Nr 66 SÖNDAGEN FÖRE DOMSÖNDAGEN 1850

Och i himlen syntes ett stort tecken: En kvinna beklädd med solen och månen under hennes fötter, och på hennes huvud en krona av tolv stjärnor. Och hon var havande, ropade, och pinades med barn, och hade stort kval att föda. Upp. 12: 1, 2.

Denna kvinna såg Johannes i himlen, fast både Johannes och kvinnan, som han såg ropa i födslovånda, lekamligen var på jorden. Denna kvinna är inte enbart den första kristna församlingen som ropade i pånyttfödelsens födslovånda, utan även envar kristen som ropar i samvetskval, när den nya människan skall födas. Hon var klädd med solen, det är: kristendomens ljus upplyste henne, och månen under hennes fötter är det naturliga förnuftet, som en botfärdig människa måste trampa ned, och kronan på huvudet med tolv stjärnor betecknar tolv apostlar, som har utbrett den rätta kristendomen. Här är en botfärdig människa målad för våra ögon. Hon har blivit havande genom den Helige Andes kraft, som har gjort henne bedrövad och tungsint. Hon ropar i samvetskval, när den nya människan skall födas. Jesus har öppnat hennes förstånd att förstå Skrifterna, och detta andliga ljus är solen hon är klädd i. Men det naturliga förnuftet vill vara ett stort hinder på livets väg. Om en botfärdig följer det naturliga förnuftets ljus, blir Gud övergiven och världen blir skön; Guds ord uppfattas orätt, den rätta ångern blir svammel, och den levande kristendomen blir förvillelse i deras ögon som följer förnuftets ljus. Därför måste en botfärdig själ trampa förnuftet under sina fötter. Ty livets väg är så smal, att ingen ser den i månskenet, utan ljuset måste vara fullkomligt och solen måste skina, innan människan ser var vägen till himlen går.

Många har nu genom ovaksamhet tagit miste på den smala vägen, och många har börjat treva utmed väggarna och finner inte dörren. Många har mist ljuset som först lyste klart, fast rätt fjärran. Många har blivit så blinda, att de inte längre ser var vägen till himlen går. Många har i väckelsens början varit klädda med solen, och haft månen under sina fötter, och en krona med tolv stjärnor på huvudet. Var är nu din krona, du Frälsarens brud, som Johannes såg i himlen ropa i födslovånda? Har du redan glömt de gångna tiderna så att det inte stiger i ditt hjärta hur prydlig och vacker du var då du hade kronan på huvudet och tolv stjärnor lyste i kronan? Fast du då ropade i födslovånda, hade du dock det hoppet och den fasta förtröstan till Gud, att den nya människan som skulle födas av dig, skulle vara lik sin Fader, och att du skulle bli kyrktagen som brud. Kom nu ihåg din ungdoms tid, Sions dotter, och var inte blyg! Sitt inte som den ondes brudar med utsträckta halsar, nedböjda huvuden, vilkas nackar äredjävulen böjer, utan lyft upp ditt huvud. Se mot himlen, varifrån du väntar att ärans Konung kommer! Se ditåt, var solen går upp och kom ihåg, att du en gång var klädd med solen, när du ropade i födslovånda.

Då var Guds Son skön, i röda kläder, bärande purpurmantel och törnekrona. Då kunde du se, hur skön Guds Son är i sin blodiga skepnad! Men nu ser du mot världen och har börjat älska människors söner. Hur länge månne älskar du dem, innan du kysser djävulen, ty han flinar och slicker sina läppar, när han får kyssa Guds Sons brud, väl vetande, att han skall vinna hennes hjärta och sinne sedan han lockat henne till världen. Vad hjälper dig dina förra födslovåndor, då du inte längre har kronan med tolv stjärnor på huvudet? Vad hjälper dig den förra glädjen däröver att den nya människan var född i världen, om denna nya människa har dött, som var lik sin Fader, skön och fullvuxen, som Herren tog upp, då hon låg i sitt blod och grät, som hade fått de utvalda barnens Ande, i vilken hon ropade: "Abba, käre Fader"?

