Nr 73 MIKAELS DAG

Simon! Se, satan har begärt att få sålla era själar som vete, men jag bad för dig, att din tro inte skall bli om intet. Luk. 22: 31 – 32.

Vi hör av dessa ord, vad Satan gör med människorna. Hans avsikt är att genom synden och frestelserna få tillfälle att sålla deras själar som vete. I synnerhet vill han göra mjöl av deras själar som blir lärare för andra . Petrus var den fasta klippa på vilken Frälsaren ämnade bygga sin församling. Denna klippa ville Satan slå ned innan den skulle bli befäst. Därför ledde Satan honom in i frestelsernas eld och var nära på att mala mjöl av Petrus själ, av vilket han ämnade koka gröt åt sig. Om Frälsaren inte hade bett för Petrus, så hade säkert Satan gjort mjöl av hans själ och lett honom i tvivel efter sitt fall, då han förnekade Frälsaren. Om Frälsaren inte hade bett för honom, så skulle säkert Petrus tro ha gått om intet, såsom den redan höll på att gå förlorad då allt hans hopp gick om intet genom Jesu död. Petrus hade övergett hela sitt jordiska uppehälle i det syftet att han skulle bli en mäktig man när Jesus blir konung. Den döda tron som fanns i skallen blev helt utplånad genom Jesu död. Så måste den döda tron och det fåfänga hoppet gå om intet innan den levande tron kan träda in.

Men den levande tron är i frestelsens stund sällan ens så stor som ett senapskorn. Den är ibland så svag, att Frälsaren måste be för Petrus, för att denna trons gnista inte skulle slockna. När nämligen Satan börjar sålla människosjälar genom inre och yttre frestelser, då uppväcker han tvivel i en kristens hjärta och säger: "Inte är du Jesu egen, då så många frestelser dyker upp eller fortfarande är kännbara. Du är helt i den ondes våld, då du har så många frestelser och onda tankar." Om fienden förmår en kristen att först förneka sin kristendom inför världen och därtill att tro, att Frälsaren inte längre bryr sig om honom, då han ännu känner så mycket synd och så många frestelser, så får fienden tillfälle att göra mjöl av hans själ. Och fienden skulle snart göra gröt av mjölet om Jesus inte ständigt bad för den eländige själen, att hans tro inte skulle gå om intet.

Ty en kristens tro är ofta så svag, att den är nära på att gå om intet, om inte den nådefulle Frälsaren bad för honom. Den levande tron är nämligen inte så stark som den döda tron. En bekännare av den döda tron är ibland så dristig, att han ämnar ta Frälsaren om halsen och kyssa honom, fast djävlaträcket luktar från hans onda andedräkt, och den döda trons slem rinner ur hans mun. Likväl går han liksom Judas och kysser Jesus. Däremot en kristen, som har den levande trons gnista, fast den inte är så stor som ett senapskorn, vågar knappast kyssa Jesu fötter. Hon till och med torkar med sitt huvudhår de orena tårar som faller på Frälsarens fötter, ty hon känner, att hennes tårar inte är värdiga att falla på Frälsarens fötter.

Men den döda tron, ur vilkens mun lukten av djävlaträcket kommer ut, och ur vilkens mun den döda trons slem rinner, vågar gå och ge Jesus en judaskyss. Ty den döda trons bekännare har ju inte frestelser som en kristen. Fienden frestar inte alls dem som troget tjänar honom. Varför skulle han fresta dem som tjänar honom genom dryckenskap, svordom och sprithandel. Sina egna frestar han aldrig, ty de tjänar honom troget. Men dem försöker han koka och steka som håller på att bli befriade från hans klor. Han frestar inte dem som har den naturliga dygden som salighetsgrund. Han låter dem leva i fred i den tron, att de är dygdiga, och att de genom sin dygd blir saliga. Han berövar inte deras tro som har en död tro. Han låter dem tro, att de är Jesu egna. Vad bryr han sig därom, att de har den döda tron i skallen, om han blott får behålla makten i hjärtat.

Men de kristna vill han beröva den trons gnista de har. Då han först reser en förfärlig strid genom frestelserna, skjuter han glödande pilar i deras hjärtan, uppväcker onda tankar och inger sådana fasansfulla förskräckelser. Och sedan han frestat dem en tid genom onda tankar, lustar och begärelser, inger han åter tvivel i den eländiga människans hjärta och säger: "Inte duger du åt Frälsaren, då det finns så mycket ondska och orenhet hos dig. Du är helt i den ondes våld, då du har så mycket synd. Det lönar sig inte ens att försöka komma till Frälsaren i ett sådant tillstånd." Med sådana tankar försöker fienden ansätta Jesu får och leda dem i tvivel för att de inte skulle fly till Herden.

