Nr 63 23 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Så giv åt alla vad ni är dem skyldiga, skatt åt den som skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer. Rom. 13: 7

Helige Paulus förmanar de kristna, att de skall vara överheten underdåniga och betala skatt och tull till dem det tillkommer. Likaså förmanar Petrus de kristna, att de skall vara underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull. Men samme Petrus sade även, att man skall lyda Gud mer än människor, nämligen i andliga saker. Om överheten kräver sådant som strider mot Guds lag, då måste en kristen lyda Gud mer än människor. Men i allt annat är en kristen pliktig att lyda överheten. Därför säger Paulus, att överheten är förordnad av Gud till människors hjälp. Och Paulus förmanar de kristna, att de skall vara underdåniga, inte blott för fruktans skull, utan även för samvetets skull. Ty samvetet fordrar, att vi skall lyda överheten, som vakar över vårt timliga väl och hindrar onda människor att utöva våld. Om fruktan för överheten inte fanns, skulle fiendens trälar allra först dräpa de kristna. Därför får de kristna mycket skydd genom överheten. Inte bjuder överheten människor att göra det onda utan den har satt böter för fylleri, svordom, slagsmål, stöld, hordom och allehanda synder som brukar utövas i världen.

Men de sorglösa lyder inte överheten, utan bryter mot den kungliga lagen alldeles inför ögonen på överheten. Ärliga tjuvar stjäl under sken av lagen; till exempel de som berövar andras egendom genom lagen. Inte bryr sig sådana tjuvar om samvetets förbud. Då de kan kringgå den kungliga lagen gör de orätt så mycket som de hinner.

Hororna bedriver hor, och krögarna säljer sina produkter, fast konungen har förbjudit det. Vad bryr sig dessa om den kungliga lagen, som trampar Guds bud under sina fötter. Somliga, som inte lyckas förneka sina missgärningar, vill vara hederliga människor utan bättring. De vill genom uppenbar lögn bli upptagna i de kristnas gemenskap. Och fast alla har gjort mycket ont mot Gud och sin nästa, så att de borde enligt de kristnas rättvisa vara skyldiga att lida uppenbart kyrkostraff, så har den kungliga lagen inte kunnat döma andra till det straffet än dem som är uppenbara horor eller tjuvar, vilkas hordom och stöld har blivit känd. Och dessa åter är så förhärdade, att de ljuger inför Gud och församlingen, att de ångrar sina synder, fast de inte har ett tecken på ånger. De ljuger även inför Gud och församlingen, att de har för avsikt att göra bättring, fast de inte har någon uppriktig avsikt. Och när de på detta vis har offentligt ljugit i kyrkan, tror de, att Gud redan har förlåtit alla deras synder och att församlingen är pliktig att erkänna dem som kristna. Och när de har hunnit genomgå detta, börjar de återigen bedriva hor och stjäla som förr. På det villkoret skulle ju även den onde vara villig att lida kyrkostraffet, om de kristna erkände honom som en kristen broder då han har bekänt i kyrkan, att han är horkarl, och ljuger därtill inför församlingen, att han avser göra bättring.

Den onde är ju inte så tokig, att han skulle hindra horor och tjuvar att bekänna sin hordom och stöld i kyrkan, då hordom och stöld blivit känd. Ty genom en sådan bekännelse blir Gud ordentligt smädad, då horor och tjuvar ljuger i kyrkan. Den onde tillåter nog, att horor och tjuvar lovar göra bättring, men det tillåter han inte, att horor och tjuvar skulle få en sann ånger, genom vilken de skulle befrias från hans klor.

Men om hordom och stöld inte har blivit känd, då lär den onde dem att förneka och fördölja sin synd. Alla obotfärdiga horor och tjuvar säger så: "Vi behöver inte ropa för världen, nog ser Gud vår oskuld och känner till vår ärlighet." Så gör även fyllhundar och krögare, då de blir stämda. De förnekar sina missgärningar och svär sig själva till helvetet. De lägger sina själar som pant åt den onde, att de genom mened skulle orka befria sig från brännvinsböterna. Det är bättre, att själen brinner i helvetet, än att här bekänna sin hordom, stöld, dryckenskap och sprithandel. Äredjävulen och girighetsdjävulen viskar i örat och säger: "Lägg två fingrar på boken och svär genom Gud och hans evangelium, att du är oskyldig. Varför skall du ropa för världen, att du är hora och tjuv, du blir ärelös, om du inte orkar svära. "Bekänn inte!" Så viskar girighetsdjävulen: "Bekänn inte alls, att du har varit i fyllan eller sålt brännvin. Varför skall du bekänna sådant? Lägg två fingrar på boken och svär, att du inte har varit berusad eller sålt brännvin. Om du svär, slipper du undan brännvinsböterna."

