Nr 48 8 SÖNDAGEN EFTERTREFALDIGHET

Vad hjälper det, mina bröder, om någon säger sig ha tro men har dock inte gärningar? Kan tron göra honom salig? Jak. 2: 14

Då den helige Paulus kräver tro och Jakob gärningar, så låter det som om Jakob hade en annan nådens ordning än Paulus. Paulus säger, att Abraham blev salig genom tron, men Jakob säger, att Abraham blev salig av gärningar. Här ser det naturliga förnuftet motstridighet och säger: "Apostlarna talar ju inte samstämmigt." Men de som rätt studerar Skriften och jämför de bibelställen som hör samman, finner att båda apostlarna är samstämmiga. Båda har samma syfte, fast det låter i den naturliga människans öron som om de motsade varandra.

Men vi ser av alla omständigheter, att Paulus talar om den levande tron, varav ovillkorligen följer goda gärningar. Men Jakob talar om den döda tron som inte medför någon ändring vare sig i levernet eller i hjärtat. Ty den människan som har en död tro i skallen lever som han förut levt. Varken de kristna eller världsbarnen märker någon förändring hos henne. Om hon har varit en fyllhund, så dricker hon fortfarande. Om hon har varit en svärjare, så svär hon fortfarande. Om hon har varit en slagskämpe, så slåss hon fortfarande. Om hon har varit en krögare , så driver hon fortfarande brännvinshandel . Om hon har varit högmodig, så är hon fortfarande högmodig. Med ett ord sagt: en sådan människa, som har död tro, är likadan i tro, i liv och gärningar som hon har varit, och ingen märker någon förändring hos henne ens i det yttre levernet, än mindre i det inre livet. Detta kommer därav, att en död tro inte kan förvandla någons hjärta. Och då hjärtat inte har förvandlats, sker inte heller någon förändring i levernet. Därför säger Jakob: "Tron utan gärningar är död."

Nu visar Guds ord, att det ovillkorligen måste ske hjärtats och sinnets förvandling i människan vilket kallas omvändelse, bättring och nyfödelse. Redan i katekesens förklaringar hör vi, att en sådan förvandling måste ske. Men denna förvandling kan inte ske så lätt eller omedvetet, att människan inte vet hur eller när det har skett. Den som har en död tro, kan inte redogöra för en sådan förvandling. Han kan inte säga, hur och när det har skett. Och om han samlade ihop alla kristnas erfarenheter och sammanställde av dessa en lång berättelse, så skulle han dock inte kunna ljuga så, att han inte skulle bli avslöjad.

Men den är svårare att känna igen, som har genomgått en sann förvandling och haft rätta erfarenheter, men sedan stannat vid de första nådetecknen och upphört att vaka och sträva längre fram i helgelse . Han kan kanske bedra några lättrogna, att han ännu står kvar i nåden, fast han endast berättar om sina förra erfarenheter, precis som en sådan människa som i yngre år, till exempel som brud, har haft brinnande kärlek, kan i minnet bevara forna tider, fast den förra kärleken för länge sedan slocknat. Men därav följer inte, att någon gammal gumma skulle ha så brinnande kärlek som en ung brud. Utan liksom den naturliga kärleken upphör med åldern, så kan även den första hängivenheten i kristendomen slockna och upphöra, om människan upphör att vaka, be och sträva vidare.

Så kan en levande tro förvandlas till en död tro. I detta tillstånd litar människan på de forna nådetecknen och tänker, att då hon är benådad, behöver hon inte längre tvivla på att hon inte skulle bli salig. Men så förhåller det sig inte, ty vi läser i Skriften: "Den som förblir ståndaktig till änden, blir salig." Men den som faller från nådaståndet och tar åt sig sorglöshetens ämne från nådetecknen blir bedragen. Detta händer i synnerhet för dem som glömmer det sista steget i nådens ordning, nämligen helgelsen, eller den dagliga ångern och bättringen. Aposteln Jakob säger: "Tron utan gärningar är död." Och vi hör även hurudana goda gärningar han fordrar. Han fordrar först, att vi skall hjälpa de fattiga. Och det framgår av Jakobs brev, att de kristna till vilka han skriver, gjorde orätt, då de gjorde skillnad på människor. De gav åt de rika större förmåner än åt de fattiga. De tilltalade nog vänligt de fattiga, men de ville inte hjälpa dem.

