Nr 26 PALMSÖNDAGEN B

Då knorrade Judarna däröver, att han sade: Jag är brödet som är nederkommet från himlen. Joh. 6: 41.

Johannes har skrivit i evangeliet, hur judarna förtörnades då Jesus för första gången började tala om Herrens nattvard. Judarnas förnuft tog så hårt emot, att de började knorra, men även lärjungarna ansåg det vara ett hårt tal, när han för första gången talade om sitt kötts ätande och sitt blods drickande. Därav förstår man, att den naturliga människan varken vill eller kan tro sådant som går över hennes förnuft, men lögner tror hon nog. Om vi nu skulle studera alla bibelställen där det står skrivet något om Herrens nattvard, så kan det mänskliga förnuftet likväl inte begripa någonting om den stora hemlighet som ligger fördold i Herrens nattvard, ty det är ett stort mysterium, fördolt för allt förstånd. Såsom judarnas förnuft då tog anstöt av det ordet, så har förnuftet hos många blivit illa berört av det samma talet även senare. En del har förstått saken så, att det gäller enbart en kärleksmåltid, så att det inte skulle betyda annat än att de kristna under sina sammankomster har firat en kärleksmåltid till minne av Frälsarens död. Men ätandet av påskalammet var redan i Gamla Testamentet ett mysterium, som inte har stiftats enbart till minne av en märklig sak, såsom Israels barn på den natten befriades från slaveriet i Egypten, då Herren befallde Moses att instifta påskalammet. Det är inte enbart fråga om en minnesmåltid, utan därunder ligger ett mysterium som förutsätter tro, eftersom påskalammet måste vara ett oskyldigt lamm. Skulle det enbart gälla en minnesmåltid, så skulle någon annan mat utan vidare ha lämpat sig lika bra. Men det måste vara ett oskyldigt lamms kött, såsom det oskyldiga lammet redan då betecknade Guds Lamm som borttager världens synder. Redan det faktumet är märkvärdigt, att ett kreaturs blod är bättre än tvål vid rengöring av människokroppen, såsom världens fina fröknar har erfarit, att händerna blir vitare och renare med blodet än tvålen. Den som tvättar sina händer med blod blir riktigt ren. Det har världens horor erfarit, vilka måste ha rena och vita händer för att behaga världen. Men Jerusalems döttrar har ännu inte märkt, att det oskyldiga lammets blod tar bort alla blodsfel. Ty Herren säger genom profeten: "Om du tog mycket tvål och tvättade dig med lut, så syns din skam ändå för mig." Den första frågan är alltså denna: varför måste världens horor ha så vita händer, och Jerusalems döttrar har inte vita händer, trots att de tvättar sig med tvål och lut? Ja, det beror därpå, att världens horor tvättar sina händer med kreatursblod, men Jerusalems döttrar tvättar sig inte med det oskyldiga lammets blod, utan med tvål och lut, och ändå är deras orenhet synbar. När påskalammet slaktades, valde man ett felfritt lamm, och det lammets blod bestänktes på dörrposterna för att mordängeln skulle gå förbi Israels barns hus. Månntro mordängeln är rädd för lammets blod? Det verkar såsom han vore rädd för lammets blod. Detta är också en ofattbar sak, såsom även det, att blod är bättre än tvål för rengöring av svarta händer. Detta är endast en naturlig erfarenhet som visar att människan måste tro mycket sådant som hon inte förstår. Vad nu Herrens nattvard beträffar, så har världens präster och skriftlärda studerat, på vilket sätt människan kan äta Jesu kropp och dricka hans blod, men de har inte förstått det. Och såsom judarna sade: "Hur kan han ge sitt kött för oss att äta?" så säger också alla världens visa: "Inte är det annat än en liknelse, en minnesmåltid är det." Men Luther har inte nöjt sig därvid. Han säger så: "Detta är inte bara en liknelse, inte är det såsom somliga säger, att det välsignade brödet betecknar Kristi kropp, såsom påskalammet i det Gamla Testamentet betecknade Guds lamm som borttager världens synder. Men nu har det rätta påskalammet offrats för oss, och detta är inte blott en liknelse, utan det har i sanning hänt så. Och nu äter vi hans kött och dricker hans blod."

