Nr. 26 LÅNGFREDAGEN 1850

Kristus sade i sina smärtor genom Davids mun, att han var omringad av hundarna. Psalm 22

Fast David i den 22:a psalmen talar liksom om sig själv, då han var förföljd av fienden, passar dock inte alla ställen i den psalmen på David. Han talar om, hur händerna och fötterna var genomborrade. Han säger vidare, att de kastade lott om min kjortel. Dessa ord hör inte till David utan till Frälsaren, vars händer och fötter genomborrades med järnspikar. Och soldaterna kastade lott om hans kjortel.

Vissa evangelister har av denna Davids psalm tagit bevis på vad man gjorde med Frälsaren. David nämligen klagar i den 22:a psalmen, att blod hundarna omringade honom på alla håll. Dessa ord hör både till David och Frälsaren. Och vi vet, att blodhundarna tystnar inte förrän de får läppja blod.

Månne alla blodhundar redan har fått tillräckligt läppja blod? Jag fruktar, att de blodhundar som fanns på Davids tid, skällde på Frälsaren ännu tusen år därefter. Och deras valppar är ännu vid liv. Det sägs att hundar och katter morrar då de ser sin avbild i spegeln. Och det är nog troligt, att de gör så, för deras avbild är ingalunda skön. Men de tror att deras avbild på spegeln är en annan hund och de blir arga på den. De fattar inte att det är deras egen avbild som de ser. De anser den för en annan hund.

Vi borde ställa en stor spegel framför katter och hundar för att de en gång må känna sig själva och slutligen inse att de har samma gestalt som de blodhundar som David talar om i den 22:a psalmen, att de omringar Frälsaren på varje håll. Dessa hundar hade samlat sig i synnerhet omkring Frälsaren, och då var de ivriga att läppja Frälsarens och de kristnas blod. Men de släpptes inte i frihet. Gud har rest en sådan stängsel mellan blodhundar och får, att hundarna inte ännu har kunnat sarga fåren i den grad de ville. Och därför är hundarna och vargungarna ledsna, att de inte ännu har fått tillfälle att riva fåren. Men vi får se vad de stora blodhundarna gör då de fått vittring av får. Likväl har profeten Elias sagt till den onde kungen som förföljde profeter: "På samma plats där hundarna har läppjat Nabots blod, skall de även läppja ditt blod."

Vi talar nu inte om Tobias hund som var glad då han kom hem. Nu talar vi inte heller om de hundar som driver de vilsefarande fåren till Herden, utan vi talar nu om de hundar som David såg anfalla honom och Kristus. De är vilda hundar som har vargens natur. De kan inte skälla, men de endast tjuter då Herden skyddar sina får. De kommer inte skällande, utan blott smygande mot den som de vill äta upp.

I synnerhet dödsrikets hundar som gnager löven på livets träd. De slutar inte skälla förrän de får läppja blod. Och dessa dödsrikets hundar slutar genast skälla, då de får läppja Lammets blod. Dödsrikets hundar sargar de väcktas samveten och betvingar dem gå till foten av Jesu kors.

Men när man låter dödsrikets hundar dricka det blod som rinner från hjärtat på Guds Lamm, då slutar dödrikets hundar skälla. Det vore bra, om alla blodhundar som David på det förutnämnda stället skriver om, var så bundna med mörkrets bojor, att de inte kunde komma lös för att riva och sarga Jesu får som idag bär Jesu kors och med bedrövat och blödande hjärtan följer den stora Korsbäraren till Golgata kulle och klagar, att mörkrets furste har så stor makt på jorden, att han kan uppegga alla blodhundar att skälla på och sarga Jesus och hans får.