Men varifrån skall de fattiga få hjälp, då de är lata och även de kristna är lata att arbeta? Om de lata ligger och äter, när de har, då skall snart alla bli fattiga. Vem skall då föda dem? Lata barn säger: "Föräldrarna skall föda oss, och om de inte förmår, så skall gårdsägarna föda oss. Vi skall börja vandra från gård till gård, och om maten tar slut för dem, så må provinsen försörja oss. Och om inte provinsen förmår försörja oss, så må staten försörja oss." Men jag fruktar att staten har tillräckligt att göra, om den först skall förmå föda dem som inte får någon lämplig sysselsättning på grund av naturlig sjukdom och oförmåga. Hur skall staten då förmå försörja dem som på grund av lättja, hordom, dryckenskap, grannlåt, tjuvnad och högmod inte kan få arbete och därför beger sig att vandra längs landsvägen. Varje pörte är nu fullt av sådana som i yngre år inte har fått någon tjänlig anställning. På grund av högfärd, snatteri, lättja, dryckenskap eller hordom har ingen husbonde vågat ta dem i sin tjänst. Och nu fordrar de, att de kristna skall föda dem. För vilken god gärning skall de födas? Därför förstås, att de i yngre år har supit, stulit, bedrivit hor, legat lata och varit högmodiga, och därför måst bli utan sysselsättning och utan jobb. Nu torde även de kristna börja ligga lata, spela herreman och gå från gård till gård i den tron, att en kristen mister sin kristendom om han måste utföra naturligt arbete och vara den sorglöses träl. Men jag fruktar, att det är ett gamle Adams knep. Då nämligen gamle Adam inte får ligga i fred på sin högra sida, vänder han sig på den vänstra sidan och säger: "Härifrån förflyttar jag mig inte även om jag blev dräpt." Då gamle Adam inte fick fred medan han låg på girighetens, dryckenskapens och det naturliga högmodets sida, vände han sig till lättjan och motiverade detta genom att säga, att kristendomen går förlorad om han måste utföra tungt arbete. Men om de kristna upphör att arbeta, hur förtjänar de då uppehälle för sig själva och de fattiga? Gör så väl, herr gamle Adam och böj din rygg till arbete och spela inte herreman! Ty Frälsaren har inte gett föredöme till lättja, han som tjänade sina föräldrar i trettio år innan han började undervisa människorna. Inte har Paulus heller lämnat föredöme till lättja. Inte heller någon av lärjungarna har legat lat, utom kanske Judas som ville med en liten möda vinna mycket. Nog kan detta oförskämda skällande fördärva mångas kristendom. Men jag kan inte låta bli att skälla, där jag ser något vara fel, fast gamle Adam är mycket känslig för sådant här skällande. Han är så ömtålig, att han knappast tål att höra att bli kallad med sitt namn.

Men jag är nog inte så länge kvar för att skälla på er. Snart blir ni kvitt mig, och då får kanske gamle Adam vara i fred. Herr gamle Adam får då vara i sin efterlängtade frid. Min enda tröst är, att alla de som inte fått sova i fred för detta skällande, inte skall anklaga mig på domedagen, att jag låtit deras själar i frid fara till helvetet. Och om någon genom detta mitt skällande verkligen skulle ha vaknat ur syndasömnen, så måste han slutligen tacka mig för detta skällande och säga: "Om den hunden inte hade skällt, så skulle vi alla ha insomnat i en evig sömn ." Och må Väktaren av Sions mur, han som vakar, när andra sover, bevara oss för denna eviga sömn. Det är han som blåser i kopparhornet och ropar: "Vakna upp ur sömnen och skaffa er ljusets vapenrustning, ty fienden står för porten!" De få själar som vaknat genom detta rop må be den store Väktaren av Sions mur, honom som vakar medan andra sover, att han skulle bevara de väckta och benådade själarna från att falla i sorglöshet. Hör Israels Herde, alla bedrövades, eländigas och betrycktas bön! Fader vår, o.s.v.

