Nr 6 JULDAGEN 1859

I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud, och ordet var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till. Joh. 1: 1 – 14

I vårt upplästa evangelium talar aposteln Johannes om ordet som vart kött. Och många högt lärda män har grubblat över detta bibelspråk, de har nämligen velat begripa, hur det gick till, att ordet vart kött. Men ännu har ingen kunnat förklara detta bibelspråk så klart, att någon enfaldig kunnat begripa det. Det hör visserligen till våra trosartiklar, att Sonen är född av Fadern i evighet, och han i tidens fullbordan föddes av jungfru Maria. Men då vi med förnuftet inte kan begripa den naturliga avlelsen, hur skall vi då med vårt förnuft kunna begripa den övernaturliga födelsen och den övernaturliga avlelsen. Men redan på Johannes tid fanns det några lärda, så kallade världsvisa, som grubblade mycket över den saken, hur Guds Son var född av Fadern i evighet, och hur han blev avlad av den Helige Ande och så vidare. Men ju längre de grubblade på den saken, dess mer for de vilse, ty de ville begripa först och tro sedan.

Emot dessa höglärda världsvisa eller filosofer skrev Johannes sitt evangelium för att de kristna inte skulle bli vilseförda och förvillade av en falsk lära. Och den falska läran bestod förnämligast däri, att Jesus från Nasaret inte var någon Gud, utan en människa, begåvad med större förstånd än andra människor. Och detta större förstånd kallades för Guds vishet eller logos, som betyder både vishet och ord. Aposteln Johannes skrev sitt evangelium emot dessa världsvisa, som förnekade Kristi gudom, och visade, att ordet eller Guds visdom, var redan före skapelsen och detta ord vart nu kött. Men denna hemlighet kan ingen människa begripa eller förstå, utan det kommer an därpå, om du tror att han är Guds Son, född av Fadern i evighet, och avlad av den Helige Ande i jungfru Marias moderliv. Detta trodde inte judarna, utan de trodde, att han var Josefs son. Men aposteln Petrus var den första som började tro, att Jesus var Guds Son, och sedan den tiden har alla kristna haft samma tro som Petrus. Och denna tro har ansetts vara så nödvändig för de kristna, att den, som inte trodde att Jesus var Guds Son, han blev bannlyst eller utesluten från församlingen. Han blev ansedd för en turk och hedning.

Men vad hjälper oss nu den tron, att Guds Son har antagit mandomen, att han har vandrat här på jorden, att han har blivit anklagad av judarna såsom en bedragare och upprorsmakare, att han har blivit dömd till döden av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, vad hjälper denna tro, om denna tro sitter endast i peruken? Du må gärna tro, vad apostlarna har predikat, att denna av Pontius Pilatus dödsdömde jude blev oskyldigt dömd till döden. Du må gärna tro, att han verkligen blev död på korset, att han fick liv igen och stod upp ifrån de döda, fastän det är många nuförtiden, som inte tror det heller, utan menar, att livet ändå satt kvar i honom, fastän han blev skendöd. Men vad hjälper dig den tron, att han verkligen var död och fick liv igen, om du inte tror detta med samma sinnes beskaffenhet och med samma försmak av den himmelska saligheten som lärjungarna kände på påskdagen, när de såg honom levande igen, stående framför sina ögon? Ja, till och med om du tror, att han blev så där plågad och korsfäst för dina synders skull, inte tjänar den tron till någonting, om du fortfar att leva som en hedning. Ty meningen med Frälsarens oskyldiga lidande och död var ju den, att detta skulle gå dig så till hjärtat, att du därigenom skulle bliva omvänd och pånyttfödd. Ty inte kan det vara dig till någon nytta, om du tror allt som är skrivet om Kristus, om du därav inte känner någon märkbar förändring i ditt eget hjärta. Om du fortfar att vara samma hedning som du har varit. Ty om du betraktar Guds ord rätt, så skall du förnimma, att lärjungarna undergick en märkbar förändring under den tiden, då Frälsaren låg i graven. Först föll de i förtvivlan. De måste under detta tillstånd gråta och jämra sig. Denna förtvivlade sorg var den första förändringen som deras hjärtan måste erfara och känna. Denna lärjungarnas sorg och förtvivlan svarar nu emot ångern och syndasorgen, eller ruelsen som Luther fordrar av alla sina anhängare, emedan Luther själv har haft en allvarlig syndasorg, innan han kunde komma till tro. Eller är ni så dumma, att ni inte kan begripa, att Luther har grubblat, och just detta Luthers grubblande var orsaken till hans omvändelse och pånyttfödelse. Och hade inte Luther grubblat, så hade vi ännu i denna dag varit i påvedömet. Det var detta Luthers grubblande som först öppnade ögonen på honom, att han fick se den falska salighetsgrund, varpå påvedömet vilade.

