Nr 79 SORGEDAGEN EFTER KONUNG OSKAR 1859

Ottesångs text på sorgedagen den 14:e augusti 1859 finns upptecknad i konung Davids psalm 39, vers 3, och orden lyder sålunda: Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjen, och måste fräta min sorg i mig.

Vår upplästa heliga text kan ge anledning till många betraktelser. Ser vi på den 39:e psalmens överskrift, som handlar om en kristlig levnad och salig död, så kunde vi med avseende på dagens betydelse endast tala om den avlidne konungens kristliga levnad och saliga död. Men ser vi på psalmens verkliga innehåll, så finner vi, att David i denna psalm uttrycker sina sorgliga och vemodiga känslor över de ogudaktigas framgång. Vi hör av andra versen, att David hade föresatt sig att tiga, och inte tala mera med den ogudaktige. I tredje versen, som är dagens text, säger han, att han måste fräta sin sorg inom sig, nämligen sorgen däröver, att han nu måste tiga, för att han i sin iver inte skulle tala för mycket, och således synda med sin tunga.

Psalmen tycks vara författad av David, vid den tiden, då han var förföljd av sin egen son Absalom, vilket kan ses av den nionde versen, var han ber Gud och säger: "Fräls mig från alla mina synder och låt mig inte bli smädad av de galna." För övrigt talar han om sin dödlighet i samma psalm, och beskriver detta livets korthet och ovaraktighet, beklagar de i syndens säkerhet sovande människor, som gör sig mycken onödig oro för att samla tillhopa, fastän de inte vet vem som får dra nytta därav.

Skulle vi nu betrakta andemeningen av dagens text med avseende på den 39:e psalmens innehåll och syfte, så skulle vi föras alltför långt ifrån dagens betydelse, som syftar på undersåtarnas saknad och sorg över, eller i anledning av konungens död. Vi kan således med anledning av sorgedagens betydelse tala om undersåtarnas saknad, i anledning av konungens död.

1. Den lekamliga fridens vänner saknar den avlidne konungen. 2. Samvetsfridens vänner saknar honom ännu mer.

Måtte de efterlevande veta, att värdera fridens välsignelse både i lekamligt och andligt hänseende.

1. Vår första betraktelse skall visa, hur den lekamliga fridens vänner har anledning att sakna den hädangångne konungen. Om det är en lycka för landet, att ha en konung som vet att värdera fridens förmåner, så bör alla fridens vänner beledsaga den avlidne konungen med saknad till graven, ty han var verkligen en fridens vän. Han sökte att upprätthålla freden med alla utländska makter, även om han många gånger måste "fräta sin sorg inom sig" eller känna en hemlig sorg i anledning av den motsträvighet varmed hans hemliga fiender bemötte honom. Vi vet väl, att Herren i Gamla Testamentet gav befallning åt några domare och konungar i Israel, att straffa sådana hedningar med krig, som ville förföra Guds folk till avguderi. Men detta kan inte gälla som allmän regel. Vi kan inte av dessa så kallade heliga krig göra den slutsats, att det är Guds vilja, att såkallade kristna makter skall föra krig sinsemellan, utan snarare är det djävulens vilja, att de som kallar sig för kristna, skall bekriga varandra.

Djävulen var av begynnelsen en mandråpare. För avgrundsfursten måste det vara ett verkligt nöje att plåga människosläktet med krig och blodsutgjutelse. Det är också ingen annan än djävulen, som i de maktägandes hjärtan uppväcker högmod, ärelystnad och egennytta. Och för deras ärelystnad måste undersåtarnas blod rinna i strömmar. I hela naturen finns intet exempel, att de djur, som är av samma släkte församlar sig i stora hopar, för att slåss, även om enskilda tjurar stångar sinsemellan. Varför skulle då människosläktet vara det grymmaste släkte i hela djurriket? Krig människor emellan är det oförnuftigaste sätt att slakta sina likar.

Men under konung Oskars regering har åtminstone vårt land varit befriat ifrån krigets fasor. Inga rykande blodsströmmar har flutit för hans ärelystnad. Inga faderlösa änkor har suckat över förlusten av maka och barn för krigets skull. Inga föräldrar har förlorat sina söner för krigets skull under den fredälskande konungens regering. Ingen kan klaga över hunger och dyr tid, för krigets skull. Den fredälskande konungen kunde undvika kriget. Och för dessa fredens välsignelser, som den högste Styresmannen förunnat vårt land, genom den fredälskande konungen, borde vi allesamman prisa Herren, samtidigt som alla som förstår att värdera fredens förmåner, ledsagar sin konung till graven med saknad.