Men där tar förnuftet emot. Förnuftet blir helt rådlöst, då det inte syns annat än bröd och vin, och där finns ingen smak av kött och blod. Och Luther förutsätter att varje nattvardsgäst måste i sanning tro att där finns Kristi kropp och blod, fast det inte finns annat än bröd och vin för dig att se och smaka. Där har man haft förnuftsröra på Luthers tid, i synnerhet då påven sade, att brödet och vinet förvandlar sig till Kristi kropp och blod. Och de reformerta säger, att brödet och vinet betecknar Kristi kropp och blod. Men Luther sade, att det är Kristi kropp och blod. Men ju mer man studerar detta mysterium med förnuftet, dess större blir mörkret. Och om de kristna inte hade en sådan tro, att nattvardsgästerna verkligen blir delaktiga av Kristi kropp och blod, så skulle de alla förgås i förnuftsvisdom. Vi skall genom Guds nåd i tron betrakta detta stora mysterium, så att vi kunde mottaga det med tron och bevara det i våra hjärtan. Men må den stora Nattvardsutdelaren som ser och förstår alla hemligheter, göra alla dagens nattvardsgäster värdiga att ta emot dessa välsignade gåvor med ett ödmjukt, förkrossat och troende hjärta, så att dem inte skulle tillräknas skuld för Herrens kropp och blod. Må Judas gå ut efter den doppade betan, och må de övriga lärjungarna följa Jesu blodiga steg till Golgata, så att de skulle bättre minnas varför Herrens nattvard har stiftats. Må den store Nattvardsutdelaren höra de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: 1 Kor. 11: 23

