försvinner en sådan tro helt. Men däremot blir den levande tron så
stark i döden, att en kristen kan dö med glädje. Vad säger den döda trons
bekännare, när döden ställer deras tro på prov, så att de blir helt blottade.
All den stulna nåd, varöver de förut yvades, blir avklädd. Döden berövar deras
tro. De har ingen tillflykt mer. Låt ingen beröva din tro, nådetjuv. Göm väl
ditt stulna gods, så att fiskalen inte finner det. Lägg i källaren den nåd du
stulit, så att döden inte finner den. Säg till de kristna, när de kommer för
att rannsaka och visitera dig: "Jag vet, att Gud är nådig. Jag litar på
Frälsarens nåd. Jag tror, att alla synder är förlåtna." Men döden kommer
och berövar din tro, nådetjuv! Du har inte fått nåd, utan du har själv tillägnat
dig den. Utan rätt ånger har du börjat stjäla nåd. Därför berövar döden din
tro, och tar bort den nåd, som du på eget bevåg har stulit.
Vi har så många exempel på en rätt kristens död och
nådetjuvars död, att vi inte längre behöver vara i ovisshet, hur nådetjuvarna
går in i evigheten med tvivel, då döden berövar deras tro och tar bort deras
stulna nåd, så att de måste gå helt utblottade in i evigheten. Men däremot ger
den levande tron åt de kristna mod och glädje i döden, så att deras tro blir
allt starkare ju närmare döden kommer. Inte kan döden beröva deras tro, även om
den försökte det. Men döden törs ju inte beröva deras tro, ty de är säkra på,
att varken liv eller död, varken änglar eller höjder, varken makter eller
krafter, kan skilja dem från den kärlek, som är i Jesus Kristus.
Vi borde idag betrakta, hur livets och dödens Herre
uppväcker från de döda sådana döda som dör unga i synd och sorglöshet, och
genom denna andliga död vållar Föräldern stor sorg och bedrövelse. Vi har så
många gånger talat om den naturliga döden, och ändå har de sorglösa inte fått
någon dödsfruktan. Därför skall vi nu tala om den andliga döden, för att de
sorglösa bättre skulle få dödsfruktan, då de hör, varav den naturliga döden har
fått sitt ursprung och vad denna död åstadkommer i evigheten. Må den nådige
Herren Jesus bevara alla dödliga, för att de inte skulle dö för evigt, innan
Jesus möter dem med kraften av sin nåd. Må den himmelske Föräldern höra alla
bedrövades och gråtandes bön, innan mullen kastas över liket . Fader vår o.s.v.
Evangelium: Luk. 7: 11 – 17
Av dagens heliga evangelium får vi veta, att Jesus
uppväckte från de döda en yngling, som var sin moders ende son. Detta ger oss
anledning att tala om vår dödlighet. Vi skall först rannsaka den andliga döden
och visa, hur Jesus uppväcker ynglingar innan man kastar mull över liket.
Första betraktelsen: varför hade denna yngling dött som ung? Andra
betraktelsen: varför stannade bärarna, då Jesus rörde vid båren? Tredje
betraktelsen: varför reste sig ynglingen och satt upp och började tala, då
Jesus sade: "Yngling, stå upp!" Vi hoppas och ber, att alla ynglingar
får höra Herrens röst innan de dör för evigt, ty gamla döda lik, som har legat
döda sedan ungdomen, torde inte mer stå upp förrän man kastar mull över liket.
Första betraktelsen: Varför hade denna yngling dött som
ung? Beklagligtvis drabbar den andliga döden inte bara gamla döda lik , utan
även unga, som inte har förstånd att vara rädda om sitt liv. När nämligen
synden, eller den andliga sjukdomen, som har smittats på alla unga från
föräldrarna, börjar plåga dem, dör de helt plötsligt. Och fast man ger dem
läkemedel både i skriftskolan och vid Herrens nattvard, tar fienden och ger dem
sömndryck, varigenom Guds ord och andra andliga läkemedel blir kraftlösa. Guds
ord och Herrens nattvard missbrukas.
Denna yngling tar åt sig sorglöshetens ämne från Guds
ord, då han sammanblandar det med de naturliga böjelserna och tror, att han
redan är en fullkomlig kristen, då han läser så pass att han blir konfirmerad.
Många ynglingar blir sura på sin lärare, som inte konfirmerar dem med mindre
läsning.
