Nr 23 2 SÖNDAGEN I FASTAN

Kristus är lagens ände till rättfärdighet för dem som tror. Rom 10: 4

Helige Paulus talade dessa ord av egen erfarenhet och i enlighet med Bibelns vittnesbörd, att människan blir rättfärdig genom tron på Jesus Kristus, inte genom lagens gärningar, egen bättring eller dygd, utan endast genom tron. Härav förstår man allstå, att de som tror sig bli saliga genom lagen eller egen bättring, bedrar sig mycket illa.

Men då Kristus är lagens ände och fullbordan till rättfärdighet för dem som tror, så inser vi att Paulus talar sanning, när han skriver, att lagen inte kan levandegöra (människan). Inte blir man salig genom lagen, utan genom tron på Jesus Kristus. Av lagen kommer syndens kännedom, men lagen ger varken tro eller kärlek. Om människan alltså vill bli salig, så måste hon tro, inte bara att hon av naturen är vredens barn, utan även detta, att hon genom tron blir rättfärdig. Hon blir inte rättfärdig genom lagens gärningar eller lagens förbannelse.

Det är huvudinnehållet av Luthers tro, att människan inte får samvetsfrid genom dygd eller egen bättring. Inte heller får den väckta människan samvetsfrid av lagens förbannelse eller av samvetets anklagelser. Inte kan den väckta människan försona sina synder genom sin ånger, hur stort kval hon än hade. Om människan inte vill helt sjunka ned i helvetet, så måste hon tro, att det finns nåd för de botfärdiga, att genom tron blir människan rättfärdiggjord och genom Frälsarens förtjänst blir hon försonad, och genom hans blod blir hon renad. Därför säger aposteln Paulus i romarnas tionde kapitel, att Kristus är lagens ände och fullbordan till rättfärdighet för var och en som tror.

Denna viktiga sanning måste vi ställa inför ögonen på dem som genom lagen blivit förkrossade. Inte för dem som genom död tro har tillägnat sig en falsk tröst, utan för dem som genom lagens förbannelse har blivit nedtryckta i helvetet. Lagen är till för att den sorglösa syndaren skall bli förkrossad. Men evangeliet är till för att ett ödmjukt och förkrossat hjärta skall få tröst. Lagen är till för att människan skall känna sina synder och ångra dem. Men genom evangeliet skall en botfärdig syndare känna nåd. Lagen är till för att åstadkomma ett hål på den sorglösa människans samvete, men evangeliet är till för att nådens och glädjens olja skall bli gjuten i samvetssåren.

Genom lagens förbannelse skall människan tryckas ned i helvetet och genom evangeliet skall hon lyftas upp därifrån. Lagen åstadkommer sveda på samvetet och ångest i hjärtat, men evangeliet ger samvetsfrid genom den försoning som har kommit till genom Jesus Kristus. Lagen gör människohjärtat hårt och kallt, eller (med andra ord) genom lagen inser människan, att hon har ett stenhjärta. Men genom evangeliet har Gud lovat ta bort stenhjärtat från deras kött.

Om alltså lagen uppväcker fasa över synden, så uppväcker evangeliet nåd och kärlek. Alltså om Guds lag är kraftfull att med ett skarpt svärd skära hjärtats svullnader, så är evangeliet kraftfull att läka hjärtesår. Lagen skär, evangeliet läker. Lagen bränner, evangeliet kyler ned. Lagen river upp samvetssåren. Evangeliet förbinder dem. Lagen gräver giftet ut ur människohjärtat. Evangeliet ger smör och honung att äta.

Men de sorglösa människorna är så fina, att de alltid vill äta läckerheter. De sväljer gärna smör och honung, men de bistra medicinerna spottar de ut ur sin mun. De vill höra idel ljuvliga ord, men lagens hårda ord vill de inte höra. Varför vill de ha idel nåd, idel sötsaker? Därför, att honung är godare än malört, och socker är godare än salt. Men om man blandar ihop honung och gift, så blir det maskar i magen och hela kroppen ruttnar.