Denna en kristens strid med draken är avbildad i dagens epistel, där Frälsaren visar, hur Mikael och hans änglar strider med draken. Denna stora strid sker för det första i en kristens eget bröst, för det andra på ett synbart sätt i världen, för det tredje på ett övernaturligt sätt i himlen. Den onde vill nämligen störta den troende själen från nådaståndet genom de brinnande pilar som han skjuter in i en kristens hjärta. Mikaels änglar är de kristna, som den onde eller draken vill driva bort från himlen eller nådaståndet genom frestelser och tvivel. Han är de kristnas anklagare, då han inger sådana tankar i en kristens hjärta, att den som har så mycket synd inte duger åt Frälsaren. Men detta djävulens anklagande och hotande går om intet, då en kristen genom levande tro flyr till Frälsarens sköte.

En kristen övervinner djävulens frestelser genom Lammets blod och Andens vittnesbörd. Sedan kastas draken ned på jorden, det vill säga, då det inte längre finns rum för djävulen i den kristnes hjärta efter att det blivit renat med Lammets blod och genom försoningen. Den onde måste fly från den himmel som finns i den försonades hjärta, och sänka sig nedåt till jorden, det vill säga, till människans kött, där han bär stor vrede genom köttets frestelser och vet, att han har en kort tid kvar. Detta är den osynliga och andliga striden som äger rum i himlen mellan Mikael och draken, och om denna strid vet världsmänniskorna intet.

Den andra striden äger rum på ett synbart sett mellan de kristna och världshopen. Då nämligen världens sorglösa människor inte får samvetsfrid på grund av de kristnas förebråelser, uppeggar draken sin hop till vrede mot de kristna. Ormynglen slingrar sig i hjärteroten, då världshopen börjar visa sitt hat mot de kristna genom eld och svärd eller fångenskap och böter. Och denna förföljelse mot de kristna började genast då den rätta kristendomen uppenbarade sig i världen. Världens barn har så stor vrede mot de kristna, att de törstar efter de kristnas blod. Världens barn tvättar sina själar rena med de kristnas blod liksom Pilatus. Men världens barn känner inte vreden som de har. De säger att det inte är vrede utan det är samvetet som kräver dem att handla så. Samvetet kräver att de skall anklaga de kristna, dessa falska profeter som leder människorna på fel väg, smädar Gud och föraktar världens gudar, berövar människorna deras gamla tro och leder dem i tvivel om sin salighet, inte heller ger samvetsfrid för hederliga människor. För allt detta måste de kristna bli straffade enligt världslig lag.

Och när denna stora strid mellan de kristna och världens barn sker i himlen, då segrar de kristna med Lammets blod och genom deras vittnesbörds ord. De segrar med sin tro, nitälskan och dristighet att bekänna Jesu kraft, likaså genom sin tapperhet och kärlek, så att de inte älskar sitt liv intill döden. Då de kristnas tro och kärlek förstärks genom den yttre förföljelsen, så att fienden inte längre förmår förskingra Jesu får genom inbördes tvister, då kastas draken ut ur himlen eller de kristnas församling. Då har Satan inte längre rum i himlen, det är i andlig mening, bland de kristna. Han kan inte skada de kristna, fast han ännu skulle dräpa deras kroppar. Men då blir han kastad ned på jorden eller i världsmänniskornas hjärtan, och där uppehåller han stor vrede. Där i världshopen reser han ett sådant förfärligt liv vetande att han har kort tid kvar.

Nu har djävulen blivit kastad ned på jorden. Nu har Satan blivit fri i världen. Man hör inget annat än uppror, tvedräkt och inbördes strid samt blodsutgjutelse överallt. Om det inte blir någon ändring i människornas tro och leverne, så skall Satan göra slut på hela världen, fast vi som befinner oss i den yttersta vrån av världen nu får vara i fred. Men vem vet hur länge? Om denna de kristnas anklagare får lite tid att se sig omkring, nog ser han även på oss med noggranna ögon. Han är skarpsynt att se fel i de kristnas leverne. Om han finner någon laglig orsak, skall han nog snart anklaga de kristna inför landshövdingen Pontius Pilatus, att de är upproriska mot honom, hindrar hans sprithandel, gör hans supkamrater galna, inte längre tar emot djävulsträck ur hans hand, förleder hans barn till avfall från sina föräldrars gamla tro och åstadkommer ofrid i församlingen så att hederligt folk inte längre får ha samvetsfrid på kyrkovägen. För all denna ofrid ämnar Guds barns åklagare fråga efter sin ära i den jordiska rätten, ty han har nu stor vrede och vet att han har kort tid kvar.