Med ledning av det heliga evangeliet och i följd därav som redan talats, bör vi genom Guds nåd betänka, vilken kropp som blir oss given i Herrens nattvard. För det första, är det den kropp, som var före Frälsarens död? För det andra: eller den kropp, som var i graven? För det tredje: eller den kropp, som var efter uppståndelsen. Må den stora Nattvardsutdelaren ge sin nåd, att de få själar som blir kvar i det rum där Herrens nattvard hålls sedan Judas gått ut, skulle få känna och erfara vilken kropp det är, som de äter med brödet och vinet. För det första. Att det är Herrens kropp som ges åt oss, tvivlar vi inte på, men hurudan kropp det är, därom har man ännu inte talat mycket. Inte har världens visa, vare sig prästerna eller de skriftlärda, studerat, vilken kropp det är, som blir oss given vid Herrens nattvard, om det är en sådan kropp som Frälsaren hade före döden, eller om det är den kropp som låg i graven efter Frälsarens död, eller den kropp som han har efter sin uppståndelse? Den kropp som var före döden, var dödlig, och den kropp som låg i graven var död, men den kropp som var efter uppståndelsen är odödlig. Hurudan kropp ville nattvardsgästerna nu äta? Låt samvetet avgöra, vilken kropp vore bäst att äta. Jag tänker, att ingen skulle vilja äta av den i graven liggande kroppen som består av det döda köttet, i synnerhet då Frälsaren själv har sagt i Johannes evangelium (6: 63): "Anden är den som gör levande, köttet är intet nyttigt." Skulle det nu bjudas nattvardsgästerna för det första den kropp, som var före döden, och för det andra den kropp som ligger i graven och för det tredje den kropp som är efter uppståndelsen, och man skulle ge en kniv i handen på varje nattvardsgäst och säga: "Skär nu ett stycke av den kropp du vill, antingen av den dödliga, den döda, eller den odödliga kroppen. Och tag också lite blod av den kropp du vill, antingen av den dödliga, döda eller odödliga. Om man dessutom sade till alla nattvardsgäster: "Jesus har gett er befallning, att ni var och en skall skära ett stycke av hans kropp, samt dricka lite av hans blod, med löftet, att "den som äter mitt kött och dricker mitt blod, har ett evigt liv." (Joh. 6: 54). Och återigen har han sagt vers 53 i samma kapitel: "Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, då har ni inte liv i er." Nattvardsgästerna har alltså två bud att välja mellan. Antingen att sarga Jesu kropp och skära ett stycke av hans kropp och äta det, då har de ett evigt liv, eller om de inte vill sarga Jesu kropp, inte heller äta hans kött, då har de en evig död till buds. Jag tänker att somliga nattvardsgäster skulle säga som judarna: "Hur kan han ge oss sitt kött att äta?" (Joh. 6: 52). De sorglösa skulle genast säga: "Vi är inte så hungriga ännu, att vi skulle behöva äta människokött. Inga andra än villoandar äter människokött." Men om de sorglösa nu började tro vad Frälsaren har sagt: "Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, då har ni inte liv i er." Då, säger jag, om de började tro dessa Frälsarens ord, skulle de bli fundersamma: "Borde vi också äta Människosonens kött?" Fast en del av de sorglösa inte har lust att äta Människosonens kött förrän först på dödsbädden. En del är nämligen så fega, att de inte vill äta Människosonens kött så länge de finner annat kött som smakar godare än Människosonens kött. Men nu får nattvardsgästerna åter tre bud: av vad slags kropp vill ni skära kött att äta? Vill ni äta av den kroppen, som är levande men dödlig, eller av den kroppen som ligger i graven, eller av den odödliga kroppen? Jag tänker, att de sorglösa torde ha så ömt hjärta , att de inte börjar sarga en levande människas kropp. De kommer ännu inte ihåg, hur och när de skulle ha sargat Jesu heliga kropp, fast de ibland sargar till och med en levande människas kropp, i synnerhet i vrede. De tror dock inte ännu, att de har sargat Jesu kropp, ty de säger: "Soldaterna har sargat, men inte vi." Alltså, om de sorglösa nödvändigtvis måste äta av Människosonens kött, så börjar de dock inte äta en levande människas kött, ty de har ett sådant hjärta , att de inte kan skära människokött utom under vrede. Oundvikligen skulle de sorglösa sarga den döda kroppen. Därav skulle de skära ett stycke var och äta det, men varifrån skulle de få blod, då allt blod redan har runnit på marken, och soldaterna och judarna har nedtrampat det. För dem skulle det gå som för de påviska som inte alls ger nattvardsgästerna blod, utan endast kroppen. Dött kött äter de, och därav blir de delaktiga. Men en levande kropp är den likväl, som åtnjuts vid Herrens nattvard av sådana nattvardsgäster som inte själva är andligen döda. En levande kropp är det, fast de sorglösa inte skulle kunna sarga en levande kropp utom i vrede. När den gamle Adams kraft våldsamt rör sig i hjärtat, då kan de sorglösa nog sarga en levande människas kropp, men inte annars. Men vi har sett många exempel hos de sorglösa, att de inte alls går för att äta Människosonens kött, eftersom djävulens kraft våldsamt rör sig i hjärtat. Eller när nattvardsandakten förstörs, då har de lust att smaka på annat kött, som smakar godare än Människosonens kött. Men nu uppstår frågan, då Jesus har sagt: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, har ett evigt liv." Hurudan kropp ville de väckta äta? Skulle de ha ett sådant hjärta, att de kunde sarga en levande människas kropp? Om man sade till de väckta: "Ni måste äta Människosonens kött och dricka hans blod, men har ni ett sådant hjärta , att ni skulle kunna sarga den levande Människosonens kropp? Då skulle de alla säga: "Nog har vi redan sargat honom." Men varifrån kommer det Människosonens kött, som ni måste äta, om ni inte tar tillvara det som ni har sargat? Vargen vill inte äta vad den sargat, så länge den ännu har någon levande ande osargad. Men människan måste ta tillvara det hon sargat. Och gör hon inte det, så är hon värre än vargen. Men jag vet, att de väckta inte vill äta det döda köttet. Därför måste de äta det levande Guds Sons kött, där livet ännu är kvar, fast hjärtat hos somliga gör hårt motstånd. Här uppstår en stor strid med djävulen, ty egenrättfärdighetsdjävulen säger till de väckta, då de ämnar gå till Herrens nattvard: "Skall du återigen gå och sarga Herrens kropp så som du gjort förr." Och många nattvardsgäster blir så förskräckta av denna djävulens anklagelse, att de inte törs gå och äta Guds Sons kött, ty den onde står mitt på kyrkovägen och säger till nattvardsgästen: "Skall du återigen gå och sarga Herrens kropp?" Men vad säger då samvetet när den onde kommer med sådana här anklagelser? Ja, samvetet säger så: "Den är värre än vargen, som inte tar tillrätta vad hon sargat." Eftersom du har sargat Herrens kropp, måste du även ta tillrätta och äta den, ty Frälsaren säger: "Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er." (Joh. 6: 53).