Evangelium Matt. 7: 15 – 21

Vi har ofta talat om väckelse, bot, bättring och tro, men sällan om helgelse eller de goda gärningarna som kommer av tron. Vi vill därför denna gång ta helgelsen till betraktelseämne, vilken är det sista steget i nådens ordning. Till helgelsen hör de goda gärningar som kommer av tron. Vi skiljer här mellan 1. De gärningar som människan gör av samvetstvång. 2. De gärningar som människan gör av tro. 3. De gärningar som människan gör av kärlek.

Må den nåderike Herren Jesus ge oss sin nåd, för att vi kunde lägga om vårt liv efter Guds lag så, att vi inte skulle göra Kristus till syndens tjänare och att vi inte på nytt skulle korsfästa honom; att vi inte skulle göra den Helige Ande bedrövad genom vår vårdslöshet.

1. Låt oss först betrakta de gärningar som kommer genom samvetstvång. I den heliga Skrift talas mycket om tro och goda gärningar, men överallt sätts tron främst och de goda gärningarna därefter. Därav följer, att tron går före de goda gärningarna. Därför har Luther lärt, att de goda gärningarna skall komma av tron. Han säger också, att man ovillkorligen måste göra goda gärningar och att det inte saknar betydelse om människan gör goda gärningar eller låter bli att göra dem. En kristen är sålunda skyldig att göra goda gärningar, fast han inte förtjänar något därigenom. Goda gärningar kan inte lugna en väckt människas samvete. Det visste Luther av egen erfarenhet, då han var i samvetsnöd och på allt sätt försökte förtjäna Guds nåd genom gudfruktighet, egen bättring och böner, men fick trots allt inte samvetsfrid, fast han skiljde sig från världen, övergav världsligt arbete och flydde till klostret, där det endast fanns fromma människor, som på allt sätt sökte leva fromt. Men inte ens där fick Luther frid. Till slut vredgades han på Gud, vars rättfärdighet var så hård och sträng, att den inte alls var nöjd med människans egna gärningar, om han än gav all sin egendom åt de fattiga, var utan mat och piskade sig som somliga har gjort, om han än flydde bort från världen och bad till Gud natt och dag. Guds stränga rättfärdighet nöjer sig inte ens med det.

En väckt människa känner också som Luther har känt, att människans gudfruktighet inte kan ge henne samvetsfrid, inte heller hennes egen bättring, dygd, ånger eller vad som helst som står i människans egen makt. Vad hon själv kan göra eller åstadkomma kan inte lösa henne från helvetet eller ge henne samvetsfrid. Det väckta samvetet fordrar likväl, att människan måste sluta med sina förra fasansfulla gärningar. Det väckta samvetet fordrar inte blott en yttre bättring som människan kan göra, utan även sådana gärningar som människan inte av egen kraft kan leva upp till. Sålunda fordrar det väckta samvetet till exempel tro och kärlek, fast sådana ting inte står i människans makt, förrän de blir henne givna. Ett väckt samvete fordrar även, att människan måste bli kvitt alla onda tankar, men det förmår hon dock inte göra. Det väckta samvetet fordrar även, att alla onda begärelser och lustar skall utrotas, men människan förmår inte befria sig från dem heller.

