Nr 56 16 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Såsom synden genom en enda människa har kommit i världen, och för syndens skull döden, så har även döden kommit över alla människor, eftersom de alla har syndat. Rom. 5: 12

Vi hör av detta Paulus brev, varför döden har kommit i världen. Av detta förstår man även, att om synden inte hade kommit i världen, hade Adams barn kommit utan död till himlen. Nu fruktar alla sorglösa människor för döden, men denna dödsfruktan kommer inte över dem förrän döden själv trycker deras bröst. Om de tidigare fruktade för döden, skulle de utan tvivel börja göra bättring. Liksom dödsfruktan är väckelsens första kännetecken, så borde dödsfruktan komma över de sorglösa när de är i sina bästa krafter, så att de skulle hinna göra bot och bättring innan döden kommer. Men denna dödsfruktan är fjärran från de sorglösa. Bäst som de sysslar med världen, har de inte tid att tänka på döden och evigheten. De har mycket att uträtta i världen. Först då börjar de frukta för döden, när de känner, att det inte längre går för sig att stå emot döden. Och då måste de säga: "Det behagar mig inte." De flesta, säger jag, måste då döma sig själva till helvetet och säga: "Nu är det för sent att göra bot." De är så upptagna av världsliga sysslor, att det som de borde ha gjort först har de lämnat till sist. De sorglösa uppskjuter sin bättring från dag till dag och från år till år. De älskar världen så mycket, att de inte nänns lämna den förrän döden kommer och avskär livets tråd. Alltså uppskjuter de till sist saken, som borde göras först. Utan vidare tänker de, att det ännu inte är så bråttom med den saken. Inte kommer döden så snart. Utan vidare hinner jag göra bättring när döden kommer. Så tänker utan tvivel de som känner att de ännu inte är helt redo att dö.

Somliga den döda trons bekännare, som har förstärkt sitt hjärta genom den döda tron tänker, att de redan är redo att dö, men till slut, när döden kommer, börjar de tvivla på sin salighet. Detta är ett säkert kännetecken på den döda tron, att den lämnar människan i tvivel om sin salighet, när allt tvivel borde upphöra. Vi vet att den levande tron blir desto starkare ju närmare evigheten människan kommer. Men den döda tron, som verkar vara stark, när döden inte är nära, blir svagare, när döden kommer närmare, och till slut försvinner en sådan tro helt. Men däremot blir den levande tron så stark i döden, att en kristen kan dö med glädje. Vad säger den döda trons bekännare, när döden ställer deras tro på prov, så att de blir helt blottade. All den stulna nåd, varöver de förut yvades, blir avklädd. Döden berövar deras tro. De har ingen tillflykt mer. Låt ingen beröva din tro, nådetjuv. Göm väl ditt stulna gods, så att fiskalen inte finner det. Lägg i källaren den nåd du stulit, så att döden inte finner den. Säg till de kristna, när de kommer för att rannsaka och visitera dig: "Jag vet, att Gud är nådig. Jag litar på Frälsarens nåd. Jag tror, att alla synder är förlåtna." Men döden kommer och berövar din tro, nådetjuv! Du har inte fått nåd, utan du har själv tillägnat dig den. Utan rätt ånger har du börjat stjäla nåd. Därför berövar döden din tro, och tar bort den nåd, som du på eget bevåg har stulit.

Vi har så många exempel på en rätt kristens död och nådetjuvars död, att vi inte längre behöver vara i ovisshet, hur nådetjuvarna går in i evigheten med tvivel, då döden berövar deras tro och tar bort deras stulna nåd, så att de måste gå helt utblottade in i evigheten. Men däremot ger den levande tron åt de kristna mod och glädje i döden, så att deras tro blir allt starkare ju närmare döden kommer. Inte kan döden beröva deras tro, även om den försökte det. Men döden törs ju inte beröva deras tro, ty de är säkra på, att varken liv eller död, varken änglar eller höjder, varken makter eller krafter, kan skilja dem från den kärlek, som är i Jesus Kristus.

