Nr 69 KYNDELSMÄSSODAGEN

Jag vet att min Förlossare lever och han skall stå på jorden härefter, och fast min kropp vissnar, skall jag likväl i mitt kött få se Gud. Jobs bok 19: 25 – 26.

När den helige mannen Job var i stor ångest och kval då hans tro sattes på prov, ville Jobs vänner anklaga Job för ett ogudaktigt leverne, fast han i det yttre hade visat sig vara from och gudfruktig, såsom egenrättfärdighetens tjänare vanligen tror, att Gud inte plågar sina barn på det sättet utan orsak. Egenrättfärdighetens tjänare har en sådan tro, att om en kristen måste lida något här i världen, så har han nog väl förtjänat det. En sådan tro hade Jobs vänner, att Job var en hemlig förbrytare, fast hans yttre leverne var fromt och oskrymtat. Men Job hade rent samvete. Inte kunde han ta på sitt samvete sådana orätta anklagelser av egenrättfärdighetens tjänare, utan han förtröstade på Gud väl vetande, att de som vill leva gudfruktigt i världen får lida mycket av världens barn för rättfärdighetens skull. Och i detsamma förstärktes Jobs tro, då även de bästa vännerna angrep honom med falska anklagelser. Där förstärktes Jobs tro, att fast Gud låter sina barn plågas ibland av djävulen för trons prövning och stärkande, så finns det dock en Gud i himlen som ser och känner till de kristnas plågor, när de blir förföljda för rättfärdighetens skull. I denna fasta förtröstan sade Job: "Jag vet att min Förlossare lever, och han skall stå på jorden härefter. Och fast kroppen vissnar, skall jag likväl i mitt kött få se Gud." Denna stora nåd kom även Job till del, att han fick i sitt kött se Gud.

Härav hör vi för det första, att egenrättfärdighetens tjänare vill anklaga de kristna för sådana synder som de själva gör, fast egenrättfärdighetens tjänare själva är fromma i sitt tycke. För det andra, då Gud lägger någon vånda eller plåga på de kristna för trons prövning och till en förebild på tålamod, så tror egenrättfärdighetens tjänare, att de kristna har väl förtjänat ett sådant straff. Somliga blir även glada över de kristnas skada, när de kristna får lida för trons och samvetets skull. En sådan tro hade också Jobs vänner, att Job var en hemlig förbrytare, ty inte hade Gud annars låtit honom bli så förskräckligt frestad och plågad av djävulen, om han inte hade varit en stor syndare och förbrytare. Men vi hör av både Jobs bok och även andra bibelställen, att Job har satts till en förebild på tålamod för alla heliga, och att Gud har låtit denne man bli plågad av djävulen, för att på så sätt visa åt djävulen och världen, att Guds barn inte avfaller från sin tro, hur de än skulle plågas av världen och djävulen. Desto mer stärks de kristnas tro genom sådana prövningar, dels därigenom, att en kristen genom en sådan prövning kommer till bättre självkännedom, och dels därför, att en kristens tro stärks genom prövningen. Denne

egenrättfärdighetsdjävul som sade: "Hud för hud, och allt vad människan har, ger hon för sitt liv," denne Satan trodde, att Job ger sin tro åt honom, då han måste lida något för rättfärdighetens skull. Denna djävul som är Guds barns åklagare, tänkte, att Job avfaller från sin tro, och förbannar Gud mitt i ansiktet, det är, smädar Gud, när han strängare frestas och plågas för sin tros skull. Och så tror alla den ondes änglar även nu, att denna kristendom består endast av hyckleri och självgjord helighet. Den ondes änglar har samma mening som den huvuddjävul som plågade Job, att om dessa väckta, som gör sig själva kristna och bekänner sig som sådana, skulle plågas och lida något besvär för sin kristendom, nog skulle de snart sluta tjuta och skälla på folk. Då skulle de bli såsom andra världsmänniskor.