På den tiden hördes alltid den nya människans röst, när en gäst kom in i huset. Då hade du ett heligt pörte i ditt hus. Den nya människan grät så högt, att den onde inte fick ro att sova, vare sig i templet, pörtet eller kammaren. Men nu håller den onde på att stilla sig i nästan varje hus. Månne den nya människan har dött? Eller har hon blivit så stor, att hon inte längre kan gråta, hur mycket Hagars son än skulle plåga henne? Ingen röst hörs hur högt Föräldern än skulle ropa hennes namn. Är det troligt att den nya människan redan sprungit till fiendens hus, där allt ont blir henne lärt? Jag hör den himmelske Fadern ropa och klaga: "Jag har uppfostrat barn åt mig själv, men de har övergett mig och blivit ohörsamma!" Jag ser att Israels Herde söker sina får på Sinai berg, vid Röda Havets strand och vid floden Jordan! Han vandrar tunga och plågsamma steg och ropar så att bergen och höjderna svarar. Men han har inte fått svar av många i dessa tider!

Se nu, Sions dotter, hur Herren beklagar dig och söker dig med ett bedrövat föräldrahjärta . Med Brudgummens kärlek klappar han på ditt hjärtas dörr och säger: " Till den som öppnar dörren vill jag gå in och hålla nattvard med henne!" Bered nu din lampa och se efter om du har olja. Snart skallar ropet: "Se, Brudgummen kommer! Gå ut att möta honom." Och kom ihåg, hur du böjde dina knän i Jesu namn, när du var i födslovåndan och ropade. Böj ännu en gång dina knän i Jesu namn och be, att han skulle upptända i dig den första kärleken, så att din lampa måtte börja brinna. Hör, himmelske Brudgum, den fattiga brudens suckan! Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 25: 1 - 13.

Då dagens evangelium förstås på två sätt: somliga bibeltolkare säger, att de sorglösa är de fåvitska jungfrurna, och andra säger, att de från nåden avfallna är de fåvitska, så måste vi denna gång betrakta: 1. Vilka är de fåvitska jungfrurna? 2. Varför har de ingen olja? 3. Varför har de visa inte olja att ge åt de fåvitska?

Första betraktelsen. Vilka är de fåvitska jungfrurna? Är de sådana sorglösa, som aldrig har uppvaknat? Eller är de sådana väckta, som är för tidigt födda, eller sådana kristna, som bekänner tro, men inte samsas med andra kristna? Eller är de från nåden avfallna, som har börjat stå emot de kristna och hata dem? Jag tänker, att de fåvitska jungfrurna är sådana nådetjuvar, som har blivit väckta i den mån, att de har börjat göra yttre bättring. De har slutat att supa, svära, slåss och göra hor, men grannlåt är lovligt, en liten sup är lovlig, världsligt sinne är lovligt. Och då de i det halvväckta tillståndet har tillägnat sig pånyttfödelsens nåd av Guds förekommande nåd, så har de missförstått nådens ordning. Den onde har i deras samvete förvandlat sig till ljusets ängel. Därför betraktas de rätta kristna av dem som falska och sig själva anser de för rätta. De säger sig varje dag ligga vid foten av Jesu kors, fast de ligger vid foten av djävulens kors. Egenrättfärdigheten är deras salighetsgrund, fast det är fördolt för dem.

Det bästa kännetecknet på dessa nådetjuvar är, att de undviker de kristna, föraktar Guds stränga rättfärdighet, kommer inte till de kristnas umgänge och tvistar med de kristna. Nog kan även avfallna kristna komma i samma själatillstånd, men de har dock ett ont samvete, som anklagar och dömer dem, fast de mot sitt samvete motsäger och försmädar de kristna. Men de riktiga nådetjuvarnas samveten sover för fullt. De har inte längre tvivel om sin salighet. De säger som judarna som trodde på Kristus: "Vi har en fader, Gud. För oss står nådens dörr öppen!" Om man predikar Guds lag för dem, så tål de inte höra det. Om man predikar evangelium, så träffar inte heller det hjärtat. Det är inget under, att de är utan olja, när döden eller domen kommer. Först då känner de, att de inte har olja i lampan, att de inte har tro som består i döden. Många är i denna nådens tid i detta olyckliga självbedrägeri, precis som Petrus före sitt fall. Den listige fienden hade bedragit även honom och förvänt hans syn. Men hur gick det? Den döda tron höll inte vid en riktig prövning.

Andra betraktelsen. Varför har de fåvitska jungfrurna ingen olja i lamporna? Därför, att den har läckt ut, om den ens funnits från början. Vi kan ibland undra, om somliga ens haft olja i lampan, då de började bereda sig att ta emot Brudgummen. Men då evangeliet inte talar något om de haft olja eller inte, måste vi låta bli att rannsaka den saken, och endast tänka efter, varför de fåvitska jungfrurna inte hade olja, då ropet kom? Orsaken var, att de fåvitska inte tog olja med sig då de gick för att vänta på Brudgummen.

