Nr 40 HELIGA TREFALDIGHETSDAG 1855

Vad vi vet, det talar vi, och vad vi har sett, det vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Joh. 3: 11.

Så talade Frälsaren till Nikodemus, som kom till Jesus om natten för att samtala med honom om andliga ting, men fast han trodde sig vara vis, var han så okunnig, att han inte ansåg nya födelsen möjlig, inte heller nödvändig för en gammal människa. Självklart tänkte Nikodemus liksom andra sorglösa, att den nya födelsen har skett i dopet, varför ingen som blivit döpt behöver födas åter, hur många gånger han än skulle ha brutit dopförbundet. "Vad vi vet, det talar vi, och vad vi sett, det vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd." Sådana som Nikodemus torde inte ta emot vittnesbörd vare sig av människor eller av Gud. Vi har sett sådana människor som nog anser sig för visa och tror sig väl veta var vägen till himlen går. Om en kristen sade till sådana män, vad han vet om den nya födelsen, så skulle de utan vidare säga liksom Nikodemus: "Hur kan en människa födas som gammal?" Det är nämligen helt omöjligt för en gammal hedning att ens tänka på den nya födelsen. Ty för det första anser han inte någon ny födelse vara nödvändig, då han menar sig redan vara pånyttfödd i dopet. För det andra anser han detta vara omöjligt, då han känner liksom Nikodemus, hur stor och tjock den gamla människan är. Hur kan en sådan stor gamle Adam bli så liten, att han skulle få rum i moderlivet? Därför gör han undanflykter och menar, att han redan en gång är pånyttfödd i dopet och inte behöver födas en gång till. Denna förnuftskrok tillgriper de som inte helt kan nonchalera denna fråga. Nikodemus var mästare i Israel och hade således läst Skriften, därför kunde han inte säga till Frälsaren, att nya födelsen inte är nödvändig. Han visste av Guds ord, att nya födelsen fordras. Man vet inte om Nikodemus någonsin hade erfarit denna sak i den mån, att han av egen erfarenhet hade kunnat inse att nyfödelsen är nödvändig. Knappast har Nikodemus haft en sådan insikt, ty han byggde så mycket på sin egenrättfärdighet, att han inte kunde känna denna sak vara nödvändig.

I denna församling finns många som känner denna sak som nödvändig, men de känner även, att den gamla människan är så stor och tjock, att den inte kan rymmas i moderslivet och födas på nytt. Andra åter anser inte denna sak för nödvändig, ty de menar, att den nya födelsen har redan skett i dopet och att man inte behöver födas en gång till. De förstnämnda som känner, att den pånyttfödelse som har skett i dopet inte hjälper, tänker vanligen, att den skall ske innan de dör. Och medan de hyser sådana tankar, flyr nådatiden från dem. Och när döden kommer, känner de, att det nu är omöjligt att bli salig och födas på nytt, då det inte skett tidigare. De nådetjuvar och egenrättfärdighetens tjänare som litar på den nya födelsen som har skett i dopet, de lever dristigt, men då döden kommer, måste de döma sig själva och säga: "Nu är det för sent, det hjälper inte mer, då det inte skett tidigare." Då är det slut även med den tröst som de har haft av dopets nåd. Ett sådant slut har många kristendomsföraktare fått. Och vi har sett det och därför bekänner vi och vittnar om, vad vi sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Vi har även sett sådana, som en tid insåg, att den nya födelsen nåd var synnerligen nödvändig, och de hade då stor lust att bli saliga. Men genom världskärleken utplånades syndasorgen och de gick tillbaka till världen och blev värre än de var förut.

Vilket slut har de fått? Vi har sett, att de har fått ett bedrövligt slut! Och därför vittnar vi om vad vi sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Vi har även sett sådana, som en gång var pånyttfödda och benådade. Hur har det gått för dem, då de genom ovaksamhet föll bort från nåden och inte mera brydde sig om att resa sig? De blev sju gånger värre, och då döden kom över dem, tillslöts nådens dörr, och egenrättfärdighetsdjävulen började förfärligt döma dem, så att det inte mer var möjligt att hoppas på något annat än förtappelse, dom och förbannelse. Allt detta har vi sett. Och vi talar vad vi vet, och vittnar om vad vi sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.