När ynglingen för första gången går till Herrens
nattvard, tar han den andliga dödens ämne även därifrån. Han inbillar sig, att
han nu är en fullkomlig kristen, då han enligt världens omdöme har blivit en
fullkomlig människa. Många ynglingar går sålunda till Herrens nattvard såsom
Judas, åt vilken Herren gav den doppade betan, och efter betan går djävulen i
honom. Efter den doppade betan blir han riktigt modig att leva i världen. Han
börjar nu dricka brännvin och göra affärer, svära, slåss, stjäla, bära grannlåt
och springa efter horor . Förut, innan han var konfirmerad, sade
världsmänniskorna: "Han är minderårig, han har ännu inte blivit
människa." Men efter första nattvardsgången sade världens människor:
"Nu har han blivit människa, han duger till vittne." Och av detta
världens prat fick han den tron, att han är en kristen, då han blivit
konfirmerad. Nu fanns det väl ingen nöd?
Då ynglingen genom nattvardsgången blev kristen, började
han efter den betan leva modigt i världen. Sina böcker slängde han under
bänken. Däremot köpte han sig en pipa, en brännvinsflaska, en klädesrock och
spelkort. När söndagen kom, tog han på sig plagg av kläde och silkesdukar,
tvättade sig ren utanpå, men hjärtat förblev otvättat. Sedan gick han ut i byn,
samlade andra likasinnade kring sig och började dricka brännvin, spela kort och
framhäva sitt mannamod, så att även andra skulle se vilken karl han är, som kan
supa, svära, slåss och festa med horor. Inte tänkte han på, att ett sådant liv
är precis det djävulens liv, som han vid altaret lovade försaka, utan han
trodde mer på världen, som sade, att han är en fullkomlig människa. Därav blev
han övertygad om, att han är en fullkomlig kristen. Och efter den betan gick djävulen
i honom. Han blev mycket djärvare än förr att smäda Gud genom sitt ogudaktiga
liv. Om föräldrarna sade till honom något ord till varning för svärjande,
kortspel eller slagsmål, svarade han sturskt och bjöd dem hålla mun. Han ansåg
sig inte skyldig att längre lyda sina föräldrar, då han hade blivit en
fullkomlig man. Och blinda föräldrar hindrade inte heller honom att bedriva
brännvinshandel, ty de tänkte, att barnet också behöver förtjäna något åt sig
själv, då annan förtjänst inte finns.
Se! Sådant liv har det varit förut i dessa bygder, och
ett likadant liv förekommer även nu i alla de församlingar, där både unga och
gamla ligger döda. De tar sorglöshetens ämne från Guds ord och Herrens nattvard
och lever i den tron, att de är kristna, fast deras liv är fullständigt
hedniskt. Ingen av dem tvivlar på sin salighet eller tänker efter, hur tråkigt
det blir efter ett sådant liv. Vi har härmed målat den andliga döden. Alla vet
nämligen, att liket har den levande människans skepnad: ansikte, utseende, ögon,
öron och alla andra lemmar är som den levande människans skepnad brukar vara.
Och det finns ingen annan skillnad mellan en levande och en död människa, än
bara den, att den levande människan har liv, men den döda har inget liv. Den
levande människans hjärta rör sig, men likets hjärta rör sig inte. Den levande
människan har ögonen öppna, men inte liket. Den levande människan talar, men
liket är stumt. Den levande människan hör Guds ord, men den döda hör inte.
Sådan var nu den yngling som bars ut som död. Hade Jesus inte hunnit komma
förrän liket hade blivit övertäckt med mull, så skulle detta lik nog ha ruttnat
i jordens famn, och ingen skulle ha brytt sig om honom.
Andra betraktelsen: Varför stannade bärarna, då Jesus
rörde vid båren? Bärarna är i andlig mening de naturliga begärelser och lustar
, som för den döda människan i graven. En död människa är nämligen inte sin
egen herre. De naturliga böjelserna, köttets begärelser, är djävulens änglar,
som för henne ut i världen och tvingar henne att göra sådana gärningar. Inte
orkar en naturlig människa mer än ett lik röra sig till något gott, utan
köttets begärelser och lustar för henne hit och dit; ibland till dryckenskap,
ibland till girighet, ibland till hordom, ibland till tjuvnad, ibland till
slagsmål. En naturlig människa kan inte låta bli att supa, då köttets begärelse
tvingar henne. Hon kan inte låta bli att svära, då vreden eggar henne att
svära. Hon kan inte låta bli att stjäla, då stöldbegäret väcks. Hur kan hon
undvika sådana gärningar, då hon är helt i den ondes våld. Hon måste göra vad
husfadern befaller. Liksom den döde bärs hit och dit av bärarna, så förs även
den naturliga människan av sina begärelser och lustar ut i världen. Och vart
för dessa bärare henne? Ingalunda till livet utan raka vägen till helvetet.