Människan har svalt ormgift i modersmjölken. Om man nu ger socker och honung åt den som är full av gift, så blir man dödligt sjuk av denna blandning. Men den rätte doktorn ger först bistra mediciner åt dem som har svalt gift, för att de måtte få uppkasta och spy ut (det), och först därefter ger han (dem) mjölk. Men det skall vara måtta med både givandet och intagandet, för att läkemedlen inte skall skada den sjuka. Om den sjuka har tagit emot de bistra läkemedlen och om de har verkat så mycket som är nödvändigt, så skall man ge henne litet vin och mjölk. Men inte förrän spymedicinerna har fått verka. Vi måste ge spymediciner så länge som människorna är fulla av gift. Men dem som har kastat upp och spytt ut giftet, skall vi ge litet vin och mjölk, då vi framställer några ord om tron för dem.

I dag får vi ett lägligt tillfälle av evangeliet, att tala om den rättfärdighet som kommer av tron, vilket är huvudinnehållet av Luthers lära. Men den döda tron har i dessa tider blivit så inrotad i somliga människors skallar, att vi måste pricka vissa punkter där den döda tron och den levande tron skiljer sig från varandra. Må Herren hjälpa oss att pricka dessa punkter med en vass kniv, och må han ge alla väckta en klar syn att upptäcka dessa punkter. Må Herren, ge de döva och stumma goda öron för att de må höra, vad Johannes viskade i Jesus öra: "Herre, vilken är det som skall förråda dig?" "Det är den som jag ger den doppade betan." Och efter den betan gick djävulen in i honom. Må Herren, lägga också sin hand på det sår som började blöda, då Petrus drog svärdet ut ur slidan och högg av det högra örat. Vad Petrus i sin nit hugger, det måste Jesus bota. Amen. Hör de bedrövade hjärtanas suckar för din äras skull. Fader vår o.s.v.

Den kananeiska kvinnan var en hedning. Hon visste knappast något om judarnas tro, men genom ryktet hade hon hört många berättelser om den märklige man som kunde hjälpa alla sjuka. Och endast genom ryktet hade hon börjat tro, att Jesus hade nog kraft att befria hennes dotter från de plågor som djävulen plågade henne med. Dessutom trodde hon fullt och fast, att Jesus inte lämnar dem utan hjälp, vilka är ivriga att be honom om hjälp.

Låt oss av denna kananeiska kvinna ta ett exempel för oss, hur valparna äter smulor och blir nog mättade, eller hur valparna, som inte har så stor kunskap om kristendomen, är ivrigare att be Jesus om nåd, än skrymtare och munkristna, som rikligen har fått del av Guds ord och nådens gåvor, eller hur de enfaldiga är mer hänförda i kristendomen är de högt lärda, eller hur de fattiga tiggarna blir nöjda, då de får känna och smaka litet nåd.

Den kananeiska kvinnan visste väl, att hon inte hade någon rätt att få nådesmulor av Frälsaren. Hon visste väl, att hon var en hedning såväl med hänsyn till läran som med hänsyn till tron. Hon bekände, att hon i förhållande till andra kristna inte var bättre än en valp. Och Frälsaren tilltalade henne med sådana hårda och avskräckande ord, att hon genast skulle ha gett upp att ropa efter honom, om hennes tro hade varit svagare. Men fast hon med hänsyn till släktet och läran var en hedning, så var hon likväl med hänsyn till hjärtat ödmjuk och förkrossad, med hänsyn till tron stadig, med hänsyn till hoppet stark, med hänsyn till kärleken brinnande, och i bönerna ihärdig, ivrig att ropa efter Jesus.

När alltså Frälsaren med stränga ord svarade till hennes böner och sade: "Det är inte tillåtet att ta barnens mat och kasta den för valparna," svarade denna kvinna, att hon inte är bättre än en valp i förhållande till dem som sitter vid bordet och äter allehanda läckerheter liksom herrar. Hon erkände, att hon var ovärdig att få del av Jesu nåd. Och denna ovärdighetskänsla är det första kännetecknet därpå, att människan har blivit ödmjuk och anser sig för dålig. När människan börjar känna, att hon har levt som en hedning, och att hon i förhållande till andra kristna inte är bättre än en hund som sitter under bordet och letar efter smulorna som faller från de kristnas bord, då har hon nog blivit ödmjuk.