I dagens evangelium visar vår dyrbare Frälsare, vem som är störst i himmelriket, och han lär de kristna att undvika de frestelser varigenom oskyldiga själar förleds till synden. Må den nådige Frälsaren ge sin välsignelse till alla föräldrar, att de inte skulle visa ett dåligt föredöme åt sina barn med sin vandel, och till alla lärare, att de skulle utdela sanningens ord till ordets åhörare enligt vars och ens behov, och till all överhet, att kristendomens rena lära inte skulle bli förhindrad av dem, ty det finns så mycket förargelse, fåfänga, våld och mord i världen, att var och en får vara aktsam för sitt liv. Om det inte blir en förändring i världsmänniskornas leverne, så torde världen inte bestå länge till. Sådana tidens tecken börjar nu bli synliga som enligt Frälsarens förutsägelse är den yttersta tidens tecken. Må alltså alla väckta och benådade själar be, att den nådige Herren Jesus måtte bevara oss för världens frestelser och lockelser, och att han måtte ge oss tålamod att bära hans kors intill sista andedraget, så att de få utvalda själarna inte skulle bli förförda eller frestade över sina krafter förrän Brudgummen kommer och hämtar sin utvalda brud från sorgedalen till himlen. Amen. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 18: 1 - 5

Med ledning av vårt heliga evangelium bör vi denna heliga stund betänka, vem är den störste i himmelriket? Första betraktelsen: Den som är minst, är den störste. Andra betraktelsen: Den som är störst är den minste. Må den himmelske Herren Jesus låta det ske, att alla stora måtte bli så små att de skulle rymmas in genom den trånga porten, och att alla små måtte bli så stora att de inte längre skulle rymmas in genom helvetets port. Amen.

Första betraktelsen. Den som är minst, är den störste i himmelriket. Vi hör av evangeliets berättelser, att lärjungarna ofta frågade Frälsaren, vem som är den störste i himmelriket. Redan när Sebedeus söner bad Jesus om att få sitta den ene på högra och den andre på vänstra sidan i hans rike, var deras avsikt att få bli de största i himmelriket. Men då blev de andra lärjungarna bittra och avundsjuka på Sebedeus söner, för att de ville gå förbi dem och bli de största. Men Frälsaren åter ställde denna fråga till dem: "Kan ni dricka den kalk som jag måste dricka? Kan ni lida den plåga som jag måste lida?" Härav förstår vi, att den som vill bli främst i himmelriket måste dricka den kalk som Frälsaren har druckit, eller lida de plågor som Frälsaren lidit. Och fast Sebedeus söner trodde sig kunna lida sådan plåga, lovade han likväl inte dem den stora äran att få sitta på den högra eller vänstra sidan i hans rike.

En annan gång kom de åter och frågade Frälsaren: "Vem är störst i himmelriket?" Då ställde Jesus ett barn framför dem och bjöd dem att bli lika små som detta barn. Tredje gången började lärjungarna åter tvista med varandra, vem av dem som var den störste . Då sade Frälsaren att den yngste skulle vara den störste. Fast vi nu väl förstår, att de stred om äran, och trots att Frälsaren gav dem sådana svar, att de skulle sluta sträva efter ära, ville denna ärelystnad dock följa dem ända till Frälsarens död. Om vi nu ville förstå, vad denna fråga betyder: Vem är den störste i himmelriket, så måste vi först formulera denna fråga så: Vem är den bäste kristne? Av Frälsarens första svar till Sebedeus söner förstår vi, att den störste korsbäraren är den bäste kristne. Den som har lidit mest för kristendomen är den bäste kristne. Men vem skulle nu våga träda fram inför Guds ögon och säga: "Jag har lidit mest för kristendomen." När en svår förföljelse kom över de kristna, då ansågs den för den bäste kristne som hade fått de flesta såren för kristendomens skull. Därför kan vi inte av detta kännetecken avgöra vem som skulle vara den bäste kristne.