Men den onde hade samma tanke om Job, att han skall avfalla från sin tro och bli lik den onde. Vad vann den onde av Job? Har den onde känt Jobs hjärta rätt? Har den onde haft rätt, då han trodde, att Job för lönens skull fruktar Gud, och att Job är skrymtaktig och skenhelig? Nog torde den onde själv ha blivit bedragen på den punkten och avslöjad som lögnare. Jag undrar hur det går för djävulens änglar, som i dessa tider gläds över de kristnas fall och de kristnas skada och säger: "Hud för hud, vackra blir ju dessa falska profeter som kallar sig för kristna. Låt dem plågas lite, nog får du se att de börjar smäda Gud mitt i ansiktet." Men gläd dig inte alltför tidigt, du djävulens ängel, inte får du någon lättnad ändå, fast alla kristna skulle dräpas. Inte blir din plåga i helvetet lindrigare, fast alla kristna skulle falla och bli lika dig. Men den ondes glädje över en kristens skada är lika förbannad som ormtårarna är förbannade. Den onde har inte ofta ertappats med lögnen, men i denna Jobs sak blev den onde lögnare, då han trodde att Job avfaller från sin tro och blir lik den onde, men den onde blev lögnare. Nog önskar alla den ondes änglar detsamma som Satan har önskat med hänsyn till Job, att de kristna blir likadana som de är. Ännu har de inte gett upp hoppet, fast de vet, att deras fader djävulen har på Jobs tid blivit lögnare.

Men de kristna får nu ett trösterikt och uppbyggligt exempel av Jobs tro och tålamod, då de ser, att en kristen inte avfaller från sin tro, fast han blir frestad av djävulen och plågad till kroppen. Den rätte kristnes tro stärks därav att han förföljs för rättfärdighetens skull. Då kan han med större dristighet än förut säga till egenrättfärdighetens tjänare: "Jag vet att min Förlossare lever, och han skall stå på jorden härefter. Och fast min hud och denna kropp slutligen vissnar, skall jag ändå i mitt kött få se Gud." Och liksom den helige Job hade fått den saliga övertygelsen, att han skall i sitt kött se Gud, så hade även den gamle Simeon fått den övertygelsen av den Helige Ande, att han inte skulle smaka döden förrän han sett Herren Kristus. Och samma övertygelse ges ännu åt alla bedrövade, botfärdiga och tvivlande själar, som väntar på Israels tröst, att de skall se Herren Kristus innan de går bort ifrån världen. Men för att se honom krävs ett likadant tålamod i plågan som Job hade, ett likadant väntande och en likadan längtan efter Herren Kristus som Simeon hade. Ty den som inte väntar på Israels tröst i bedrövelsen, ångern och tron, skall aldrig få den övertygelsen av den Helige Ande, att han skall i sitt kött se Gud. Och de få själar som i andens fattigdom väntar på Israels tröst, och vilka har en hjärtlig åstundan att få se Kristus före döden, skall snart få den saliga övertygelsen av Anden, att de inte skall smaka döden innan de har i sitt kött sett Herren Kristus. De skall genom inverkan av Anden även komma till templet på den tidpunkt då Herren Kristus bärs dit.

Ni bedrövade, botfärdiga och tvivlande, har ni nu i andens fattigdom länge väntat på Israels tröst? Har ni fått den övertygelsen av den Helige Ande, att ni skall se Kristus? Och ni få själar som har sett Kristus och burit honom i famnen, be som den gamle Simeon: "Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, efter ditt ord, ty mina ögon har sett din salighet, som du har berett för alla folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris." Hör du Israels Tröst, alla bedrövades, botfärdigas och tvivlandes suckan! Fader vår o.s.v.

Evangelium: Luk. 2: 22

Evangelisten Lukas har i dagens evangelium skrivit, att gamle Simeon var redo att dö då han sett Herren Kristus. Med anledning härav bör vi genom Guds nåd betrakta, hur en kristen med glädje lämnar världen, då han fått se världens Frälsare.

Vi hör, att gamle Simeon var redo att dö då han sett världens Frälsare. Men han var en av de få som väntade på Israels tröst. Det var många som väntade på Israels tröst på den tiden, men de väntade på en jordisk Frälsare, som skulle hjälpa dem ut ur all jordisk nöd. Världsherrarna, fariséerna, de skriftlärda och folkets äldste väntade på en förändring i regeringen, ty de hade råkat under en hednisk överhet. Och det var i deras tycke en stor skam, att Guds folk måste ha en hednisk överhet. Deras makt och ära förminskades därigenom, då de måste vara den hedniska överhetens undersåtar.