Och vad bryr sig denna syndaträl om sin själ! Djävulens träl måste göra som husfadern befaller. Inte bryr han sig om sin själ, om han bara slipper böterna här. Låt Satan göra mjöl av hans själ, bara han slipper bli ärelös här.

Se! Sådana undersåtar är världens trälar! Så lydiga är de mot överheten, att de kringgår konungens lag och trampar konungens bud under sina fötter, och hatar de ämbetsmän som vill lära världens människor att leva enligt lagen. För denna saks skull har alla apostlar lärt de kristna att leva enligt konungens lag och vara överheten underdåniga för Herrens skull, som har förordnat överheten till människors inbördes välgång.

Ty om överheten inte fanns till, skulle djävulens trälar allra först dräpa de kristna. Och vi vet, att konungen inte befaller någon att göra det onda. Men fienden, som inte kan tolerera de kristna på jorden, har ofta hetsat överheten till att förfölja de kristna. Världens visa och hedniska präster, som är fiendens bästa vänner, har förlett överheten i den tron, att de kristnas tro är en konstig vidskepelse. De har ljugit, att kristendomen är skadlig för riket. Och därför har överheten blivit förledd och börjat förfölja de kristna, då de hedniska prästerna har ljugit, att de kristna är villoandar. Men man har upptäckt först efteråt, att hedningarna själva är villoandar, som så ofta gör uppror mot överheten. Aldrig har man ännu hört i världen, att de rätta kristna skulle ha gjort uppror, men det har man ofta hört, att hedningarna, både de döpta och odöpta, har gjort uppror mot överheten. Såsom det har hänt även i dessa tider, av vilken anledning inbördes krig har flammat upp i riket samt en stor blodsutgjutelse. Därför får fienden glädja sig och stoppa korvar, ty han var en mandråpare av begynnelsen. (Joh. 8: 44). Ja, när människorna blir så dåraktiga, att de börjar dräpa varandra, då får fienden skratta.

Ack om alla goda kristna nu skulle bedja till Gud, att han skulle ge överheten den rätta upplysningen, att den levande kristendomen inte är skadlig för riket såsom hedniska präster och världens visa har ljugit, utan att överheten i stället måtte förstå, att de rätta kristna även är trogna undersåtar, samt att ingen är så snar att göra uppror, som ett hedniskt folk, som inte har någon kunskap om den rätta kristendomen, och detta hedniska folk i synnerhet, som har Luthers tro i skallen men djävulens tro i hjärtat. Sådana hedningar är dygdiga horor, som svär inför rätten, att de är fria från hordomen, likaså ärliga tjuvar, som svär sig fria från skulden, nyktra fyllhundar, som svär inför rätten, att de inte har varit berusade, och hederliga krögare, som i rätten befriar sig från brännvinsböterna genom mened, så även kronotjuvar, som stjäl tull.

Finns det många personer här, som inte skulle vara skyldiga till böter till och med enligt den världsliga rätten, om deras forna leverne skulle rannsakas i rätten? Skulle inte alla bli bötfällda? Någon för hordom, någon för kronostöld, någon för slagsmål, någon för svärjande, någon för dryckenskap, någon för sprithandel, någon för försummande av böndagen, någon för sabbatsbrott. Men fast alla är skyldiga till böter till och med inför den världsliga rätten, så är ingen för den skull hora eller tjuv, eller fyllhund, utan alla är dygdiga, hederliga, fromma och prisvärda, ärliga och rättskaffens gamla kristna, som gör daglig bot — och dagligen sölar ned sig i uppsåtliga synder. Men dylika konungens och kejsarens undersåtar skulle ännu vara i behov att bötfällas, så att de skulle komma ihåg, hur de har brutit konungens ed. Vi ber nu alla konungars Konung, att han måtte bevara vår överhet för det hedniska folk, som först trampar konungens bud under sina fötter, och därpå gör uppror, då alla rackare och skälmar inte får leva efter sitt behag.