Utan tvivel låg där en ömmare känsla till grund för konungens fredliga sinnesstämning. Han, som efter berättelse tros ha skrivit en liten bok om mördares förskoning från dödsstraffet, fastän han i egenskap av den världsliga lagens tolk, måste skriva under dödsdomen. Han kunde aldrig förlika sig med dem, som ville reta honom till krig. Ty i vårt land saknades ingalunda sådant folk, som ropade på krig, fastän utsikterna till framgång var mörka för dem, som skådade längre in i världens nuvarande ställning. Man finner av den sista tidens erfarenhet, att det inte är rådligt att lita på mäktiga bundsförvanter, som för krig för sina egna egennyttiga avsikter, eller för sin ärelystnad, men inte alls för vinnande av en varaktig fred. Det var måhända inte enbart för mänsklighetens skull som konungen sökte att bibehålla freden, utan även ett visst förutseende, att ett krig som börjats utan orsak, kunde ta ett olyckligt slut. I alla fall har det varit bäst för landet, att kriget har lyckligen kunnat undvikas. Och därför har alla fredens vänner orsak att tacka Gud, som genom den fredälskande konungen bevarade vårt fädernesland för alla krigets fasor. Alla den lekamliga fredens vänner, som vet värdera fredens förmåner, och fredens välsignelse, följer den fredälskande konungen till graven med saknad.

2. Andra stycket av vår betraktelse skulle visa, hur de, som älskar samvetsfriden, har anledning att sakna den avlidne konungen.

Om de som önskar fred i lekamligt avseende, har anledning att sakna den bortgångne konungen, så har samvetsfridens vänner ännu större skäl att sakna honom. Ty konung Oskar var den första konungen i Sverige, som med verkligt allvar ville befordra samvetsfriden i sitt rike. Därpå arbetade han ivrigt mot slutet av sin levnad. Men uti detta sitt kristliga bemödande mötte han motstånd av samvetsfridens fiender, som älskar den falska samvetsfriden; vilka har påstått, att läsare och pietister stör samvetsfriden i vårt land, och yrkar därför, att lagarna emot dem bör skärpas. Men just det hårda motstånd, som mötte konungen i hans bemödande att åstadkomma så kallad religionsfrihet, visar, att han inte hade för avsikt att befordra den falska samvetsfrid, som alla sorglösa, och om sin själs välfärd obekymrade människor älskar. Utan det var konungens verkliga avsikt, att stifta en sådan lag, som skulle skydda alla religionsbekännare, så att ingen skulle bli förföljd för sin tro. Det måtte nu vara turk eller hedning, papist eller lutheran. Det var, säger jag, konungens avsikt, att var och en skulle få ha fri religionsövning, det vill säga, att var och en skulle få ha sin tro okvald, att ingen skulle anklagas eller dömas av världslig lag för sin andliga övertygelse. Detta var den rätta samvetsfriden, som konungen har lovat hålla i sin konunga ed, enligt grundlagen, varest det heter: "konungen skall ingens samvete kvälja, eller låta kvälja." Det vill säga: konungen skall inte genom världslig lag tvinga någon att förneka sin tro, eller ändra sin övertygelse i det som angår själens salighet.

Vi har tyvärr ända från Uppsala möte 1593 inte haft någon samvetsfrid, ty lika som i påvedömet alla olika trosbekännare förföljs för sin tro, så har man även i Sverige förföljt olika trosbekännare, inte blott katoliker, utan även reformerta; fastän det i själva huvudsaken inte är någon stor skillnad mellan lutherska och reformerta läran. Men vad som i synnerhet har väckt alla rättsinniga kristnas förundran utomlands, har varit den omständigheten, att äkta lutheraner kommit i misshugg i stället för papister. Just de, som bekänt lutherska läran, har blivit förföljda i Sverige för sin lutherska tro. Den döda trons anhängare, som bekänner lutherska läran med munnen, har anställt förföljelser emot dem som velat antaga den lutherska läran i sitt hjärta; som inte varit nöjda med, att ha Luthers tro endast i peruken, utan önskat, att lutherska läran måtte bli en sanning i hjärtat. De har nu blivit förföljda i Sverige, förnämligast under namn av läsare och pietister. Det behövdes inte mera, än att några personer samlades i ett rum, för att läsa och hålla bön, förrän prästen i församlingen skickade länsman eller fiskalen på dem, och lät stämma dem för olovliga sammankomster. Men där två eller tre var församlade i djävulens namn för att supa och spela kort, där syntes ingen fiskal utskickad av prästen, för att stämma dem. Supbröderna och kortspelarna betraktades som äkta lutheraner, om de också var församlade på krogen under pågående gudstjänst i kyrkan. Det var denna orättvisa lag, som väckte ett stort uppseende utomlands, så att både regering och folk kom i vanrykte.