Dessa blodhundar, som David har talat om i den 22:a psalmen, har omringat den korsfäste Konungen på alla håll. Deras valppar är ännu vid liv, och mörkrets furste uppeggar sina hundar att riva och sarga lammen. Och därtill skäller dödsrikets hundar på dem och river och sargar deras samvete som är bedrövade för sina synders skull. Deras kroppar, som med ett bedrövat och blödande hjärta följer den stora Korsbäraren till Golgata kulle, river och sargar Satans blodhundar genom den världsliga lagens makt. Om den nådige Herren Jesus inte förbarmar sig över dem och fäller några honungsdroppar på deras samveten och sargade hjärtan genom att sucka och med outsägliga suckar be för dem, så skulle de bli förtappade för all evighet. Men må den stora Korsbäraren och törnekrönte Konungen vara prisad, som idag lät Satans hundar korsfästa och sarga honom, för att alla små korsbärare och bedrövade själar måtte bli vederkvickta genom hans blod.

Du bedrövade Maria Magdalena, och du Jesu moder. Gråt inte. Var i god tröst. Dina synder är dig förlåtna. Då du blandar ångerns tårar med Jesu dyra blod, blir hjärtesåren helade. Och du trogne lärjunge som Jesus älskar. Du har med egna ögon sett, hur världens soldater sticker spjutet i Jesu hjärta, som blodet och vattnet rann ut ur, för att Skriften skulle fullbordas, där det står: "De skall få se vem de har stungit." Och en gång skall den tiden komma, att alla fiender till Jesu kors får se, vem de har stungit.

Då nu allt är fullbordat och Guds vredes skål har druckits, och Jesus med ett sådant rop uppgett sitt liv i Faderns händer, så skulle det vara det bästa rådet att allt folk som har kommit till närheten av Jesu kors, somliga för att göra spe, somliga för att korsfästa honom, och somliga för att dela hans kläder, somliga för att bjuda honom på ättika blandad med galla, och somliga för att med spjutet sticka i hans hjärta, så skulle det vara det bästa rådet, att de slog sig på bröstet och gick hem med suckar och hjärteångest.

Men må de få själar som står vid Jesu kors och inte vågar öppna munnen på grund av världens oväsen, falla på knä vid foten av Jesu kors och med ett ödmjukt och botfärdigt hjärta be, att det dyra blod som idag har runnit från Jesu hjärta, måtte bota hjärtesåren. Vi hoppas, att alla bedrövade, botfärdiga och betryckta skall få tröst i sina hjärtan så snart som de kommer fram till foten av Jesu kors. Och därpå säger vi Amen och suckar: Fader vår o.s.v.

Vårt heliga evangelium och hela Kristi pinas historia bevisar, hur fienden uppeggade sina hundar på Frälsaren, så som David såg i anden tusen år tidigare än det hände. Och då även alla profeter har förutsagt, att Frälsaren skall bli hatad av alla som vandrar som fiender till hans kors, så får vi ett lägligt tillfälle att betänka, hur fienden uppeggar sina hundar på Frälsaren. Första betraktelsen. Varför uppeggar fienden sina hundar på Frälsaren? Andra betraktelsen. Vad vann fienden därmed, att han uppeggade sina hundar på Frälsaren.

Första betraktelsen. Med fiendens hundar avses alla sorglösa, icke omvända och opånyttfödda som ännu inte blivit återlösta från djävulens fångenskap. Mörkrets furste har genom syndens brinnande begärelser bunditt dem fast vid världen, precis som en arg hund blir med järnkedjor kopplad i väggen. Men av Frälsarens frestelser hör vi, att djävulen anser sig vara hela världens härskare, då han lovade Frälsaren hela världen om Frälsaren hade börjat be till honom. Men Frälsaren sade: Gå bort, Satan! Från den dagen blev världens furste arg på Frälsaren och på hans lärjungar. Mörkrets furste släppte lös sina hundar och uppeggade dem att skälla på, riva och sarga Jesus och hans får. De stora hundarna i synnerhet är arga på Frälsaren, nämligen de Satans hundar som hatar Frälsaren därför att de inte i fred får sarga hans får.