Alla rätta kristna har enligt apostelns råd visat lydnad mot överheten och gärna betalt skatt och tull till den det tillkommer, och vi hoppas, att de gör så även i fortsättningen. Må alla konungars Konung ge visdom till överheten, att alla trogna undersåtar skulle bevaras för onda människors övervåld och intriger, och att kristendomen skulle genom överheten befrämjas, såsom vi hoppas, att de kristnas Konung hör deras bön och bevarar dem från det onda! Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 22: 15 – 22

Frälsaren sade till judarna i dagens evangelium: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör! Med ledning av dessa ord skall vi genom Guds nåd betrakta, vad en kristen är skyldig överheten och Gud. Första betraktelsen: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Andra betraktelsen: Ge Gud vad Gud tillhör.

Första betraktelsen: Ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Fast judarna sade till Pilatus: "Vi har ingen konung utan en kejsare," ville de likväl inte vara kejsarens undersåtar, då de senare gjorde uppror och ville slita sig lös från kejsarens välde. Och vi ser av alla omständigheter, att om judarna hade omvänt sig till kristendomen, hade de inte gjort uppror mot kejsaren. Men judarna ville vara självhärskare. Det var i deras tycke en stor skam, att de måste vara en hednisk överhet underdåniga och betala skatt åt en hednisk överhet. Judarna var så heliga, att de inte gick in i den hedniske domarens hus. De fruktade att bli smittade av hedendomen om de gick in genom porten till Pilatus hus. Därför stod de ute, när Pilatus rannsakade Jesus.

Fast judarna var så heliga, att de fruktade att bli smittade av hedendomen om de gjorde ett besökt i en hednisk mans hus, var de å andra sidan så självsvåldiga, att de inte alls ville betala skatt åt en hednisk överhet; och därför ville de snärja Jesus, då de ställde honom denna fråga: "Är det lämpligt att betala skatt åt kejsaren eller inte?" De visste nämligen, att det judiska folket inte alls ville betala skatt åt kejsaren. Hade Frälsaren avrått dem att betala kejsaren skatt, så hade översteprästerna anklagat honom inför landshövdingen, att han är emot överheten. Hade Frälsaren åter tillrått dem att betala kejsaren skatt, så hade allmogen vredgats på honom. Med så stor list var denna fråga uttänkt, att de trodde sig få honom i snaran hur han än svarade.

Men vi vet med säkerhet, att judarna själva var motsträviga både mot kejsaren och Gud. Och denna judarnas motsträvighet har dessvärre smittat av sig på alla världsträlar. Såsom judarna sade till Frälsaren: "Vi är födda fria och har inte varit någons trälar," så tänker alla världens trälar, att de är fria. Och för den frihetens skull vill de leva efter sitt eget behag. De vill inte tåla, att den världsliga överheten genom lag hindrar deras självsvåld. Alla klagar de, att "lagen är hård" och "skattebördan tung." Så till exempel blir krögaren mycket förargad, då han bötfälls för spritförsäljning. Han tänker, att det är en orätt lag, som förbjuder honom att bruka sin egen produkt hur han själv vill. Fyllhunden åter tar illa upp att han bötfälls för fylleri. Han anser att det är en orätt lag, som hindrar honom att njuta av "Guds gåvor". Hororna åter tar illa upp, att de måste betala böter åt kyrkan för "kärlek" och dessutom lida det skamliga kyrkostraffet. Utan att tala om kronotjuvar, som inte anser det slags stöld för synd, utan de tänker, att det är en orätt lag samt att "kronan är rik".

Alla dessa förargas i synnerhet på angivaren och åklagaren, vilka "av avund skadar sin nästa." "Är det inte en stor synd," säger lagbrytarna, "att åklagarna skadar sin nästa?" För deras skull måste fyllhundar, krögare och kronotjuvar betala böter och mista "sin obefläckade egendom." "Är inte detta en stor synd och orättvisa?" "Javisst är det det." Så tänker krögarna i synnerhet, vilka först bjuder fyllhunden på en sup för resan av idel kärlek, för att hjärtat skulle uppvärmas, och när fyllhundens brännvinsbegär efter den första supen har blivit upptänt, blir fyllhundens hjärta så kärleksfullt, att han ger den sista styvern för den andra och tredje supen. Är det inte en stor synd och orättvisa, att de medlidsamma krögarna därtill måste betala böter för att de gör gott åt fyllhundarna, som är i bedrövlig nöd för spritbegärets skull? Men fast krögarna och kronotjuvarna har den övertygelsen, att kronans åklagare skadar sin nästa, så har de väl utan vidare även den övertygelsen, att alla fyllhundar skall tacka dem i evigheten för att de har upptänt deras spritbegär och därigenom hjälpt dem i förtid till helvetet. För denna kärleksfulla gärning skall de tacka krögaren och säga: "Tack så mycket, min käre broder, för att du med ditt brännvin har hjälpt mig till helvetet i förtid!"