Nu vet man inte, vad som kunde vara rätta anledningen eller bevekelsegrunden till konungens handling. Om det var ropet utomlands, eller om det var konunga eden, som konungen förstod annorlunda än föregående regenter. Eller om det var en känsla för naturlig rätt och billighet, som verkade hos honom det beslut, att ändra den gamla orättvisa lagen, som förbjuder sammankomster för andaktsövningar, och utarbeta förslag till en lag, som skulle ha allmän religionsfrihet till följd, det vill säga, att var och en skulle få ha sin tro okvald, att ingen skulle förföljas för sin tro, att var och en skulle få ha samvetsfrid, att ingen skulle tvingas att ändra sin övertygelse. Men uti detta kristliga bemödande mötte konungen motstånd av dem, som älskar den falska samvetsfriden och av lätt begripliga skäl önskar, att ingen religionsfrihet eller samvetsfrid måtte finnas i landet. Själva utarbetandet av detta lagförslag, hade redan medtagit konungens själskrafter, emedan han efter berättelse arbetade därpå både natt och dag. Men ännu mera försvagades den gode konungens själskrafter, då han förnam, att detta lagförslag inte skulle antagas av ständerna. Det svåra motståndet förorsakade konungens bekymmer och han måste som David "fräta sin sorg inom sig." Ja, den som lever längst, skall få höra, när allting kommer i dagen, att konungen verkligen måste "fräta sin sorg inom sig".

En av samvetsfridens motståndare yttrade på rikssalen, då överläggningen om religionsfrihet förehades, att "Hans Majestät grubblat så mycket på religionsfrihet, att han själv blev tokig." Varav visste fritänkaren det? Och hur vågade han komma fram med detta oförskämda yttrande, om han inte haft någon grund för sitt tal. Det är allmänt bekant, att konungens själskrafter försvagades denna tiden betydligt, och lika allmänt bekant är även det, att sorg och bekymmer försvagar människans kroppskrafter. Det är således troligt, att den sorg, som konungen måste fräta inom sig, förorsakade honom en för tidig död. Däröver måste varje fridens vän sörja. Men i synnerhet har de mycken anledning till sorg, som älskar samvetsfriden. Det var ju för denna frid som konungen arbetade. Och det var detta arbete som försvagade hans själs och kropps krafter. Han ville landet väl, men hans välmenande avsikter misskändes, föraktades och smädades, ty inför världen behövs inte mera än ivrandet för religionsfrihet och samvetsfrid, för att bli ansedd för tokig. Därför, samtidigt som samvetsfridens vänner beledsagar den avlidne konungen med saknad till graven, så önskar de även att han där måtte ha funnit den frid som han förgäves sökte i världen. Och om samvetsfridens fiender, som förorsakade konungen hjärtfrätande sorg, och sålunda blev en orsak till hans förtida död, om dem skall det sägas, då allting kommer fram i dagen: "Ni har slagit den första spiken i konungens likkista." Detta är ett ordspråk i vårt land, som innehåller en stor och viktig sanning. Ordspråket har kommit ifrån sådana föräldrars mun, som har ogudaktiga barn, vilka förorsakar sina föräldrar grämelse och sorg. Till dem säger de sörjande föräldrarna. "Du har slagit den första spiken i min likkista." Det vill säga: "Du har förorsakat mig en sådan sorg, att jag måste dö i förtid av grämelse." Och detta ordspråk är det samma som den gamle Israel sade till sina ogudaktiga barn: "Ni driver mina grå hår med sorg ner i graven."

Konungen är landets fader. Han måste vaka över sina undersåtars välgång. Och det måste gräma honom, det måste såra hans hjärta, det måste förorsaka honom en stor sorg, när han för sin möda och sitt arbete inte får annat än motstånd, motsträvighet, otack och smädelse till lön. Men vi hoppas dock, att alla samvetsfridens vänner skall slutligen, fast genom mycken kamp och strid, få samvetsfrid. Men samvetsfridens fiender och de som älskar den falska samvetsfriden, skall aldrig få samvetsfrid i denna eller den tillkommande världen. Amen.

Originalmanuskript / Merikallios samling / Uleåborgs landsarkiv

Har inte tryckts tidigare.