Världens rika väntade på en jordisk Frälsare, som skulle bli deras konung, för att även de skulle få äta vid konungens bord och leva flott. Men världens fattiga i synnerhet väntade på en snart kommande jordisk Frälsare som skulle föda dem gratis. Alltså väntade de alla på den utlovade Frälsarens tillkommelse, inte därför, att de skulle ha haft någon fasa över helvetet. Sådan insikt hade de inte, att de utan Frälsare skulle förgås i evighet, men de hade en sådan mening, att de alla blir rika och mäktiga i Messias rike. De hade ett sådant hopp, att de slipper alla skatter och bördor i det messianska riket. De hade en sådan övertygelse, att de alla får tillfälle att bli rika och vinna världens ära, när Messias kommer. Inte tänkte judarna, att den andlige Frälsaren skulle ha varit nyttigare än den jordiske. Och hur skulle de ha kunnat vänta på en andlig Frälsare, vilka utan tvivel var heliga och fromma. Inte tvivlade de på sin salighet som de botfärdiga. Inte fruktade de för döden, domen och den eviga förtappelsen, som de tvivlande vanligen gör, ty de har en sådan övertygelse, att hela folket är heligt, och att alla får komma i Abrahams sköte.

Men Simeon var en av dem som väntade på tröst i andlig mening. Han väntade på en andlig Frälsare, som skulle frälsa sitt folk från synden, döden och djävulens makt. Han kände sig behöva en andlig Frälsare och han såg även, att hela riket hade försjunkit i syndafördärvet. Han väntade på en sådan Frälsare, som kan frälsa människornas själar. Han såg att folket hade ett fruktansvärt ogudaktigt liv, och om någon förändring i folkets tro och liv inte inträffade snart, så skulle varenda själ gå förlorad. För denna saks skull väntade han på en andlig Frälsare, som skulle ha andlig kraft att väcka det ogudaktiga folket från dess sorglöshet, och åstadkomma en ändring i folkets tro och liv. Och varifrån hade gamle Simeon fått den upplysningen, att en andlig Frälsare var nyttigare än en jordisk Frälsare? Och varav drog han den slutsatsen, att Messias var en andlig Frälsare, eftersom alla andra väntade på en jordisk Frälsare? Denna upplysning hade han fått av den Helige Ande. Liksom judarna då väntade på en jordisk Frälsare, som skulle göra dem rika och mäktiga, så väntar de sorglösa ännu idag på en jordisk Frälsare, som skulle göra dem rika och mäktiga, ty de sorglösa inser inte, att de behöver någon andlig Frälsare. Den sorglösa människans Frälsare är i världen, där finns hennes Gud. Men en botfärdig människa skulle genast falla i tvivel, om man inte hade sagt till henne, att en Frälsare finns. Och fast hon alltid väntar på Frälsarens uppenbarelse, behöver hon ändå den Helige Andes försäkran därpå, att hon inte skall smaka döden förrän hon sett Herren Kristus. Den som inte har fått en sådan försäkran av den Helige Ande, kan inte genom Andens inverkan inträda i templet vid den tidpunkt då Frälsaren bärs in i templet. Fast alla sorglösa säger sig ha fått en sådan försäkran, att även de skall se Kristus innan de dör, men när döden kommer, måste de bekänna, att de måste fara till helvetet. Varifrån hade då den försäkran kommit, att de skall se Kristus innan de dör, då de på dödsbädden måste erkänna, att de inte sett Kristus? Så har alla sorglösa erkänt på dödsbädden, att Kristus är långt borta från dem, och att de måste fara till evigheten utan att ha sett Kristus. Det torde ha varit en falsk ande som tidigare uppenbarade åt dem, att de inte skall smaka döden förrän de ser Herren Kristus. Lögnens ande predikar nog så här till de sorglösa: "Inte har Gud skapat oss för förtappelsen. Nog blir också vi saliga om det är Guds vilja, att vi skall bli saliga."

En präst har skrivit så, att Gud inte skulle vara allsmäktig om han inte orkade dra upp dem från helvetet som faller dit. Och alla sorglösa tror, att det är den rätta andliga prästen som predikar så, att alla som faller i helvetet släpps ut därifrån. Om han hade skrivit så, att Gud inte skulle vara allsmäktig, om han inte orkade dra dem upp ur helvetet, som faller dit i denna nådatid, så vore det mer möjligt att tro på hans lära, fast Bibeln visar, att Gud inte ens har orkat dra upp alla dem som i denna nådatid har fallit i helvetet. Judas hade nämligen redan i denna nådatid fallit i helvetet, då samvetet vaknade, men Judas var så tung, att Gud inte orkade dra upp honom, fast det är omöjligt för förnuftet att tro, att Gud inte har orkat dra upp Judas ur helvetet, men så har det ändå skett. Men Petrus orkade Gud dra upp ur helvetet. Somliga sorglösa tror att till och med Judas är i himmelriket, men alla sorglösa orkar inte tro det.