Likaså skall hororna tacka sina horkarlar och säga: "Tack så mycket, min käre broder, att du har förfört mig till hordom och därigenom hjälpt mig till helvetet!" Och de lagens väktare som inte har vållat lagbrytarna skada, skall få tack av alla fyllhundar, krögare och kronotjuvar, vilka säger: "Tack så mycket, käre lagväktare, att du inte har bringat skada över oss! Du har inte med lagen hindrat oss att löpa till helvetet!" Och sorglösa präster skall även få tack och ära. Dygdiga horor, ärliga tjuvar, nyktra fyllhundar och hederliga krögare skall tacka dem och säga: "Tack så mycket, gode lärare, att du lovat himmelriket åt alla obotfärdiga. Du har låtit oss i frid fara till helvetet."

När nu alla får leva fritt efter sitt behag, när krögarna avkläder fyllhundarna, hororna får oäkta barn och slutligen faller församlingen till last, kronotjuvarna får stjäla från kronan så mycket de vill, då blir konungens lag utan vidare uppfylld. Då fattiga fyllhundar och horor faller församlingen till last, har de utan tvivel levt efter konungens lag. Och då kronotjuvarna stjäl tull, har de visst betalt skatt åt kronan? Konungen önskar sig väl ingenting annat av sina undersåtar än att de skall supa och slåss, bedriva hor och stjäla, koka och sälja brännvin, väl vetande, att horor och fyllhundar är präktiga soldater. Krögarna ger dem mod att kriga, och kronotjuvarna inbringar skatt åt kronan, varmed en sådan armé bekostas. Giv nu kejsaren vad kejsaren tillhör!

Andra betraktelsen: Ge Gud vad Gud tillhör! Judarna ville inte ge kejsaren skatt, utan de ville själva äta och dricka sin skattepenning. Men åt Gud trodde de sig ge tacket och äran som tillkom honom, då de sade till Frälsaren: "Ge Gud äran och tala om för oss, om du är Guds Son!" Och enligt deras förstånd var det gudsförsmädelse, att Jesus bekände sig vara Guds Son. Men judarna betraktade sig själva likväl som Guds barn, ty de sade en gång till Frälsaren: "Vi har en Fader, nämligen Gud." Likväl har fienden förvänt deras syn, ty de ansåg Frälsaren vara en falsk profet, som stod i förbund med djävulen. Frälsaren var i deras tycke en folkuppviglare, som förvillade folket genom falsk lära och ledde folket på orätt väg. Den onde hade gett dem den övertygelsen, att Jesus från Nasaret var en farlig människa som borde förgöras, och de trodde sig bevisa Gud ära genom att anklaga honom inför landshövdingen Pontius Pilatus. Det andliga hatet förvandlades till samvetssak, och därför sade de till Pilatus: "Vi har en lag, och enligt vår lag måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son." Denna sak, att Frälsaren bekände sig som Guds Son, gjorde judarna så ont, att de måste svara för Guds ära och ge Gud den äran, att hans Son försmädades, hädades och föraktades, gisslades som tjuv och korsfästes som rövare!