Nu vet vi alltså säkert, att de väckta inte vill äta det döda köttet som ligger i graven. Men av vilkendera kropp vill de äta, av den dödliga eller den odödliga? De benådade själarna får även tänka på, vilken kropp de ville äta av? Av den dödliga eller den odödliga kroppen. Och alla säger visst så: "Av den odödliga kroppen ville jag äta." Ja! Av den odödliga. Men vad är innebörden i Herrens instiftelseord? Där säger Herren: "Detta är min kropp, som skall utges för er." Han har inte sagt: "Detta är min kropp som är utgiven för er," utan han säger att den utges till döden. Och av dessa ord hör vi nu, att det är den kropp som ges till döden, alltså den dödliga kroppen. Men vad är den kropp som ges ut till döden? Är det inte ett försoningsoffer, fast de påviska säger: "Det är inte försoningsoffer", och världens visa säger: "Det är en liknelse och inget annat." Och somliga säger: "Det är en minnesmåltid: "Det finns inget annat där, än att lärjungarna bör komma ihåg att Jesus har dött för deras skull." Men Herren själv säger så: "Detta är mitt blod som utgjuts för er och många, för givande av syndernas förlåtelse." Han säger inte, att det är utgjutet till åminnelse, utan han säger att det är utgjutet till givande av syndernas förlåtelse. Det är inte för att få förlåtelse utan för att ge förlåtelse, så att synderna å Guds sida förlåts genom utgjutandet av detta blod, men att få syndernas förlåtelse beror ännu därpå, om lärjungarna tar emot denna erbjudna nåd. Sålunda är Kristi kropp och blod ett försoningsoffer, och Herrens nattvard är en försoningsmåltid. Den är inte bara en minnesmåltid, utan en försoningsmåltid. Och därför ligger ett stort ansvar på alla sorglösa som kommer till försoningsmåltiden för att bli försonade med Gud, fast de inte har något att försona. Om Gud frågar dem: "Min vän, varför kom du hit, fast du inte har bröllopskläder", då tiger de. Om han frågar: "Min vän, varför kommer du?" blir de svarslösa även här. De kommer och kysser Jesus, fast de visar vägen för Jesu fiender för att de skall finna honom.

Alltså är inte Herrens nattvard bara ett minne av Herrens död, inte heller endast en kärleksmåltid, där de kristna samlas för att uppliva inbördes kärlek, utan så länge som de kristna är syndiga och bristfälliga i många saker, är de i behov att få synderna förlåtna, ty så säger den store Nattvardsutdelaren: "Detta är mitt blod som skall utgjutas för er och många, till syndernas förlåtelse." Visst förlåts synderna för de botfärdiga vid Herrens nattvard, om de har en sådan tro, att de får synderna förlåtna. Men de sorglösa och obotfärdiga får inte syndernas förlåtelse vid Herrens nattvard, hur de än skulle tro att de får synderna förlåtna där. Just där håller de på att sarga Jesu kropp, och fienden anklagar dem aldrig för detta sargande, utan han förmanar dem att gå till Herrens nattvard och säger till de obotfärdiga: "Frukta inte, att du är ovärdig, du som är Jesu bästa vän! Inte har du någonsin sargat Jesu kropp såsom dessa väckta gör. Du har alltid suttit andäktigt vid Herrens nattvard. Du har alltid lutat ditt huvud mot Jesu bröst. Och fast dessa väckta förebrår dig för hordom, stöld, dryckenskap, brännvinshandel, girighet, svordomar, vrede, avund, grannlåt, högfärd, svek och allehanda synder som du aldrig i livet har gjort. Själva är de sådana. Men utan vidare vittnar ditt samvete att du är oskyldig till allt detta. Och vad de dessutom anklagar dig för, att du har druckit av Herrens kalk och djävulens kalk på samma dag, det är inte sant. Du ser ju själv i boken eller i Guds ord, att brännvinet är Guds bästa välsignelse som finns i landet. Ingalunda förbjuder Gud att åtnjuta en nyttig föda. Den som kallar Guds bästa gåvor med öknamnen djävulsträck och djävlarnas kalk, är själv av djävulen." Se, så predikar den onde till de sorglösa och obotfärdiga. Men till de botfärdiga säger han så: "Skall du återigen gå och sarga Kristi kropp? Och skall du gå till Herrens nattvard som en sådan där djävul?" Ja! Som en sådan där djävul måste du gå och sarga Kristi kropp, ty om du inte tar tillvara det du sargat, är du värre än vargen. Du måste äta Människosonens kött och dricka hans blod. Du har visserligen sargat Kristi kropp, men nu måste du äta hans kött och dricka hans blod, för att du skulle ha evigt liv, och leva på vägen till evigheten. Just den levande Guds Sons kropp har du sargat, men nu måste du även äta den levande Guds Sons kött och dricka den levande Guds Sons blod, såsom de vilda människorna äter en levande människas kött och dricker en levande människas blod, och säger att det smakar gott. Så måste ni, vilka världens dygdiga människor anklagar för att vara villoandar, äta den levande Guds Sons kött och dricka den levande Guds Sons blod, inte som nytt eller kokat, utan som stekt vid helvetets eld, såsom ett påskalamm, tillsammans med bittra örter, för att det skulle bättre smälta i era kroppar, och ge er kraft att fly bort från Egyptens träldom, när hedningarna jagar Israels barn ut ur sina hus, och Israels barn sålunda måste fasta och bära det osyrade brödets deg med sig. Påskalammet var i Gamla Testamentet en motsvarighet till Herrens nattvard hos oss. Paulus säger, att: "Vi har också ett påskalamm, som har offrats för oss, nämligen Kristus." Påskalammet är ett felfritt lamm. Påskalammet slaktades, och Guds lamm har också slaktats. De människor som åt påskalammet hade själva sargat det lammets kropp. Så har även vi sargat Kristi kropp. Påskalammets kött stektes vid elden. Så har även Kristi, det oskyldiga lammets kött, blivit stekt vid helvetets eld. Påskalammet åts tillsammans med det osyrade brödet. Så äts även Kristi kropp tillsammans med det osyrade brödet.