Då nu människan kan vara i det väckta tillståndet någon tid, innan den levande tron ges henne, så måste vi skilja på de goda gärningar som man gör av samvetstvång och särskilt betrakta de goda gärningar som kommer av tron. Vi vet nämligen, att människans liv genast blir annorlunda, när samvetet vaknar. Hon är inte längre så djärv att smäda Gud som i sorglöshetens tillstånd. I sorglöshetens tillstånd kan man supa, svära, slåss, göra hor och stjäla. Då kan hon bedriva sprithandel och med orätt tillägna sig andras ägodelar. Och fast hon gör sådana förskräckliga gärningar, anklagar samvetet henne ändå inte. Men när samvetet vaknar, blir de förra gärningarna förskräckliga och avskyvärda. Man måste då sluta med sitt förra anstötliga leverne. Men man känner också, att även om man kunde i någon mån bättra sitt yttre leverne, kan man ändå inte förbättra sitt hjärta. Denna utvärtes bättring sker sålunda av samvetstvång. Men den väckta människan får ändå inte samvetsfrid, fast hon gör bättring. Samvetet fordrar, att alla onda tankar måste upphöra. Det kräver, att man måste bli fri från alla köttets begärelser och frestelser. Samvetet fordrar även tro och kärlek. Men en väckt människa, som ännu inte blivit delaktig av nåden, kan inte tro, inte heller älska Gud eller människor.

2. Låt oss för det andra betrakta vilka goda gärningar som kommer av tron. När man blott är väckt, måste man av samvetstvång göra en utvärtes bättring. Man skulle nog också vilja bättra sitt hjärta, men kraften saknas. I det benådade tillståndet känner man trons kraft. Och så länge nådens kännedom är levande, känner man en gnista av kärlek i sitt hjärta. Men när nådens kännedom avtar kommer frestelser och tvivel tillbaka. Människan skulle gärna vilja bli en ängel. Och då hennes eget onda hjärta inte låter henne bli änglalik, börjar hon åter tvivla på, att hon inte torde vara på den rätta vägen med mera, och vad egenrättfärdigheten kan uppväcka i hennes tankar. Ty det är ett stort besvär för gamle Adam, att vara ond och syndig och som sådan tigga om nåd.

Om nu nådekännedomen alltid vore så levande, att människan skulle bli fri från alla frestelser, alla begärelser och lustar och alla världsliga tankar, då skulle hennes gärningar komma av tro. Ty när nådekännedomen är översvallande förlorar samvetet sitt åklagarämbete , varför Paulus säger: "Kristus är lagens fullbordan och ände, till rättfärdighet för dem som tror ." Och om nåden alltid vore översvallande, skulle det vara möjligt att människans alla gärningar skulle komma endast av tron. Men då även de benådade själarna på grund av sin trossvaghet känner frestelser och därför mister sin tro, börjar de misstänka att de har fallit från nåden, då nådekännedomen inte alltid är översvallande. Då stiger åter egenrättfärdigheten åt huvudet och inger tvivel, då de goda gärningarna som samvetet fordrar blir ogjorda, eftersom hjärtat är ont. Och så fördärvas vår kristendom.

Då nämligen gamle Adam inte kan bli ängel, och egenrättfärdigheten inte låter människan bli lik en djävul och som sådan tigga om nåd, så tänker någon: "Hur jag än försöker, blir jag aldrig så god, att samvetet skulle sluta anklaga. Vad gagnar mig goda gärningar, då jag inte förtjänar något med dem? Om jag började utföra tungt arbete och tjäna de sorglösa, förtjänar jag inte därmed himmelriket. Därigenom får jag bara större frestelser. Om jag började idka handel, skulle jag bli utskälld för girighet. Om jag gick till en sorglös, så skulle jag där få öknamnet: falsk profet. Slutligen fattar gamle Adam beslutet: "Det är bäst att vara bland de kristna och samtala med dem, som anser mig för en kristen. Men jag går inte långt bort till hedningarnas rike för att tjäna dem och besvära min kropp. Det är trevligare att vara bland släkt och bekanta." Men jag undrar, hur det skulle gå med din kristendom, om en turk och en hedning tog dig tillfånga och förde dig långt bort till hednalandet , där du inte mer skulle se en enda kristtrogen själ eller höra ett enda Guds ord och där du skulle bli satt till att gräva stenar ur jordens inre under jorden? Vad torde gamle Adam då säga? Utan vidare skulle gamle Adam lägga sig ned och låta piska ihjäl sig i hopp om att ju förr dess bättre slippa ifrån kroppsliga mödor.