Vi borde idag betrakta, hur livets och dödens Herre uppväcker från de döda sådana döda som dör unga i synd och sorglöshet, och genom denna andliga död vållar Föräldern stor sorg och bedrövelse. Vi har så många gånger talat om den naturliga döden, och ändå har de sorglösa inte fått någon dödsfruktan. Därför skall vi nu tala om den andliga döden, för att de sorglösa bättre skulle få dödsfruktan, då de hör, varav den naturliga döden har fått sitt ursprung och vad denna död åstadkommer i evigheten. Må den nådige Herren Jesus bevara alla dödliga, för att de inte skulle dö för evigt, innan Jesus möter dem med kraften av sin nåd. Må den himmelske Föräldern höra alla bedrövades och gråtandes bön, innan mullen kastas över liket . Fader vår o.s.v.

Evangelium: Luk. 7: 11 – 17

Av dagens heliga evangelium får vi veta, att Jesus uppväckte från de döda en yngling, som var sin moders ende son. Detta ger oss anledning att tala om vår dödlighet. Vi skall först rannsaka den andliga döden och visa, hur Jesus uppväcker ynglingar innan man kastar mull över liket. Första betraktelsen: varför hade denna yngling dött som ung? Andra betraktelsen: varför stannade bärarna, då Jesus rörde vid båren? Tredje betraktelsen: varför reste sig ynglingen och satt upp och började tala, då Jesus sade: "Yngling, stå upp!" Vi hoppas och ber, att alla ynglingar får höra Herrens röst innan de dör för evigt, ty gamla döda lik, som har legat döda sedan ungdomen, torde inte mer stå upp förrän man kastar mull över liket.

Första betraktelsen: Varför hade denna yngling dött som ung? Beklagligtvis drabbar den andliga döden inte bara gamla döda lik , utan även unga, som inte har förstånd att vara rädda om sitt liv. När nämligen synden, eller den andliga sjukdomen, som har smittats på alla unga från föräldrarna, börjar plåga dem, dör de helt plötsligt. Och fast man ger dem läkemedel både i skriftskolan och vid Herrens nattvard, tar fienden och ger dem sömndryck, varigenom Guds ord och andra andliga läkemedel blir kraftlösa. Guds ord och Herrens nattvard missbrukas.

Denna yngling tar åt sig sorglöshetens ämne från Guds ord, då han sammanblandar det med de naturliga böjelserna och tror, att han redan är en fullkomlig kristen, då han läser så pass att han blir konfirmerad. Många ynglingar blir sura på sin lärare, som inte konfirmerar dem med mindre läsning.

När ynglingen för första gången går till Herrens nattvard, tar han den andliga dödens ämne även därifrån. Han inbillar sig, att han nu är en fullkomlig kristen, då han enligt världens omdöme har blivit en fullkomlig människa. Många ynglingar går sålunda till Herrens nattvard såsom Judas, åt vilken Herren gav den doppade betan, och efter betan går djävulen i honom. Efter den doppade betan blir han riktigt modig att leva i världen. Han börjar nu dricka brännvin och göra affärer, svära, slåss, stjäla, bära grannlåt och springa efter horor . Förut, innan han var konfirmerad, sade världsmänniskorna: "Han är minderårig, han har ännu inte blivit människa." Men efter första nattvardsgången sade världens människor: "Nu har han blivit människa, han duger till vittne." Och av detta världens prat fick han den tron, att han är en kristen, då han blivit konfirmerad. Nu fanns det väl ingen nöd?