Vi har sett sådana narrar, som lever som kreatur, super, svär, skrattar, gör spe av sanningen och är glada, då de gör det onda. Hurudant slut skall de få? Här har de skrattat åt sin egen förtappelse, och när döden kommer, börjar de svamla och förbanna. De ber djävulen komma och hämta dem. De svär till och med på dödsbädden, och andra hedningar säger: "Det var en vacker död." Därtill diktar en sorglös präst en vacker levnadsbeskrivning, så att alla tror, att själen blev salig. Allt detta har vi sett. Och vad vi vet, det talar vi, och vad vi sett det vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Och då dessa saker inte har skett i hemlighet utan uppenbart, så att alla har sett, hur olyckligt det har gått för dem, som inte har tagit emot vårt vittnesbörd, så måste vi framställa dessa saker för de sorglösas ögon och påminna dem om deras dödlighet och visa dem deras egen bild i dem som under dessa år har lämnat världen i otro och tvivel och dömt sig själva på dödsbädden. Fast vi vet att de sorglösa inte längre bryr sig om några exempel, vad de än ser och hör. De tror inte, att helvetet är hett, förrän det börjar bli hett om skinnet.

De få själar, som är övertygade om att de är pånyttfödda och därigenom blivit födda av oförgänglig säd till det himmelska ljuset, de har fått barnarätt och de utkorade barnens ande i vilken de ropar: "Abba, käre Fader", dessa få själar inser väl, att det inte är rätt att i detta ställe ta barnens bröd och kasta det åt hundarna. Men vi måste tala till Nikodemus trosbröder liksom Frälsaren talade till Nikodemus: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike." (Joh. 3: 3). Det är vårt hopp, att de få själar, som i sanning är pånyttfödda och gråter högt i den nya luften och som väntar, att den himmelske Föräldern, som är deras rätte Fader, snart skall ta upp dem från världens kalla golv i sin famn och linda dem i rena linnekläder, och låta dem dia av hans nådedrypande bröst och tvätta dem rena med livets vatten. Det är vårt hopp, att de pånyttfödda själarna skall be även för dem som befinner sig i den trånga porten, för att de skulle bli så små att de kan komma in genom den. Hör du, de gråtande barnens Fader, de små barnens suckar, som är så små att de ryms i Förälderns famn. Fader vår som är i himlen o.s.v.

Evangelium: Joh. 3: 1 – 7

Vi bör nu genom Guds nåd och med ledning av det upplästa heliga evangeliet betänka, varför Nikodemus inte kan tro, att en gammal människa måste födas på nytt. För det första tror han det inte vara möjligt. För det andra vet han inte hur det skall ske. Nikodemus är ingen narr som gör spe av Kristus och kristendomen. Han är ingen krögare som samlar fyllhundar omkring sig och mäter ut dårars dryck åt dem. Han är ingen fyllhund som måste på lördagen och även på söndagen gå och be krögaren, att den nådige krögaren skulle öppna tappen och tappa åt honom andens kraft ur tunnan. Han är inte en sådan man, som springer efter horor och kramar deras bröst. Han varken svär eller är lättsinnig. Han älskar inte världens fåfänglighet, utan han är verkligen dygdig och hederlig och därtill en mästare i Israel, och en tapper lärare, som förklarar Guds lag och gudomlig rätt åt folket , vilken åtnjuter stor aktning bland andra herrar. Nikodemus är inte arg på Kristus såsom fariséerna, utan han ansåg Kristus för en andlig lärare, och sålunda borde han anse hans lära för rätt. Men detta med nya födelsen anser han inte vara rätt, för honom är det omöjligt att tro, att en gammal människa kan bli född på nytt, ty han frågar: "Hur kan en gammal människa födas igen." Och varför tror han det inte vara möjligt, att en gammal människa kan bli född på nytt? Kanske därför, att han känner, hur tjock den gamla människan är, och hur hårt och stelt den gamla människans hjärta är, hur stygg och motvillig den gamla människan är att böja sig till detta. Om Nikodemus hade känt sitt hjärtas ondska, stelhet och hårdhet, visst hade han då bekänt för denna andliga lärare sin sorgliga belägenhet och frågat: "Vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" Men det ser ut som om Nikodemus hade varit i total avsaknad av självkännedom. Han som var dygdig och from hade utan tvivel grundat sin salighet på sin egenrättfärdighet. Ingalunda tvivlade Nikodemus på sin salighet såsom den förlamade mannen. Inte var han bedrövad efter Frälsarens död såsom lärjungarna, men det är troligt, att han hade kommit för att visa sin kristendom för Jesus, som han ansåg för en andlig lärare. Och ändå ansåg han talet om pånyttfödelsen besynnerligt, då Jesus på detta sätt talade till honom som var pånyttfödd redan vid omskärelsen. Sådant tal hade bättre passat åt en hedning, som aldrig blivit omskuren eller döpt. Ty Nikodemus hade den tron, att då en människa en gång blivit pånyttfödd i dopet, så är hon redan en god kristen och har inget behov att ytterligare födas på nytt.