Det är det andliga hatet som tvingar dem att hata Jesus. Dessa stora hundar river och sargar Jesu får genom den världsliga lagens makt. Att Satans valppar skäller, är inte så farligt. Men de stora hundarna, när de kommer lös och börjar med lagens makt riva och sarga Jesu kropp, dessa Satans blodhundar blir inte nöjda förrän de får läppja blod ur Jesu kropp. Då nämligen Frälsaren ville rädda de själar som världens furste har rövat, förargades världens furste och uppeggade sina hundar på Frälsaren. Och då Frälsaren började med Moses stav driva bort dessa hundar, blev de ännu argare. För hundens natur är sådan, att ju mer människan hotar den med staven, dess större och värre blir hundens hat. Och när en stor flock hundar är samlade och anfaller människan, då är hon i livsfara. De vilda hundar, som David såg omkring Frälsaren, har rivit och sargat hans heliga kropp, och de har inte fått samvetsfrid förrän de fick läppja hans blod.

Men vad trodde fienden sig vinna då han uppeggade alla sina hundar på Frälsaren? Han trodde förstås, att Frälsaren inte törs komma in i helvetet för att återlösa deras själar som ropar från djupet till himlen. Han trodde att Frälsaren inte vågar stiga ned i helvetet för att befria de fångar som världens furste har rövat från Guds rike och tagit till fånga. Därför släppte mörkrets furste alla världens hundar lös och uppeggade dem att skälla på, riva och sarga Jesu kropp. Men där blev världens furste bedragen, för Guds Lamms blod är som gift för alla vargar och hundar. Det bränner deras inälvor. Men för de sårade och förkrossade hjärtana är Guds Lamms blod en himmelsk läkedom. Fienden tål inte dem som har fått några droppar av det blodet. Han är oerhört arg på dem och driver dem ut ur helvetet och säger: "Gå bort, botfärdige djävul! Gå bort med dina suckar och din gråt. Jag vill inte se sådana som gråter och suckar."

Fast världens vilda hundar nu river och sargar Jesu kropp och hatar även dem som kryper till foten av Jesu kors, så orkar världens furste likväl inte hindra de bedrövade och botfärdiga själarna från att krypa till foten av Jesu kors, för de bedrövades och botfärdigas tårar bränner hans samvete så mycket att den onde driver dem bort från helvetet och befaller dem att gå i himlen för att gråta och sucka där. Vi ser redan här, hur illa det gör för de sorglösa, att de bedrövade själarna gråter och suckar. De botfärdigas tårar bränner den sorglösa människans samvete.

Därav inser vi, att fienden inte alls vill se sådana, utan han driver dem bort från sig. Men fienden vill inte gärna mista de själar som flyr till foten av Jesu kors. Egenrättfärdighetsdjävulen vill hindra dem från att krypa dit. Men likväl kryper de små barn som inte orkar gå. Och så snart dessa bedrövade och betungade själarna kommer fram till foten av Jesu kors, fäller han några droppar från sina sår. Då flyr djävulen med stor vrede och smärta. Och alla vargungar tjuter av vrede, då de inte kan riva och sarga Jesu får.

Men liksom alla avgrundens hundar då var arga på Frälsaren och hans lärjungar, så är de även nu arga på Jesu får. De åt nog upp dem om de fick den makten. Och vi får se vad de slutligen gör, om de stora hundarna får vittring av får. Kanske kommer de snart hit för att riva och sarga. Och då får även andra hundar tillfredsställa sitt begär, då de dricker de kristnas blod.