Då de sorglösa tror sig få den försäkran av den Helige Ande, att de inte skall smaka döden förrän de sett Herren Kristus, så är det nödvändigt att pröva andarna, ty de flesta sorglösa grundar sin salighet därpå, att de har fått en sådan försäkran, att de inte skall smaka döden förrän de ser Kristus. Och den ande som gett dem en sådan försäkran har varit lögnens ande. Då de på dödsbädden måste erkänna, att de inte har sett Kristus, och att de måste fara till evigheten utan att ha sett Kristus, så är det nödvändigt att tänka efter, på vilket sätt gamle Simeon hade fått en sådan försäkran av den Helige Ande, att han skall se Kristus innan han dör. Först säger evangelisten, att han väntade på Israels tröst. Visst var den mannen bedrövad, eftersom han väntade på tröst. Ja, han var så bedrövad, att han inte mer fann någon tröst i världen. Men de sorglösa har aldrig blivit så bedrövade, att de skulle ha tvivlat om sin salighet, ty alltid har de funnit någon tröst i världen. Några har funnit trösten i brännvinsflaskan, några har funnit trösten i hordomen, några i girigheten eller i penningkistan, några i grannlåten, några i världens ära.

De sorglösa har aldrig kommit i en sådan nöd, att de skulle ha mist all tröst i världen. Men gamle Simeon har inte funnit tröst i världen då han började vänta på trösten från ovan. Där är nu orsaken, varför de sorglösa inte får se Kristus. De grips aldrig av en sådan sorg som berövar dem all jordisk tröst. Alltid väntar de på en jordisk Frälsare som judarna, och honom kan de finna i världen. Men de ångerfulla som är under en så tung bedrövelse, att de inte mer finner någon tröst på jorden, börjar vänta på Israels tröst från himlen. Och i den väntan, under den tunga suckan, får de ibland den försäkran av den Helige Ande, att de inte skall smaka döden förrän de ser Herren Kristus. Och jag tror, att var och en som fått en sådan försäkran av den Helige Ande, skall genom Andens inverkan även komma till Guds tempel just på den tidpunkt då Kristus bärs dit. Där får han ta Guds Son i sin famn, och hans moder låter dem, som väntar på Israels tröst i bedrövelse och andens fattigdom, ta hennes Son i sin famn och se på hans klara ögon och ljuvliga mun, hans snövita och menlösa händer. Men de sorglösa skulle inte bry sig om att ta Guds Son i sin famn, ty de anser honom för en horunge .

Finns här nu någon gammal Simeon eller någon profetissa Hanna, som skulle ta Guds Son i sin famn? Finns här någon jungfru Maria, som med kärlek och modershjärta skulle kunna vårda den ljuvlige Guds Son, som skrattar i moderns famn när hon tilltalar honom. Inte torde Guds moder våga ge sin Son åt sådana, som vill mörda honom, inte heller åt sådana, som för otrons skull darrar så mycket, att de skulle tappa hennes Son på marken. Inte torde Guds moder våga ge sin Son åt sådana, som har iskalla händer. Guds Son skulle spritta till om han kom i deras klor som har iskalla händer. Inte skulle Guds moder heller våga ge sin Son åt sådana människor som har hårda händer, som inte ens kan hålla sina egna barn. Men åt sådana skulle Guds moder gärna ge sin Son, vilka med bedrövade och ångerfulla hjärtan väntar på Israels tröst, och har redan tidigare fått en sådan försäkran av den Helige Ande, att de inte skall smaka döden förrän de sett Herren Kristus. Kom nu, gamle Simeon, om du har lust att se Kristus före döden. Kom nu, profetissan Hanna, och tala om honom för alla dem som väntar på Israels tröst i Jerusalem. Kom nu, jungfrun Maria, till Guds tempel, då dina reningsdagar är fullbordade. Kom nu, alla barn från Betlehem, innan ni blir dräpta. Kom nu alla mesar, alla svalor och duvungar för att se den späda Guds Son, och säg: "Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, efter ditt ord, ty mina ögon har sett din salighet." Amen.

KP 493 (= källan) / P 1301 / SW 495 / B 337