En sådan tro har ännu Nikodemus trosbröder, att en döpt kristen är redan kristen. Han är redan pånyttfödd i dopet och behöver inte ytterligare födas på nytt. Och fast tioåriga barn här vet, att den pånyttfödelse som skett i dopet inte mer hjälper de vuxna, men likväl är nådetjuvarna orubbliga i sin åsikt, att den nya födelsen har skett i dopet, och därför behöver en döpt hedning inte annat än tro, att han är pånyttfödd och förnya sitt dopförbund. Men ingalunda ansåg Jesus Nikodemus vara pånyttfödd, eftersom han även av honom krävde den nya födelsen och sade: "Ni måste födas på nytt."

Nikodemus ansåg sig vara pånyttfödd i dopet, men Jesus betraktade inte honom som pånyttfödd, utan började kräva, att han måste födas på nytt. Se, den döda tron är nu nådetjuvarnas enda tröst, då djävulen lär dem att hämta nya födelsen ända från dopet, varför de inte behöver födas på nytt. Se, så bedrar djävulen nådetjuvarna, när en kristen tvingar dem till den nya födelsen. En kristen vet säkert att om han vore förut tio gånger pånyttfödd, hjälper det alls inte honom till morgondagen om han bryter det förbundet och avfaller från nåden, utan han måste födas på nytt, han måste bli barn, annars är all tidigare pånyttfödelse värdelös.

Andra betraktelsen. Hur kunde Nikodemus förstå vad nya födelsen är? Kanhända han trodde som många andra nådetjuvar, att han är pånyttfödd redan i dopet. Men hur kan man nu veta vad den nya födelsen är? Om Nikodemus hade läst i Jesajas 66:e kapitel om födslovåndan, så hade han kunnat tänka, att det gällde omskärelsens smärta i köttet. Men den andliga smärtan i hjärtat, när hjärtat omskärs, torde ha varit okänd för Nikodemus. Och vad profeterna talar om ett förkrossat hjärta, hur visste Nikodemus det, då han inte hade erfarit hurudant ett förkrossat hjärta är. Vad David berättar i sina botpsalmer om sin bedrövelse och sin plåga, hur förstod Nikodemus det, då han inte hade något behov av en sann ånger. Och om nu för nådetjuvar framställs de ställen ur Bibeln, där den nya födelsens plågor beskrivs, såsom till exempel Frälsarens ord: "När en kvinna föder, har hon smärta." Hur kan nådetjuvar och

egenrättfärdighetens tjänare förstå dessa ord så som Jesu lärjungar som själva har erfarit detta?

Då Bibeln talar om en glädje och fröjd som tänds i de troendes hjärtan genom den levande tron, hur kan de opånyttfödda förstå vad de inte erfarit? De famlar med förnuftet och den döda tron som de har, men själva saken är borta. Dessa och andra bibelställen har Nikodemus aldrig förstått, även om de alla hör ihop med pånyttfödelsen. Och eftersom Nikodemus inte ens med sitt förnuft förstod, vad den nya födelsen är, hur kunde han då tro den nya födelsen vara möjlig och nödvändig?

Den som känner att nya födelsen är nödvändig, han har redan känt sig dömd och förbannad. Och i denna församling har visserligen många känt sig dömda och förbannade. Många har under den domen och förbannelsen dömt sig själva. Många har under denna dom och förbannelse känt, att det är omöjligt att bli salig i ett sådant tillstånd. Men de har återvänt till världen. De har inte brytt sig om att klappa på den trånga porten. De har inte trott det vara möjligt, att människan kan födas på nytt som gammal, eller bli så liten och smal, att hon skulle kunna komma in genom den trånga porten. Och när de från den trånga porten har återvänt till världen, har de med ont samvete börjat motsäga de kristna och förkasta rörelserna hos dem och slutligen har de börjat söka nådetecken från flaskan och ännu värre ställen. Nikodemus ansåg Frälsarens lära vara rätt intill Frälsarens död, men när han såg, vad denna lära verkade i de kristna, då de började tala med nya tungomål, så upphörde Nikodemus kristendom. Sedan hördes det inte mer om den mannen.