Ett annat svar på frågan: vem är störst i himmelriket, gav Frälsaren i dagens evangelium, då han ställde ett barn framför dem och bjöd dem att bli som barn. Den som nu vill bli den bäste kristne, skall bli som ett barn. Ett litet barn är störst i himmelriket, därför att det inte har så mycket synd som en vuxen människa. Men vem är nu den människa som vågar säga, att hon inte syndat mer än ett nyfött barn? Vi har hört några dygdiga människor berömma sig, att Gud inte har anledning att förebrå dem för uppsåtliga synder. De torde vara riktigt heliga som kan tvätta sig rena från alla uppsåtliga synder. Men jag fruktar att det är djävulen som överskyler deras synder och gräver ned deras ondska i jorden. Frälsaren bjuder oss att bli som barn i ödmjukhet och undergivenhet. En vuxen människa har nämligen stor själviskhet, stor ära, egenrättfärdighet och världskärlek. Men ett nyfött barn är fritt från dessa hemsynder som gör den vuxna människan så stor och uppblåst , att hon inte alls ryms in genom den trånga porten förrän dessa den onde andens yngel kramas ut ur hennes hjärta. Hon ryms inte in genom den trånga porten förrän hjärtats svullnader utpressas, piskas och sönderkrossas genom den sorg som är efter Guds sinne. Ett nyfött barn som endast har arvsynd, kan därför födas på nytt utan plåga och smärta genom den allmänna nåden som vunnits genom Frälsarens förtjänst. Den som vill bli som ett barn måste bli så dygdig att han kan säga: "Jag har aldrig syndat. Jag har ingen världens ära. Jag har ingen egenrättfärdighet. Jag har ingen världskärlek. Jag har ingen högfärd eller vrede, avund eller köttslig begärelse." Så syndfri blir människan, då den onde förvänder ögonen på henne och döljer alla synder. Men den som har öppna ögon måste bekänna med Job, att "människan dricker orättfärdighet som vatten."

När lärjungarna tvistade med varandra om vem som var den störste, svarade Frälsaren, att den yngste är den störste. Om vi nu ville efter detta kännetecken sluta vem som är den bäste kristne, skulle vi genast finna, att den yngste är den som känner sig vara allra sämst bland de kristna, det vill säga, den som har den inre övertygelsen att alla andra är bättre än han, den som känner sig vara ovärdig att bära det kristna namnet. Paulus bekände sig som den störste bland syndare och ansåg sig ovärdig att vara apostel, emedan han hade förföljt Guds församling.

Från denna de kristnas förföljelse är nästan ingen fri. Den som blivit väckt genom de kristnas förmaningar, har säkert i sitt naturliga tillstånd vredgats på dem som bestraffat honom för orättfärdighet. Men inte heller denna synd blir för alla så stor samvetsplåga som för Paulus, som ännu i det benådade tillståndet ångrade, att han hade hatat de kristna.

Vi hör av alla omständigheter, att den minste är den störste i himmelriket, det är: den störste syndaren är den bäste kristne. Den som känner sig som den sämste, han räknas som den bäste inför Gud. Den som känner sig ovärdig att vara bland de kristna, han räknas som värdig. Den som är yngst, vare som den äldste. Den som är mycket ödmjuk och undergiven, han är den högste. Den som är nedtrampad och föraktad, han är upphöjd. Den som blivit ärelös, han har fått ära. Den som är dålig och oduglig , den är mäktig och stark. Den som är nedtryckt, den har lyfts upp. Den som är sjuk, den är frisk. Den som är bedrövad, den är glad. Den som gråter, den skrattar. Den som är lemmalytt, den hoppar som en hjort. Den som är sämst av alla, den är bäst av alla.

Andra betraktelsen. Men den störste är den minste. Lärjungarnas strävan och kapplöpning efter ära har velat följa de kristna intill denna dag. Ju sämre människorna har varit i kristendomen, dess större har deras ära blivit upphöjd i världen. Så att påven som är den störste i andligt högmod men sämst i kristendomen, har genom självgjord ödmjukhet vuxit till den högste i världens ära. Påven kallar sig för alla slavars slav, men hade under en period upphöjt sig till alla herrars herre, så att alla konungar och kejsare kysste hans skor. Han uteslöt från himmelriket alla som inte ödmjukade sig inför honom. En kejsare måste barfota stå på knä tre dygn framför påvens fönster innan han fick förlåtelse för sina synder. Varifrån hade påven fått makten att döma till helvetet alla som inte böjde sig för honom? Han hade tagit den makten från Skriften genom falsk skriftförklaring. Den onde hade förvänt hans syn genom andligt högmod. Och människorna var så tokiga att de trodde på honom som på Gud. Om nu de kristna som i början var de sämsta bland alla människor, föraktade, betryckta, hatade och förkastade, skulle växa till så stora i världens ära att alla världsherrar skulle börja tjäna dem och högakta dem, så skulle den onde ha förvänt deras ögon, och de skulle vara ännu värre inför Gud än uppenbara horor och tjuvar.