Bibeltolkarna har även studerat den sed som rådde i Kanaans land, nämligen att brudgummen kom för att hämta sin brud och förde henne till sitt eget hus. Brudtärnorna var jämte bruden i brudens hus och de måste ta emot brudgummen med tända lampor. Och för att inte alla slöflackande narrar skulle komma och kika och tränga sig in i bröllopshuset, hölls bröllopet om natten under mörkret, så att bröllopsgästerna skulle få glädja sig i fred. Nu är det alltså förmodligen så att de fåvitska jungfrurna endast hade så mycket olja i lampan som var nödvändigt för att ta emot Brudgummen, om han genast hade kommit. Men då Brudgummen dröjde, tog oljan slut. Därav förstår vi nu, hur det förhöll sig med denna sak. De fåvitska jungfrurna är sådana som har haft olja i lampan efter det första nådetecknet. Och hade Brudgummen genast kommit då nådetecknet kändes, så skulle de ha varit redo att ta emot honom. Det är: om domen eller döden hade kommit genast då de hade kännedom av nåden, skulle de ha kunnat dö med glädje.

Men då Brudgummen dröjde, då döden inte kom genast efter det första nådetecknet, så började den första hängivenheten ta slut. Det blev tungt att bära korset. Världen, denna hondjävul, började visa dem sin skönhet. Såsom världens horor blottar sina bröst för horkarlar, så blottar denna hondjävul, världen, hordomens bröst för de kristna och förför dem med sin skönhet. Må nu de avfallna själva säga, om det inte har gått så för dem? Många skulle efter det första nådetecknet ha varit beredda att dö, om döden genast hade kommit. Men då Brudgummen dröjde, ve dig, du olyckliga stackare! När Brudgummen dröjde, då blev du trött! "Så förmådde ni inte vaka en stund och bedja!" sade Jesus till de med sömnen kämpande lärjungarna. Om Israels barn genast hade nått Kanaans utlovade land, då de kom över Röda havet, hade de nog förblivit i nådesförbundet. De skulle inte ha knorrat och blivit otåliga. Men vandringen genom denna världens öken, denna mödosamma vandring, den gjorde slut på deras tro, den vållade otålighet, den fick dem att förargas på Moses. Otåligheten kom av färdens mödor, och de fick lust att återvända till det hedniska landet. Har Moses förstört deras tro, han som var sträng att döma? Har Josua och Kaleb ätit upp deras kristendom, de som försökte lugna ned folket och uppmanade dem att tro på Gud? Så tänkte Israels barn, att dessa stränga kristna ville leda folket till döden . Men Gud gav dessa män vittnesbördet, att de har talat rätt.

Se nu, fåvitska jungfrur, vad som är rätta orsaken till att era lampor slocknar. Ni har sovit, och medan ni sov har oljan läckt ut ur era lampor. Ni har mist er tro genom sömnaktigheten. Ni hade tro under en tid, och då skulle ni ha kunnat dö med glädje. Men då Brudgummen dröjde, och inte genast kom för att hämta sin brud, då blev syndasömnen söt, samvetet började sova, världen blev kär och skön. Somliga började älska människosöner, och för dem blev grannlåten lovlig. Somliga blev otrogna på grund av världens sorg. Somliga miste sin tro genom otålighet. Somliga miste sin tro genom ovaksamhet och somliga genom vårdslöshet och lättja. Men då ropet skallar, då blir det bråttom. Då kommer dödsfruktan, då kommer en ny väckelse. Men då upptäcker dessa fåvitska jungfrur, att deras lampor slocknar. När döden överraskar den oförberedda, då saknas kraft att be, frimodighet att tro. Man har inte kraft att klappa på nådens dörr. Då säger de till de visa: "Ge oss av er olja, ty våra lampor slocknar!" De låter kalla kristna till sig. De fordrar att de kristna borde tilltala dem. De förväntar sig att de kristna skulle hjälpa dem till tro. Men de stackarna har inte heller något överflöd av tro, eftersom de har sovit med de fåvitska.