Gamaliel, den berömde vise mannen, i vars skola Paulus hade blivit lärd i fariséernas visdom, famlade med förnuftet så pass, att han förbjöd de andra styresmännen att förfölja de kristna till dess de fick veta om kristendomen var av Gud eller människor. Ty Gamaliel var så blind, trots att han var en stor lärare i Skriften, att han inte kunde känna eller pröva enligt Guds ord, om kristendomen var av Gud eller människor. Men han ansåg dock de kristnas förföljelse vara orätt tills man skulle få se vad det blir av kristendomen. Såsom några hedningar ännu har sagt i början av denna väckelse: "Låt oss se om den blir varaktig." Var befann sig Nikodemus, när andra rådsherrar började förfölja de kristna? Det har inte nämnts någonstans, att han skulle ha försvarat kristendomen eller i rådet talat till dess fördel. Han har inte ens sagt så mycket som Gamaliel, att man får låta bli att förfölja den, tills man skulle se i vilken riktning den skulle utvecklas.

Hör nu, alla Nikodemus trosbröder. Ni har nu sett vad slags hinder Nikodemus hade, varför han inte kunde tro den nya födelsen vara nödvändig eller möjlig. Det var egen helighet och egenrättfärdighet som förhindrade honom att tro detta. Han trodde sig vara pånyttfödd i dopet eller omskärelsen. Och många litar ännu på den pånyttfödelse som har skett i dopet, och här bedrar de sig själva. Nikodemus trosbröder är inga horor, tjuvar, fyllhundar eller svärjare, utan de är dygdiga och fromma, eller sådana människor, som världen tackar och prisar. Och om det vore möjligt för någon människa att utan den nya födelsen komma in i himmelriket, så skulle Nikodemus vara den förste i himmelriket, och alla andra som hänger vid hans rockskört kunde även hoppas få komma till samma ställe, om de bara försökte leva så dygdigt som Nikodemus har levt. Ty Nikodemus har levt så dygdigt, att ingen kristen kan leva så dygdigt. Därtill har Nikodemus i hemlighet varit Kristi lärjunge liksom Josef från Arimatea. Han har trott, att Kristi lära var rätt, och han har inte i sitt hjärta burit hat mot Kristus såsom fariséerna. Han har även försvarat Kristus mot världsherrarna, men då han därför en gång blev försmädad av Kristi fiender, blev han förstummad. Nikodemus kunde inte bli ärelös för Kristi skull och börja bära korset. Äran var för honom så stor, att han inte vågade komma till Kristus på dagen, ty om han hade kommit på dagen, så skulle de andra världsherrarna ha hånat honom som denne folkuppviglares och falske profets lärjunge. Men då han kom på natten, kunde han bevara sin heder.

Alla Nikodemus trosbröder kommer till Kristus på natten. De vill komma hemligt in i himmelriket, liksom den kvinna som i folkmängden började närma sig smygande, men Kristus släppte inte iväg henne med stulen nåd, utan hon måste öppet bekänna hur hon hade handlat. Alla skamliga ting måste hon avslöja. Hela hennes leverne måste komma i dagen. Världsäran var ett hinder för Nikodemus, varför han inte kunde komma in i den rätta kristendomen. Och det andra och största hindret var egenrättfärdigheten som omöjliggjorde nya födelsen. Nu ser ni, alla Nikodemus trosbröder, var ni har fastnat, och med vilket snöre djävulen håller er fast. Dygdedjävulen, äredjävulen och egenrättfärdighetsdjävulen hindrar er att komma in i himmelriket.

Jesu bedrövade lärjungar, som gråter och jämrar sig bakom låsta dörrar, får känna en stor glädje, då den Korsfäste uppenbarar sig inför deras ögon, men Nikodemus har aldrig sett Kristus efter uppståndelsen. För Jesu lärjungar skedde nya födelsen på pingstdagen, då den Helige Andes kraft kom över dem, och de började tala med nya tungomål och förkunna Guds väldiga gärningar. Då försvann världsäran. Då slutade de att älska sitt liv. Då började djävulens hop göra spe av dem. Då fick de en försmak av den glädje och fröjd som övergår allt förstånd. Och till detta saliga tillstånd borde de få själar sträva som för bedrövelsens skull inte orkar tro, att Jesus ännu lever. Och du otrogne Tomas! Stick nu ditt finger i spikhålen, om du törs. Och du bedrövade Maria Magdalena, sitt nu vid graven och gråt, då din Frälsare är död. Sitt vid graven och gråt och jämra dig tills du ser den korsfäste och törnekrönte Konungen stå levande framför dina ögon, så att du skulle få fröjdas och förkunna för hans bröder, att Jesus lever, att de får se honom ansikte mot ansikte sådan han är. Amen!

KP 295 (=källan) / P 850 / SW 356 / B193