Då ynglingen genom nattvardsgången blev kristen, började han efter den betan leva modigt i världen. Sina böcker slängde han under bänken. Däremot köpte han sig en pipa, en brännvinsflaska, en klädesrock och spelkort. När söndagen kom, tog han på sig plagg av kläde och silkesdukar, tvättade sig ren utanpå, men hjärtat förblev otvättat. Sedan gick han ut i byn, samlade andra likasinnade kring sig och började dricka brännvin, spela kort och framhäva sitt mannamod, så att även andra skulle se vilken karl han är, som kan supa, svära, slåss och festa med horor. Inte tänkte han på, att ett sådant liv är precis det djävulens liv, som han vid altaret lovade försaka, utan han trodde mer på världen, som sade, att han är en fullkomlig människa. Därav blev han övertygad om, att han är en fullkomlig kristen. Och efter den betan gick djävulen i honom. Han blev mycket djärvare än förr att smäda Gud genom sitt ogudaktiga liv. Om föräldrarna sade till honom något ord till varning för svärjande, kortspel eller slagsmål, svarade han sturskt och bjöd dem hålla mun. Han ansåg sig inte skyldig att längre lyda sina föräldrar, då han hade blivit en fullkomlig man. Och blinda föräldrar hindrade inte heller honom att bedriva brännvinshandel, ty de tänkte, att barnet också behöver förtjäna något åt sig själv, då annan förtjänst inte finns.

Se! Sådant liv har det varit förut i dessa bygder, och ett likadant liv förekommer även nu i alla de församlingar, där både unga och gamla ligger döda. De tar sorglöshetens ämne från Guds ord och Herrens nattvard och lever i den tron, att de är kristna, fast deras liv är fullständigt hedniskt. Ingen av dem tvivlar på sin salighet eller tänker efter, hur tråkigt det blir efter ett sådant liv. Vi har härmed målat den andliga döden. Alla vet nämligen, att liket har den levande människans skepnad: ansikte, utseende, ögon, öron och alla andra lemmar är som den levande människans skepnad brukar vara. Och det finns ingen annan skillnad mellan en levande och en död människa, än bara den, att den levande människan har liv, men den döda har inget liv. Den levande människans hjärta rör sig, men likets hjärta rör sig inte. Den levande människan har ögonen öppna, men inte liket. Den levande människan talar, men liket är stumt. Den levande människan hör Guds ord, men den döda hör inte. Sådan var nu den yngling som bars ut som död. Hade Jesus inte hunnit komma förrän liket hade blivit övertäckt med mull, så skulle detta lik nog ha ruttnat i jordens famn, och ingen skulle ha brytt sig om honom.

Andra betraktelsen: Varför stannade bärarna, då Jesus rörde vid båren? Bärarna är i andlig mening de naturliga begärelser och lustar , som för den döda människan i graven. En död människa är nämligen inte sin egen herre. De naturliga böjelserna, köttets begärelser, är djävulens änglar, som för henne ut i världen och tvingar henne att göra sådana gärningar. Inte orkar en naturlig människa mer än ett lik röra sig till något gott, utan köttets begärelser och lustar för henne hit och dit; ibland till dryckenskap, ibland till girighet, ibland till hordom, ibland till tjuvnad, ibland till slagsmål. En naturlig människa kan inte låta bli att supa, då köttets begärelse tvingar henne. Hon kan inte låta bli att svära, då vreden eggar henne att svära. Hon kan inte låta bli att stjäla, då stöldbegäret väcks. Hur kan hon undvika sådana gärningar, då hon är helt i den ondes våld. Hon måste göra vad husfadern befaller. Liksom den döde bärs hit och dit av bärarna, så förs även den naturliga människan av sina begärelser och lustar ut i världen. Och vart för dessa bärare henne? Ingalunda till livet utan raka vägen till helvetet.