Israels barn åt påskalammet i reskläderna, omgjordade kring sina höfter, med skor på fötterna, stav i handen och redo att fara till det utlovade landet. Så måste även de kristna vara klädda i reskläder när de äter Kristi kött, omgjordade kring sina höfter, skor på fötterna, stav i handen och redo att fara till det nya Jerusalem, som om denna heliga måltid skulle vara den sista måltiden i världen. För syndaträlen borde detta påskalamm vara den sista måltiden i syndens träldom. För de tvivlande och otrons fångar borde denna måltid vara den sista i otrons fångenskap. För de troende borde den vara den sista måltiden i världen. Såsom maten uppehåller det lekamliga livet och ger kraft till lemmarna, så ger också den andliga födan som består av Guds Sons andliga kött, åt själen kraft att vaka, bedja, kämpa, sträva och efterlängta det eviga livet. Till det rätta Fäderneslandet är de rätta Israels barn redo att vandra, när de i rätt och saliggörande tro äter påskalammet. Och må det vara den sista måltiden på jorden. Med den kosten skall de leva tills den fullkomnas i Guds rike, då de får sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob vid den stora nattvarden i himlen. Där sitter även den store Nattvardsutdelaren i himlen med ärekronan på huvudet, och delar ut nattvarden till de trogna lärjungarna. Där skall den store Nattvardsutdelaren säga: "Detta är min kropp, som är utgiven för er. Detta är mitt blod, som har utgjutits för er." Där finns inte längre Judas, som sviker, men Petrus, Jakob och Johannes, Filippus, Andreas och Thomas, som ropar: "Min Herre och min Gud." Där finns Bartolomeus och Matteus, Jakob Alfeus son, och Simon kananéen, samt kvinnorna, som har efterföljt Jesus från Galileen: Maria Magdalena, Salome, Johanna, och Maria Jesu mor. De sitter i himmelriket vid den stora nattvarden och sjunger lovsång efter nattvarden. De sjunger lovsång åt Gud och Lammet i det nya Jerusalem. Men Judas är inte bland dem som tackar, utan han är bland dem som förbannar sig själva och sin Skapare. Och fienderna till Jesu kors, som inte har sjungit lovsång här, får då tjuta i helvetet.

Och nu, du store Nattvardsutdelare! Fira nattvard med de lärjungar som följer dina blodiga steg från Örtagården till Golgata kulle, och väck upp dem när syndasömnen tränger sig på dem, för att de skulle se din blodiga svett och höra din bön, då du ligger på dina knän och ber till den himmelske Fadern. Styrk dem med din nåd, för att de slutligen måtte bli delaktiga av den stora nattvarden i himlen, där de får sjunga lovsång nu och för evigt. Amen!

KP 155 (=källan) / P 391 / B 127