Men när Jesus kommer och rör vid båren, då stannar
bärarna. Varje väckt människa vet hurudant hennes liv var förut, då hon låg död
på båren, och hurudant det har blivit sedan. När Jesus rörde vid båren med
kraften av sin nåd, måste bärarna stanna. Man ska inte tro, att dessa bärare
inte skulle ha burit hans lik i graven, om detta hinder inte hade uppstått. De
blev rädda, då Jesus rörde vid båren. Jesus började trycka ned båren med sin
hand, och den var så tung, att bärarna blev kraftlösa. Att Jesus rörde vid
båren betyder i andlig mening, att Frälsaren genom ordets kraft trycker ned den
döda människans själ genom sorg och bedrövelse, och av denna andliga sorg blir
människosjälen så tung, att likbärarna, de onda begärelserna och lustarna,
vilka bor i människans kött, inte mer orkar bära denna själ i graven, det vill
säga, till helvetet. Visserligen skulle dessa likbärare nog vilja bära denna
andligen döda människa till graven, men Jesus trycker med sin hand på båren så
kraftigt, att likbärarna inte orkar flytta på henne. Människosjälen blir så
tung genom detta nedtryckande, att de naturliga böjelserna, köttets begärelser
och lustar inte mer orkar flytta henne dit de skulle, nämligen till helvetet.
När Jesus började med sin hand eller med sitt ords kraft trycka ned människans
själ, blev likbärarna det vill säga köttets begärelser och lustar så kraftlösa,
att de inte längre orkar bära henne till dryckenskap eller svordom. Köttets
begärelser och lustar miste sin kraft genom detta nedtryckande, nämligen genom
sorgen och bedrövelsen som kom genom Jesu nedtryckande. Den som har ögonen
öppna kan nog förstå, hur och när Frälsaren började nedtrycka honom. David
klagade åtminstone, att Herrens hand låg tung över honom. Dock kan inte denna
döda kropp röra sig ännu, fast Herrens hand trycker ned honom. Detta har enbart
den verkan på honom, att likbärarna, det vill säga, köttets begärelser och
lustar, som höll på att föra honom till förtappelsen inte längre orkar bära
honom dit de ville.
Tredje betraktelsen: Varför började liket tala, då Jesus
ropade: "Yngling, stå upp!" Det vet vi väl, att ett andligt lik inte
kan tala någonting . Endast den döda trons slem, som läcker ur hans mun, tas
upp av en trollkarl i en skål och blandas ihop med ormblod. Sedan serveras
denna dryck till ynglingarna tillsammans med brännvin, för att de genom denna
trolldom skulle lockas till köttslig kärlek. Men så snart Jesus ropar:
"Yngling, stå upp!" står detta andliga lik upp och börjar tala. Det
står visserligen inte skrivet i evangeliet, vad denna yngling talade sedan han
blivit uppväckt ifrån de döda. Men vi förmodar, att han talade om Frälsarens
nåd, som han hade fått livet av, fast han redan länge hade legat död. Om denna
Frälsarens stora kraft och nåd talar alla ynglingar, som genom denna stora
kraft blivit uppväckta från den andliga döden. Men de som ligger i den andliga
döden, är stumma. Och hur skulle de döda kunna tala, innan Jesus ger dem livet?