Men när Jesus kommer och rör vid båren, då stannar bärarna. Varje väckt människa vet hurudant hennes liv var förut, då hon låg död på båren, och hurudant det har blivit sedan. När Jesus rörde vid båren med kraften av sin nåd, måste bärarna stanna. Man ska inte tro, att dessa bärare inte skulle ha burit hans lik i graven, om detta hinder inte hade uppstått. De blev rädda, då Jesus rörde vid båren. Jesus började trycka ned båren med sin hand, och den var så tung, att bärarna blev kraftlösa. Att Jesus rörde vid båren betyder i andlig mening, att Frälsaren genom ordets kraft trycker ned den döda människans själ genom sorg och bedrövelse, och av denna andliga sorg blir människosjälen så tung, att likbärarna, de onda begärelserna och lustarna, vilka bor i människans kött, inte mer orkar bära denna själ i graven, det vill säga, till helvetet. Visserligen skulle dessa likbärare nog vilja bära denna andligen döda människa till graven, men Jesus trycker med sin hand på båren så kraftigt, att likbärarna inte orkar flytta på henne. Människosjälen blir så tung genom detta nedtryckande, att de naturliga böjelserna, köttets begärelser och lustar inte mer orkar flytta henne dit de skulle, nämligen till helvetet. När Jesus började med sin hand eller med sitt ords kraft trycka ned människans själ, blev likbärarna det vill säga köttets begärelser och lustar så kraftlösa, att de inte längre orkar bära henne till dryckenskap eller svordom. Köttets begärelser och lustar miste sin kraft genom detta nedtryckande, nämligen genom sorgen och bedrövelsen som kom genom Jesu nedtryckande. Den som har ögonen öppna kan nog förstå, hur och när Frälsaren började nedtrycka honom. David klagade åtminstone, att Herrens hand låg tung över honom. Dock kan inte denna döda kropp röra sig ännu, fast Herrens hand trycker ned honom. Detta har enbart den verkan på honom, att likbärarna, det vill säga, köttets begärelser och lustar, som höll på att föra honom till förtappelsen inte längre orkar bära honom dit de ville.

Tredje betraktelsen: Varför började liket tala, då Jesus ropade: "Yngling, stå upp!" Det vet vi väl, att ett andligt lik inte kan tala någonting . Endast den döda trons slem, som läcker ur hans mun, tas upp av en trollkarl i en skål och blandas ihop med ormblod. Sedan serveras denna dryck till ynglingarna tillsammans med brännvin, för att de genom denna trolldom skulle lockas till köttslig kärlek. Men så snart Jesus ropar: "Yngling, stå upp!" står detta andliga lik upp och börjar tala. Det står visserligen inte skrivet i evangeliet, vad denna yngling talade sedan han blivit uppväckt ifrån de döda. Men vi förmodar, att han talade om Frälsarens nåd, som han hade fått livet av, fast han redan länge hade legat död. Om denna Frälsarens stora kraft och nåd talar alla ynglingar, som genom denna stora kraft blivit uppväckta från den andliga döden. Men de som ligger i den andliga döden, är stumma. Och hur skulle de döda kunna tala, innan Jesus ger dem livet?

Det står också i vårt evangelium, att fruktan kom över alla, då de såg, att den döda ynglingen hade blivit uppväckt och hörde honom tala om Frälsarens nåd. En likadan fruktan kommer även nu över somliga, då de hör den uppväckta ynglingen tala om Frälsarens stora nådeverkan. De häpnar och undrar: "Vad torde detta vara för svammel?" Men alla som med sina ögon sett den stora förändringen som skett hos denne uppväckte yngling, hur han som tidigare låg död och ingenting visste om denna andliga värld, denna yngling som låg i andlig död samt var döv och stum, och kunde ingenting tala om de saker som hör till kristendomen, är nu uppväckt från de döda genom Frälsarens kraft och sitter nu och talar om Guds nåd. Denna yngling, som likbärarna — det vill säga till dödens förtappelse bärande begärelser och lustar — höll på att föra i avgrundens grav, följer nu sina föräldrar och går hem. Den bedrövade föräldern, som fick stor sorg för sin sons död, får nu glädjas över sin ende sons uppväckelse och andliga liv. Härav kommer nu stor fruktan över alla som med sina ögon har sett den döde ynglingen uppväckt. Och alla de får glädje som grät över denne ynglings död. Men likbärarna fick ingenting för sin möda, då deras försök misslyckades. De orkade inte bära detta lik till graven, då Jesus rörde vid båren. De orkade inte bära hans själ till helvetet, då Jesus uppväckte honom. Likbärarna fick inte något för sin möda, fast de ämnade bära denne yngling till graven, varifrån ingen återvänder. De måste nu med skam se på den ynglingen, och kanske ser de även snett på honom, som på detta sätt blev levande.