Tredje betraktelsen. Låt oss nu för det tredje betrakta, varför de visa jungfrurna inte gav av sin olja åt de fåvitska. Somliga bibeltolkare tänker, att de visa inte är skyldiga att ge olja, och de säger, att "var och en måste ha en personlig tro". Om man rätt förstår detta ord, så är det rätt, att var och en måste ha tro. Men de sorglösa lägger hit ett ord till, att den tro, som kommer genom att en kristen tilltalar och förmanar, inte duger inför Gud. Men detta ord har de sorglösa fått av den onde, till skydd och försvar för gamle Adam, för att de kristna skulle ge dem samvetsfrid. Ty om vi ser efter i Bibeln, hur en rätt och saliggörande tro först har kommit i världen, så finner vi, att det är blott genom människor som även de första kristna fått tron. Blott genom människor, det är, genom apostlar. Och när apostlarna dog, utbreddes tron åter enbart genom människor. Men det är inte en av människor given tro, utan det är Guds Ande som har talat genom de kristnas mun, han är trons givare.

Alltså är det inte rätt sagt, att de visa eller förståndiga jungfrurna inte är skyldiga att ge åt andra av sin olja, utan detta är sagt dem till skam, att de inte har något att ge, då de sover tillsammans med de fåvitska . De har ju inte särskilt mycket tro själva heller. Är inte detta nu synligt bland alla kristna, att en kristen inte längre kan utgjuta trons olja i de otroendes hjärtan. De är ytterst få, som har en sådan Helige Andes gåva, att hans tal uppväcker trons kraft hos somliga. Det ser ut som om den Helige Ande hade blivit trött i de kristnas hjärtan. Fast på samma sätt har det även skett i den första kristendomen eller på apostlatiden, att Petrus första predikan på pingstdagen verkade mer än hans sista predikningar. Men detta är inte sagt de kristna till ära, utan till skam och förebråelse, att de visa inte hade någonting att ge åt de fåvitska. Ty varför sov de med de fåvitska? Om de visa hade vakat, så skulle de fåvitska inte ha fått sova i fred. Det är nämligen omöjligt att tänka, att en vaksam kristen låter en sovande sova i fred. Men de sov. Just där torde den rätta orsaken ligga, varför de inte hade något att ge åt andra. Den Helige Ande hade blivit trött på att bestraffa, såsom det står skrivet i Moses bok: "Min Ande skall inte bestraffa människan för evigt, ty hon är kött." Men om den Helige Ande upphör att bestraffa genom de kristnas mun, då får alla fåvitska jungfrur sova i fred. Men felet ligger däri, att även de visa sover tillsammans med de fåvitska. Därför har de ingen olja att ge åt de fåvitska. När en sovande kristen skall uppmana andra till tron, så kommer han själv i tvivel därför, att hans ord inte längre har någon verkan. Därför sade de visa: "Ingalunda skall vi ge er av vår olja, för att både ni och vi skulle bli utan." De visa kände, att det uppstår en brist på tro hos dem, då deras ord inte har någon verkan. Och i sanning har de fel i sin tro, då talet inte har någon verkan.

Nu borde alla jungfrur, både visa och fåvitska, börja bereda sina lampor, ty nu torde ropet snart skalla: "Se, Brudgummen kommer! Gå ut och möt honom!" Då nämligen Brudgummen har dröjt något, började de visa och fåvitska sova i landets norra vrå, och där sover de tills ropet hörs. Hur mycket olja torde det då finnas i lampan? De visa torde inte ha något att dela med sig åt de fåvitska, då de sover tillsammans. Men, ni få själar, som Herren finner vakande när han kommer, ni brudtärnor, har ni olja i era lampor? Har ni så mycket olja, att ni med glädje kan möta Brudgummen då han kommer? Nog vet jag, att ni inte har något att ge åt andra, men har ni själva så mycket olja, att lampan börjar brinna när Brudgummen kommer? Pröva lampan och se efter, om det finns så mycket olja i den, att ni med glädje och fröjd kan möta Brudgummen, ty snart torde ropet skalla: "Se, Brudgum men kommer! Gå ut och möt honom!" Snart kommer den himmelske Brudgummen och hämtar sin fattiga brud. Snart kommer gäster från himlen! Snart får brudtärnorna hoppa och dansa på himlens rena golv! Den som har rena fötter, den som har vita kläder, den som har ringar och pannsmycke, den som har guldkrona på huvudet, den som har korsstjärna på bröstet: hon är bruden, hon är den utvalda, som sitter bredvid Brudgummen nu och för evigt. Amen.

KP 484 (= källan) / P 1287 / SW 486 / B 324