Det står också i vårt evangelium, att fruktan kom över
alla, då de såg, att den döda ynglingen hade blivit uppväckt och hörde honom
tala om Frälsarens nåd. En likadan fruktan kommer även nu över somliga, då de
hör den uppväckta ynglingen tala om Frälsarens stora nådeverkan. De häpnar och
undrar: "Vad torde detta vara för svammel?" Men alla som med sina
ögon sett den stora förändringen som skett hos denne uppväckte yngling, hur han
som tidigare låg död och ingenting visste om denna andliga värld, denna yngling
som låg i andlig död samt var döv och stum, och kunde ingenting tala om de
saker som hör till kristendomen, är nu uppväckt från de döda genom Frälsarens
kraft och sitter nu och talar om Guds nåd. Denna yngling, som likbärarna — det
vill säga till dödens förtappelse bärande begärelser och lustar — höll på att
föra i avgrundens grav, följer nu sina föräldrar och går hem. Den bedrövade
föräldern, som fick stor sorg för sin sons död, får nu glädjas över sin ende
sons uppväckelse och andliga liv. Härav kommer nu stor fruktan över alla som
med sina ögon har sett den döde ynglingen uppväckt. Och alla de får glädje som
grät över denne ynglings död. Men likbärarna fick ingenting för sin möda, då
deras försök misslyckades. De orkade inte bära detta lik till graven, då Jesus
rörde vid båren. De orkade inte bära hans själ till helvetet, då Jesus uppväckte
honom. Likbärarna fick inte något för sin möda, fast de ämnade bära denne
yngling till graven, varifrån ingen återvänder. De måste nu med skam se på den
ynglingen, och kanske ser de även snett på honom, som på detta sätt blev
levande.
Ynglingar! Stå upp från den andliga döden! Ni har genom
synden dött som unga, och genom den andliga döden har ni vållat era föräldrar
sorg och bedrövelse. Fast de föräldrar, som redan för länge sedan dött, inte
kan gråta över er död. Men de föräldrar, som själva är vid livet, sörjer över
sin tunga lott, då de måste bli så olyckliga, att de måste förlora sina barn
genom den andliga döden till helvetet. Och det finns inget hopp mer, att de
skulle stå upp därifrån. Många föräldrar måste gråta och skrika såsom David.
När han fick höra, att hans son Absalom hade dött i sin sorglöshet, grät han
och skrek: "O, min son Absalom! Ack om jag hade dött för dig!" Och
vem är den kristna förälder som inte skriker såsom David, då även han måste
lida den hårda lotten, att de egna barnen dör i sorglöshet, varigenom föräldern
tappar allt hopp att få återse sina barn i himmelriket. Ingen förälder är så
hård och förhärdad, att han skulle unna, att hans barn skulle bli olycksaliga i
tid och evighet. Men de kristna föräldrarna i synnerhet ber Gud, att de skulle
få se sina barn i himmelriket. Vilken bitter sorg kommer inte över föräldrarna,
då deras barn dör i sorglöshet! Och ändå vållar de sorglösa barnen sina
föräldrar denna sorg och bedrövelse. Om föräldrarna hade hoppet och
förvissningen om att de ynglingar, som dog unga, skulle vara i himmelriket i
den himmelske Förälderns beskydd och den rätte Faderns sköte, så skulle deras
kropp vara så lätt att bära för föräldrarna, att de även skulle kunna tacka för
att Gud tog dem bort från olycka och världens frestelser, innan de onda dagarna
kommer. Men ve den olycklige fader eller moder, som med sorg och bedrövelse
måste bära ut den ende sonens lik, som dog i sorglöshet innan Guds förekommande
nåd fick verka i honom en förändring till själens upplysning. Då måste den
bedrövade föräldern skrika såsom David: "O, min son! Ack om jag hade dött
för dig!"
Se nu, ynglingar, vilken bitter sorg föräldern fick genom
denna ynglings olyckliga död, som dog i sin sorglöshet! Se, ni ynglingar, som
lever i sorglöshet som Absalom, hur härligt det skulle vara för era föräldrar,
om Guds förekommande nåd fick så pass rum i era hjärtan, att ni skulle få en
salig död, så att de sörjande föräldrarna kunde hoppas, att de får se sina barn
i himmelriket. Ni har redan genom er olydnad vållat sorg och bedrövelse för era
föräldrar. Ni har redan illa belönat deras mödor och smädat deras tårar genom
er ohörsamhet och lättsinne. Idag eller i morgon kommer döden och rycker bort
er i er sorglöshet! Då börjar era föräldrar sucka tungt på era gravar och säga
som David: "O, min son, Absalom! Ack om jag hade dött för dig!" Men
förälderns tårar kan inte mer återlösa de sorglösa barnens själar från
helvetet. Inte orkar den Himmelske Förälderns tårar återlösa från helvetet
deras själar, som smädar hans tårar med sitt ogudaktiga liv! Vakna nu, du döde
yngling och stå upp ur graven, innan graven övertäcks med mull. Amen.
KP 408 ( = källan) / P 1105 / SW 440 / B 276