Men den naturliga dygden kan inte erkänna, att hon i förhållande till andra kristna är en hedning, eftersom den naturliga dygden inte finner hedningens gestalt hos sig själv. Inte känner hon, att hon är en hedning, hur dygdig hon än var. Den kananeiska kvinnan var en hedning och hon kände sig vara sådan. Hon ansåg sig för en hund som var nöjd med smulor. Men den naturliga dygden anser sig inte för en hund, utan hon anser de kristna för hundar som alltid skäller på henne.

De kristna blir kallade för hundar av turkar och hedningar som anser sig för Guds barn. Och varför kallar turkar och hedningar de kristna för hundar? Därför förstås, att de själva har levt dygdigt. Dygden har fastnat så hårt i deras skallar, att ingen torde bestraffa dem för orättfärdighet. De kristna blir ansedda för hundar även av kristliga turkar och hedningar som anser sig själva för Guds barn. Och vad är de kristna inför världen annat än hundar som äter smulor och skäller på världens dygdiga människor? Så förhåller det sig även med den döda trons bekännare som utan rätt ånger tillägnar sig Guds nådelöften. De är inga valpar som sitter under bordet och äter smulor, utan de är stora herrar som sitter vid bordet och håller kalas. De dricker nåd, inte ur skedet utan ur pokalen.

När skulle tjuven lida brist på mat och dryck? Han har ju utan besvär fått Guds bröd. Ingalunda sparar tjuven så länge som stöldgodset räcker till. Men om nådetjuven ertappas på bar gärning, då kommer han i nöd. Och om en hora ertappas vid sin orena handling, då täcker hon över sina ögon. Så går det till för nådetjuvarna då de blir avslöjade. De blir blottade.

Nu sitter nådetjuvarna vid bordet och håller kalas, medan gårdens valpar sitter under bordet och äter smulor. När människan blir rätt uppväckt och börjar känna sina synder, då blir hon först ovärdig. Hon blir en hedning, fast hon förut ansåg sig för en kristen. Till slut blir hon en hund och en valp, fast hon förut ansåg sig för en dygdig och hederlig människa. Men för en dygdig människa är det inte så lätt att klä av sig dygden som glänser för världen, och (sedan) börja bekänna sina förra vackra gärningar som hon har övertäckt med dygdens täcke. Och det är inte så lätt för nådetjuvarna att återställa sitt stöldgods. Den som har försörjt sig med idel stöld, nänns inte bära tillbaka stöldgodset förrän fiskalen kommer och berövar allt vad han stulit.

Det är inte så lätt för en hederlig människa att bli en hund och en valp och börja äta smulor. Men lik en hund måste människan bli, innan hon ids äta smulor. Den kananeiska kvinnan ansåg sig för en valp när hon sade: "Det är sant, Herre, valparna äter likväl de smulor som faller från Herrens bord." Om nu valparna alltid var nöjda med de smulor som faller från Herrens bord, så kunde de kanske komma till rätta utan att gnälla. Men de flesta valparna vill inte nöja sig därmed, att de får smulor, utan de vill ha mer av den sorten. Och när deras Herre säger: "Du måste vara nöjd med min nåd", börjar valparna gnälla och vill ha ännu mer. Så gör även barnen. När de har fått en sockerbit, då vill de ha ännu mer och börjar gråta för att få mer socker. Men vi vet, att alltför mycket socker inte är hälsosamt för barnen. Och om den fullvuxen människa börjar äta idel sötsaker, blir hennes tänder förstörda.

Nåden är inte någon daglig föda. Den utdelas blott i smulor och i droppar. Nödbröd är den bästa maten för den som har tungt arbete. Man har även sett, att om man ger alltför mycket mat åt valparna, så blir de lata och ids inte längre skälla på tjuvar. Sålunda måste nådehungrande valpar nöja sig med de smulor som faller från Herrens bord. Om valparna inte har tålamod att sitta under bordet och vänta tills Herren ger dem några smulor, om de av missnöje börjar gnälla alltför mycket, så skall Herren säga: "Vet hut och var tyst!" Om valparna hoppar på bordet och börjar äta smör, så skall de få stryk. Om valparna börjar stjäla, så skall de bli hängda.