Men här är fråga om vem som är störst i himmelriket. Lärjungarna tvistade med varandra om äran, och ville veta vem som vore den bäste kristne. Och denna strid har ännu inte helt upphört. I världen anses den som den bäste kristne som är en lugn och hederlig man och mycket prisad av alla. Men de kristna tror att den är den bäste kristne som är störst bland syndare, den som är hora, tjuv och rövare, den som har varit i största plåga och kval för sina synders skull. En sådan som gråter, suckar och klagar. En sådan som skäller på hederligt folk och bestraffar världsmänniskorna för orättfärdighet. En sådan som är hatad och föraktad av världsmänniskorna och som i världen anses för falsk profet, med mera. Men detta godtar inte alls världens dygdiga människor, inte heller den döda trons bekännare. Världens dygdiga människor tycker att de som gråter och suckar är skenheliga, och de som skäller och förebrår gör sig själva fromma och anser sig vara bättre än andra, är i andligt högmod, håller sig själva för kristna och föraktar andra människor . Den döda trons bekännare tror att de som inte ger hederliga människor samvetsfrid är falska profeter men inte kristna. Och de som vill utrota den gamla döda tron sägs nedtrycka människor i tvivel.

Men här är nu fråga om vem som är störst i himmelriket. Påven anser sig själv för den bäste kristne, fast han med munnen bekänner sig vara alla slavars slav, men i hjärtat anser sig för den allra heligaste, och genom det andliga högmod som finns hos honom, dömer han alla de själar till helvetet som inte böjer sig för honom. Den naturliga dygden som har världslig vishet och stort förnuft i skallen anser den för den bäste kristne, som lever dygdigt, äras och aktas högt i världen.

Luther som har legat två år i samvetskval och tvivel fordrar rätt ånger och levande tro av de kristna och säger den vara bäste kristne som har en fast tro på Frälsaren, om denna tro visar sig vara levande genom kristlig kärlek. Men den kristliga kärleken uppenbarar sig däri, att en kristen älskar sina bröder inte blott med hänsyn till kroppen utan även till anden och själen. Han hjälper de behövande om han har råd, men förmanar och råder de sorglösa, vare sig de vill höra honom eller inte.

Om nu en kristen för detta förmanande blir hatad, förföljd, smädad och föraktad av världens blinda hop, om han för sanningens skull släpas inför domstol, fängslas, drivs i landsflykt eller pinas och dräps, om han i denna föraktade belägenhet ber för dessa olyckliga själar som hatar och förföljer honom, om han gråter och ber för de olyckliga själar, som är i så uselt, eländigt och ömkansvärt tillstånd, då de bemöter hans kärleksfullaste förmaningar med hån och vrede. Och då han på detta sätt blir hatad och förföljd för Jesu namns skull, så har honom blivit lovad en stor lön i himlen, inte därför att han anser sig för den bäste kristne, utan genom den stora nåden, för den trons och kärlekens skull varigenom han försökt vinna människosjälar för himmelriket.

Och därav förstår man nu, att lärjungarnas inbördes tvist om vem som var den störste borde upphöra, då de får höra från Frälsarens mun, att den som är störst, han vare såsom den yngste. Och den som vill bli den bäste, han vare sämst. Den som vill bli den högste, han vare den ringaste. Den som vill bli den främste, han vare den siste. Den som vill stiga högt, han stige ned. Den som vill sitta i koret, han skall stå vid dörren. Den som vill vinna ära, han må skämmas . Och slutsatsen av detta är, att den minste är den störste, och den som är den störste, han är den minste, eller den som anser sig för den bäste kristne, han är den sämste. Och den som anser sig för dålig och ovärdig bland de kristna, han är den bäste. Lärjungarnas tvist upphörde efter Frälsarens död, då all deras ära vändes i sorg. De lämnades att gråta och jämra sig, då deras stöd togs bort. Men då fick världen riktigt glädjas. Likväl verkade detta avsked så mycket, att lärjungarna höll bättre samman. All kapplöpning och gräl upphörde. De måste nu vara som får utan Herde. Och om deras sorg blev större genom avskedet, så blev också deras längtan efter Jesus liksom deras inbördes kärlek mera brinnande. Tårarna och suckarna blev flera. Saknaden efter Jesus blev större och lärjungarna blev åter glada då de såg Herren. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors / Handskriven avskrift / Isak Poromaas kopiebok / Junosuando

Originalmanuskriptet har omarbetats av L.L.L. 1851 och avviker i början och slutet från den version som Poromaa kopierat. Årtalet 1853 som UP anger är felaktigt. Denna äldsta version måste vara skriven före 1851./

UP / P 1375 / SW 511 / B 351