Ynglingar! Stå upp från den andliga döden! Ni har genom synden dött som unga, och genom den andliga döden har ni vållat era föräldrar sorg och bedrövelse. Fast de föräldrar, som redan för länge sedan dött, inte kan gråta över er död. Men de föräldrar, som själva är vid livet, sörjer över sin tunga lott, då de måste bli så olyckliga, att de måste förlora sina barn genom den andliga döden till helvetet. Och det finns inget hopp mer, att de skulle stå upp därifrån. Många föräldrar måste gråta och skrika såsom David. När han fick höra, att hans son Absalom hade dött i sin sorglöshet, grät han och skrek: "O, min son Absalom! Ack om jag hade dött för dig!" Och vem är den kristna förälder som inte skriker såsom David, då även han måste lida den hårda lotten, att de egna barnen dör i sorglöshet, varigenom föräldern tappar allt hopp att få återse sina barn i himmelriket. Ingen förälder är så hård och förhärdad, att han skulle unna, att hans barn skulle bli olycksaliga i tid och evighet. Men de kristna föräldrarna i synnerhet ber Gud, att de skulle få se sina barn i himmelriket. Vilken bitter sorg kommer inte över föräldrarna, då deras barn dör i sorglöshet! Och ändå vållar de sorglösa barnen sina föräldrar denna sorg och bedrövelse. Om föräldrarna hade hoppet och förvissningen om att de ynglingar, som dog unga, skulle vara i himmelriket i den himmelske Förälderns beskydd och den rätte Faderns sköte, så skulle deras kropp vara så lätt att bära för föräldrarna, att de även skulle kunna tacka för att Gud tog dem bort från olycka och världens frestelser, innan de onda dagarna kommer. Men ve den olycklige fader eller moder, som med sorg och bedrövelse måste bära ut den ende sonens lik, som dog i sorglöshet innan Guds förekommande nåd fick verka i honom en förändring till själens upplysning. Då måste den bedrövade föräldern skrika såsom David: "O, min son! Ack om jag hade dött för dig!"

Se nu, ynglingar, vilken bitter sorg föräldern fick genom denna ynglings olyckliga död, som dog i sin sorglöshet! Se, ni ynglingar, som lever i sorglöshet som Absalom, hur härligt det skulle vara för era föräldrar, om Guds förekommande nåd fick så pass rum i era hjärtan, att ni skulle få en salig död, så att de sörjande föräldrarna kunde hoppas, att de får se sina barn i himmelriket. Ni har redan genom er olydnad vållat sorg och bedrövelse för era föräldrar. Ni har redan illa belönat deras mödor och smädat deras tårar genom er ohörsamhet och lättsinne. Idag eller i morgon kommer döden och rycker bort er i er sorglöshet! Då börjar era föräldrar sucka tungt på era gravar och säga som David: "O, min son, Absalom! Ack om jag hade dött för dig!" Men förälderns tårar kan inte mer återlösa de sorglösa barnens själar från helvetet. Inte orkar den Himmelske Förälderns tårar återlösa från helvetet deras själar, som smädar hans tårar med sitt ogudaktiga liv! Vakna nu, du döde yngling och stå upp ur graven, innan graven övertäcks med mull. Amen.

KP 408 ( = källan) / P 1105 / SW 440 / B 276