Stjäl inte nåd, ni nådevalpar, utan sitt stilla under bordet och vänta på de smulor, som faller från Herrens bord. Gnäll inte, fast man ger er nåden i smulor. En nådesmula är redan en stor delikatess för dem som är hungriga. Somliga nådevalpar får inte allas smaka på nåden förrän de har ätit ben och fiskben. Man kastade ben och fiskben åt denna kananeiska kvinna, då Frälsaren svarade på hennes suckar genom idel stränga ord: "Det är inte lämpligt att ta barnens bröd och kasta den åt valparna." Aldrig har man kastat så hårda ord åt en botfärdig syndare, åt en nådetiggande själ. Men denna kvinna hade så stor förtröstan till Frälsarens nåd, att hon stod på sina böner. Hon gav inte upp fast hon blev kallad för en hund i förhållande till judarna, som enligt löftet hade barnarätt, utan hon erkände, att hon är en hund. Och hon ville heller inte röva barnens bröd, utan hon ville blott sitta under bordet och äta smulor som faller från Herrens bord.

Under denna ovärdighetskänsla låg en stor ödmjukhet, en stark förtröstan, att Jesus inte överger hundar eller hungriga valpar som sitter under bordet och vaktar på de smulor som faller från Herrens bord. Även vi borde bli lika ödmjuka som denna kvinna. Vi borde bli liksom valpar som alltid sitter under bordet och tigger om smulor. Men jag har sett, att i denna tid hoppar somliga valpar på bordet och biter i smörklimpen. De vill inte nöja sig med de smulor som faller från Herrens bord. De har lust att ständigt bada i nåden. De vill inte nöja sig med nödbröd, utan de vill ha smörgås. Vi vill varje dag ha smörgås. Ordspråket lyder: "När musen har blivit mätt, blir mjölet bittert." Jag tror likväl, att nödbröd är den bästa maten för den som utför tungt arbete. Det dagliga korset är nödbröd, och en daglig bön är nödbrödets pålägg. Tålamodet är den kristnes mjölk. Om hon ibland blir storligen anfäktad, då hon eller hennes barn på ett bedrövligt sätt blir plågade av djävulen, måste hon bli en valp och sitta under bordet och tigga om några nådesmulor.

Men nådesmulorna är inte daglig föda. Men nådetjuvarna äter stulet gods i stora mängder. Inte plågar djävulen dem genom tvivel och frestelser. De har inget samvetskval. De vill inte bli hundar och tigga om nåd. Hundnamnet är ett öknamn. Inte vill nådetjuvarna mista sin ära för Frälsarens skull. Och den naturliga dygden är så nöjd med sin dygd, att han inte vill ha någon bättre kristendom än vad han har. Inte vill den naturliga dygden bli en hund och äta smulor.

Men hund måste du först bli inför världen som anser de kristna för hundar, därför att de skäller på världsmänniskorna. Och även inför Gud måste du bli liksom en valp som äter smulor. Den, som vill ha ett helt bröd och inte tar emot smulor, är ingen tiggare. För somliga tiggare är så högmodiga, att de inte tar emot smulor, utan börjar skälla på givaren och säger: "Du ger mig dessa smulor som du inte bryr dig om att äta själv, men ett helt bröd vill du inte ge." Hunden föraktar dock inte smulorna. Nog är hunden glad över smulorna, hur små de än var. Men somliga tiggare tar inte emot smulor, utan de vill ha ett helt bröd. Och om givaren inte har råd att ge ett helt bröd åt alla tiggare, så kastar somliga tiggare smulorna tillbaka till givaren och säger: "Ät själv dessa smulor, då du inte vill ge mer!" Sådan är människan, då hon börjar tigga om nåd. Hon är alltid värre än en hund. Eftersom en liten smula duger åt hunden, men nådetiggare är inte belåtna med en smula, utan de gör anspråk på ett helt bröd. Hunden visar dock åt givaren sin tacksamhet över smulorna. Däremot vill människan inte tacka för smulorna. Hon tackar först då, när man ger henne ett helt bröd.

Den kananeiska kvinnan visar, att den rätta tiggaren måste bli liksom en valp som inte klagar över smulorna och inte föraktar små korn. Och likväl måste Frälsaren säga till denna kvinna: "O, kvinna! Din tro är stor!" Därav kan vi förstå, att en rätt, levande och saliggörande tro kan nog finnas hos den människa som inte har ätit mer än smulor, fast hon inte har så klara nådetecken som andra. Amen.

Original / FKHS Aunos samling/ Nationalarkivet Helsingfors /

PS 196