Jag tänker dock, att om en kristen börjar alltför mycket spela herreman och inte nänns besvära sin kropp med arbete, utan skonar sin gamle Adam, så blir han alltför fet och blir till slut en så stor herre, att han liksom andra världens herrar börjar kräva, att andra måste tjäna och gratis föda honom. Säkert gillar nog gamle Adam att andra utför tungt arbete. Men det är en annan fråga, om denna herremanslek är ett tecken på kristendom och om den kommer av rätt tro. Ty de som är i påvetron, menar att kroppsarbete utgör ett hinder för deras kristendom, och därför skiljer de sig från världen och går till ett ensligt ställe och håller där möten, läser och sjunger psalmer, håller böner och avstår från äktenskapet och tror sig genom denna sin gudlighet förtjäna saligheten. Till en sådan plats flydde även Luther då samvetet vaknat, i hoppet, att han där skulle bli kristen. Men senare insåg han, att den som drar sig undan världsligt arbete och kroppens möda för att uppnå en bättre kristendom blir säkert bedragen.

3. Låt oss nu till sist betrakta vad slags gärningar som kommer av kärlek. Vi tror visst, att det är bästa tecknet på kärlek, när någon omfamnar de kristna och gråter vid deras hals. Men det är ovisst, hur pass varaktig sådan kärlek är. Jag tycker att bästa tecknet på kärlek är att litet besvära sig för sin nästa, till exempel med att undervisa oförståndiga barn eller med att genom kroppsligt arbete förtjäna något för att ha råd att även hjälpa de fattiga. Annars blir vår kärlek lik den förra världskärleken, då man i fyllan hängde om halsen på varandra och låtsades vara kära vänner. Men när det blev fråga om att hjälpa de fattiga, sade man: "Jag har inte råd." Om någon skulle hjälpa en annan, så frågade man: "Hur mycket får man för det besväret?" Men den som kom med brännvin till byn fick hjälp, men om en fattigare kom, fick han inte hjälp, fast han hade pengarna i handen. Sådan var den förra kärleken! Om nu de kristnas kärlek visar sig endast i omfamningar och kyssar, men inte i att hjälpa de behövande, så är den knappast bättre än den förra kärleken. Må Gud inte straffa mänskligheten så, att de som förut har haft råd att supa och bära silversmycken och bygga präktiga hus, fast de inte hade råd att hjälpa de fattiga, slutligen själva blir fattiga. Det finns många sådana fattiga, som förut har burit grannlåt. De går nu omkring som tiggare. Somliga har slösat bort sin egendom genom dryckenskap. Andra har blivit fattiga genom lättja och högfärd och litar nu på att de kristna skall föda dem. Om de kristna inte kan fylla allas ändtarm , säger de: "Är han en kristen? Han hjälper ju inte de fattiga!" Det torde slutligen gå såsom Frälsaren har sagt: "Vi har spelat, men ni har inte dansat. Vi har sjungit sorgevisor, men ni har inte gråtit."

Den kristliga kärleken fordrar, att envar som har fått en frisk kropp skall arbeta, så att han inte blir en börda för andra människor. Detta visade också Paulus med sitt föredöme. Han arbetade med sina händer och kunde sålunda säga: "Ingen mans silver eller guld, eller kläder har jag begärt, men ni vet själva, att dessa händer har tjänat till min nödtorft och deras som var med mig. Allting har jag visat er, att så måste man arbeta och uppta de svaga, och tänka på Herren Jesu ord, som han sade: saligare är giva än taga." (Ap. g. 20: 33 - 35)

Om nu den nåderike Herren Jesus ville genom sin Andes kraft väcka alla fattiga, att de bättre skulle känna sin andliga fattigdom, så att de skulle se hur de har förspillt sina själsskatter och förslösat dem jämte sina jordiska ägodelar, så att de skulle bli tiggare inför Gud, så behöver vi inte ångra, att vi har förmanat dem till bättring. Amen.

Handskriven kopia / FKHS Kollerska samlingen, nr. 113 / Nationalarkivet Helsingfors / Predikan har hållits på 2:a böndagen 1854 /

UP / P 652 / SW 398 / B 238