Ni må tro, att i påvedömet fordrar man också omvändelse, bättring och pånyttfödelse likaväl som i Lutherdömet. Men det är en liten, fin skillnad emellan den lutherska pånyttfödelsen och den pånyttfödelse som fordras i påvedömet. Ty Luther lär oss, att människan blir rättfärdiggjord och salig genom tron allena utan gärningar, men i påvedömet drivs den läran, att människan inte blir salig genom tron allena, utan gärningarna hör med till rättfärdiggörelsen. Detta är just huvudpunkten i påvedömet, att kärleken måste vara trons grund. Men denna fina skillnad i läran är dock så stor, att Luther omöjligen kan förlikas med påven. Ja, denna fina skillnad i läran är så stor, att då Luthers vänner ville ställa till så, att Luther skulle förlikas med påven, så skriver Luther till sina vänner: Ni har tagit er före, att förlika Luther med påven, men se till, att jag inte kan förlika Kristus med Belial. Men denna Luthers lära om tron skall inte uppfattas så att människan får leva som hon vill, om hon endast tror, att hon blir salig. Ty Luther var inte den man, som levde så ogudaktigt som man nuförtiden lever i Lutherdömet, utan Luther fordrade först en sann bättring, en uppriktig syndaånger, en sann omvändelse och pånyttfödelse. Och inte blott en sådan pånyttfödelse som alla laglärare yrkar och fordrar, nämligen den egna bättringen, utan Luther fordrar en sådan pånyttfödelse som är kännbar i hjärtat, han fordrar en sådan tro, som gör människan glad och frimodig i själva döden, en sådan tro, som har kärleken till följd, men inte till sin grund.

Luther har inte lärt: "Synda fritt, bara du tror," utan han har lärt: "Tro först så kan du övervinna synden." Luther har inte lärt: "Du behöver inte grubbla, du behöver inte ha något bekymmer om din salighet, nog blir du salig med mindre gråt och illtjut . Ty så lär denna världens visa dygdelärare: "Du behöver inte gråta och jämra dig som lärjungarna. Du behöver inte grubbla, fast Luther har grubblat. Det är bara verkhelgon, som menar, att de med sådant självplågande kan vinna saligheten. Nej, blir du ängslig, så tag dig en sup, så går nog sorgen över. Handla blott redligt och ärligt, så drar nog Gud omsorg om resten. Ja, Gud vore en orättvis Gud, om han dömde ärliga och välfrejdade människor till eviga straff. Ja! När jag gör var man rätt, så behöver jag inte frukta för efterräkningar." Så tänker och talar många nuförtiden, både lärda och olärda. Men så tänkte ju även hedningarna, dygden var ju även hedningarnas salighetsgrund. Nog visste även hedningarna, att "dygden belönar sig själv och blir ytterligare belönad". Men behövdes det inte mera till saligheten än dygden, så vore det en lätt sak att bli salig. Då skulle även alla dygdiga hedningar bli saliga, ty bland hedningarna har funnits ganska många, som levt dygdigare än de döpta hedningar, som nuförtiden kallas för kristna. Alla som är döpta kallas nu för kristna. Men hur många är de, som kan anses för sanna kristna? För övrigt kan var man begripa, att om det inte behövdes någonting annat till salighetens ernående, än den så högt beprisade dygden, som består däri, att man gör var man rätt, så skulle ingen Frälsare behövas. Det skulle då endast vara några grova tjuvar och skälmar, som skulle behöva nåd, emedan de inte brytt sig om dygden och plikten. Med ett ord: de grövsta brottslingar vore de enda, som skulle behöva nåd och syndernas förlåtelse.

Kanske är det endast för tjuvar och skälmar, som Frälsaren kommit i världen? Eller hur menar ni? Inte behöver väl Guds ende Son födas i fattigdom, smädas, pinas, korsfästas och dödas för ärliga, dygdiga och hederliga människor? Nej, platt intet för deras skull, som gör var man rätt och lever dygdigt. Sådana ärliga, dygdiga och rättskaffens människor behöver ingalunda krusa så mycket för vår Herre. Ty de har ju en säker och fast salighetsgrund i själva dygden, som belönar sig själv och blir ytterligare belönad.

Vill inte vår Herre släppa in dem i himmelriket, när de kan komma med fina kläder, med silke och siden, med hästar och vagnar, och resenärer, så vet de nog vägen till en annan herrgård, där alla resande till evigheten tas emot med hövlighet och mycken artighet, där husbonden i huset tar emot sitt främmande med hatten i hand och säger: "Välkommen, mitt herrskap. Jag vill hoppas att ni inte hör till de där svärmarna, som talar om barnet i krubban, de där svärmarna, som suckar som kreatur, som gråter och jämrar sig över en dödad jude, som föregiver sig vara kristna och är bara skrymtare." " Vi är inga svärmare", svarar de, som gjort var man rätt och levt dygdigt. "Vi är ärliga och rättskaffens människor. Vi har uppfyllt våra plikter emot våra likar och djuren. Och vi hoppas, att ingen skall kunna anklaga oss för något brott." "Nå, gott", säger husbonden, som låter kalla sig för Lucifer, det vill säga ljusets budbärare.

Vart skall nu de ta vägen, som talar om barnet i krubban och de som inbillar sig att änglarna har sjungit för dem, och de som tror, att detta barn är Guds Son, och de som tror, att detta barn är världens Frälsare? Skall inte de enfaldiga herdarna bli skamligt bedragna, när de inbillar sig, att de hört en änglasång, när de hört en svanesång. När de inbillar sig,natt en fattig höna kunnat bli moder för hela världens Skapare, och kungör sådana galenskaper för hela stadens befolkning.

Ja, vart tar väl sådana enfaldiga människor vägen, när de genom döden skiljs hädan? Djävulens vrede har de uppväckt, och världens barn vill inte ha dem i sin närhet ens i evigheten. Gud skall ta hand om dem. Han skall gömma dem i sina frids boningar, där de ännu en gång får höra änglasången och där deras hjärtan skall fröjdas outsägligt över Guds Son, att han blev deras Frälsare. Amen.

Svenskspråkigt originalmanuskript (slutet saknas) samt

Handskriven kopia på svenska / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors

III P / P 126 / SW 56 / B 28