Andra betraktelsen. Vad har fienden vunnit därigenom att han har uppeggat sina hundar på Frälsaren? Ingenting. Större pina och kval har han fått. Satans hundar har rivit och sargat Frälsarens kropp. De har läppjat blod. Men detta blod är ett dödligt gift som bränner deras inälvor för evigt. Då nämligen försoningsblodet är en himmelsk läkedom för de sjuka, bedrövade, botfärdiga och betryckta, gråtande och längtande, så förorsakar samma försoningsblod en fruktansvärd pina och kval för de obotfärdiga och för fienderna till Jesu kors som med sina fötter förtrampar detta blod. Den ondes änglar blir sjuka av avund, då de ser benådade själar vara i glädje. Judarna gnisslade med tänderna, då Stefanus utbrast: "Jag ser himlarna öppna och Guds Son sitta på Guds högra hand!"

Vargungarna tjuter då de ser får men inte kan riva och sarga dem. Vad har fienden vunnit, då han uppeggade sina hundar på Frälsaren? Ingenting. Men han har vållat sig själv större pina och kval. Vrede och avund bränner hans hjärta för evigt, då han mister några själar. Han får ett stort sår på hjärtat, då hans trogna tjänare flyr bort och slutar tjäna honom, och börjar tjäna en bättre Herre. Den ondes änglar blir ledsna, då deras gamla och trogna tjänare slutar att tjäna den onde. Världens furste blir förskräckligt arg då någon av hans tjänare blir olydig. Vad gör han då, när flera tusen av dem säger upp sin tjänst hos den gamle husbonden och blir underdåniga tjänare för den törnekrönte Konungen. Den onde blev så avundsjuk därav, att han spyr idel galla på Frälsaren. Han gnisslar med tänderna och darrar av vrede, då hans gamla undersåtar avviker från honom och flyr till Jesus.

Denna grymhet visar mörkrets furste mot alla dem som genom Frälsarens försoningsdöd blir befriade från djävulens välde. Men dem som troget tjänar honom hatar han inte. Vad har världens furste vunnit, då han uppeggade alla världens hundar på Frälsaren? Ingenting annat än pina och kval för sig själv. Och alla dessa hundar som har rivit och sargat Frälsarens kropp är nu i helvetet. Men dessa vilda hundars valppar är ännu vid liv och de har stort begär att bita och äta upp Jesu får. I synnerhet de stora hundar, som den svarte smeden har matat och uppfött, är som vargar. Om de får vittring av får, kommer de snart för att riva och sarga fårens kroppar. Fåraherden själv har sagt: "Frukta inte för den som dräper kroppen, men kan inte döda själen." Världens hundar och Satans vargar har förut ätit och sargat Jesu kropp. De har även i sin vrede sargat Jesu får. Och dessa Jesu får har inte skonat sitt liv intill döden.

De har med stor glädje och fröjd följt den stora Korsbäraren intill döden. De har låtit sitt blod rinna för Jesu namns skull. Och för trons och kärlekens skull har de fått livets krona. Så ber vi den stora Korsbäraren, den korsfäste och törnekrönte Konungen, som idag har låtit sitt blod rinna för de eländiga och borttappade fårens skull, att han måtte fälla några droppar ur sina nådedrypande bröst i de bedrövades hjärtan, för att de därigenom måtte bli vederkvickta och stadiga i sin dyrbaraste tro, så att de utan fruktan må bekänna inför världen Jesu makt och härlighet, och att de må stå modigt i den stora kampen och striden och låta sitt blod rinna för Jesu namns skull.

Vi hoppas och vi ber den stora Korsbäraren, att han måtte ge de klenmodiga kraft och tålamod att bära hans kors intill döden, om världens hundar och Satans vargar börjar riva och sarga Jesu får, att den blodbestänkte och törnekrönte Konungen må ge styrka åt de svaga, föda de hungrande, binda de sårade och vederkvicka de bävande lammen då de i hunger ropar till honom. Hör käre Frälsare alla bedrövades och nödställdas bön för din blodiga pinas och döds skull. Amen.

Trycksak / Tryckt hos W. R. Nygren i Piteå 1851 / Puhtaat Saarnat 1984 s. 239