Och detta är ännu den bästa ära judarna kan ge Gud, nämligen att hata och förfölja de kristna. Frälsaren har själv sagt, att de tror sig göra Gud en tjänst, då de dräper Jesu lärjungar. Men vilken gud är det som de gör denna tjänst åt? Aposteln Paulus vittnar, att denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen. Och på ett annat ställe säger samme apostel: "Gud skall sända dem en kraftig villfarelse, så att de tror lögnen, för att alla de skulle dömas, som inte trodde sanningen." (2 Tess. 2: 11,12). Om denna världens gud inte hade förblindat de otrognas sinnen, skulle de utan vidare ta vara på nådatiden. Men då denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, så har även himlens Gud sänt dem en kraftig förvillelse, så att de tror lögnen. De tror hellre vad djävulen, världen och deras eget kött inger dem, än vad Guds ord visar. De tror alltså lögnen och förnekar sanningen. De tror, att deras förra leverne borde behaga Gud, fast Guds ord visar, att det förra, gamla levernet, inte alls behagar Herren. De tror även att den förra döda tron borde göra dem saliga, men de förstår inte, att tron utan gärningar är död. De tror som judarna, att Gud är deras Fader, då de är födda av kristna föräldrar, även är rätt döpta, har lärt sig att förstå kristendomens huvudstycken, kan läsa, går några gånger i kyrkan och till Herrens nattvard, håller bön på söndagarna, och annat sådant. De tror att denna yttre gudstjänst behagar Gud, men det tror de inte, att denna yttre gudstjänst trycker dem till helvetet, då det inte har följt sann ånger och bättring därav, inte heller sann omvändelse och nyfödelse. De har alltså gett tack och ära åt Gud med munnen, men med hjärtat och levernet, eller med tankar, ord och gärningar har de gett äran åt världens gud, som har förblindat deras sinnen, eller förvänt deras syn, så att de anser den rätta kristendomen för falsk lära, vidskepelse och villosjuka, men sitt naturliga tillstånd anser de för den rätta kristendomen.

Då den onde har gett dem den övertygelsen, att de kristna är falska profeter och villoandar , så har han säkert gett världens barn den övertygelsen, att de är rätta kristna och Guds barn. Judarna kände inte heller, att de var djävulens barn, utan de trodde sig vara Guds barn då de sade: "Vi har en fader, nämligen Gud." Men Frälsaren sade till dem: "Ni är av fadern djävulen. Ni gör, vad ni har sett er fader göra." Och aposteln Johannes säger: "Därav uppenbarar sig Guds barn och djävulens barn. Var och en som inte gör rättfärdighet, är inte av Gud. Den som gör synd är av djävulen."

Om vi enligt detta kännetecken vill skilja Guds barn från djävulens barn, så blir alla de djävulens barn som lever i uppsåtliga synder såsom dryckenskap, skörlevnad, avund, vrede och svordomar. Och sådant liv är passande för dem som står emot kristendomen, som hatar de kristna och tror sig göra Gud en tjänst, när de dräper Jesu lärjungar. Sådana gamla kristna är nog gudfruktiga i kyrkan men ogudaktiga bakom kyrkan. De sjunger psalmer i kyrkan och vrålar bakom kyrkan, de välsignar i kyrkan och svär bakom kyrkan, de är dygdiga i kyrkan men bedriver hor bakom kyrkan, de är nyktra i kyrkan och fyllhundar bakom kyrkan, de är ärliga i kyrkan och stjäl bakom kyrkan, de dricker av Herrens kalk i kyrkan och av djävulens kalk bakom kyrkan. Sådana är "gamla kristna", som tjänar Gud med munnen, men djävulen med hjärtat.

Ge sålunda Gud äran, ni få själar som har erfarit Guds stora kraft i era hjärtan. Bekänn er som Guds barn inför världen, liksom vår Frälsare bekände sig som Guds Son inför kyrkorådet. Ge inte den onde den äran, att ni av fruktan för världen förnekar vår Herres Jesu Kristi stora kraft att hjälpa syndare från djävulens välde. Fast världens trälar anser det för hädelse och tecken på högmod, att en 5 hora och tjuv bekänner sig som Guds barn. Men Frälsaren själv har sagt, att publikaner och horor6

går före till himmelriket, men rikets barn skall kastas i det yttre mörkret. Inte har världens barn fått den övertygelsen från ovan, att de är Guds barn, men de inbillar sig att bli saliga när de dör. Och den inbillningen har själva den onde ingett dem, för att de skulle förbli i sin sorglöshet. Ge även ni väckta själar Gud äran och bekänn frimodigt inför världen, vad Guds förekommande nåd verkar i era hjärtan genom sann bättring och ånger. Och du botfärdige rövare, förebrå den andre, fast du själv ännu inte har fått löftet. Förkunna sanningen för världens obotfärdiga rövare, och vänd dig sedan till den korsfäste och törnekrönte Konungen och säg: "Herre Jesus! Kom ihåg mig, när du kommer till ditt rike!" Kanhända han ger dig det stora, dyrbara, och viktiga löftet: "Sannerligen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset!" På detta nådelöfte kan du saligen dö. Amen.

KP 460 ( = källan) / P 1221 / SW 474 / B 309